Andrea - att skända öknens ros

---

---

Tafilah, 18.39, 12.11.92

Själva horisonten har blivit böljande, som om den brandgula skymningen snarare än av luft består av geléaktiga plasmavågor vilka oupphörligt sköljer över bergen i väster och öster. I samma stund som hojen sladdbromsar låter jag högra armékängan slå mot den grusiga, ojämna marken, där de sedan årtionden döda rötterna krampaktigt greppar tag om vad som återstår av den söndervittrande jorden. Jag gissar jag borde tycka det är vackert, på sitt postapokalyptiska vis. Men när jag står här, mitt i den stillsamma förödelsen, kan jag mest bara tänka på den heta, geléartade luft som bränner näsborrarnas slemhinnor, hettar upp lungorna och tvingar fram små daggdroppeliknande svettpärlor på pannan.

Digitalvisaren på solglasögonen visar att det är 41. Celsius. Fuck! Jag öppnar vänster sidoväska, slår upp den vita kylarlådan och tar ut en flaska mineralcola. Klunk klunk! Att börna på direkt från Jouniehs fiskehamn blev rätt behagligt efter ett tag, och i snitt i sjuttio kilometer/h tillryggalade jag under dagen sträckan Beirut-Damaskus-Amman-Tafilah, förstås utan att besöka någondera av dessa uråldriga städer, eller de otaliga checkpoints, militärbaser och rebellfästen som denna region kryllar av. Egentligen föredrar jag att ligga i sisådär en tvåhundrafemtio i timmen men på gamla dar (jag är trots allt tjugosju) har jag blivit rädd om hojen. Inte för att betalningen för uppdraget inte går av för hackor – tolvtusen krypto.

Är det för dem jag är här, i denna övergivna bergsstad?

Trettio mil söderut, där Röda Havet möter Aqabaviken, ligger den. Den mytomspunna sagostaden, skimrande som från Tusen och en Natt. Det är där jag tänker ta emot min betalning, inte för att jag behöver göra mig det omaket. Räcker med att jag skickar en stream som intäkt, men nej – jag VILL besöka Nee-Ohm. Jag VILL med mina egna ögon se staden där skyskraporna likt skimrande istappar hugger mot himlavalvet, där själva väggarna lyses upp under natten, där fontänerna sprutar trettio meter likt skälvande orgasmer. Och framförallt, jag VILL gå ut på jakt i stadens nattliv, finna stadens vackraste kvinna, och knulla henne till orgasmer vilka når höjder högre än skyskraporna, intensitet kraftigare än fontänerna.

Att hon ska vakna upp bredvid mig, naken och lycklig.

Nej, detta är inte tid för drömmar. Först jobbet och sedan kan jag fundera över nöjen. Fäster gevären som ett X bakom min ökenfärgade arméjacka, innan jag börjar hanka mig nerför slänten mot den övergivna staden.

§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§

NEOM, 22.47, 13.11.92

Sagostadens blå sken blir dimmigt, blekt, inte olikt min ögonfärg. Mina långa, slanka, ben leder mig med raka, bestämda steg längsmed Buraq-avenyn. Om ni skulle se mig, skulle ni kanske tänka er att jag är en excentrisk konstnär, en skådespelerska, en sångerska. Kanske som Lady Gaga, som var så populär för så länge sedan, eller för att ta ett mer sentida exempel, Dame Jennifer Sayyid, Lady Campbell-Locksword, drottningen av Steampunk! Men nej, jag påminner nog mer om Gaga, jag är mer bara punk.

Novembernatten är kylig. Jag funderade på att bära den svarta nättoppen, men valde istället korsettvästen med stålkedjor, magen lämnade jag bar. Kring armar och axlar bär jag den nitade läderjackan, dess rygg som jag prytt med en massa knappnålar, samlarobjekt från den förra världen. Ett par knähöga, stålhättade läderboots pryder mina ben, vilka är iförda svarta och grå strumpbyxor fästa med kedjor i de högt skurna svarta läderstringen som döljer min renrakade, piercade och upphettade fitta!

Jag är en lång kvinna, en och sjuttionio. Mitt linblonda hår är snaggat längsmed skallens sidor och kammat bakåt över hjässan, mina anletsdrag är raka och ändå släta, höga kindkotor, ansiktet är smalt. Om ni vill föreställa er mitt ansikte, tänk er Emma Sjöberg, fast smalare, mer mongoliskaktiga ögon, även nu i nattmörkret dolda bakom ett par smala, svarta solglasögon. Funderade på att köpa ett nithalsband, bära det kring halsen – men nej, den impulsen ströp jag. Skulle sända subsignaler...

Och bättre saker finns att köpa för tolv-k krypto.

Nej, inte vapen, det är omkostnader. Yazeem, min uppdragsgivares kontakt, frågade mig vänligt vad jag sökte i NEOM och om det fanns något sätt att ”tillfredsställa mina önskemål”. Jag förklarade så anständigt jag kunde att jag önskade få tag på en, eventuellt två eller tre kvinnor, att knulla med. Med sitt oljiga leende erbjöd den lille kontorsnissen förbindligt att å mina vägnar kontakta stadens licenserade eskortserviceföretag, ja kanske till och med de lyxprostituerade som annars bara var tillgängliga för miljardärerna, prinsarna och de höga bankirerna. Han var just på väg till att med darrande stämma fråga om jag önskade delge vilka specifika preferenser han hade när...

”Tack men nej tack,” svarade jag, på engelska förstås då jag är en okultiverad jävel. ”Den här lejoninnan föredrar vild mat,” flinade jag vitt och hästaktigt åt honom. Det tog ett tag innan han fattade vinken.

”Okej,” svarade han, svalde. ”Men... miss Quartz, var försiktig. Alltså, kom ihåg att vi är ett... traditionellt samhälle. Framåtblickande, men traditionellt.”

”Och kom ihåg,” klappade jag honom omilt på kinden. ”Jag är en psykopatisk mördare och märk. Tror den här staden får tåla mig, åtminstone en natt.”

Hans mörka blick svalde förtretet, trots allt var han inget annat än en slav åt sin chefs nycker, han som sagt högst upp där. Visslande lämnade jag den rena, sterila kontorsmiljön, med dess välvda möbler och skulpturer i korallrevsform, infohologram med simmande digitala fiskar, vita och pastellfärgade GMO-plastväggar och pansarglasbås. Till hotellrummet jag tagit in, där jag skulle göra mig i ordning för nattens jaktsäsong. Ja, det var där jag klädde upp mig i nitjacka med matchande, avslöjande läderstring som spänner åt mellan de fasta, slanka och ändå runda skinkorna. Och det var där jag lät min fylliga underläpp färgas röd som blod, samt målade en stjärna i toner av gråblått och blågrönt kring mitt vänstra öga.

Punk, det är vad jag, Andrea Quartz, är.

Jag går över en platå av trappor välvda som i sten, fontänerna är upplysta i regnbågens alla färger – säkert inte för att fira HBTQ-rörelsen. De onaturligt höga och smala skyskraporna, ofta trehörniga pelare, är liksom de rundade gatljusen upplysta i kalla blå konturer, säkert för att kontrastera mot hettan vid Aqabaviken, och då talar jag såväl om det jordliga som det politiska klimatet. Men vad klagar jag väl på? Är man en märk så lever man på att andra jiddrar, och att stoppa jidder är mig i mitt esse.

Borta i fjärran ser jag de mäktiga broarna sträcka sig ut bortom skraporna, likt väldiga anakondaskelett vars kotor – själva vita runda skyskrapor – sträcker sig mot molnen. Innanför dem löper maglevtågen i sina hyperloopbanor, kopplar samman NEOM med den egyptiska huvudstaden omgiven av sina glaspyramider, där arbetskraften är hundra gånger mångtaligare och nästan hundra gånger billigare än under faraonernas tid. Men broarna passerar båda genom de tvåkilometerhöga tvillingtornen, vilka högt där ovanför slutar i ett par väldiga halvmånekrönta kupoler. Där, uppe bland molnen, sitter de – den här världens gigaldjärer, för vilka pengar existerar i sådant överflöd att de i princip lever i ett kommunistiskt paradis. I deras ögon måste vi vara så små, små som insekter vilka upptaget rusar kring. Vad är väl tjugofem rövares död i det sammanhanget?

Nej, nu ska jag inte tänka på det. Ikväll är jag ute på jakt – jag ska gå till de trendigaste, dyraste, mest tackiga nattklubbar i den trendigaste, dyraste, mest tackiga staden den här världen har att erbjuda, med syfte att hitta den vackraste, kurvigaste, mest svårflörtade kvinnan, dra henne till mitt hotellrum, förföra henne, knulla henne, smaka hennes svett, smaka hennes kättja, suga i mig hennes fittsafter... Och nej, ingen rödhårig fräknig engelsk utbytesstudent med hög hatt, monokel och ridpiska. Ingen storcolombianska med enorma bröst och getingmidja. Ingen het afrikanska, med breda, guppande höfter, svullna ljusrosa blygdläppar som i storlek tävlar med munnens... nej! Inatt ska jag knulla en äkta GCC-fitta! En stolt, högburen, arabisk kvinna, med svarta ögon och körsbärsröda läppar dolda bakom en slöja, halvt genomskinlig och klädd med små diamanter.

Det upplysta fontänvattnet som likt gejsrar sprutar i eviga pelare mot himlen vars stjärnor dränkes ut av NEOMs ljusföroreningar faller över våra huvuden i mikroskopiska knappt märkbara droppar, dansar kring våra kroppar i form av spöklikt belysta dimslöjor vilka sidenlakanslikt böljar i vågor. Likt myror vandrar vi, för evigt under likgiltig översikt från de himmelsstormande tornen i väster. Detta är så NEOM.

§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§

Anfallet skedde, som förutspåtts, cirka 1,3 mil väster om Ma’an. Själv taggade jag konvojen när jag såg den komma sniglande förbi Tafilah, där jag funnit ett bekvämt och svalt hus där jag efter att ha vaporiserat en familj skorpioner beslöt mig för att ta en utvilande lur. Med hojen på stealth och silent, och lysena avstängda kunde jag till synes obemärkt glida efter bandfordonen, på mindre än en kilometers avstånd. Förstås kunde jag inte följa efter längsmed grusvägen – som knappt ens är en väg – utan fick kamma längsmed klippranden i cirka 40/h, men sånt är ju bara kul, i synnerhet i nattmörker!

Månen skiner blekt på den svarta, stjärnklara himlen. Ljusföroreningarna är så svaga i denna ödsliga dal att till och med månbasernas vaga ljusfläckar kan anas på himlakroppens mörklagda sida. Det enda som fattas är prärievargarna, men gissar att detta är fel världsdel.

Jag skumpar fram i mörkret, nedanför till vänster breder dalgången ut sig, tänker att den liknar en torkad flod. Längsmed grusvägen i mitten, den där en gång kamelkaravaner med rökelse och myrra rört sig från Röda Havet till Damaskus, rullar nu i maklig takt en annan sorts karavan, bepansrade, släta fordon med solplattformar på sina tak, långa och formade som rektangulära rätblock. Längsmed deras sidor är logotypen ”MEMI” målad i stilistiska gullila bokstäver, designad för att likna graffiti på en tegelvägg. Middle Eastern Mining Conglomerate hade väl tänkt visa sig hippa?

Femtio bandvagnar, var och en av dem fyrtio meter lång, lastade med jord och grus. Totalt värt kanske tjugo miljoner krypto. Nog för bygga livsviktiga saker, som lyxhotell, mässhallar, residens, polobanor, pooler, yachter...

Ja, tåget sträckte sig två kilometer, likt en larv krypande i nattmörkret längs den torrlagda dalen, fylld med sitt värdefulla grus och styrd av sina automatiserade algoritmer och satelliter, och det var på grund av det som jag erbjudits detta uppdrag. De tre senaste månaderna hade nämligen rövare slagit till mot dessa lastbandvagnar, lämnat de främre i fred och tömt ännu rullande maskiner på deras last. Andra gången hade Memi anlitat trupper från Anzac Securiy vilka skulle bemanna vagnarna, men sju av dem hade dödats i ett anfall som lämnat fyra vagnar förstörda och hela karavanen stilla i ravinen, där den plockats isär av ortsbor. Den tredje gången hade trupper från GCC eskorterat karavanen, och det under dagtid, men även denna gång hade fem vagnar tömts. Så nu, fjärde gången, hade jag diskret erbjudits ett uppdrag – inte ett eskortuppdrag utan ett ”destroy”.

Spelade ingen roll vad de jävlarna var, om de var desperata, fattiga, bortglömda herdar som blivit lottlösa då gräset slutat växa, om de var flyktingar från vad som en gång varit Iran och Turkiet, eller om de var galna allahuakhbarianer.

Inatt ska de dö.

Ravinen är inte lika rak som den ser ut på satellitkartan. På botten ringlar den sig framåt, och så måste även karavanen göra. Vid en portion löpte en klippa ut, likt min tunga begravd mellan ett par våta labia, och runt den löpte den breda men ändå så smala vägen ut i en kurva – och från min utkiksplats en halv kilometer bort förstod jag att det var här anfallet skulle börja. Med mitt mörkerseende kunde jag så se dem ansluta sig längs karavanens flanker, gamla skumpiga lastbilar, militära, civila, en del från förra århundradet, retrofittade med maskingevärstorn. Även en del jeepar anslöt sig, de flesta med brummande, olagliga dieselmotorer. Drog halsduken kring nederdelen av mitt ansikte, och gasade nerför den steniga slänten. Behövde inte gömma mig – när de såg mig skulle de tro att jag, precis som dem, inget annat var än en annan skavengär, ute efter enkelt byte.

§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§

Jag fann henne ståendes behagligt lutande på sina nakna, guldklädda armbågar, över glasskivan till barbänken på tredje våningen. Inne i den upplysta bänken hade ett akvarium med konstrev, drakfiskar och regnbågsräkor placerats. Golvet, bestående av skimrande speglar vilka konstfärdigt sprack och blev hela igen efter folks steg, var omgärdat i rosaskimrande rök, medan lasershowen dansade i det svarta taket och musiken – orgasmisk vocal trance med röster som skrek ut i syndfull njutning, flåsade ut genom högtalare över det diskogolv där kroppar spasmiskt rörde sig i unison, där nakna armar låg om nakna midjor och hungriga läppar möttes i sensuella, fladdrande tungkyssar.

Lång och ståtlig var hon. Hennes blåsvarta hår föll ner som i vågor över de slanka, nakna axlarna. Brösten var stora, C-kupor, runda och fasta likt moskéernas kupoler. Midjan var smal, höfterna bredare, rumpan stor och sexig. Hon bar vad som såg ut som en röd sidenklänning, vilken öppnade sig och blottlade ett långt brunt ben, med guldringsförsedda anklar. Fötterna, där tårna var målade i blodrött och guld, var iförda sandaler av glas. Hon var mitt mål, med blicken bakom solglasögonen fäst på henne rörde jag mig genom vimlet i detta Sodom – Club Tropico Sappho, den största av NEOMs lesbiska klubbar.

Jag ignorerade de korthåriga tjejerna med ringar i näsan och bröstvårtorna som stod och grupphånglade, liksom de många vita och asiatiska gäster som dansade, skrattade och höll händerna. I vanliga fall skulle det vara svårt, Tropico Sappho var färggrant som ett fågelhus, hår i alla färger, kläder i alla färger. Långa kvinnor med sidenmasker, klädda i svarta korsetter och benstrumpor vilka lämnade de piercade, rakade fittorna öppna, vilka ledigt höll sina klatschande piskor över axlar, lika ledigt som de höll i kopplen med slavflickor i tonåren på alla fyra i vita korsetter och med sina strimmade rumpor nakna, ofta med diamanter och hjärtformade rubiner intryckta i sina utsträckta stjärthål. Unga tjejer i string på rullskridskor, som flörtigt-busigt räcker ut sina tungor och blåser ut tuggummin. Stora HD-skärmar där sensuell lesbisk porr spelas ut över folkhavet. En värld av åtrå, hunger, skuggor, ljus, synd.

Hon var den enda, mitt mål. Kring henne fanns en svalhet, en aristokratisk tillbakadragenhet – hon var för fin för detta ställe, och det visste hon. Under den fanns en längtan, en hunger efter lust, efter heta kyssar och naken hud, men hon skulle inte ge efter för den billigt. Hon stod över alla här i rang, och skulle inte ge efter utan strid. Leende slöt jag upp vid hennes sida, lade min handflata – iförd fingerlösa svarta MC-handskar – mot glaspanelen där en japansk drakfisk glosögt stirrade mot skuggan. För första gången kan jag se henne i profil, insupa hennes skönhet.

Hon är tjugofemårsåldern, gav sken att vara mer erfaren än hon är. Bakom masken av självsäkert ointresse finns en osäkerhet, och framförallt en antydan till rädsla att denna osäkerhet ska bli synlig. Men det är tydligt att hon är säker över sitt mål, hit kom hon för att bli erövrad av en främling. Hit kom hon för att bli dragen till en plats hon inte känner till, och där bli knullad. Diskret rör jag hennes hår, hon låtsas inte märka.

Näsan är klassisk, med antydan till en böjd, spetsig tipp. Klassiskt mellanösternutseende. Läpparna är fylliga, sensuella. Plastikoperationen hon måste ha gått igenom märks knappt. De putar ut, naturligt, glänser sexuellt i det rosalila skenet. Hakan är rundat spetsig, käklinjen hög och rör sig mjukt mot öronen. Ansiktet är långt, och smalt, ger sken av intelligens – troligen rätt ytlig, uppenbar. Men hon kan säkert sin Rumi lika bra som vår Nietzsche. Universitetsutbildad. Ögonen är blasé, mörka och blickar bortom barens syntetalkohol. Kring nederdelen av ansiktet har hon fäst en skimrande, genomskinlig slöja, vars band är klätt med små ovärderliga rubiner. Bara hon och jag existerar, och jag öppnar vårt parti, fattar grepp om en lock av hennes hår mellan tumme och pekfinger.

”Längtande? Väntande?” ler jag illmarigt, tittar över mina glasögon.

Hon vänder sig mot mig, hennes ögon borrar sig in i mig – en blandning av irritation, nyfikenhet och förnärmelse. Hur kan du, säger de, drista dig till att tala med MIG? Är du inte bara en annan blond butch från norr? Med sina vassa, röda naglar borrade i sitt hår lutar hon huvudet mot armbågen.

”Tyska? Ryska? Polska?” nästan suckade hon, ville säga att hon sett min typ förr. Jag flinade, antog utmaningen.

”Nästan rätt,” svarar jag, spelar retfullt med min tunga. ”Viking.” Jag sträcker ut min hand, instinktivt fattar hon den nästan innan hon hejdar sig, inser att försvaret är ansatt.

”Så är det nu du ska röva bort mig?” Fundersamt lägger hon pekfingret under sina plutande läppar.

Jag fattar tag om hennes hand i min. Hon känns sval och len. Naglarna är vassa, blodröda klor, fingrarna iförda ringar av guld och silver, med ädelstenar. Nu väntar hon sig att jag ska spela med, och då kommer planen vara att snäsa av mig, testa vad jag ska svara.

”Andrea,” presenterar jag mig.

”Taslima,” svarar hon, en ryckning kring ena ögat avslöjar ett visst missnöje. Hennes drag hade inte gått som planerat.

”Vad får det lov att vara, Miss,” undrar servitrisen, en grönkorthårig arabiska med fem nosringar, spikhalsband och en nättopp som knapp döljer de flata brösten.

”Två Nee-ohm tequila spexiale,” svarar jag, håller upp två fingrar innan jag förflyttar min uppmärksamhet till Taslima. Hon ser inte imponerad ut. Två glas, går för fyra krypto – nästan femhundra Euro. Det ser ut som om jag gjort ett misstag, signalerat lågt värde. Betalningen sker genom att solglasögonen scannar min iris, skickar informationen om betalningen genom mörknätet till London, Moskva, Havanna, där servrarna senare återförenas i den gyllenfärgade kassaapparaten framför mina ögon.

”Jaha, så hon tror spexiale ska få mig i säng,” fnyser Taslima.

Leende plockar jag upp båda de smala glasen. Syntetalkohol – den äkta varan är ju förbjuden i Neom (även om den ska flöda i riklig mängd på alla svartklubbar, men sådana skulle inte Taslima frekventera på grund av drognings- och rånrisk). Små iskuber guppar runt på den rosa vätskan, på glaskanterna balanserar citronskivor. Inne i glasen simmar skimrande små fiskar runt i cirklar – de är hologram, projektioner från osynliga sändare monterade inne i glasen. Onödiga men vackra detaljer, som så mycket annat i vår tidsålder.

Glaskanterna möts i ett klirr, min vänstra hand håller deras smala halsar mellan fingrarna medan jag för dem mot min mun, håller mina ögon fästa i hennes. Sakta och sensuellt slickar jag glasranden innan jag smuttar på först det ena glaset, sen det andra. Hon lyfter på ena ögonbrynet, återigen förvånad.

”Vem sade att jag bjöd?” hånflinar jag busigt, innan jag höjer det första glaset över min mun, öppnar den och låter den stingande syntetdrinken sakta rinna nerför min strupe. Jag ställer tillbaka den, isbitarna klirrar mot glasets botten. Fiskar upp en av dem, trycker den försiktigt under Taslimas fundersamma läpp, innan jag illmarigt leende stoppar den i min egen mun, silar den andra drycken genom den, innan jag tar av mig solisarna, och flirtande fladdrar med min tunga mot henne. På dess tipp balanserar den lilla isskivan stolt – ett knep jag plockade upp i Putinodar förra året. Suggestivt som rör jag tungan i slickande, hypnotiskt ormlika rörelser, ser att Taslima följer dem med munnen öppen, kinderna flammande. Jag drar in isbiten i min mun, smälter den mot gommen.

”Här,” säger jag, lägger fram det tomma glaset, med de två ensamma bitarna på botten. ”Du får göra samma sak.”

”D-det kan jag inte,” svarar hon stammande, sträcker ofrivilligt fram sin hand, greppar tag om min. Tillfredsställd känner jag, att hennes puls ökat. Nu är hon varm, huden som blossar. Hon sitter vänd mot mig, nu ser jag att vad jag trodde var en klänning i själva verket är ett morgonrocksliknande plagg, öppen framtill över en halvgenomskinlig topp med fågelmönster, bakom vilken jag kan se att hennes kupolliknande bröst har stora, mörka bröstvårtor, båda piercade med guldutsmyckningar, liksom hennes nakna navel. Magen putar knappt märkbart, tänker att hon nog skulle kunna imponera på mig med en dans lika suggestiv som min tungakrobatik. Ett band av pärlor är draget över hennes midja. En högt skuren stringbikini i samma mönster som toppen pryder och skyler hennes underliv, vars välansade triangel av svarta pubes anas under det halvt transparenta, lena tyget. Jag ser även att blygdläpparna är uppsvällda, bulliga likt apelsinklyftor, samt – hoppas jag – lika saftiga.

Jag tar hennes vänsterhand, lägger min egen mot hennes midja. Nu är det min tur att lyfta på ögonbrynet.

”Dans,” konstaterar jag. Besegrad och viljelös låter hon sig ledas mot golvet där omslingrade kroppar gnider skrev och bröst mot varandra till tonerna av stönande, stånkande orientalisk trance.

§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§

Pressar mer hydraulikspaken, två av de fyra tuberna på pakethållaren öppnas – fjäderhydrauliken slungar upp buggyraketerna tvåhundra meter upp i natthimlen, innan de aktiveras och fräser av österut en två-tre kilometer, bortom de skuggförsänkta bergskammarna. Där, bortom min – bortom allas synhåll – vänder de om, lyser upp natthimlen likt ett par varselljus. Med tjutande hastighet viner de tillbaka över klippan, parthiska skott från fjärran.

Jag befinner mig i svansen av sjakalflocken. I mörkret kan de inte urskilja mig, tror jag är en annan local, en skavengär. Med mörkerseendet påslaget ser jag dem tydligt, deras maskiner – motorcyklar, flakbilar med kranar och maskingevär, hoplappade militärfordon varav vissa tycks tycks hämtade direkt från 2003. Stenåldern alltså. Deras förare är klädda i en blandning av militärjackor, byxor eller arabiska klänningsliknande klädnader. En del bär hjälmar, andra palestinasjalar, vissa har hemhaxade proteser, händer av metall som greppar tag om rattar, om styren. En stinkande doft av diesel fyller mina näsborrar, tänker att FN nog kanske skulle förlåta min inte strikt sett helt lagliga operation. Nu smälter Rosshalvön, såg det på streamen, går Grönlands väg. De här idioterna adderar till det. De märker mig i alla fall inte, tycks fortfarande girigt fokuserade på den långsamt tuffande karavanen. Ett av de tunga bandfordonen rullar redan med sidoluckan öppen. En flakbil med en skopa gräver djupt i det dammiga gruset.

Nattmörkret lyses upp, blir bländande vitt när först den ena och sedan den andra raketen far in rätt i den främre klungan av skavengärer, bara hundra meter framför mig. Maskin- och kroppsdelar sprids i en bred perimeter, hettan från tryckvågen slår över mitt ansikte, över mitt hår medan jag sladdbromsar in, fattar taget om det långa men lätta pulsplasmageväret. Skavengärerna gör samma sak som jag, skriker ”jalla”, skriker ”wallah”, drar fram sina vapen – RPG’er, kulsprutor, hemgjorda AK-47’or, 3D-printade majsfibergevär. Tycker nästan lite synd om dem, räknar till att de är ett fyrtiotal. Så hopplöst utnumrerade! De börjar skjuta mot himlen...

Jag trycker i fotpedalen – till Valhalla! – tar sikte med geväret över MC-styret och bränner iväg en puls som bränner in sig mellan skulderbladen på ett RPG-bärande skägg i palestinasjaal. Skägget flyger framåt, armarna åt sidan, samtidigt som bröstet exploderar över den skottsäkra metallskrotsvästen. Likt en söndersliten docka kastas han framåt. Det grafiska interfajzet i solisarna berättar att geväret är laddat, så jag kör runt samma klunga, får skrevet och låren på en annan skavengär att explodera i en kaskad av blod!

Nu noterar de mig, tar sikte, skjuter. Jag låter min fot och gaspedalen samverka, sicksackar genom slagfältet samtidigt som jag fortsätter bränna av blixtrande, bländande pulsvågor. Kan jag höra skriken? Eller är de bara röster i mitt huvud? Jag bryr mig inte... inte längre...

Jag är Döden.

§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§

Omilt lägger jag fingrarna om hennes haka, hennes strupe, trycker hennes läppar mot mina. De möts i en intensiv kyss, där min fladdrande tunga möter hennes piercade – jag kittlar henne, slickar henne lekfullt kring tunga och läppar, vill demonstrera ett smakprov... på de cunnilingvistiska konster jag senare inatt skall utöva mellan hennes lår, Inshallah!

Jag står bakom henne, där hon utför sin rytmiska, magdans, håller om henne, gnider min kropp mot sidenet som följer hennes kropps konturer. Den öppna rocken blottlägger hennes behag, de väldiga c-kupebrösten, det nu fuktiga skrevet med sin trekantiga, välansade buske – mina. Min högra hand flyttar jag från strupen, nu när jag fångat hennes läppar i mina, greppar tag om det ena bröstet, pressar tummen mot undersidan av den hårda bröstvårtan, känner det släta tyget mot mina fingrar. Den andra handen lägger jag om hennes mage, känner naveln med pekfingret, stringlinningen med lillfingret. Mitt skrev, min läderklädda fitta, ömsom gnider, ömsom juckar jag mot hennes vänstra skinkhalva, medan mina tänder fattar grepp om hennes örsnibb, får henne att vända ansiktet med de slutna ögonen mot laserljusen åskande i det rökiga taket, får henne att stöna lågt men djuriskt, likt en spinnande katt... känner rysningen genom hennes kurviga kropp. Hon är min, inatt ska jag knulla, inatt ska jag skända henne!

Smakar hennes skinn, där käklinjen möter den långa smala halsen, låter min tunga utforska hennes släta perfektion, känna aromen av salt, av färskhet, av mint. Misstänker att hon livnär sig på mycket frukt, ofta springer, möjligen en dyr, privat gymhall. Nu trycker hon sig mot mig, gnuggar in sig mot mig i vällust. Våra dofter möts, hon doftar likt en trädgård, en oas av orientaliska blommor och frukter. Jag eau-de-cologne, läder, smörjolja gjord på biodiesel. Hör hur hon stönar, samtidigt som mina fingrar – anstränger mig för att min rörelse uttrycker självsäkerhet, självklar rätt att besitta hennes kropp – vandrar neråt, under trosresåren.

Hon vänder sitt ansikte mot mina läppar, vi möts i en intensiv tungkyss medan jag med pek- och långfingret för första gången känner hennes könshår – hade trott det skulle vara krulligt, skulle rulla sig kring mina fingrar. Hennes hår är ju lockigt. Men nej, slätt och lent är det, likt en kattunges päls, och hon spinner, särar sina vältränade lår, lägger sin hand mot min, vill leda den neråt mot sina ångande blygdläppar.

Men nej, hon suckar av besvikelse när jag drar upp handen, lämnar hennes förlovade triangel samtidigt som jag vänder henne om, så bröst trycks mot bröst, läppar mot läppar, en hungrig, våt, lustfylld kyss. Våra tungor dansar, brottas i discoljusets sken samtidigt som sångerskan skriker ut vad som låter som en äkta orgasm, den bara en kvinnas tunga begraven i en annans härlighet kan åstadkomma. Taslima kvider ut, en blandning av smärta och njutning, när jag daskar henne över ena skinkan. Har dragit hennes skrudliknande sidenskrud åt sidan, blottlagt hennes stringklädda röv för dansgolvet.

Viskar i hennes öra: ”Vi går hem.”

Tar hennes hand. Jag leder, hon följer, vi lämnar dansgolvet. Med solglasögon beställer jag diskret en självkörande taxi.

§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§

Raketen vinner förbi mina öron, får marken att skaka till i en explosion av eld. Jag kastas nästan av MC’n, glider iställer ner likt en skallerorm, landar på min mage och drar fram mitt eget automatgevär, sandfärgat och matt likt ökenklipporna. Kring mig ligger förvridna maskindelar. Obevekligt rullar karavanen med grus söderut mot NEOM, trots att många av de automatiserade bandvagnarna nu fått missfärgade svarta fläckar är det som om striden knappt berört dem. Ännu sprejar kulregnet mot mig, en skärm av bly och stål, fienden – det dussin eller så som överlevt min framfart – har tagit skydd bakom och mellan bandvagnarna. Svärande över skadorna på lackeringen drar jag fram stativet, ställer upp automatgeväret, sätter in det på autosök och kryper västerut mot de spruckna klippblock vilka halvt begravda ligger i sanden på denna sedan länge uttorkade floddal. Regnet av skott har bedarrat, blivit enskilda smällar, var och en av deras möts av en från mitt gevär. Med mitt mörkerseende undviker jag ormarna och skorpionerna som väckts av stridslarmet, vars hunger vaknat då doften av blod signalerat att mat vankades.

Tvåhundra meter kröp jag norrut på mina armbågar, innan jag vände av österut och sedan söderut igen, rörde mig tyst genom skuggorna bakom fiendens ställningar. Hade överskattat deras antal, jag kan se sju figurer röra sig bakom den långsamt rullande karavanen. Frågan är bara hur jag ska kunna eliminera dem snabbt? Allt jag har kvar på mig är en sniperpistol, en butterflykniv av titan och en flash grenade, stor som en snusdosa och med samma form. Den lösgör jag från mitt bälte, drar loss haspen och vevar iväg som när jag var tolv och kastade macka vid bryggan utanför ”Solskensgården”, SiS-hemmet där jag växte upp.

Explosionen är tyst, bränner till vitt. Jag skyddar mina ögon med armen, mina fiender – som jag fått betalt för att döda – var inte beredda på det intensiva vita ljuset, blir bländade. När skenet rusar ner, förvandlas till en kallt brinnande låga vid deras fötter rusar jag fram likt en lejoninna på jakt, dyker ner på knäet, siktar med båda händerna, mot halsar, lår och ansikten, de känsligaste exponerade delarna. Bara en av dem hinner trycka av, missar innan jag först skjuter personen i handen, sedan i ansiktet. Hon skriker till, faller bakåt framför en av de makligt rullande bandvagnarna, som sedan likgiltigt plattar till henne mot grusvägen. Jävlar! En kvinna! Känner ett hugg av skam, av bitterhet i halsgropen. Hade inte räknat med att det skulle vara kvinnor bland rövarna, önskar jag hade lite crack att röka här, lite syntetisk krokodil att fylla ådrorna med, lite svampar att tugga...

Det var då jag kände snöret kring halsen...

§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§

Trycker henne mot väggen, suger på hennes underläpp, låter min tunga smaka hennes saliv, känna hettan och åtrån medan hennes fylliga ögonfransar fladdrar och hon ofrivilligt uppger stön efter stön. Min jacka tillsammans med hennes skrud ligger i en hög på det blåkaklade govet, våra armar är förenade i en omfamning, där hon drar upp dragkedjan med dödskallehänget till min lädertopp, befriar mina toppiga bröst, så små i förhållande till hennes C-kupor jag girigt hoppas suga på. Hon tar initiativet, suger på min hals och jag vänder blicken upp mot takfläktens hypnotiska rörelser och knappt märkbara surr.

Jag drar henne i håret, trycker våldsamt in min tunga djupt mellan hennes fylliga läppar, vispar runt, knullar hennes mun in och ut medan jag med min hand klämmer om hennes skinka, känner hennes vältränade lårmuskler... flyttar handen till grenen på stringtrosorna, drar åt. Hon sliter sig loss, flämtande, håret i oordning, drar ner sin egen topp så brösten ploppar fram... med min hand om hennes strupe trycker jag henne mot väggen medan jag faller över hennes piercade, mörka bröstvårta, suger in den mellan läpparna så vår heta saliv – blandad i min mun – väter hennes varma bruna skinn. Med mina tänder omsluter jag hennes bröstvårta, nafsar innan jag girigt börjar suga, min ena hand lägger sig över hennes bikiniklädda skrev, masserar det i våglika rörelser, hon hjälper till med juckande stötar, benen brätt särade medan hon högt andas genom munnen.

”Åh Gud du är en drottning!” stönar hon, halvt omedveten om sig själv, om allt annat än den njutning jag nu ger hennes kropp. Själv hade jag förlorat kontroll, min vänstra hand hade sökt sig till min egen fitta, gnuggade mitt sträva lädertyg mot det rakade, svullna könet, kände hur vått det var, kände de elektriska stötarna varje gång lädret gneds mot klittans hårda lilla spets som nu hungrigt tittade fram från under sin huva. Hennes bröstvårta var så stor, spänd och fyllde min mun likt en jordgubbe, jag kittlade dess undersida med tungan, kände hur hennes kropp stönade, hur hon drog mig upp, försökte återta kontrollen. Vi förenades i en kyss, nu bara klädda i string, med händerna om varandras skinkor, med tungorna kämpades och våra munnar förenade som om de vore ett grottsystem. Mina bröstvårtor mötte hennes, och jag ryste när jag kände de kalla piercingsmyckena stryka mot mina toppiga knoppar.
Smällde till henne över skinkan med handflatan, hon morrade till svar men förstod vinken, kröp upp på den blå vattensängen. Det är ett av de modernare hotellen jag bor i, rummets design är neofunktionalistisk, välvda, rundade former, inte ett enda hörn. En skärm på motsatta väggen där jag kan se mig själv speglas. Ett dunkel råder, där väggarnas sensorer låter lila, lavaskensaktigt ljus dansa runt. Jag följer med upp på sängen, känner hur den skvalpar fast under mig. Taslima ställer sig på knäna på alla fyra, likt en hynda som erbjuder sig själv att bli påsatt.

Inte än.

Återigen smackar jag till hennes röv, får henne att skrika lätt av smärta, så hon hamnar på rygg, så jag kan trycka min kropp över henne, gnugga mig mot henne medan jag bitkysser hennes läppar och hals, låter mina tummar reta hennes spända bröstvårtor, njuter av hennes kvidande när våra tungor möts i en intensiv kyss. Med handen om hennes strupe söker jag mig neråt, biter hennes högra bröstvårta, drar retsamt i den, fascineras återigen av hur fastheten och mjukheten i hennes bröst samspelar, cirkulerar med min tunga tring bröstvårtan, drar retfullt i piercing medan läpparna innan jag far neråt, målar hennes kropp med mina bröst, låter mina fingertoppar röra sig längsmed hennes sidor innan de lägger ett grepp kring stringbikinitrosorna. Leende lägger jag mina tänder om resåren, morrar lätt medan jag lirkar trosorna nerför hennes fylliga lår och de slanka vaderna, tills hon är naken.

Ormlikt, sensuellt och ändå bestämt greppar jag tag om vaderna, lyfter hennes bruna, långa ben, andas in doften av hennes fötter och rödmålade tånaglar innan jag för isär benen, låter mina läppar och tunga färdas ner på upptäcktsfärd längsmed hennes högra ben, suger på innanlårets skinn och kött, efterlämnar sugmärken, testament till min uppskattning. Och för första gången kan mina ögon behagas av hennes härlighet. Triangeln är liksidig, pekar som en pil ner mot slidan, noterar till min glädje att hon inte är omskuren, att hennes klitoris tittar fram, svullen och fylld med blod som ett plommon, skrikande efter njutning. Även i mitt skrev känner jag en brännande längtan, samtidigt med en annan sorts, mer primal längtan, efter befrielse och utlösning, men jag måste hålla igen, kan inte avbryta kärleksakten för något så mundant, får inte göra det. Under hennes klitoris hängande från sin kåpa av utbuktande, svullet skinn, hänger hennes blygdläppar – den mest underbara typen av sådana i mitt tycke. Långa, formade lätt likt elefantöron, gråbrunaktiga på utsidan med små fina linjer, och på insidan rosaröda likt rosenblad, och alldeles glittrande av härliga fittsafter vilka doftar likt en blandning av svett och regnskog. Taslimas stora, mörka ögon rör sig mellan mina ögon och hennes eget kön, som hon iakttar med febrigt intresse. Hon lägger sin högra hand över könet, nästan som för att skyla sig, men bara för ett ögonblick, för menande sprider hon sina fingrar, öppnar menande sin vagina för mig. Med den andra handen masserar hon sitt eget bröst, börjar onanera inför mig.

Jag greppar tag om hennes händer, för dem åt sidan, trycker ner mitt knä i bädden, så min hud känner av fukten från könet. Nog för att jag vill avnjuta mitt byte, men i den takt jag vill – och sanning att säga njuter jag nästan mer av kontrollen än av att slicka fitta. Istället kysser jag henne, trots hennes protester, trots att hon nu gnyr.
”Snälla..,” mumlar hon på engelska, ”snälla du... ät mig... ät min fitta, ät mig...”

”Är du en stygg liten flicka? Säg att du är en stygg liten flicka som vill att den här stora stygga butchen ska slicka din fitta,” viskar jag i hennes öra, bitter i öronsnibben och slickar menande bakom den. Jag känner henne rysa under mig, känner hennes bröst mot mina.

”Jaaa! Jag är en stygg liten flicka!”

”Ja, är du en stygg liten flicka som kommer brinna i Helvetet? I Helvetet för att du är en lebbhora som bryter mot Islams lagar?”

”Jaaa! Jag kommer brinna i Helvetet jag svär! SNÄLLA SLICKA MIN FITTA NU ÅH DEN BRINNER!”

Jag biter henne i halsen innan jag äntligen slingrar mig ner, sprider hennes ben brett isär så jag nu för första gången ser hennes anus, noterar till min tillfredsställelse att det är stjärnformat med små söta hudveck, att hon ordentligt rakat sig där och att huden kring den är mörkare än annorstädes. Hon har ett mycket vackert rövhål, och skulle utan tvekan kunna hamna två eller tre i subtävlingen ”Lilla Fröken Anus”. Taslima, är dock inte sub, och det är bra. Gillar lite motstånd, så att säga.

Ler, andas in aromen från hennes paradisiska sköte, innan jag kysser, suger på hennes svettiga innanlår, först höger och sedan vänster sida, låter hennes blygdisar röra vid mina kinder, som om de kysser mitt ansikte med flämtande, ploppande ljud. Sedan, ytterst sakta, retfullt, låter jag den yttersta delen av min tungspets mjukt lägga sig mot hennes venusberg, känna den salta, rena smaken av hennes könssafter, innan jag sakta, med målande penseldrag rör mig uppåt, noggrann med att låta rikliga mängder varm saliv blandas med hennes underbara safter. Hör hur hon andas, ser hur hennes röda naglar begraver sig i lakanet, hur hon inväntar att min tunga ska möta hennes klitoris. Men illmarigt blinkande hoppar jag över den lilla knoppen, ger istället kåpan ett litet, knappt märkbart slick.

Hon vrider sig, i njutning och i plågor om att hennes njutning inte får utlösning genom klitoral stimulering. Sakta suger jag i mig hennes vänstra blygdläpp mellan mina läppar, målar slemhinnans kant med tungspetsen medan jag pressar ihop läpparna samtidigt som jag för in ett finger i hennes våta, varma, rosa grotta – känner hennes slemhinnor omsluta mig.

”Snällasnällasnälla..,” flämtar hon, ”kyss min klitta... snälla... åh Gud!”

Så särar min tunga på hennes långa, känsliga blygdläppar, dyker in djupare än tidigare, rör sig upp från mitt begravda finger som krokat sig inne i hennes mot den svullna klitta som längtande nästan blivit blå. Den är perfekt sfärisk, liten och hård, och jag formar tippen på min tunga runt den, masserar den fram och åter. Taslima skakar till, ofrivilliga konvulsioner, medan jag med mina våta läppar omsluter den runda lilla rosknoppen, kysser den kärleksfullt innan jag övergår att ge den en french kiss, måla under den med min tunga i cirklande, lekfulla rörelser. Sakta drog jag ut mitt pekfinger, bara för att återigen låta det sjunka in i hennes kött – denna gång i sällskap med långfingret och den vänstra handens pekfinger, vilket jag fuktar i hennes ymniga fruktsafter innan jag stoppar ner hela vänsterhanden innanför mina läderstringtrosor, blandar våra könssafter och stönar, biter och drar lätt på hennes bultande klitoris vilket får henne att skrika ut i njutning.

Motvilligt drar jag tillbaka min vänstra hand, vilken utforskat mitt eget renrakade sköte, stryker mina safter över hennes innanlår, smeker lätt med mina fingertoppar. Jag fortsätter suga på hennes klitoris, hålla den inne i min mun som om den var en sötsak och vispa min tunga i mjuka, slurpiga rörelser runt den. Samtidigt pullar jag henne rytmiskt med högerhandens fingrar, känner hur hennes fittsafter flödar som i bäckar från hennes kön, täcker hennes blygdläppar. Så börjar min tredje invasion, där mitt vänstra långfinger pressar mot hennes analöppning, och så sakteliga tränger in.

Hon greppar tag om mitt huvud, drar sina långa naglar längsmed de rakade sidorna, samtidigt som hon dubbelviker sig som pressad av blixten. ”ÅH GUD JA! JA! JA! ÅH GUD! JAAAAAA!” skriker hon ut sin första orgasm. Jag hoppas innerligt hela hotellet hör.

§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§

Mina fingrar greppar kallsvettigt tag om sladden, medan jag kippar efter luft och slår mina axlar mot min angripare i mörkret. Jag sveper runt, men fienden rör sig bakom mig, håller greppet om kopplet som stryper min hals. Under halvmånens sken, kämpar vi. Nu har sjakalerna och de förvildade hundarna dykt upp ur sina hålor, lockade av doften av blod och rök. Likgiltigt rullar bandvagnarna vidare mot NEOM med sitt ovärderliga grus.

Äntligen får min armbåge kontakt med min angripares kropp. Slår bakåt med all kraft, smärtan exploderar – personen bär en skyddsväst av skrot. Jävlar! Slår till igen, försöker vrida mig greppar tag om en handske, drar mig närmare fienden, så jag känner dennes kropp mot min. Återigen försöker jag begrava min bultande armbåge i fiendens kött, dunkande läten hörs när jag träffar metallskrotet. Smärtan, andnöden, vargarnas ögon som kallt glimrar likt gula stjärnor, de makligt rullande bandvagnarna... allt detta blir för mycket. Med ett plötsligt vrål, med en styrka jag inte var medveten om att jag trycker jag bakåt med mina lår, samtidigt som jag böjer mig framåt. Min motståndare rullar över mig, tvingar ner mig mot gruset och för ett ögonblick lossar greppet om snaran, ett ögonblick nog.

Över metallskrotsvästen bär min fiende en kamouflagejacka med brännmärken, gamla plasmaskotthål. Ett par bruna, smutsa pilotglasögon döljer rudimentärt mörkerseende. Ansiktet och huvudet är helt dolda av en senapsgul halsduk. I de behandskade händerna håller människan i ett par taggade jaktknivar, krom. Själv har jag redan dragit fram min egen, betydligt mindre och mer anspråkslösa kniv, fäller ut den. Hinner knappt ställa mig i försvarsställning innan det första utfallet sker mot mig, under månens sken. Från bergen i fjärran hörs ylande.

§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§

Beundrar mig själv i den milt neonupplysta spegelväggen, där jag står naken, lång och ståtlig, mina blå ögon kallt och självsäkert glimrande mot mig tillsammans med mitt lilla leende. Min hand vilar på min nakna höft. Min väldiga, svartgråmönstrade dildo sticker fram – en BBC fastmonterad vid mig, majspolyester, gummikablar och elektroniska kretskort, tätt förpackade i hård syntetisk erektion jag kan fjärrstyra genom mina fingerrörelser, använda både för att tillfredsställa min partner och mig själv – detta är nämligen inte en strap-on. Fästet är triangulärt, format efter min blygd och går ner mellan mina skinkor, men inga snören runt mina lår och midja behövs.

Begraven i min fitta är nämligen en annan, mindre dildo, med bullig topp och smalare rot, begraven. I likhet med den stora, tunga dildon framför mig är den perforerad med små hål, genom vilka vibratordioder sticker fram, syftet är att vid plötsligt rörelser ge stimulering till slidans innerväggar och klitoris. För att ytterligare ge stabilitet är en analplugg, även den med inbyggd vibrator, begraven i mitt anus och kopplad till den bågformade utväxt på triangeln som går in genom mina skinkor. Vikten på min syntetiska kuk driver upp den glänsande stjärtpluggen som min ringmuskel hårt och som också hårt sträcker ut mitt rektums slemhinnor. Det känns underbart, mitt anus sträcks ut och fylls, som om kuken kontrollerar hela mitt underliv.

Men det är inget mot den brännande, kittlande känslan som alltmer och mer dominerar mina slidväggar och min pissöppning, det behov av utlösning som jag medvetet hållit tillbaka. Min blick vänder sig mot sängen, där hon ligger och kråmar sig med de darrande låren brett särade, Taslima, två fingrar begravda i sin fitta, pumpande de rosa innerväggarna, medan den andra handens fingrar masserar brösten. Hon är så vacker, så syndig, hennes svarta ögon flackar mellan onanishowen hon så syndigt erbjuder mig, den svarta kuk tjugotvåcentimeterskuk hon hoppas snart ska bottna i henne då jag våldsamt ska knulla henne, samt mina ögon då våra blickar möts – den orientaliska prinsessans stora, känsliga svarta ögon, så fyllda av passion, stolthet och ömhet, samt den nordiska valkyrians kalla stålblå ögon, kantiga och små.

Leende böjer jag mig framåt, börjar kravla på alla fyra, känner hur syntetollonet skrapar mot de nu skrynkliga lakanen, hur skrapningarna skapar elektriska pulser vilka vibrerar mot mina våta slid och analväggar genom de dildosar som både fungerar som fästen och njutning för mig. Spinnande kysser jag Taslima, slickar hennes tunga, läppar och hals. Min vänstra hand smeker och slår lätt hennes högra bröst, medan den högra handen omsluter en konformad stjärtplugg i guldfärg, med en lila slipad diamant vars färg matchar hennes ögon. Jag är redo.

”På alla fyra, din hynda!” väser jag och vänder på hennes darrande kropp. Hon åtlyder, ställer sig på knäna och svankar så hennes stora, runda röv är framför mina läppar, hennes stjärnformade men annars jämna anus stirrande på mig med den uttryckslösa skönhet bara en prinsessas rövhål kan erbjuda. Kärleksfullt smeker jag hennes skinkor, nafsar lätt på dem och får henne att rysa till. Sakta andas jag mot det orörliga rövhålet, känner hur hjärtat dunkar av längtan medan jag öppnar mina våta läppar, sträcker ut tungspetsen och nästan andaktsfullt vidrör det lilla hålet.

”Åh, min Herre!” utbrister Taslima, hoppar som till. Med händerna om hennes skinkor för jag isär dem med tungan, blottlägger hennes anus, nu glittrande av min saliv. ”Snälla... kyss... kyss mitt rövhål!” ber hon mig förläget, likt hundra kvinnor före henne begraver hon ansiktet mellan kuddarna i skam, medan jag med den kalla förgyllda konen till analpluggen retar hennes vidöppna blygdläppar genom att föra dem fram och tillbaka emellan dem.

Och så kysser jag hennes analöppning, sakta, djupt och innerligt. Hon smakar salt, en antydan till surt. Omsluter öppningens veck med mina läppar, medan min tunga rör sig i cirklar över detta lilla, spända hål, känner hur det rör sig mot min beröring. Sluter ögonen, vill inte att hon ska tänka på vilken njutning detta är för mig. Rör vänsterhandens fingrar, sakta och ömma rörelser, aktiverar vibratorn både i hennes gyllene stjärtplugg mot hennes blygdläppar, som i de extremiteter till min egen strap-on som är begravda i mitt sköte och anus, stönar av välbehag när de rytmiskt börjar vibrera ut och in i mig, på en väldigt låg, stabil nivå.

Taslima njuter också, har börjat massera sin svullna klitoris, medan hennes kropp som slingrar i skamfylld njutning över att jag bevittnar hennes totala exponering.

”Åhh, detta är min första gång... åh Gud har bara sett detta på porr förr... åhhhhhHHhh vad skönt!” njuter hon medan jag slickar hennes analöppning.

Det är något speciellt med anus. Det lilla bruna ögat, vars syfte är att kontrollera utflödet av brun, mustigt luktande avföring, är rik på nervtrådar och den fysiska sensationen av att bli slickad där är nästan lika intensiv som den psykologiska. Taslima rör sin bakdel efter min tunga som nu trängt in halvvägs genom ringmuskeln, smakar på hennes rövhålssafter medan stjärtklyftornas värme omsluter mina kinder. Hennes kropp blir mer avslappnad, hålet slappare och öppnare, medan hon halvviskar, med grötig röst, att hon älskar mig, att hon vill att detta aldrig tar slut, att det är så underbart och att jag är en ängel. Till slut, när jag är nöjd, smeker jag hennes röv ömt med handen medan jag kysser anus farväl, rör mig framåt längsmed hennes kropp tills jag nästan ligger under henne, som en lekfull kattunge. Inbillar jag mig, eller rodnar hon? Svårt att säga när hennes skinn är brunfärgat... men hon fladdrar förläget, blossande med sina ögonfransar, och vi kysser varandra djupt, hon slickar, suger på mina läppar medan jag nästan förstrött skruvar in den gyllene analpluggen i hålet den var skapad för.

”Så,” skämtar jag kärlekfullt medan jag kysser henne, låter henne suga på min tunga, känna den salta, bittra smaken av hennes egen röv, ”nu har pluggen funnit sin flicka”. Hon kysser mig drucket, hennes ögon dimmiga av lusta blandad med insikt om de perverterade dalar jag leder henne till, dalar som ingen – vare sig kvinna eller man – tagit ner henne till. Jag rycker lite lätt i pluggen, känner att den sitter fast i henne, fyller upp henne. Hon stönar. Bra.

Försiktigt placerar jag mig själv bakom henne, särar på hennes lår, smeker hennes skinn, ser ur hennes hängande, grå blygdläppar skiner av kåtsafterna. Biter mina egna läppar av njutning när jag ser hur hon mjukt smeker sin egen klitoris. Lägger handen om syntetkuken, runkar lätt skaftet, känner de elektriska stötarna flöda likt varma vågor inne i anus och fitta, ser hur kukens svarta ollon lägger sig mellan hennes blygdläppar, hur jag drar det upp och ner, retar hennes öppning.

Och så tränger jag in. Obevekligt. Fyller henne med bamsedildon, vars yta är täckt av syntetaktig hud som påminner om glatt delfinskinn.

”ÅH JA MIN GUD! ÅH JA!” utbrister hon i njutning. ”DU ÄR SÅ STOR! FYLL MIG!!! FYLL MIG!!!”

Själv grymtar jag till, ger ifrån mig ljud medan jag börjar föra höfterna fram och åter, i cirkulerande, långsamma, djupa, juckande rörelser, som om jag för en dans på knäna. Mina händer vilar på hennes svank, hennes händer greppar tag om dem, borrar ner de långa harpyaaktiga naglarna i mitt kött.

När jag knullar henne, fyller henne med min väldiga syntetkuk, känner hur de delar av anordningen som är begravda i mina egna kroppsöppningar rytmiskt spänner åt mig för varje gång jag bottnar, ger mig elektriska stötar som får mig att stöna i takt med min älskare, vars stjärt jag nu smiskar (ett tips till er, om ni någonsin får möjlighet att knulla en vacker kvinna i fittan, se till att hon har röven fylld, det blir så mycket skönare för henne då).

Lyfter upp fjärrkontrollen till väggarna, gör dem klara som speglar och sätter igång kamerorna kopplade till mitt mobilsystem, filmar mig själv från alla håll medan jag ser min egen spegelbild skända öknens ros. Ler vitt och brett åt mig själv, när jag ser mina muskler spela under den slanka, vältränade kroppen. Jag är en lejoninna, njutandes av dagens fångst.

§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§

Min angripare är lyckligtvis en man. Han är kortare än jag, bredaxlad, iförd svartmålad skyddsväst av metallskrot. Skyddar bröst, skrev och lår från stickvapen, men till priset av viss smidighet kring lederna. Min jacka och mina kamouflagebyxor erbjuder mindre skydd, men mer rörlighet. Dessutom är jag längre. Min fiendes ansikte är dolt bakom en khakifärgad duk virad i flera lager kring skallen. Bara ett par rostfärgade, smutsiga pilotglasögon med surrande mörkerseende bryter mot monotonin i mannens mask. Hans sätt att andas avslöjar vad han är – bra, om det var en kvinna fruktar jag att jag skulle tveka (och att jag inte skulle göra det samtidigt, paradoxalt nog).

Vi sparras i månskenet, jag blöder redan, från ett skärsår över handryggen. Bra, det producerar adrenalin, får min kropp att kämpa för sin överlevnad. Han gör utfall, än med höger hand, än med vänster, som om han hundsimmar genom den kyliga nattluften. Jag sparar min energi, viker undan snarare än att kontra. Visst, jag kan greppa om hans ena arm och försöka dyka in sidledes om honom, där jag har en chans att komma åt den oskyddade delen av halsen, men den manövern bedömer jag alltför riskfylld – han har kort, muskulös hals... risken är att den är alltför seg, och alltför svår att komma åt. Och max att jag har 1,5 sekunder att utdela ett dödande hugg...

Nej, jag måste eliminera den ena av hans två knivar. Låter honom hållas, försöker bedöma hans mönster, den omedvetna rytm han placerat sig själv i. Hans hugg slår snett inåt, riktar sig mot bröst- och bukregionen. Övar in hans rörelser, innan jag måttar. Min högra känga träffar hans vänstra handled, med ett dunk studsar kniven mot en av de sista bandvagnarna. Större delen av karavanen fortsätter ut mot den uttorkade ravinens öppning.

För ett ögonblick stirrar han över sin vänstra axel. Ett ögonblick jag utnyttjar, som om jag vore uppskjuten från en fjäder stormar jag fram, skallar hans bandageklädda ansikte och får honom att stappla bakåt, innan jag snurrar runt, måttar en spark mot sidan av hans huvud så han faller ner på marken, ännu fäktandes med kniven. Jag följer efter, blockerar hans arm med min medan jag med all kraft hugger med min butterfly, genomborrar ena linsen på hans pilotglasögon. Trots masken ekar skriket mellan de likgiltiga klipporna, ackompanjerat av vildhundarnas ylande mot månen.

Med hans egen kniv tystar jag för alltid hans tjut, ett snitt över halsen. Avlägsnar masken, ansiktet är ungt, råttliknande, skäggstubb. Gissar att hans röst knappt ens nått målbrottet. Vilken dåre, han borde ha sprungit... Instinktivt gör jag korstecknet, går bort min MC som fortfarande står fint parkerad vid den omkullvälta kulsprutan. Tänker om jag kan hitta nån övergiven byggnad att slagga i, och om jag kan få uppdragsgivaren att pröjsa lackskadorna...

§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§

”ÅH JAAA! KNULLA MIG! KNULLA MIG! TA MIG! FYLL MIG! ÅHH DET ÄR SÅ SKÖNT MED PLUGGEN I MITT LILLA RÖVHÅL... OCH DIN JÄTTEKUK I MIN FITTA! TA MIG, TA MIG SOM EN KVINNA!”

Skälvande kollapsar hennes kropp över den pulserande vattensängen, blossande vid kinderna och brösten, likt stjärnor skiner svettpärlorna. Utmattad glider jag ur hennes vidöppna sköte, faller ner bredvid henne, min arm vilandes över hennes kropp, masserandes hennes kupolformade bröst med mina ännu hungriga fingrar, med vilkas rörelser jag låtit syntetkuken sjunka ihop. Jag behöver också vila, och kysser längtande Taslimas skuldra, hör henne spinna förnöjt likt en katt.

Jag nyper hennes bröstvårta. ”Nöjd?” flinar jag, med ögonen glittrande.

”Åh..,” suckar hon, tar min hand, håller den i sin, ”jag har många älskare... män som kvinnor... men... bara du får mig... får mig... för första gången känner jag mig... som en kvinna...”

”Så, så,” ler jag, biter lätt på hennes nacke, försöker att dölja hur mycket hennes ord värmer mig, hur stolt jag blir av att höra dem – i synnerhet efter gårdagens lilla skärmytsling då jag förvandlat trettiosju rövare till vargmat, allt för att miljardärerna ska få sitt ovärderliga grus. Jag är bra på två saker, att döda och att älska, och åtminstone en av de två får mig att känna mig värdefull, så vad har jag att klaga på?

Men nej, klara är vi inte. ”Somna inte för mig nu, prinsessan,” viskar jag i Taslimas öra, biter lätt i öronloben. ”Det är din tur, baby.”

Jag frigör mig från triangeln med dildon, låter min våta, svullna fitta få andas – men lämnar pluggen i anus. Kryper på alla fyra över min arabiska skönhet, kysser hennes hals innan jag akrobatiskt särar benen och drar tillbaka hudkåpan över min klitoris, nickar menande åt henne att titta på den. Lill-Andrea, som jag kallar den, är spetsig, nästan tre centimeter lång – hård, lilla och blodfylld. Ja, jag är den typ av butch-flata med klitta som nästan liknar en minikuk i avsaknad av ollon och pungkulor. Mina blygdläppar är som en rosa mantel för denna lilla, superkänsliga dvärgmorot, som Taslimas läppar nu ska få avnjuta. Leende sluter jag ögonen, kysser Taslima medan jag drar hudkåpen fram och tillbaka över min långa, hårda klitoris... innan jag för hennes hand dit, låter henne känna, utforska mig. Med drömsk blick ser hon i mig, och återigen brinner mitt hjärta av stolthet. Min knopp gav mig så mycket skam och komplex under tonåren, men jag har lärt mig älska den, precis som allt annat med min kropp.

”Lägg dig, Taz,” beordrar jag, lägger ner min älskare på sängen och grenslar hennes ansikte, utgår från att hon vet vad som måste göras. ”En drottning behöver sin tron.”

Långsamt sänker jag mina lår, böjer mig framåt. Som krusningar på vatten strålar rysningarna genom min kropp, med epicentrum i den lilla, spetsiga toppen på min gurkformade klitoris. Hon skälver till, när jag lägger mina darrande händer om hennes bröst, smeker hennes mörka bröstvårtor vilka snart blir hårda igen. Hennes orala läppar förenas med mina vaginala, min dominans befästs, jag klämmer om hennes bröstvårtor. Taslima fattar vinken, börjar lapa, kattliknande. Att hon slickar mig ger henne ett visst mått av kontroll, och det nyttjar hon till fullo. Min andning blir tyngre, medan hon fladdrande mjukt retar tippen på min klitoris, medan hon ömt suger, kysser och nafsar mina blygdläppar, medan hon särar på mina rosa, slätrakade blygdläppar med sin våta tunga, kittlar mitt kött, min brännande nöd.

Ska jag göra det, här... i hennes mun? Tanken är frestande, men nej... min perversa, underbara ursprungsplan är mer lockande. Jag biter mig i läppen, sätter igång vibratorerna i min och hennes analpluggar med ett knäpp på mina fingrar – de trådlösa stavarna har ljudkänsliga sensorer – innan jag börjar smeka och nypa på mina egna bröst.

Snart konvulserar jag, när hon suger in min klitta i sin våta, varma mun, gnuggar sin flata tunga mot den och suger på den som en karamell. Att döma av hennes gnyende läten njuter hon lika mycket av att suga av den som jag njuter av behandlingen, ofrivilligt kollapsar jag fram över henne, vi hamnar i en sextionio och för andra gången djupdyker jag in i hennes vidöppna fittöppning, suger tag om hennes egen klitoris, för in två fingrar i henne, börjar pumpa, medan hennes sugande förvandlats till något oändligt... något obeskrivligt. Spänner mina lår och min röv, anstränger mig för att inte komma... är rädd att jag inte ska kunna hålla igen. Den brännande känslan i min slida har förvandlats från en smärre irritation till ett allomfattande behov.

Även hennes andning, hennes kropp, påverkas av mitt slickande. Vi kommer med våra läppar om varandras klittor, ormen som äter sin egen svans, den heligaste av ställningar inom sapfisk älskog (nu när Lesbos äntligen återigen blivit en lesbisk republik varifrån alla cisheteromän förvisats). I orgasmens svallvågor som slår genom båda våras kroppar reduceras vi till flämtande, svettigt kött – vitt och brunt – som förenas genom en omfamning där vi båda girigt och kärleksfullt längtande kysser varandras stjärtpluggsprydda analöppningar. Jag rullar av Taslima, kysser hennes fitta farväl innan jag vänder mig, lägger armen om hennes bröst, ser in i hennes ögon som glöder – är hon förälskad? Och varför gör tanken mig orolig?

Istället kysser jag hennes vackra läppar, försöker få tankarna ur vägen. Hon tar min hand, med fingrarna slingrade om varandra omfamnar vi varandra i den buktande vattensängen. Jag lägger mitt ena lår kring henne, den brännande känslan mellan mina ben har blivit till ett outhärdligt , outsläckligt behov. Jag svettas, och nu inte bara av sexuell upphetsning.

”Du är så underbar, min valkyria,” viskar hon, ”vill vara med dig för alltid.”

Det är som om röda, bultande små godishjärtan flyger ur hennes mun. Jag kan inte vänta, tar mod till mig. Jag har fällt mitt byte, nu måste jag märka det. Greppar tag om hennes hand, pressar tummen mot platsen där handflatan och handleden möts.

”Taz?”

”Ja, älskling?” fladdrar hon med sina fylliga ögonfransar.

”Det är en sak... jag behöver göra,” säger jag med fasthet i rösten.

”Åh?”

Jag ler. ”En lejoninna måste markera sitt revir.” Kysser hennes hals, rör mina läppar mot hennes öra. ”Vill du vara mitt revir?”

”J-ja,” stammar hon leende mot taket, över vilket en konstgjord stjärnhimmel projiceras genom lysdioder. Jag lägger mig över henne, pressar min kropp mot henne i en missionärsställningsliknande position. Omfamnar henne, kysser hennes läppar ömt och gnuggar mina bröst mot hennes c-kupoler. Med knäna särar jag på hennes lår, så min fitta är positionerad strax över henne. Stryker undan en lock svart hår från hennes panna.

”Är du säker, Taz?” frågar jag lurigt. ”Det jag gör kan... vara lite pervigt?”

Hon skrattar, ett bubblande kåtskratt jag känner igen från hundra och en kvinnor. Jag ler också, kysser henne, pressar min kropp mot hennes – hon är varm som en ugn. Bäst att svalka henne, tänker jag och skrattar mörkt för mig själv.

Så sluter jag ögonen medan våra läppar utforskar varandra och smaken av fittsaft, jag tänker på Niagarafallet, och slappnar av i blåsen. Det tar en stund för henne att inse vad jag gör, i två sekunder flödar mitt varma, rikliga piss över hennes fitta, över hennes klitoris och mellan hennes blygdläppar innan det rinner ner över venusberget, runt den stjärtpluggsfyllda analöppningen med sin juvel, ansamlandes i en pöl.

Hon stelnar till, instinktivt försöker hon kämpa sig loss. Men jag håller fast henne, och hon kan inte slita sig från min kyss. Våra fittor är förenade genom mitt piss... av hennes reaktion att döma är detta första gången, någon pissar på henne.

”Nej... Gud... vad gör du...”

Hon kämpar, jag kysser henne, stryker hennes hår. ”Duktig flicka, du är så duktig... njut av det, det är skönt...”

”Jaa... men är det... är det så att du pissar på mig?”

”Ja..,” viskar jag och kysser hennes smäckra hals. ”Jag pissar i din fitta...”

Medan jag viskar dessa ord slappnar hon av, sjunker ihop, accepterar stilla att jag äger hennes kropp, att jag har rätten att pissa på öknens ros. Mitt flöde sinar, och de fyrtioen sekunder av gyllene njutning, frigörelse och förödmjukelse jag genom min blåsa åsamkat är nu till ända. Kvar ligger hon, munnen öppen, ögonen uppspärrade, glasartat riktade mot taket. Jag försöker böja mig ner, kyssa henne.

”Visst... har du fullt med vatten på duschen?” frågar hon, rösten nollställd.

Jag ler bittert, rullar elegant av från henne. Inser att dejten är över.

Men det var det värt.

---

---

Fler noveller av samma författare

Titel	Kategori	Betyg	Datum
Internatet Regnbågen: Biologilektionen	Age play	3.8	15/12-21
Andrea - att skända öknens ros	Lesbiskt	4.2	25/3-20

Kommentarer

Kommentera denna novell

Du måste vara inloggad för att skriva kommentarer.