25-årsfesten - Med Linneas mamma

---

---

Jag stressade in i min lägenhet. Egentligen hade jag ganska gott om tid på mig, men dagen hade inte riktigt blivit som jag tänkt mig, och jag som hade tänkt låta håret självtorka skulle nu få resignera och föna det torrt och platt. Som vanligt hade jag varit allt för optimistisk vad gällde tiden och den här gången hade jag fastnat hos en vän. Nu skyndade jag mig in i sovrummet och kastade av mig kläderna. Att jag över huvud taget skulle gå på Linneas fest var faktiskt ganska underligt. Linnea och jag hade varit nära vänner under ett par år, men efter en konflikt vi inte kunde lösa gled vi ifrån varandra. Nu var det drygt ett år sedan vi hade umgåtts och jag visste i ärlighetens namn inte särskilt mycket om kvällens värdinna. Allt hade börjat för några månader sedan när Linnea kontaktade mig apropå ingenting och sa att hon saknade mig. Sedan dess hade vi setts en gång och ätit middag under avslappnade former. Efter lite vin hade Linnea bjudit in mig till sin 25-årsfest och jag, som tyckte att kvällen var rätt trevlig hade tackat ja, lite väl entusiastiskt, tänkte jag nu där jag stod framför tvättkorgen där jag dumpat de kläder jag haft på mig under dagen. Nu, utan vin och Linneas sällskap undrade jag i mitt stilla sinne vad jag hade gett mig in på. Visst hade vi haft roligt den där kvällen. Vi hade pratat och skrattat, precis som förr, och vi kände nog båda att det var fint att ha fått upp kontakten igen. Men ändå. Jag ställde mig i duschen och lät det varma vattnet skölja över mig. Jag tänkte på den förestundande kvällen och hur Linnea lovat att placera mig bredvid sin mamma.
- Ja, det blir perfekt, ni klickar ju så bra! Det kommer hon tycka är roligt! Jag hörde Linneas ord och tänkte att jag hoppades att hon skulle hålla sitt löfte. Jag och Lena, som Linneas mamma heter, har alltid kommit bra överens, och faktum var att jag saknat Lena lika mycket, om inte mer än jag saknat Linnea under den tid som vi inte umgåtts. Jag log lite när jag tänkte på att vi nu skulle ses igen. Medan jag lät schampot rinna ur håret tänkte jag att om festen skulle bli tråkig skulle jag i alla fall få sitta bredvid Lena. Jag såg henne framför mig där jag stod i duschen. Hennes hår som alltid lockade sig i nacken, ögonen som glittrade när hon skrattade. Jo, visst klickade vi allt, kanske lite mer än vad Linnea kunnat ana. Hade hon vetat vilka tankar jag i perioder haft om hennes mamma så hade hon nog inte varit särskilt benägen att placera mig bredvid henne. Jag log för mig själv. Lena och jag hade alltid haft en ganska flirtig relation, i alla fall var det så jag valt att tolka den. Hon höll ofta kvar mig länge när vi kramades och jag tyckte att hon antydde att hon gillade den uppmärksamhet jag gav henne. När jag lät rakhyveln gå över benen tänkte jag på senaste gången vi setts. Det var på en av Linneas alla fester och vi hade blivit ensamma, nära varandra i en soffa. Jag tyckte att Lena hade flyttat närmare mig och kom nu ihåg hur jag inte kunnat motstå frestelsen att luta mig mot henne.
- Du är inte klok, hade hon sagt och jag hade frågat vad hon menat med det. Hon i sin tur hade bara skrattat bort det och rummet hade snart fyllts med folk igen. Spänningen var bruten för den gången, men nu när jag tänkte tillbaka på det bestämde jag mig för att ta varje givet tillfälle i akt under kvällen för att få Lena på fall. Jag hoppade ur duschen, fönade håret precis så platt som planerat och satte på mig en grå Jackie Kennedy-inspirerad klänning med svart krage. Inte så tokigt, kunde jag konstatera när jag granskade min spegelbild. Håret ramade in ansiktet på ett smickrande sätt och den svarta kragen markerade halsen och nyckelbenen. Jag kände mig helt enkelt skitsnygg där jag stod och lade sista handen vid min diskreta makeup.
 
Väl framme hos Linneas föräldrar där festen skulle hållas minglade jag runt bland de andra gästerna. Jag kramades och skrattade med Linnea och kände att jag nog hade haft lite väl låga förväntningar på den här kvällen. Stämningen var avslappnad och jag hittade snart en grupp människor jag kände, några av Linneas vänner som jag tappat när jag slutat umgås med Linnea. Det var roligt att återse dem och känslan av att ingen tid förflutit sedan vi senast sågs var påtaglig. Gamla internskämt i kombination med champagne fick mitt humör att stiga åtskilliga grader.
- Josefin! Där är du ju! Hjärtat tog ett litet skutt när jag fick syn på henne. Hon hade en svart, figurnära klänning som accentuerade hennes kurvor på ett mycket smickrande sätt. Håret som vanligt ostyrigt och de där glittrande ögonen när hon log stort mot mig.
- Lena, utbrast jag och hörde själv hur entusiastisk jag lät.
- Kom hit, log hon, och jag tyckte att den flirtiga tonen i hennes röst inte gick att undgå. Jag gick emot henne och hon drog mig intill sig. Det var som att tiden stannade när jag kände doften av hennes hår. Något mjukt, vaniljdoftande. Eller var det kanel? Det var ju inte ens samma typ av doft. Vi stod där, med armarna om varandra i vad som kändes som en evighet.
- Nu släpper jag dig aldrig, mumlade hon mot mitt öra och hjärtat tog ännu ett skutt.
- Det tycker jag inte att du ska, sa jag och kunde inte hejda ett leende.
 
Minglet var slut och vi, som var ganska hungriga vid det här laget hade satt oss vid bordet. Lena satt som utlovat på min vänstra sida och Martin, en av Linneas vänner som jag alltid gillat satt på den högra. Han pratade oavbrutet med mig och några andra som satt där vi satt. Själv försökte jag hänga med så gott jag kunde. Jag kände mig förvirrad och det Lena sagt tidigare under kvällen ekade i mitt huvud. "Nu släpper jag dig aldrig". Vad hade hon menat med det? Visserligen hade jag alltid hoppats på att hon skulle ha tänkt i samma banor som jag, men jag hade aldrig riktigt kunnat tro på att det faktiskt skulle kunna vara så på riktigt. Lena framhöll allt som oftast hur otroligt lyckligt gift hon var och på det hela taget hade hon alltid känts som definitionen av superhetero. Med mingelorden i huvudet visste jag inte längre vad jag skulle tro om den saken. Kanske hade hon bara menat att hon gillade mitt sällskap. Eller inte. Jag blev inte klok på det.
- Eller vad säger du, Josefin?
- Va?
- Visst borde fröken Alexandra här kunna hitta en bättre att hänga upp sitt liv på än en sådan komplett misslyckad människa? Martin flinade mot mig och jag kände att jag hade missat vad samtalet handlat om.
- Ja, jo, det borde hon nog kunna göra, men jag tror nog att det är bäst om hon får bestämma det själv, eller vad tycker du?
- Nja, det har väl inte gått så bra hittills? Martin flinade igen och samtalet fortsatte. Alexandra käftade tillbaka och jag sneglade då och då mot Lena som var helt inne i ett annat samtal. Plötsligt kändes det svårt att försöka fånga hennes uppmärksamhet. Så reste hon sig från bordet för att hämta mat. Jag såg min chans, tog min tallrik och följde efter henne lite på avstånd ut i köket. Väl där ställde jag mig alldeles nära Lena så att min ena arm snuddade vid hennes höft. Köket var tomt så när som på oss och hon tittade upp och mötte min blick. De där vackra ögonen, nu glittrade de igen. Tysta såg vi på varandra under några sekunder.
- Har du det bra ikväll, sa jag slutligen och bröt tystnaden.
- Det är klart jag har, du är ju här. Åter igen det där leendet.
- På riktigt? Jag kunde inte slita blicken från henne där hon stod. Så vacker hon var, den där klänningen plockade verkligen fram det bästa ur henne.
- På riktigt, sa hon och snuddade vid min hand. Det fanns ett allvar i blicken nu, något beslutsamt. Jag tog ett steg närmare henne och lutade huvudet mot hennes ena axel. Hon la en arm om mig och mitt ansikte var med ens mycket nära hennes. Så skjöt hon mig ifrån sig och log snett.
- Nej, nu får du bete dig, Josefin.
- Och om jag inte vill det då? Jag blinkade åt henne och hon han ge mig en svårtydd blick innan vi fyllt våra tallrikar och var på väg tillbaka till middagen.
Väl tillbaka vid bordet var det märkbart att något förändrats mellan oss. Lena överöste mig med frågor om hur jag hade det nu för tiden, och jag frågade tillbaka, minst lika nyfiken. Då och då lät jag min hand snudda vid hennes och mer än en gång mötte hon min blick i någon form av samförstånd.
- Och hur går det på jobbet, undrade jag. Hon började berätta om sitt arbete och jag lyssnade fascinerat. Den självsäkerhet hon utstrålade när hon pratade om det här gjorde mig knäsvag. Det var tur att jag satt ner. Så kompetent hon var, så fullständigt briljant. Jag kom på mig själv med att sitta och stirra på henne.
- Eller vad säger du? Är det inte så? Det här var andra gången jag rycktes ur mina tankar den här kvällen.
- Förlåt, vad sa du? Jag tappade bort mig lite.
- Tråkar jag ut dig, Lena log snett och jag kände mig dum.
- Nej, jag har bara… Lite svårt att fokusera av någon anledning.
- Det är lugnt, då är vi två, sa hon med ett menande leende och plötsligt kände jag hennes hand på mitt knä. Tankarna snurrade. Vad var det egentligen som hände? Antingen var hon en väldigt fysisk person eller också… Jag la min hand över hennes och följde fingrarnas konturer i skydd från bordet, ritade mönster på hennes hand och såg ett litet leende skymta i Lenas ena mungipa. Med den hand hon inte höll på mitt knä lyfte hon sitt vinglas och skålade mot mig. Förvirrad skålade jag tillbaka medan jag försökte låtsas som ingenting.
- Ja, skål på dig Josefin, du får inte vara borta så länge nästa gång. Från ingenstans dök Martins glas upp framför mitt.
Jag lovar, jag ska inte gå någonstans. Jag skrattade mot Martin, mycket medveten om Lenas hand på mitt knä. Att hon fortfarande höll kvar den borde väl betyda något? Nästan omärkbart flyttade hon den uppför mitt ben och jag fick kämpa emot en impuls att dra henne närmare mig. Hur fysisk hon än var som person borde det här rimligen inte höra till vanligheterna, eller? När hon flätade sina fingrar med mina fick jag svårt att andas.
- Jag tänkte gå ut och få lite luft, vill du följa med, sa hon så från ingenstans och reste sig upp utan att invänta mitt svar. Jag nickade och följde åter igen efter henne mot ytterdörren. Vi gick tysta bredvid varandra ut i trädgården. Väl utom synhåll la hon en arm om mig och jag lutade huvudet mot henne. Linneas mamma, hann jag tänka men slog bort tanken när hon rörde handen över min höft.
- Har du sett vårt gästhus någon gång, undrade hon och jag skakade på huvudet. Plötsligt visste jag inte vad jag skulle säga. Jag hade velat ha henne så länge, men hade varit säker på att min känsla inte varit besvarad. Jag som hade tänkt ta varje tillfälle i akt hade varit säker på att det var jag som skulle behöva initiera något om det över huvud taget skulle hända. Då var jag dessutom säker på att ingenting skulle hända mer än möjligen en oskyldig flirt, som i soffan den där gången för vad som kändes som 100 år sedan. Nu var det plötsligt Lena som tog initiativ och det gjorde mig både osäker och vansinnigt nyfiken på samma gång. Jag fick inte fram ett ord. Jag som vanligtvis var den som alltid pratade hade nu ingenting att säga. Lena öppnade dörren till gästhuset och släppte in mig. Det var ett litet hus, egentligen bara ett rum. I mitten av rummet stod en säng med ett nattduksbord på vardera sidan och i ena hörnet fanns en liten fåtölj.
 
- Fint. Jag tittade mig omkring medan Lena stängde dörren. Låste gjorde hon också, noterade jag.
- Det här huset har en stor fördel, sa Lena med en glimt i ögonen som jag aldrig sett förut.
- Vadå för fördel, undrade jag och närmade mig henne långsamt.
- Här är vi ensamma. Hon drog mig intill sig och låste sin blick i min. När jag kände hennes kropp intill min kunde jag knappt andas.
- Jag tyckte att du sa att jag skulle bete mig, mumlade jag mot hennes öra. Doften av hennes hår igen, den gjorde mig fullkomligt yr när jag lät ena handen röra sig över hennes rygg.
- Då var vi inte ensamma. Hon drog händerna genom mitt hår och jag fick kämpa för att hålla andningen stadig. Utan att tveka längre lade jag armarna om hennes hals och kysste henne. För en kort sekund tvekade hon. Det måste ha varit den längsta sekunden i mitt liv. Hade jag gått för långt nu? Att något hände var klart, men kanske var det här så långt hon var beredd att gå. Så besvarade hon kyssen. Jag lät händerna vandra över hennes kropp, över den markerade midjan och de perfekta höfterna. Shit vad fin hon var. Hon drog fingrarna utmed min ryggrad och knäppte sakta upp blixtlåset i min klänning medan jag övergick till att smeka sidan av hennes hals, ner över nyckelbenet.
- Fina du, mumlade hon och med en smekande rörelse fick hon av mig klänningen. Där stod jag nu endast iförd underkläder och högklackade skor.
- Varför har du så mycket kläder på dig, frågade jag henne anklagande. Hon bara log, åter igen med en självsäkerhet som nästan fick mig att gå sönder.
- För att du inte tagit av mig dem än. Det blev för mycket för mig och jag tryckte mig mot henne. Mina fingrar hittade klänningens dragkedja och med darrande fingrar knäppte jag upp den.
- Du anar inte hur mycket jag längtat efter dig, fick jag fram medan jag drog fingrarna längs kanten på hennes bh. Så mjuk hon var, långt bättre än jag föreställt mig att hon skulle vara de gånger jag sett den här scenen framför mig.
- Det gör jag nog fick hon fram och tryckte sig mot min hand så att jag skulle komma åt bättre. Jag kysste hennes hals ner mot hennes ena bröst samtidigt som jag knäppte upp hennes bh. Hon gnydde till när tungan träffade den styva bröstvårtan och samtidigt som jag sög in den i munnen smekte jag hennes andra bröst. Åter igen slogs jag av hur fantastisk jag tyckte att hon var. Jag var helt uppfylld av henne, kände hennes perfekta bröst och kunde inte förstå att jag var här, med henne.
- Jag bara måste ha dig, sa hon, åter igen med den där beslutsamma glimten i ögonen. Resten av våra kläder föll till golvet och hon knuffade ner mig på sängen. Fjäderlätt lät hon sina händer utforska min kropp. Jag gjorde en ansats att röra vid henne, men hon la sina händer över mina, som för att stoppa mig.
- Låt bli, det blir din tur sen. Jag vred mig under hennes behandling, försökte få henne dit jag ville men hon tog det förrädiskt lugnt. Försiktigt lät hon fingrarna vandra över mina bröst, snuddade vid ena bröstvårtan och fortsatte neråt, över magen.
- Snälla. Jag hörde själv hur vädjande jag lät.
- snälla, vadå? Åter igen låste hon sin blick i min och jag kände det som att jag skulle drunkna. Fortfarande förrädiskt lugnt lät hon ena handens fingrar stryka ner mot mitt nu plaskvåta inre medan den andra handen masserade mitt ena bröst. Hon tog bröstvårtan mellan fingrarna och rullade den, först försiktigt, sen hårdare. Jag hörde mig själv stöna allt högre. När hennes fingrar äntligen hittade min klitoris gick det en stöt genom mig.
- Är det så här du menar, Josefin? Hennes upphetsning gick inte att ta miste på och jag nickade, oförmögen att få fram annat än allt högre stön.
- Mmm, precis så! Där! Jag tryckte mig mot hennes hand och kände att jag trots att det bara gått kort tid var nära. Det här hade jag verkligen längtat efter, insåg jag där jag låg. Så drog jag Lena intill mig och kysste henne.
- Min tur, fick jag fram och smekte henne över ryggen, ner över rumpan. Jag kysste henne över halsen, ner över brösten och magen. Detta hade jag sett framför mig så många gånger, men nu när vi låg här, tätt tillsammans kändes det nästan overkligt. Med ena handen smekte jag över Lenas lår, in mellan hennes ben. Jag nådde hennes fitta och kände hennes upphetsning tillta i takt med min egen.
- Så våt, flämtade jag och tryckte försiktigt ett par fingrar mot hennes öppning.
- Jag har längtat efter dig också, stönade hon medan jag virvlade med tungan precis ovanför hennes känsligaste punkt. Jag ville retas och smaka på henne på samma gång. Yr av upphetsning drog jag in hennes doft och gav efter. När min tunga träffade henne tryckte hon mitt huvud mot sig och stönade. Så knuffade hon bort mig, drog mig mot sig och kysste mig.
- Vänd på dig. Jag lade mig över henne och kände hur hon andades mot min fitta. Jag la armarna runt henne och drog henne mot mig. När min tunga hittat hennes underbart blöta fitta och jag kände hennes tunga mot min klitoris var det som om världen stannade för ett ögonblick. Så lät jag två fingrar röra sig runt hennes öppning, smekte och slickade henne och kände att jag var alldeles nära... Igen... Prövande tryckte jag två fingrar mot hennes öppning, in i hennes varma, våta. Mjukt stötte jag in i henne, upp mot vad som måste vara hennes g-punkt. Så våt hon var. Så mjuk. Hon stönade allt högre och hennes fittmuskler kramade runt mina fingrar allt hårdare, tills hon började skaka okontrollerat. Jag släppte efter och kom jag också, skakande. Försiktigt rullade jag av Lena och la mig bredvid henne. Hon log fånigt och jag undrade om jag hade samma uttryck i ansiktet som hon hade. Förmodligen. Försiktigt, nästan prövande kysste hon mig. Jag kröp närmre intill henne och kunde inte sluta le.
- Äntligen, sa Lena efter en stund. Du anar inte vad jag har tänkt på dig.
- Och jag som trodde att du inte gillade tjejer, log jag.
- Jag gillar dig, sa hon mjukt.
- Så du tycker inte att jag gick över gränsen? Att jag borde bete mig, undrade jag retsamt.
- Inte när vi är ensamma, log hon tillbaka.

---

---

Fler noveller av samma författare

Titel	Kategori	Betyg	Datum
Övningshelg Med Kören	Lesbiskt	4.5	3/4-20
25-årsfesten - Med Linneas mamma	Lesbiskt	4.2	11/3-20

Kommentarer

Kommentera denna novell

Du måste vara inloggad för att skriva kommentarer.