Mangoplantor 2 Mina älskade grannar

---

---

Lördag morgon inte alltför tidigt. Jag satt i på en barstol under mangoplantan i köket och dinglade med benen och läste dödsannonser i Svenska Dagbladet. Morgonen var så tyst och fin med bara ljudet av någon enstaka fågel från gården och Maries andning från rummet intill. Så jag ville inte spoliera den med de babblande morgonnyheterna till kaffet utan hade istället gått ner de korta stegen till tobaksaffären och köpt en tidning i äkta papper som nu prasslade stillsamt i min hand. Det var den första tidning jag köpt på år och dag och nu satt jag och förundrades över att det till och med fanns dödsannonser fortfarande. Det kändes oerhört 1800-tal.
Marie vaknade så småningom till och tassade in i trosor och en t-shirt och jag tryckte på knappen till kaffemaskinen som fräste fram ännu en cappucino. Vi mumlade ett tyst godmorgon och smulade försiktigt med frukosten och våra tidningar medan vi gav varandra tid att komma till medvetande. Ett ögonblicks andrum innan anspänningen av kåthet, lust och förväntan skulle koka över igen. Det hade varit lätt att ge efter och dra av varandra kläderna och knulla mot diskbänken. Och inget fel i det. Men det var inte därför vi var här. Den här helgen skulle vara speciell så när väl hjärnorna gnisslat igång distraherade vi oss med snack om vad tidningen skrev istället. Vi hade lätt att prata och mina tropiska växter som belamrade både hallen och köket var såklart vanvårdade enligt henne.
”Ja kanske det, men du jobbar ju med sånt, det gör ju inte jag. Hur går det förresten med det nya orangeriet?”
”Vi är uppe i 25 grader nu. Det går långsamt men ingen svamp än så det är bra. Vi ska ställa ut fräknarna i veckan”.
Hon tittade upp och nickade mot fönstret. ”Är det där Karl?” Hon menade mannen iklädd sliten svart kavaj släntrade mot trappuppgången. Och det var det ju. Det var min granne Karl, eller Kalle då. En gammal skådis i 60-årsåldern i lägenheten bredvid som jag då och då satt och delade en flaska vin med och snackade skit. Men det var bra skit vi snackade och vi hade blivit kompisar. För att beskriva hur han såg ut kan jag säga att han de senaste 30 år i princip bara spelat roller som gangster, knarkbaron och någon gång som desillusionerad, förhärdad, polis. Hakan var orakad, håret gråsprängt och aningen ovårdat men han hade helt klart en viss klass. Det slamrade från ytterporten när den slog igen och det rasslade av nycklarna när han öppnade dörren till sitt och sen blev det tyst.
”Ja det där var Karl och jag har bokat in en audition åt dig hos honom”, sa jag. Marie hade spelat teater tidigare i livet och jag vet att hon saknade det och lyssnat intresserat när jag någon gång nämnt min vän Kalle.
”Hmph,” fnös hon och anade oråd såklart. ”Vad är det för manus om man få fråga?”, sa hon syrligt.
”Ja det är ju lite speciellt det där med skådespeleri. Det handlar om att vara i nuet och låta ögonblicket fångas i replikerna… Så för att bevara oskuldsfullheten och själva barnet i stunden kommer du att få replikerna en och en av mig på en lapp… Oroa dig inte för din motspelare, Kalle är mycket duktig och kommer att fånga upp replikerna som de kommer”. Jag kände mig som Ingemar Bergman. Marie var inte lika imponerad, men såg ändå lite intresserad ut.
”Ta jeansen eller några andra byxor”, ropade jag när hon duschat och satte på sig kläderna i vardagsrummet medan jag fixade fram penna och pappersblock.

Så stod vi redo i trappuppgången. KARL BERGER, stod det på dörren. Stiligt. Jag stod alldeles snett bakom henne och sa ”Tagning!” och lämnade fram första lappen. Hon rodnade, blundade och tittade ner på sina skor. Så tog hon ett djupt andetag,. Suckade ”För konsten antar jag”, och plingade på. Det tog säkert 30 långa sekunder innan dörren öppnades och där stod Kalle med någon slags avancerad smörgås i handen och mumsade.
”Ja?”
”Hej, jag heter Marie och jag undrar om jag kan få visa fittan för dig? ”. Det lät oerhört mumligt och osäkert.
”Va, vi hör dig inte riktigt här på bakersta raden” brummade han med överdriven artikulation. Ny lapp.
”Jag vill visa fittan, får jag det?” Det var lite bättre denna gång även om det hade behövts en mycket mycket liten teater för att alla i publiken skulle kunna höra.
”För all del, för all del” sa han långsamt och lufsade in i vardagsrummet, eller ’biblioteket’ som han oftast sa. Han tog ett stort bett ur smörgåsen och fångade skickligt upp en inlagd gurka som ploppade ur smörgåsen i ett desperat försök att undkomma sitt öde. Jag fick ge henne en uppmuntrande knuff i ryggen för att hon skulle ta sig fram till scenen. Scenen var Kalles bibliotek med sammetsfåtöljer och bokhyllor som bågnade av gamla böcker och det fanns tavlor med segelskepp i full storm och en blåögd katt som vaksamt tittade upp från sin position på soffan.
Kalle satte sig ner och plockade omständligt ut en par läsglasögon från åtminstone förra århundradet och satte dem näsan och kisade i ett försök att fokusera.
Jag sträckte fram en ny lapp, hon läste den, och gick motvilligt fram så hon stod ca 30 cm framför den gamla skådespelaren som skulle kunnat vara hennes pappa om hon hade haft riktig otur. Hon drog upp tröjan över brösten och knäppte upp BH:n så att den föll till marken. Hon höll ordentligt upp tröjan så att han skulle se ordentligt. Han lade ner smörgåsen på soffbordet. Ny lapp.
”De är till för att tas på, kom igen nu”, läste Marie.
”Jaha ja. Då ska vi se.” Han kupade handen försiktigt över bröstet som en konnässör värderar en antik romersk vas. Han strök med tummen över bröstvårtan och utforskade försiktigt objektet för att se var vasen kunde tänkas ha för värde. Dyrt verkade det som. Dags för en ny lapp.
”Men det var för fittan jag kom hit” stod det på lappen och Marie reciterade utan att så att säga riktigt bottna i repliken. Inte riktigt med Dramatenklass men vad kan man begära?
Hon knäppte upp jeansen och drog ner dem och trosorna till knäna.
”Då byter vi ämne alltså? Det är en händelserik passage här märker jag”, svarade Kalle förvånat. Jag knuffade fram henne lite till så att Kalle fick ta av sig läsglasögonen som immat igen. Han var helt inne i sina studier men stelnade till när han fick se blåmärkena på insidan av låren och undersökte dem fjäderlätt med sina fingrar. Han tittade för första gången upp mot mig och riktade sedan ögonen mot Maries. ”Det är väl ingen som är elak mot dig hoppas jag?” sa han med ett sting av allvar i rösten. Jag krafsade i blocket med pennan och rev av en ny lapp.
”Nej det var jag som ville ha det så. Jag i princip tvingade honom till det faktiskt men han var lite för snäll så det är ganska små blåmärken...”.
”Du tvingade honom alltså… Ja det är ju faktiskt ganska vanligt att Klas blir tvingad till saker av små flickor den stackaren…”. Men han släppte det i alla fall. Han hade av någon anledning förtroende för oss. Mera lappar…
”Men nu vill jag att du koncentrerar dig på det jag har kommit hit för att visa. Du ser ju inte ordentligt in i knullfittan när jag står så här”, sa Marie. Hon drog av byxor och trosor på ena benet och lyfte upp det så mycket hon kunde och särade på blygdläpparna med fingrarna så att den så kallade knullfittan (ett ord som jag nyss konstruerat i ett oerhört inspirerat ögonblick) var helt öppen en decimeter från hans ansikte. Smörgåsen låg alldeles bortglömd på bordet.
”Ja nu ser jag alldeles förträffligt här faktiskt. Det är som att sitta på första raden” sa Kalle uppmuntrande.
Jag applåderade och utbrast:
”Utmärkt! Då får jag tacka för föreställningen, för nu ska jag ta med mig Marie in till mig och knulla henne hårt som fan, om du ursäktar min franska?”. Kalle bröt ut i ett bullrande smittsamt och vänligt skratt.
”Jag kan tänka mig det… Det låter inte alls otroligt…”. Marie rodnade alldeles förtjusande sött och försökte dra upp byxor och trosor men jag markerade tydligt att de skulle vara kvar kring ena foten så de fick släpa med när hon haltade mot utgången med tröjan fortfarande uppdragen över brösten. ”La jeunesse! la jeunesse!” Skanderade Kalle från soffan när jag knuffade ut Marie i trappuppgången. Ungdomen nu för tiden.

Och så hände det sig att i precis det här ögonblicket passerade kvinnan från våningen ovanför på väg hem med sina matkassar.
”Argh!” Hon gav till ett förskräckt tjut när hon såg Marie alldeles blottad utanför Kalles dörr med mig bakom. Jag fattar inte varför, jag hade blivit överförtjust, men hon snavade i alla fall till och tappade greppet om matkassarna och Grevéostar och leverpastejer spreds över golvet och apelsiner rullade nedför trappan. Det blev tyst förutom Kalle som inte riktigt kunde hålla sig utan fnissade till lite från vardagsrummet genom den öppna dörren.
Under ögonblicket av förstening kan jag säga något ord om den här kvinnan från våningen ovanför. Hon var väl kanske sådär 50 år och med kläder som väl skulle vara stiliga och seriösa och absolut inte sexiga så att den professionella kompetensen skulle kunna ifrågasättas av sexistiska män i maktpositionen. Så det var någon slags kofta på nån slags blus med lite mönster och några slags intetsägande byxor till som jag verkligen inte kan minnas något av eftersom de var så otroligt intetsägande. Hon såg ut att jobba på Försäkringskassan och hon hade en odräglig son med dataspel i hela hjärnan.
Nu kämpade hon emellertid förtvivlat omkring på golvet i trapphuset för att fånga in sina matvaror. Jag bläddrade lite på måfå bland nycklarna på min knippa för att försöka hitta den som var till min lägenhetsdörr men gjorde inga fantastiska framsteg trots att det bara var tre nycklar att välja mellan. ”Hmm, kan det vara den här tro?”. Marie hade lite högre stressnivå och försökte desperat få på sig lite kläder men tyvärr hade jag råkat ställa mig på hennes trosor och byxor så de satt fast när hon drog och slet i dem. Och så Kalle då som förtjust beundrade spektaklet. Vi fick ordning på grejerna till slut och med ett ”glöm inte leverpastejen!” slog vi igen dörren och pustade ut på hallgolvet.

Vi såg på varandra. Vi såg galenskapen och paniken. Vi såg upphetsningen och glädjen och vi sprang. Vi sprang och halkade och gled och snubblade mot sängen i vardagsrummet medan vi snabbast möjligt försökte bli av med de där jävla kläderna som man ska envisas med att ha på sig jämt. Vi lyckades till slut landa nakna på sängen.
Det var inte läge för något avancerat. Marie insåg klokt nog att det skulle bli för fjuttigt med missionären och hon vände upp stjärten och ut med benen brett. Jag gled in i henne bakifrån. Gled är helt fel ord faktiskt. Jag plöjde in i fittan på ren svenska och hon höll emot så gott det gick. Men det var för mycket kraft och lust och sängen var för hal så trots att hon tog tag för allt vad tygen höll och försökte borra sig fast med händer och fötter i madrassen kanade hon framåt och förlorade en liten bit knull för varje tag. Det var sorgligt och frustrerande. Jag ville in, in och bara längre in. Jag drog upp hennes armar bakom ryggen i ett polisgrepp och tryckte ner hennes huvud i hörnet. Jag ställde mig upp i sängen och knullade henne fastnaglad mot väggen så att hon skulle få ta mot allt av de hårda stötarna. Men så enkelt skulle det naturligtvis inte vara… Sängen började skrapande och gnyende tryckas ut från hörnet över golvet. Mitt veka sängbord i teak hamnade mellan sängen och bokhyllan och knäcktes till kaffeved och sänglampan for i golvet med ett kras som spridde glasskärvor överallt. Jag pressade ner henne i hålet bakom sängen med huvudet först och det sa 'klonk' på det där sättet som det gör när ett huvud slår i en syrgastub. Hon hamnade mitt i oredan av min dykarutrustning som jag förvarade under min säng tillsammans med en hel del dammråttor. Bara benen och, viktigast av allt, fittan stack upp. Hon fick loss en hand och for med den över sin klitoris. I sängen började också madrassen skalas av med lakan och kuddar och jag fick kämpa med balansen som om jag knullade med skridskor. ”Kom igen nån gång din skit!”, skrek hon. ”Jag slåss mot elementen!” skrek jag tillbaka och försökte knuffa sängen ur vägen och skaffa något slags fotfäste bland cyklop, våtdräkter och fenor. Och mitt i tumultet hördes ett fruktansvärt larm genom väggen från lägenhet bredvid. Högtalarna slog i botten och det ekade i trapphuset när Kalle drog igång grammofonen med Carmen på absolut högsta volym. ”L’amour est un oisseau rebelle…”, tjöt Carmen som en jäkla mistlur. Kärleken är en rebellisk fågel.
Med hjälp av operan eller vad det nu var hittade jag äntligen fast golv under mina fötter så att jag kunde använda hela min kraft. Mina höfter dunkade brutalt in i hennes stjärt vid varje tag. Hon var fast som en hopknycklad uppochnervänd boll i hörnet och kunde inte glida bort från mig en endaste millimeter. Vi miste inte en enda bit knull. Hon bet sig i läppen när jag slog i botten för varenda stöt. Vi såg på varandras spända och svettiga ansikten. Vi såg in i den andre och visste precis vilka rörelser vi skulle göra. Och då kan det där magiska inträffa som sällan händer. När man har hittat precis samma våglängd. Vi kom tillsammans. Våra muskler spändes, allting blev blött och suddigt och allting skakade och vi rasade ihop i en storm av ryckningar och obegripliga stön. Hon höll mig kvar i sig med båda armarna runt mina skinkor. En piedestal som burit upp en kiwiplanta föll och jorden sprätte överallt. Det luktade gummi, damm och knull och sakta andades orgasmen ut och in rullade de varma vågorna av endorfiner medan Kalles opera skallrade i fönstren.

Plötsligt överröstades musiken av ett synnerligen opassande, kriminellt, tonlöst och frenetiskt ringande på Kalles dörr. Vi hörde klackar klampa in i hallen. En kvinnoröst på gränsen till totalt sammanbrott. ”NU FÅR DET ÄNDÅ VARA NOG MED OVÄSENDET HÄR NERE! VI ANDRA HA FAKTISKT RÄTT ATT BO HÄR OSTÖRDA!” Det var Försäkringskassan som hade gått upp i limningen. ”OCH ERA JÄVLA DEPRIMERADE OCH SNUSKIGA LIV FÅR NI HÅLLA FÖR ER SJÄLVA!”.
Nu är det ju så att det finns vissa nackdelar med att höja rösten mot någon som stått på stadsteaterns stora scen. Med fullt bukstöd och en basröst som steg som från den mörkaste grav mullrade han: ”SKULLE DET KUNNA VARA INOM DET MÖJLIGAS GRÄNS ATT DET FÖR EN ENDA GÅNGS SKULL KAN FÅ FINNAS LITE PASSION I DET HÄR HUSET? ELLER SKA DET VARA HELT OMÖJLIGT? ”. Marie och jag ylade genom väggen. Vi ylade som vargar för full hals. Jag har ingen aning om varför men det tycktes passande till hela situationen. Och där någonstans brann den sista säkringen för Försäkringskassan och hon blev alldeles förstummad. Efter tre sekunder som kändes som sju smällde hon igen dörren med ett brak som fick murbruket att regna från taket och försvann uppför trappan. Kalle är bra tänkte jag. Kalle är riktigt bra. Jag ska ta med en flaska Calvados till honom nästa gång.

Marie hade med mycket möda och stort besvär ålat sig runt och låg nu på min mage med kuken fortfarande i sig. Det var obekvämt som fan på alla prylar och jag hade en syrgastub rakt under ryggen. Det är väl inte mer än rättvist tänkte jag men lirkade ändå bort den. Jag plockade en extra stor dammråtta ut hennes hår och vi skrattade med ett fnittrande kluckande skratt som inte ville sluta.
Hon lade huvudet mot mitt bröst, tittade rakt på mig och sa ”I eftermiddag ska vi gå ut i skogen!”. Det lyste i hennes ögon.
”Till Nackareservatet. Det är massor med folk där på en lördag” svarade jag och log.

Och där slutade den förmiddagen. Liggande i dammet och grodmansprylarna bakom en säng med Marie. I lägenheten ovanför skrevs klagomål till störningsjouren och bredvid dansades det till Carmen… ”L'amour est enfant de bohème Il n'a jamais, jamais, connu de loi”. Kärleken är ett bohemiskt barn som aldrig känt några lagar…

---

---

Fler noveller av samma författare

Titel	Kategori	Betyg	Datum
Hornstull	Age play	3.4	13/1-20
Mangoplantor 2 Mina älskade grannar	Heterosex	4.0	29/11-19
Mangoplantor	Kinky	3.5	22/10-19

Kommentarer

Kommentera denna novell

Du måste vara inloggad för att skriva kommentarer.