Pandemi – ”gör vad du vill med mig”
Vem var du när smittan kom?
Stod du längst fram, iklädd gul skyddsdräkt och stirrade rakt in i bestens gap? Blev du religiös och fann en gudomlig mening i allas vårt lidande? Ville du först fly, för att sedan finna styrkan och solidariteten i kampen för dina medmänniskor – mot monstren.
Flydde du faktiskt, precis som jag, redan när de första rapporterna om hur människor började förändras nådde tidningarna. Innan militären, med stöd av de nya karantänlagarna slog en järnring runt staden. Innan den blodiga onsdagen. Den sista av alla onsdagar.
Du måste ha flytt innan, för det finns inte längre något efter. Inte i staden. Inte längre.
På min altan vid stugan i skogen, strilar morgonens vårsol ner genom tallarna. Kaffet är slut och jag är inne på min näst sista kartong Earl Grey när jag ser din röda Volvo svänga in på tomten från skogsvägen.
Jag vet ingenting om dig, mer än att du är i 30-årsåldern, kort, blond och mycket söt, med mörka trötta ögon.
Jag vet inte ens om det var du som ägde stugan två kilometer ner längst skogsvägen innan allt det andra hände. Men jag vet att du bor i den nu. Det finns fortfarande ett efter, men inte längre något innan.
Jag vet att du som jag har förlorat allt. Du är alltid ensam, men jag har noterat bröllopsringen du har instoppad innanför tröjan i en kedja runt halsen. Jag har sett den lilla rosa ryggsäcken som fortfarande ligger kvar i baksätet på din bil. Jag har märkt hur du väjer för vissa samtalsämnen.
Idag är du glad, det syns på långt håll. Du ropar upphetsat åt mig att jag ska komma och hjälpa till, men innan jag hunnit fram börjar du släpa ut en stor svart resväska ur baksätet. Jag springer fram för att hjälpa dig och hinner precis ta emot den innan den trillar i backen.
– Konserver, säger du med andan i halsen. Minst trehundra. Jag hittade dem i en jordkällare i den tomma stugan på andra sidan sjön. De jävlarna hade täckt luckan med en matta.
Du börjar lita på mig nu, det är tydligt. Så mycket att du till sist låtit mig ha huvudansvaret för vårt gemensamma matförråd. Jag har betonat att jag både har ett fungerande hänglås till källaren och ett gammalt jaktgevär liggande bredvid sängen på nätterna. Men det tog dig ändå till förra veckan innan du för första gången fraktade hit en större mängd proviant för förvaring.
Vi släpar mödosamt väskan in min stuga. Arbetet går långsamt och jag känner dina starka armar stryka mot mina när vi baxar den in genom dörren. Du ställer dig nedanför mig i den trånga källartrappan för att ta emot lasten och jag känner en stark doft av svett när du lyfter armarna. Du kan inte ha tvättat dig på minst en vecka. Jag ser smutsen på dina kinder efter grävandet i jordkällaren och hur ditt flottiga hår smiter mot ansiktet.
Du är den starkaste kvinna jag känt. Kanske var du inte alls stark innan, men de som överlevde förändrades, härdades. Ändå är det något med dig som gör att jag vill ta hand om dig. Tvätta din smutsiga kropp. Göra dig lite lite renare, helare.
Jag vill att du ska vara svag för mig. Att jag ska vara den starka.
– Jag hittade en flaska tvål på vinden i morse, säger jag som i förbigående samtidigt som jag ställer in de sista konserverna på källarhyllan. Vill du gå ner till sjön och tvätta dig?
– Tycker du jag är äcklig, skrattar du och lyfter högerarmen igen och för den närmare mitt ansikte.
– Du är aldrig äcklig, försäkrar jag. Men just nu luktar du faktiskt lite illa.
– Det hade varit rätt skönt med ett bad när jag tänker efter, och kanske skönt för dig med, ler du och luktar på din armhåla för att sedan, skämtsamt, hålla för näsan med tum och pekfingret.
En kvart senare traskar vi långsamt ner längst den kilometerlånga skogsvägen mot sjön. Du med två badlakan runt halsen och en flaska tvål i handen. Jag med geväret vilande över högeraxeln. Rutinen har kommit naturligt. Aldrig ryggen mot skogen. Aldrig ett utsatt läge, som bad i sjön, utan någon som håller vakt intill.
Aldrig lämna stugan utan geväret.
Vi badar i omgångar. Du skämtar om att jag ”inte ska tjuvkika” och jag vänder snabbt ryggen till när du demonstrativt börjar knäppa upp dina jeans på den lilla träbryggan.
Det är tidig vår och trots att solen gör det skönt på bryggan kan sjön inte vara mer än elva, tolv grader. Snart hör jag ett kraftigt plask följt av ett gällt skrik när din kropp täcks av det kyliga vattnet.
– Fy fan vad kallt, skriker du skrattandes. Sedan upptäcker du att tvålen står kvar, en bit in på bryggan.
När jag vänder mig om för att hjälpa dig ser jag dig stående med vattnet till midjan. Du har armarna i kors över brösten och ditt långa blonda hår ligger fuktigt längst dina axlar. Du huttrar och jag ser hur solen spelar över din ljusa, knottriga hud. Jag har aldrig förut sett dig naken.
– Vad fan glor du på, hit med tvålen, säger du surt, men brister sedan ut i ett leende när jag snabbt och lite generat böjer mig ner från bryggan och räcker dig flaskan.
– Jag bara skojade. Du får titta om du vill, ler du och blottar samtidigt hela din överkropp när du sträcker dig mot mig och tar emot.
Jag ser en snabb glimt av dina rosa bröstvårtor som styvnat av kylan och dina runda, ganska stora bröst som häver sig i dina häftiga andhämtningar. Du är outsägligt vacker i vårsolen som speglar sig mot den mörka sjön. Sedan böjer du snabbt på knäna så bara huvudet är över vattenytan och ögonblicket är förbi. Du ler roat och kanske lite konfunderat åt mig.
– Seså, showen är över. Vänd dig om nu.
Några minuter senare hör jag hur du klättrar upp för stegen till bryggan och sveper handduken om dig. Vi byter tvål mot gevär och jag klär snabbt av mig naken innan jag kastar mig ut i det kalla vattnet.
Jag står i brynet med vattenytan strax under rumpan och tvålar in min smutsiga kropp när jag märker att jag är betraktad. Du sitter på byggan med handduken knuten över brösten, dinglar med benen och ser rakt på mig.
– Du såg ju mig, jag tänker att du gott kan betala tillbaka, skrattar du.
Jag bestämmer mig för att inte vara den som viker ner sig. I stället vänder jag mig rakt mot dig, som för att se hur långt du är beredd att ta den här leken.
– Titta du. Inte mig emot, säger jag lite kaxigt och fortsätter obrytt intvålningen. Först under armarna och sedan könet.
Jag ser hur din blick rör sig över min kropp, mina armar, min mage och ner till min kuk som har börjat växa lite av situationen och hur du sedan rodnar. Samtidigt viker du inte av med blicken.
Jag tar god tid på mig. Tvättar mig, sköljer mig och klättrar sedan upp för stegen och sveper den andra handduken om midjan. Jag sätter mig bredvid dig på bryggkanten.
– Förlåt, säger du. Det var länge sedan jag såg någon naken bara. Jag kunde inte låta bli. Du är fin naken, du liknar någon.
– Du är också fin, väldigt fin, svarar jag och stryker dig över kinden.
Du rodnar plötsligt kraftigt igen och stirrar ner i ditt knä. Jag tror att jag ser en tår som långsamt rinner ner för din kind, precis där jag just strök dig.
– Förlåt, jag borde inte ha, börjar jag men avbryts av att du hastigt för handen bakom mitt huvud och drar det precis intill ditt eget.
Sedan för du läpparna mot mina och kysser mig.
Dina läppar är mjuka och smakar sjövatten. Kyssen är intensiv och blir snabbt till händer som smeker över kroppar, lossar på handdukarna. Snart sitter vi där, nakna på bryggkanten och hånglar som två tonåringar i solljuset. Du klättrar upp en bit och lägger dig ner på det solvarma trädäcket. Jag lägger mig över dig och forsätter kyssa dig.
Jag känner din varma kropp pressas mot min. Min hårda kuk mot din mage. Jag kysser din hals och ner över dina mjuka fylliga bröst. Jag forsätter munnens upptäcksfärd ner över din mage och över dina ljumskar innan läpparna till sist når din fitta. Jag låter tungan långsamt glida längst dina redan våta blygdläppar. Jag känner hur du rycker till när tungan når din klitoris och hör hur du stönar när jag samtidigt låter två fingrar glida in i dig. Plötsligt lägger du handen mot mitt huvud och säger.
– Jag vill, men inte här, det är farligt. Vi har inte koll på skogen…
Jag vet att du har rätt och hinner precis lyfta huvudet och blicka ut mot de mörka tallarna från positionen mellan dina ben när jag ser hur en mörk gestalt rör sig där ute vid skogsbrynet.
Sekunderna går som i slow motion när jag kastar mig mot geväret. Jag ser hur varelsen lösgör sig från mörkret och rusar rakt mot oss. Hans halva ansikte (om det nu fortfarande är en han) är förvridet i en plågsam grimasch. Den andra halvan är en förruttnad sörja av hjärnsubstans, blod och senor.
Jag lyfter geväret som i trans, siktar och skjuter. Det är inte första gången och jag har blivit skicklig men är ändå aldrig riktigt förberedd på synen när kulan träffar sitt mål.
Skottet träffar varelsen i huvudet när han är ungefär tre meter från oss. Hans huvud slits sönder av kraften och med en dämpad duns faller han ner på bryggan. Sedan rycker han till några gånger innan stillheten åter lägger sig över skogen.
Du reser dig upp på huk från din liggande ställning. Jag ser hur du gråter häftigt.
– Jag känner igen honom. Från fotografierna i huset där jag hittade alla konserver. Han hade två små barn. Och en fru med långt mörkt hår, hulkar du.
Jag lägger armarna om din skakande kropp. Nakna sitter vi där på byggan, omslingrade. Jag stryker din kind. Du viskar:
– En lite konstig grej... men snälla, kan du inte kalla mig för stumpan? Jag blir lugn av det.
Din fråga är lite underlig men jag vill inte rota i ditt förflutna. Bara att du ska sluta gråta. Så jag spelar med.
– Såja stumpan, allt kommer bli bra, viskar jag och stryker dig över ryggen.
Jag hör hur din andhämtning blir lättare. Hur ditt panikslagna hulkande långsamt förvandlas till stilla gråt.
– Säg att du älskar mig, snälla, jag vet att det är konstigt, men bara gör det, viskar du i mitt öra.
Jag känner mig lite obekväm i situationen men gör som du säger. Det enda jag vill är att ta hand om dig. Läka allt det trasiga.
– Jag älskar dig stumpan, allt kommer bli bra, viskar jag försiktigt i ditt öra.
Plötsligt kysser du mig igen. Häftigt, nästan desperat. Jag följer med i kyssen och känner snart din högerhand som sträcker sig efter min kuk mellan våra tätt ihoptryckta kroppar. Du börjar först smeka och sedan runka mig. Dina rörelser är hetsiga, hungriga.
Det är något med den märkliga situationen tillsammans adrenalinet i kroppen som snabbt gör mig hård igen. Kåt och samtidigt förvirrad, nästan desorienterad.
– Snälla knulla mig, stönar du och kysser mig igen. Skit i skogen, skit i allt. Bara knulla mig.
Jag lutar mig framåt och för ner dig på bryggan i samma position som tidigare. Sedan kryper jag upp över dig. Jag riktar min hårda kuk mot din fitta och låter den glida några gånger längst dina våta blygdläppar innan jag långsamt tränger in i dig. Du stönar högt när jag fyller dig och du tar tag om min rumpa med händerna, som för att pressa mig så långt in i dig det bara går.
– Hårdare, stönar du. Knulla mig hårdare älskling. Säg att du älskar mig.
Kanske är det ilska över den gnagande känslan av att du utnyttjar mig. Att jag är en del av något slags rollspel jag inte riktigt förstår. Kanske är det den uppdämda sexuella frustrationen efter månader i skogen tillsammans med dig. Men något väcks till liv i mig av ditt plötsligt grova språk.
Jag tar ett stadigt grepp om dina händer och för dem bestämt ovanför ditt huvud och trycker sedan ner dem mot bryggan. Håller fast dig, kanske lite för hårt. Sedan börjar jag stöta kuken in och ut ur dig. Först långsamt och mjukt. Jag ser dig i ögonen och säger.
– Jag ska knulla dig hårt nu stumpan. Är det det du vill så gör jag det.
Du ser först förvånad ut men nickar sedan allvarligt mot mig och ser mig rakt i ögonen. Stönar:
– Knulla mig hårt älskling, slå mig, örfila mig. Gör vad du vill med mig. Jag har förtjänat det.
Det är som om alla spärrar släpper. Jag ökar takten och tyngden på stötarna och börjar knulla dig hårt och bestämt mot bryggan. Samtidigt släpper jag greppet om dina handleder och ger dig en rejäl örfil på kinden.
– Är det det här du vill älskling. Att jag ska slå dig? får jag ur mig samtidigt som jag fortsätter att knulla din fitta.
Du stönar till av den plötsliga smällen. Viskar halvkvävt:
– Ja, slå mig. Stumpan har varit en dålig flicka. Slå mig igen, hårdare.
Jag ger dig ännu en hård örfil och känner samtidigt hur du för ner handen mellan våra kroppar och börjar smeka dig själv.
Sedan tar du tag om min hand och för den till din hals. Jag förstår vad det är du vill. Jag har gjort det förr, i ett tidigare liv. Ett liv med dejtingappar och mörka klubbar. Ett annat liv.
Jag tar ett stadigt strypgrepp om din hals samtidigt som jag fortsätter att knulla dig hårt mot träbryggan.
Jag känner under magen hur du smeker din fitta mer intensivt. Dina ögon är låsta i mina samtidigt som min hand klämmer hårt om din hals.
– Du är min nu stumpan. Jag älskar dig, viskar jag nästan desperat.
– Jag är din nu älskling, stönar du direkt tillbaka.
Det tar inte någon lång stund innan jag känner hur din fitta börjar krampa om min kuk. Stönande och gurglande får du fram: ”Jag kommer nu, snälla fortsätt knulla mig älskling.”
– Kom för mig stumpan, stönar jag och pressar hårdare kring din hals. Samtidigt känner jag att jag också är på väg att komma.
Det är något djuriskt med situationen. Som om alla gränser vi byggt upp raserats på en sekund. Som om all uppdämd ilska och kåthet sammanstrålar i våra kön och kroppar, på en hård brygga i en skog i mitten av ingenstans. Jag vet inte varför du känner att du behöver straffas men jag vet att du njuter av att det. Jag vet att jag njuter av att göra det.
Du skakar i din orgasm samtidigt som jag sprutar djupt inne i dig. Sedan sjunker jag ihop tungt över dig. När jag släpper greppet om din hals hör jag hur du häftigt kippar efter andan. Jag känner hur din fitta fortfarande krampar runt min kuk. Jag känner hur din kropp är spänd för att sedan, långsamt, slappna av under mig.
Vi ligger där länge – helt tysta och lyssnar på vinden och fåglarna som inte vet något om katastrofen som människosläktet tvingats utstå. Min kuk glider ur dig och sperman börjar sippra ut ur dig. Ut över den ljusgrå bryggan och vidare ner i sjön genom plankorna. Jag betraktar dig nästan blygt. Ser det röda avtrycket av min handflata mot din kind. Ser märkena efter mina fingrar runt din hals.
– Förlåt, viskar jag och stryker dig över kinden igen.
– Jag ville det, säger du tyst och kysser mig mjukt på munnen.
Jag känner den salta smaken när mina läppar vidrör dina. Du gråter igen.
Dina tårar glänser i vårsolen när de strilar ner för dina kinder.
Fler noveller av samma författare
Kommentarer
En tröst att fantisera om att det kunde varit mycket värre.
Låt oss älska tills vi stupar, när zombieapokalypsen kommer.
Berätta mera. Snälla.
Kommentera denna novell
Du måste vara inloggad för att skriva kommentarer.
Du skriver fruktansvärt bra. Önskar att det fanns en hel bok! Trolskt, vackert och rått samtidigt. Impad!