Lilly: Middagsbjudningen, del 2
Det här är en direkt fortsättning på "Middagsbjudningen, del 1". För att förstå sammanhanget rekommenderar jag dig att också läsa den första berättelsen om Lilly, "En eftermiddag med George".
-------------------------------------------------------
Georges dörrklocka är inte ett sånt där skarpt, skärande ringande som hörs genom ben och märg, utan ett mjukt ding-dong-ljud. Det skulle dock lika gärna kunna vara det förstnämnda, för vi ser upp på varandra, lika förvånade båda två. Jag förstår att han definitivt inte väntat sig det här.
“Stay here”, säger han tyst.
Jag fnyser till svar. Som om jag hade något annat val?
“And be quiet”, tillägger han innan han går ut i hallen via köket.
Jag låter huvudet åter sjunka ner mot mina salivfuktiga överarmar och försöker slappna av så gott det går. Det börjar kännas ganska rejält i axlarna och höfterna nu. Det är inte direkt en ergonomisk position han har satt fast mig i. Visserligen finns det värre - mycket värre - men ändå.
På avstånd hör jag hur dörren öppnas, och sedan George som hälsar besökarna välkomna. Det verkar vara tre stycken, två män och en kvinna. Männen känner jag inte igen, men kvinnans röst skulle jag kunna peka ut var som helst.
Mrs. Pincher. Shit!
Mrs. Pincher är en av mammas väninnor från Liverpool. Hon har bott i London i flera år, och jag hyrde ett rum i hennes lägenhet den första hösten jag pluggade här, innan jag hittade min nuvarande lilla etta. Det var också Mrs. Pincher som gjorde så att jag kom i kontakt med George. Jag tror att de jobbar på samma företag.
Jag kan inte riktigt bestämma mig för vad som är värst - att Mrs. Pincher hade varit lyckligt ovetandes om mina… intressen och därför inte ha en aning om vad jag gjorde här eller varför, om hon skulle råka se det - eller att hon skulle komma in här och förstå precis vad jag gjorde här och varför. Och Mrs. Pincher vet. Hon är en av de få personer jag känner som med en blick på… det här skulle skapa sig en ganska så korrekt uppfattning om vad som hände.
Helvete.
Rösterna i hallen fortsätter prata. Jag hör inte tillräckligt mycket för att förstå sammanhanget, men enstaka ord tränger sig fram. “Lawyer”. “Assistant”. “Deal”, Och så ett namn: “Stephen Foster”. Resten försvinner på vägen. Jag rör lite på händerna och tårna, spänner musklerna i armarna och benen för att inte bli för stel. Så mycket mer kan jag inte göra just nu, utan det är bara att vänta på att George ska göra sig av med besökarna. Jag försvinner in i mina egna tankar en stund. Sedan hörs rösterna plötsligt tydligare, och jag inser skräckslaget att det beror på att personerna i hallen nu börjat röra sig mot köket.
Nej. Nejnejnejnejnej.
Jag sitter hjälplöst fastsurrad i bordet, bokstavligt talat till både händer och fötter, med ordet SLUT skrivet i stora, svarta bokstäver tvärs över mina skinkor. Och med Mrs. Pincher och två främlingar i rummet intill, dit det inte finns någon dörr utan bara ett valv som öppnar sig ut mot matbordet, bara någon meter från mig. Det här händer bara inte! Jag vill sjunka genom jorden. Det här… det går bortom alla gränser. Eller i alla fall närheten av min gula zon. Jävligt mycket i närheten. Prövande drar jag i repen, men de sitter lika hårt nu som de gjorde när jag testade dem tidigare.
“All good deals should be signed with a drink, don’t you agree, Mr. Bennett?”
Jag känner inte igen rösten som kommer från köket. Den verkar tillhöra en man i ungefär Georges ålder, surrey-dialekt.
“Absolutely. Mr. Foster”, svarar George. “If you’ll just-” fortsätter han samtidigt som Mrs. Pincher börjar prata.
“I thought it was better to just get it over and done with. Why wait until tonight? You still keep the whiskey in your lounge?”
Och sedan kommer ögonblicket jag fasat för. Jag ser skuggorna mot de ljusa väggarna, som avslöjar att någon just kommit in från köket.
“Oh my!” hör jag Mrs Pincher, i ett tonfall som är... roat.
Vad fan? Roat?!
“What did she do, George?”
“Misbehaved”, svarar George lugnt och sakligt, som om det var den mest naturliga sak i världen att ha någon fastbunden vid sitt matbord.
“Yes”, säger Mrs. Pincher med samma roade ton. “I figured”.
“And that is all I’m going to tell you”. Hans röst markerar tydligt att han inte tänker prata mer om det här. “Where did you want me to sign, Stephen?”
“There”.
“I still don’t understand why this couldn’t wait”, muttrar George, och jag hör raspet av en penna mot ett papper.
“Yes, I can see that we caught you at a bad time. I do apologise”. Mrs. Pincher låter fortfarande road. “You… seem to have your hands full”. Det låter nästan som om hon försöker hålla sig för skratt.
Jag tvingar mig själv att ta ett djupt, ljudlöst andetag för att inte säga något dumt, inte röra mig, inte visa att jag på något sätt är obekväm i det här. Det här är ingenting, försöker jag intala mig själv. Allt är lugnt. Till min egen förvåning lyckas jag faktiskt slappna av en aning. Jag kan trots allt just nu inte göra någonting åt situationen, såvida jag inte väljer att signalera det till George på något sätt. Men, inser jag, det vill jag inte. Det finns något märkbart upphetsande i att stå här, utelämnad till dem, att låta dem se exakt vad George tycker om mig, vad han har gjort… för mig ligger det något upphetsande i själva förnedringen i situationen. Det är inte logiskt någonstans, men det är så det är. Det svaga pulserandet av blodet som strömmar till mina blygdläppar håller med.
Den tredje besökaren ställer sig i jämnhöjd med mitt ansikte. Jag kan se att han är mycket yngre än George, ungefär i min ålder. Han är prydligt klädd, och jag påminner mig om vad jag hört från hallen tidigare. Förmodligen är han någon sorts glorifierad springpojke som arbetar extra åt antingen Mrs. Pincher eller den där Stephen, samtidigt som han läser juridik. Eller ekonomi. Han ser lite ut som en sådan. En brat. Fast den dåliga sorten.
Jag ler åt mitt eget skämt, och märker att killen stirrar hänfört på mig, som om han inte riktigt kan tro vad han ser. Och vem kan egentligen klandra honom? Det tillhör inte direkt vardagligheterna i de flesta människors liv att ha någon fastbunden vid matrumsbordet.
Jag låter medvetet bli att titta rakt på honom, låtsas som om han är ingen, som om han betyder ingenting, som om han är luft. Slutligen verkar han tröttna på att inte få något gensvar, för han går vidare, fortsätter varvet runt bordet och försvinner ut ur mitt synfält.
“Why do you have her there?” hör jag springpojken säga, med nasal röst och amerikansk accent.
Så klart att han är amerikan. Jag får lust att himla med ögonen, men jag låter bli. Jag skulle kunnat göra det om jag varit ensam med George, men just nu är det inte läge. Samtalet bakom mig tystnar efter killens kommentar, och det kommer en elektrisk spänning över rummet. Ingen säger något på flera sekunder.
“Because I’m teaching her a lesson”, svarar George lugnt och bryter slutligen tystnaden.
“Cool. So... can I fuck her?”
George skrattar till.
“Why on earth would I let you do that?”
“She’s a slut, isn’t she? Isn’t that what they are, well, there for?”
Ingen säger något, men jag hör steg, och sedan dyker George upp vid mitt huvud. Han lägger en hand på min hjässa och tittar ner på mig.
“Well”, börjar han fundersamt. “I guess that it could be a valuable part of her lesson. But... should I?”
Han fortsätter att se ner på mig. Jag möter hans blick, men säger ingenting. Vad sjutton är det som händer? Hans hand rör sig från min hjässa, ner längs min vänstra överarm, vidare ner till min hand. Han fattar ett grepp om mina fingrar och trycker till. En gång. Två gånger. Och då förstår jag äntligen! Han frågar mig om lov. Om det här är något som jag skulle vilja.
Jag tittar upp på George och tänker över mina möjligheter. På ett sätt är det här dumt och oansvarigt, att låta en vilt främmande människa knulla mig. Men på ett annat sätt… är det precis den typen av förnedring som jag gillar. Och George är här. Jag litar på George. Han skulle aldrig låta något gå över styr eller tillåta något som skulle skada mig. Så jag sväljer, sedan ger jag honom en minimal nickning samtidigt som jag två gånger kramar om hans fingrar.
“Very well”, säger George medan han släpper min hand och försvinner ur mitt synfält. “She needs to learn that I’m in charge of whom she’s fucking, so go ahead. There are condoms on the top shelf in the bathroom”.
Killen försvinner ut ur rummet igen, och jag hör George bjuda in de andra två att sitta ner i soffan så länge och ta något att dricka. Stegen försvinner bort bakom mig, och sedan känner jag en hand på min rumpa. Den följer konturen av min skinka, fortsätter ner över låret och in mellan mina ben, upp mot skrevet. Och då inser jag hur blöt jag är.
“Pftt”, muttrar George. “Didn’t I know it? Horny as always”.
“Really?” Den amerikanska killen låter positivt överraskad. Jag känner hans händer på min rumpa. De smeker över dem, knådar dem, och försvinner ner mellan mina ben. “Cool!”
“If you ruin her, you’ll take her place”, förmanar George.
Ingen av dem säger något mer. Händerna slutar utforska mig, och strax därefter känner jag något gummiaktigt nosa vid min slidöppning, och sedan stöter han in i mig. Först försiktigt, nästan varsamt, och sedan ökar han takten. Jag flämtar till i takt med hans juckande, oförmögen att göra så mycket annat än att stå och ta emot.
George är kvar i rummet. Jag litar på George. Är inte det egentligen vad en del av allt det här handlar om? Att våga testa dina gränser, och lita på att den som bestämmer över dig avbryter det hela innan det går över styr? Jag tycker trots allt om att få mina gränser testade, och det vet George. Den insikten får mig att slappna av på riktigt, att njuta av det hela och jag märker att mina flämtningar övergår till stön.
“That’s enough”.
Georges röst är skarp, tydlig, någonstans bakom mig. Killen stannar upp, fortfarande med sin kuk inuti mig. En hand tar tag om mitt hår och tvingar upp mitt huvud. Något förvirrad ser jag upp på Georges ansikte.
“She seems to be enjoying herself a little too much”.
“But-” börjar killen. “You said-”
“I said you could fuck her, I never said for how long”, avbryter George, och jag tycker mig höra Stephen skratta bakom mig. “Now, get out”.
Han drar sig ur mig, och jag gnyr missbelåtet. Mrs. Pincher och Stephen skrattar absolut den här gången, och jag hör hur de allihopa går ut i hallen igen. En dörr öppnas och stängs, och sedan kommer George tillbaka in i rummet igen.
“Lilly?”
“Yes, Master?”
“Are you ok?”
“Yes, Master, but I’m starting to get stiff”.
“I figured”, säger han vänligt och börjar lossa repet som håller fast mina armar. Han drar loss det ur ringarna i manschetterna och hjälper mig sedan att resa upp överkroppen.
“Right. So this is what's going to happen now. You are going to clean up the mess you made on the table. Then you will set it properly for tonight. After that, you’re going to the bedroom, where you will remain for the rest of the evening. I will bring you something something to eat, but you can forget joining us. If you don’t respect my rules, you don’t belong at my table”.
“But-” börjar jag, men blir genast avbruten.
“You have received your punishment, so that part is done”, förklarar George sakligt. “But that doesn’t mean that I am done teaching you your lesson. Have I made myself clear?”
“Yes, Master”, svarar jag och hänger lite med huvudet.
“Good. And as a further reminder… stand still”.
Jag är på vippen att poängtera att mina ben fortfarande sitter fast, men kommer på bättre tankar.
“Put your hands on your buttocks and spread them for me”.
Jag gör som jag blivit tillsagd, och känner sedan något kallt och hårt mot min anal. Jag stönar till när han sakta men bestämt trycker in analpluggen på plats. Sedan lossar han mina ben och tar bort kopplet från halsbandet.
“Go get a scouring-cloth from the kitchen and start wiping. I will bring a tablecloth for you. There are plates, glasses and cutlery in the cabinet”.
Försiktigt rör jag lite på kroppen för att få igång blodcirkulationen igen, och sedan gör jag som han har sagt åt mig. Hela tiden känner jag hur pluggen rör sig inuti mig. Och det är inte bara den som rör sig - han har valt en plugg med en geishakula i, och den rör sig också, men något i otakt med mina rörelser, hela tiden ett steg efter, vilket inte alls är frustrerande eller så. Inte alls.
Efter en stund kommer George tillbaka. Han har bytt om för kvällen. Vit skjorta, röd fluga, mörkblå kostym. Det blir plötsligt extra märkbart att jag står här naken, endast iklädd halsband och analplugg. Han går fram för att inspektera mitt arbete med dukningen. Jag har varit så noga jag kan med att lägga gafflar och knivar på rätt avstånd och ställa glasen symmetriskt mitt emot varandra.
“Good”, säger han bara och sätter fast kopplet i mig igen. “Let’s go”.
Jag börjar följa med honom, men han stannar och ser på mig med en nedlåtande blick.
“Not like that. On your hands and knees, like the dog you are”.
“Yes, Master”. mumlar jag och sjunker ner på alla fyra.
Lydigt går jag sen bredvid honom genom vardagsrummet, tillbaka ut i korridoren och in till sovrummet. George knäpper loss kopplet och ser på mig en stund. Jag står kvar, eftersom jag inte fått tillåtelse att göra något annat.
“Kneel”.
Jag sätter mig upp på knä och lägger händerna bakom ryggen.
“Good”. Han betraktar mig en stund. “Now, you will stay in here. Get some rest, if you need to, You’re allowed to use the bed. There is water on the bedside table. If you need to go, take the small bathroom just outside. I will bring you some food later. And this - “
Han håller upp en gammaldags ringklocka, en sådan som lärarinnor förr använde för att kalla in barnen från rasten.
“This, you can use if you need me. Think of it as an alarm bell, a ringing safeword, if you will. I will hear it over the chatter, I promise. Understood?”
“Yes, Master”.
“Excellent”.
Han sätter ner ringklockan på sängbordet, bredvid vattenflaskan, och sedan går han ut och stänger dörren bakom sig. Jag andas ut, tillåter mig själv att slappna av. Jag dricker lite vatten och lägger mig sedan ner i sängen. Det är lika bra att jag passar på att vila en stund. Uppenbarligen är hans planer för mig den här kvällen långt ifrån över.
Jag inser att jag måste ha somnat till, för när jag vaknar är det dunkelt i rummet. Jag hör ljud från andra änden av lägenheten, och det luktar mat. Då inser jag hur hungrig jag är. Det enda jag har att tillgå just nu är vatten, så det får helt enkelt duga så länge, medan jag väntar. Han sa trots allt att jag skulle få mat.
Jag sträcker på mig, så att det knäcker till i nacken och ryggen. Det känns skönt. Sedan kravlar jag mig bort från min plats mitt i sängen och dricker girigt ut flaskan. Jag passat på att gå på toaletten också medan jag väntar, och återvänder sedan till sängen. Jag funderar på att somna om, men jag är ganska pigg nu, så det går inte.
Just när jag börjat fundera på vad jag ska ta mig för öppnas dörren, och George kommer in med en tallrik.
“Good evening”, hälsar han när han stängt dörren bakom sig.
“Good evening, Master”, svarar jag artigt.
En bit ifrån sängen står en klädhängare, den där typen som nästan ser ut som en låg stol med väldigt få ribbor i ryggstödet. Där sätter han ner tallriken, och sedan tänder han fönsterlamporna. Genast blir konturerna i rummet tydligare.
“Come here”.
Jag går lydigt ur sängen, men hinner inte längre än så innan han ser på mig och med skarp röst säger:
“No. I have still not given you permission to walk like a human, have I?”
“No, Master”, svarar jag uppgivet och sjunker ner på alla fyra för att krypa den sista biten fram till honom, där jag sedan sätter mig på knä.
“You will eat here, not on bed. I think that this should be a good height for you. Unless you prefer eating from the floor. Most dogs don’t mind that, after all”.
Jag kastar en snabb blick på tallriken och ser att han skurit maten i små, små bitar, som om jag vore ett litet barn. Nej, inser jag snabbt. Inte ett barn. Barn får bestick. Här… är bara en tallrik. Jag vänder sakta huvudet upp mot honom och ger honom en skeptisk, osäker blick.
Han ser ner på mig och höjer ett ögonbryn. “What? You would prefer eating on the floor?”
Jag sväljer innan jag svarar. “No, sir”.
“Master”, rättar han mig direkt med skarp röst.
“No, Master”.
Han ser road ut, där han står och tittar ner på mig. Sedan tar han fram något ur kavajfickan och håller fram det mot mig. En gaffel.
“Although... I can give you this. But then you must promise me something”.
Jag ser upp på honom utan att säga något, men med hela min hållning och ansiktsuttryck visar jag honom att han har min fulla uppmärksamhet.
“You will promise me to obey every command I give you for the rest of the night, without hesitation, and that you spend the remaining time you’re alone thinking about the rules I have given you and how you should follow them and make me proud. I do prefer to call you princess over dog. And princesses are allowed forks. Do I have your word?”
“Yes, Master, I promise”.
“Good”. Han ler artigt mot mig och lägger ner gaffeln bredvid tallriken. “Enjoy your meal”. Och sedan lämnar han mig ensam.
Jag hasar mig bort till klädhängaren och börjar äta. Maten är inte direkt varm längre, och de små bitarna i kombination med dunklet i rummet gör att jag inte riktigt kan identifiera exakt allt jag äter, men det smakar i alla fall gott. Jag är noga med att äta upp allt på tallriken, och lutar mig sedan mot sänggaveln medan jag väntar på att han ska komma tillbaka. Jag lyssnar på rösterna från loungen och försöker följa samtalen, men det går inte. För få ord tränger fram för att det ska gå att få något riktigt sammanhang.
Så småningom kommer George tillbaka. Han tittar på tallriken och ler.
“You ate everything. Very good. Did you like it?”
“Yes, Master”.
“I’m glad to hear it, The dinner guests will soon be having their dessert. Would you also like some dessert?”
“Yes, Master”, svarar jag, men någonting i hans sätt att säga det gör mig avvaktande.
“Then I might give you some later. If you behave. And you promised me to behave, didn’t you?”
“Yes, Master”.
“Yes”. Han ser på mig ett ögonblick. “Stand up”, säger han sedan skarpt, och jag lyder omedelbart. “Grab the bedpost with your hands, and sway”.
När jag ställt mig som han begärt börjar han lirka med analpluggen. Han drar ur den, och jag flämtar till. Sedan känner jag något kallt mellan mina skinkor. Jag konstaterar att det är glidmedel, och strax därefter börjar han föra in en ny plugg. Den här är längre och bredare. Försiktigt pressar han den mot min anal för att låta ringmuskeln vänja sig, acceptera föremålet, och sedan trycker han varsamt men bestämt in den hela vägen, och jag kan inte låta bli att stöna.
“Stand up and turn around”.
Jag lyder, men inte riktigt lika snabbt som förra gången. Min kropp har inte riktigt vant sig vid den nya pluggen än.
George tar fram en märkpenna ur fickan. Han drar av korken och börjar skriva något över min mage. När han är klar backar han ett par steg och betraktar mig under tystnad.
“Go stand by the mirror”, säger han sedan. “Tell me what I have written”.
Jag går fram till helfigursspegeln som hänger på väggen bredvid klädkammaren i andra änden av rummet och betraktar mig själv. Tvärs över min mage har han med tydliga svarta bokstäver skrivit “I BELONG TO MASTER”. Jag uttalar orden högt och ser bort på honom.
“That’s right. Like I said, you obviously need a reminder about that”.
Han ställer undan tallriken och lyfter sedan upp klädhängaren och bär bort den till mig.
“Sit”.
Jag sätter mig varsamt ner, lite på sidan för att inte lägga all vikt på analpluggen.
“Properly, Lilly”, säger han skarpt, och jag lyder med ett litet gnyende när pluggen trycks rakt in i mig.
“Stop whimpering. It won’t hurt you, and it won't disappear into your body. It’s perfectly safe. Now, spread your legs and put your hands by your sides, grabbing the bars”.
Långsamt gör jag som han sagt åt mig, och kan inte låta bli att betrakta mig själv i spegeln medan jag gör det. Det är faktiskt en ganska upphetsande syn. Mina ben helt särade, så att jag kan se fukten som glänser mellan dem. Texten över min mage, mascaran som smetats ut runt mina ögon, det rufsiga håret...
George har under tiden börjat fästa mina ben vid klädhängaren. Sedan går han vidare och drar mina armar bakom min rygg, mellan sitsen och den nedersta ribban, och fäster ihop dem genom att sätta en karbinhake i manschetterna. När han är klar med det fäster han en kedja med bröstklämmor mellan mina bröst, och som om inte det vore nog drar han upp den och sätter fast den i ringen i halsbandet med en liten karbinhake. Varenda gång jag vrider på huvudet kommer jag att känna av hur det stramar. Slutligen tar han ett smalt rep och trär även det genom ringen i halsbandet. Han drar åt det och tvingar mitt huvud bakåt mot “ryggstödet” och fäster repändarna så att jag inte har något annat val än att titta rakt fram, in i spegeln.
“I hope you enjoy looking at yourself”, säger han och smeker mig över håret. “This is all you will be seeing for some time now. I want to make sure that you really understand what this lesson is about, so that you never forget it again. Is that clear?”
“Yes, Master”.
“Good. And one more thing”. Han hämtar ringklockan från sängbordet och placerar den i mina händer. “You better hold this tight. I wouldn’t want you to drop it”.
Han stryker mig ett par gånger över håret. “Now, I’m going to enjoy my dessert. See you later”. Och sedan lämnar han mig ensam igen.
Fler noveller av samma författare
