Björn och Karin, en cuckolding-novell del 1
Författare: bjorn_karin Datum: 2021-07-06 13:37:07
Läst:
29 364 gånger
Betyg: 3.9 (15 röster) 5 medlemmar har denna novell som favorit
Kapitel 1
Sett från utsidan hade det kunnat se ut som en underbar kväll.
Karin såg sig om i lokalen och tittade på människorna runt om dem, försökte genom att betrakta dem se något av sin spegelbild, försöka lista ut hur de betraktade henne. Klänningen var dyr men diskret, smycket som vilade i hennes urringning smakfullt och elegant. Hon visste att hon såg bra ut, hon visste att de såg bra ut ihop. Hon och hennes man.
Björn hade också klätt upp sig lite. Hon tyckte att han klädde i kavaj. Han såg inte snofsig ut, bara uppklädd. Många killar blev obekväma så fort kavajen kom på dem, men på Björn såg det naturligt ut. Hon log lite för sig själv. Hennes karl var snygg, ingen tvekan om det. De var snygga ihop.
Ett ungt par ute på restaurang, försjunkna i ett samtal. Utifrån såg de antagligen ut som ett lyckat par, ett lyckligt par. Men riktigt så enkelt var det inte. Karin höll fast vid tanken på att de i alla fall såg lyckade ut och riktade sin uppmärksamhet mot Björn igen.
Hon märkte på honom att han inte var klar med ämnet, men samtidigt var det uppenbart att han hade svårt att få fram orden. Hans blick flackade fram och tillbaka över allt och ingenting innan han fixerade blicken vid något på bordet och nervöst trummade med fingrarna mot bordsskivan. Karin svalde tungt. En våg av dåligt samvete slog upp inom henne och hon kunde känna hur halsen nästan snörptes ihop när ångesten slog upp inom henne. Hon bet sig i läppen för att få kontroll över känslorna och sträckte försiktigt ut en hand och la över Björns nervösa fingrar.
Allt som hon hade förstört. Även om de, på något sätt, skulle lyckas rädda sig ur den situation hon skapat åt dem, så var det så mycket som redan var förstört och inte skulle kunna repareras. Karin ville bara skrika ut sin ångest. Så fort tankarna rörde sig i riktning mot hennes misstag - och det gjorde de hela tiden - kändes det som om hon stod vid en avgrund. Hon kunde se på Björn att han förberedde sig för att säga något och stålsatte sig för hans frågor.
Hon förstod att de behövde prata så här, mycket och ofta. En kort sekund hade hon tänkt att det var ju fan att ännu en kväll skulle börja handla om det som hade hänt, men hon hade jagat undan tanken. Hon visste att det var ett ok hon fick bära, att återuppleva sitt svek om och om igen. Det var det minsta hon kunde göra nu när det verkade som att de kanske, ändå, hade en framtid. Eller i alla fall en chans på en framtid.
Karin hade nästan hoppats att de senaste veckornas lugn inte bara hade varit en tillfällig respit, utan början på något nytt. En fortsättning mellan henne och Björn där de inte hela tiden behövde förhålla sig till hennes snedsteg, hennes misstag. Hennes otrohet. Hon visste att det var själviskt att önska sig något sådant. Själviskt och naivt. Men gode gud vad skönt det hade varit att inte behöva tänka på det! Eller åtminstone inte behöva prata om det. För tänkte på det gjorde hon. Ofta. Hela tiden. Och ibland, där emellan att ångesten drog i hennes kropp, så dök de andra tankarna upp. De där tankarna där hon vågade uttrycka för sig själv hur härligt det hade varit, hur mycket hon längtade. Hon tillät sig en sekund att tänka på Peters kuk och hur han fått henne att känna, innan hon fokuserade på Björn igen.
”Är det… är det något mer du känner att vi behöver… ventilera?” frågade hon försiktigt, rädd både för att gå vidare med samtalet och att verka som om hon ville dölja något från honom. Men hon visste att hon behövde vara stark och gå igenom detta för hans skull, för deras skull.
Han dröjde med svaret och hon lät honom hållas, drog kärleksfullt fingrarna över hans hand. Hon såg sig runt på restaurangen och tittade på de andra paren som var där. Hade de också såna här samtal? Eller satt de där och pratade lättsamt om småsaker, utan bekymmer och dåligt samvete?
Karin tänkte att hon nog egentligen visste. Även om andra kanske verkade leva lättsamma och bekväma liv, visste hon att alla bar på sina demoner och hemligheter. Och var det något hennes egen uppväxt hade visat henne var det att förhållanden inte var enkla. I alla fall inte att döma av hur hennes föräldrar hade haft det tillsammans. Och vad hennes föräldrar än gjort i övrigt, så hade de inte pratat. Så nu tänkte hon tvinga sig själv att göra just det. Prata.
”Hrm… Nja, jag…” Hon kände hur han nästan kämpade med orden och stålsatte sig för hans fråga. Så tittade han upp på henne och såg nästan pojkaktigt nyfiken ut för en sekund.
”Var han stor?”
Karin frustade till av skratt, förvånad och för en sekund helt ställd av hans fråga.
”Var han… va?” sa hon till sist. Björn tittade bort och drog åt sig handen och mumlade något. Karin försökte tänka efter - menade han verkligen…?
”Jag vet inte om jag… om jag förstår hur du menar…?” prövade hon. Björn reste sig upp, strök händerna över huvudet, satte sig igen.
”Nej, det… det var inget” mumlade han till sist. Han tog en klunk av sitt vinglas och grimaserade lite för sig själv. Karin tittade på honom. Nånstans i hennes bakhuvud rörde sig något, bara en flyktig känsla, som ett minne man förträngt eller en känsla man glömt bort.
”Björn? Menade du… undrar du om han var … om han är … har en stor kuk?” Hon kunde inte hindra sig från att fnissa till lite. Han svarade inte först och hon tänkte att hon förstått fel och bara gjort allt ännu värre. Så nickade han, först lite försiktigt och sen mer bestämt.
”Eh, jag…” Hon visste inte vad hon skulle svara. ”Jag…varför…?”
”Undrade bara” sa han mellan sammanbitna tänder.
Karin kände sig vimmelkantig och förvirrad. Han undrade verkligen… Hon skakade på huvudet åt hela situationen och förberedde någon slags undanflykt. Så tittade han upp på henne, med den mest intensiva blick hon sett.
”Var ärlig Karin”
Hon tvekade en sekund, innan hon slog ned blicken och nickade som svar.
”Ja” sa hon till sist. ”Ja, den var nog ganska… stor” Hon såg sig skyggt runt i lokalen, men insåg att ingen tjuvlyssnade, inte skulle höra vad hon sa. Hon kände hur hon ändå rodnade.
”Ganska?”
Hon skrattade nervöst.
”Ja…?” svarade hon dröjande. Björn tittade på henne som att hon skulle fortsätta. Hon svalde. Vad det än rörde sig för flyktiga tankar i hennes huvud tänkte hon inte, inte, chansa och riskera att ha missförstått varför han frågade.
”Större än min?”
”Men älskling!” Hon försökte fånga hans hand igen, men han hade dragit den till sig, satt och rörde förstrött vid sin tallrik. Hon kunde inte förstå varför han undrade, men hon kunde se på honom att han ville veta. Verkligen ville veta. Och någonstans i bakhuvudet kände hon nästan instinktivt att hon kunde förstå varför. Hon harklade sig, tog mod till sig.
”Ok” sa hon mellan sammanpressade tänder. Hon såg försiktigt upp på honom. ”Den var … han var betydligt större än dig. Jag vet inte hur… hur mycket. Men mycket större. Förlåt, jag…”
”Var det skönt?”
Hon skrattade överraskat till igen. Insåg att han verkligen ville veta. Och fast hon knappt hann tänka klart tanken så kunde hon för ett ögonblick inte låta bli att undra. Om han vill veta detta … Det var omöjligt att inte tänka tanken.
Björn, han hade frågat. Varit nyfiken, intresserad. Det var länge sen, men hon mindes det väl. Hon hade först mest velat skvallra lite om sin kollega, och hon var ganska säker på att Björn aldrig plockat upp det faktum att hon tände på tanken. Men frågat hade han, flera gånger, även efter att hon bytt arbetsplats. Hon hade aldrig tolkat hans frågor som något annat än genuin nyfikenhet. Men kanske fanns det något där igen. Karin svalde tungt och bestämde sig.
”Jag… ja, det är klart att det var. Storleken är inte allt” - hon sänkte rösten, nojig att någon ändå skulle höra - ”men jag skulle ljuga om jag sa att det inte gjorde nån skillnad alls. Gud, förlåt att jag…”
”Skönare?”
”Va?”
”Skönare än…?”
”Men herregud Björn….” Hon tystnade. Han väntade. ”Skönare… förlåt, men ja…lite. Rent fysiskt då”
Han hade tystnat, och Karin fick en sekunds panik inför tanken att hon ändå sagt för mycket. Men det var något, något i hans blick, som fick henne att inse att det inte alls handlade om det. Hon väntade och vägde sina ord väl. Karin greppade hans hand igen och tryckte hans fingrar kärleksfullt innan hon fortsatte.
”Ja” sa hon, tyst, nästan för sig själv. ”Ja, det är skönare om … om mannen är större. Det känns, vad ska jag säga… Det känns bättre helt enkelt. Mer. Förlåt”
Han viftade avvärjande med handen.
”Det är ok” sa han tyst.
Hon nickade försiktigt, fortfarande förvirrad. Är det? Är det ok? Hon log milt mot honom. Björn tittade upp på henne.
”Vi är ok” sa han.
Fler noveller av samma författare
