Lilly: Middagsbjudningen, del 1
Lilly har flyttat till London för att plugga till lärare. Där har hon träffat George, som blivit hennes dom. För att bättre förstå sammanhanget rekommenderar jag att du läser den första novellen om Lilly, "En eftermiddag med George".
--------------------------------------------------------------------
Lördag eftermiddag. George har bjudit några vänner på middag, och skulle gärna vilja ha med mig där också. Som middagssällskap, inget annat. Självklart har jag tackat ja.
Just nu ångrar jag det dock. Igår var jag, för ovanlighetens skull, ute med mina kursare. Det var en solig dag, en av de första riktigt varma dagarna och så där underbart som det bara kan bli i London i slutet av april. Vi bestämde oss för att dra bort till Kensington Gardens efter sista föreläsningen och sätta oss i skuggan under ett träd.
Det finns en kille i min klass. Oscar. Han och jag har de senaste veckorna flörtat fram och tillbaka. Inget allvarligt menat egentligen, varken från min eller hans sida. Det har mest varit på skoj. Han har sin flickvän och jag har ett avtal med George. Men den här eftermiddagen var allting annorlunda. Utan att jag vet riktigt hur det gick till - jag skyller det delvis på ölen - så låg jag i hans armar på en filt och vi kysstes. Och kysstes. Och kysstes.
“What about your girlfriend?” lyckades jag slutligen få fram, när dimman som lagt sig över min hjärna tillfälligt lättade.
“It’s over”, var allt han gav mig till svar. Med en axelryckning, som om det inte betydde så mycket.
Vi såg på varandra. Mina grå ögon mötte hans blå. Jag hade en möjlighet att avbryta allting, där och då. Och helt ärligt - att ligga på en filt och kyssas med en kille i Kensington Gardens, bara ett par kvarter från där ens dom bor - det är inte särskilt smart. I vanliga fall är jag ganska smart. Jag är en av de som har högst betyg i klassen. Jag ska ju för sjutton bli lärare. Jag brukar vara mer ansvarstagande än så här.
Men inte idag. När den soliga eftermiddagen började övergå ikväll bestämde vi oss - de som var kvar - för att gå och äta. Valet föll på Garfunkel’s vid Gloucester Road. Inte heller det ett smart beslut. Inte restaurangen i sig kanske, men vägen vi tog dit. Den gick nästan rakt förbi Geroges hus. Och att gå där, hand i hand med Oscar… men just då var det väldigt trevligt att inte ha någon som bestämde över mig, att bara fatta impulsmässiga beslut baserade på vad jag ville och kände för just då, att umgås med någon i min egen ålder, dessutom någon som var väldigt bra på att kyssas.
Efter maten började jag bege mig hemåt, i sällskap med några av mina vänner som bor i samma kvarter i Hammersmith. Däribland Oscar. Jag hade helt och hållet bestämt mig för att jag skulle åka hem. Men sedan fick någon (jag tror det var Emma) den briljanta idén att vi skulle ta bara en liten tur in på Draft House. Och sedan gick det som det gick. Mer öl. Mer kyssar. Oscars förslag att jag inte skulle gå hem själv. Hans säng. Hans läppar, hans kropp, hans kuk…
Så nu, när jag lyckats ta mig hem och den värsta bakfyllan har lagt sig, så ångrar jag att jag har tackat ja till den där dumma middagsbjudningen. Under den korta promenaden från Oscars studentrum har jag övervägt att säga att jag har fått förhinder. Men precis när jag kommit innanför dörren burrar det till i telefonen. Det är ett meddelande från George.
Han skriver att han förväntar sig att jag är på plats klockan fyra, tre timmar innan middagen ska börja. Inget mer än så. Han brukar oftast ge mig någon form av klädkod. När jag bekräftar tiden och frågar om just kläder är det enda jag får till svar ett “don’t you worry about that, princess”.
Okej… så gissningsvis har han hittat något plagg han vill att jag ska bära. Med en suck drar jag av mig kläderna från igår och hoppas in i duschen. Jag hade hoppats få möjlighet att vila lite innan kvällen, men klockan är redan kvart i tre, så det lär inte hända. Jag torkar mig snabbt och slänger på lite mascara, eyeliner och rouge, vilket får mig att se piggare ut. Eftersom jag inte vet vad jag ska ha på mig hoppar jag över ögonskuggan. Sedan drar jag på mig ett par jeans och en kortärmad skjorta, snabbtorkar mitt blonda hår och sätter upp det i en hästsvans och skyndar ner till tunnelbanan.
En dryg halvtimme senare står jag utanför hans dörr och ringer på. Det tar en liten stund innan han öppnar. Jag försöker att inte bli otålig och ringa på en gång till.
“Good afternoon, miss Stone”, säger han leende när han väl öppnar. “Come in”. Han håller upp dörren för mig och jag går in i den dunkla hallen.
“You can take your shoes off”, säger han lugnt. “Then you will go into the lounge. Take off you clothes, put them on the stool, and put the collar on. Wait for me kneeling on the floor”.
Jag drar av mig mina blå sneakers och ställer dem prydligt på skohyllan med George försvinner iväg någonstans längre in i lägenheten. Jag går genom den mörka korridoren in till det ljusa rum som är ett kombinerat vardagsrum och matsal, med ett valv som öppnar sig till korridoren och ett valv som öppnar sig till köket. När jag kastar en blick på det bastanta matbordet noterar jag att det inte är dukat, och att det ligger rep förberedda vid bordsbenen. Jag ler för mig själv och börjar ta av mig kläderna. Jag viker varje plagg prydligt och lägger dem i en hög på pallen, precis som jag blivit anvisad.
Halsbandet ligger på soffbordet. Jag tar upp det och ryser till lätt av välbehag när det mjuka lädret omsluter min hals. Jag tycker om att ha det på mig. När jag är klar sätter jag mig på knä på det kalla trägolvet, med händerna vilande på ländryggen. Det är där han vill att jag ska ha dem, om han inte uttryckligen säger något annat.
Det går en stund. Jag kan inte se klockan härifrån, så jag har ingen aning om hur lång tid som passerar. Det är förmodligen inte lika länge som det känns, i den här positionen. George rör sig någonstans i lägenheten, men jag kan inte utröna från ljuden vad han faktiskt gör.
Slutligen hör jag steg bakom mig. Han kommer in i rummet. Trägolvet knarrar lätt under hans fötter, och jag tror att han stannar precis bakom mig, men jag är inte säker. Jag vet bättre än att vrida på huvudet och kolla. Sedan känner jag hans hand om min hästsvans, som nu har hunnit torka helt. Han virar den lugnt runt sina fingrar innan han lägger den över min axel. Därefter drar han fingrarna längs med halsbandet. Han öppnar spännet - och drar åt. Betydligt hårdare än jag har satt det.
Jag flämtar till, både av förvåning och den lätta ansträngningen. Han fnyser bakom mig.
“Sluts like you need to kept on a short leash”, säger han med hård stämma medan han fäster ett koppel i ringen fram till. Det mesta av kedjan låter han vara kvar i sin hand.
Han går mot fåtöljen med ett fast grepp om det kortade kopplet, och jag har inget annat val än att följa efter honom på knä. Han sjunker ner i den gröna öronlappsfåtöljen. Jag hamnar mellan hans särade ben, och han tvingar upp mitt huvud med hjälp av kopplet så att jag ser hans ansikte.
“Did you enjoy yourself yesterday?” frågar han med kylig stämma, och jag inser att han vet. Betydligt mer än vad jag önskar att han gjorde.
Jag vet inte riktigt vad jag ska svara. En del av mig vill säga sanningen, men jag förmår mig inte riktigt att göra det.
En örfil träffar min kind. Den är inte direkt hård, men den känns. Markerar, får mig att minnas min plats, mina regler.
“Answer me”.
“Yes, sir”, svarar jag snabbt.
“And the boy?”
“His name is Oscar”, hasplar jag ur mig. “He’s in my class. We… “ jag kommer av mig, osäker på hur jag ska fortsätta.
“Go on. What did you do in the park?”
“Spent time with friends. Drinking beer. Talking. Playing some games”.
“Kissing?” väser han fram.
“Yes, sir”, svarar jag och sänker blicken. “That too”.
Direkt tvingar han upp mitt huvud igen.
“Look at me. At the very least, you should stand for what you have done”.
Han ser ner på mig och våra blickar möts. Det ligger en spänning i tystnaden mellan oss. Och en förväntan. Jag vet att jag när som helst kan avbryta det här. Allt jag behöver göra är att säga mitt säkerhetsord, så kommer han att låta det här vara. Men… jag vill inte. Mina tankar far till repen borta vid matbordet. Jag är nyfiken på vad han tänker göra.
“Did you sleep with him?” frågar George, fortfarande med kyla i rösten.
“Yes, sir”, svarar jag utan att ta blicken från honom.
“Did you like it?” frågar han sedan, nästan hånfullt.
“Yes, sir”, säger jag och sväljer. För det gjorde jag. Väldigt mycket, faktiskt. Det var bra sex för att vara vanilla, liksom.
“And did I give you permission to sleep with him?”
“No, sir”. Min röst skär sig en aning.
“So why did you?”
“I… I don’t know, sir”, piper jag fram.
“But I do”. Han ler mot mig och drar i kopplet så att jag tvingas upp stående på knä. Han lutar sig framåt så att hans ansikte bara är någon centimeter från mitt.
“You are a horny slut”, säger han med silkeslen stämma. “A horny little slut who has gotten into her mind that she thinks she can fuck whoever she wants, whenever she wants. Showing no respect for her Master and his rules”.
Hjärtat har börjat slå fortare. Jag känner hur förväntningarna börjar byggas upp i min kropp, och jag möter hans blick utan att säga något. Under tystnad står vi så en stund.
“You need to be taught proper respect, miss Stone”, säger han sedan med kyligt lugn. “You need to remember who’s in charge. So, from now on you will call me Master, not sir. Is that clear?”
“Yes, sir. Master”.
Han drar bak mitt huvud ytterligare en liten bit så att han kan se på mig ordentligt ovanifrån.
“Good”. Han håller kvar mitt huvud i den obekväma positionen en liten stund till och sedan släpper han kopplet. “Go stand by the table. Put your feet by the table legs, bend over on your stomach with your hands stretched above your head. Make sure that the leash is on the table, so that I can reach it”.
“Yes, sir. Master”.
När jag vänder mig om för att gå daskar han till mig på ena skinkan, ganska hårt. Jag motstår impulsen att kasta en blick över axeln och fortsätter fram till det mörka bordet. Med ena handen fångar jag upp kopplet som hänger ner mellan mina bröst, och medan jag går ser jag mig om efter ledtrådar. Någonting som avslöjar vad han planerar att utsätta mig för. Jag har ingen aning om vad han kommer att göra, men jag tvivlar på att det kommer att bli… smärtfritt. Ingenting ligger framme som avslöjar någonting. Förutom repen. Jag gnyr tyst inombords när jag långsamt lutar mig framåt och låter min kropp möta den svala, mörka bordsskivan.
“Spread your legs”.
Georges röst är hård bakom mig, och jag gör som han säger utan att tveka, så brett isär jag kan. För ovanlighetens skull verkar han nöjd, och jag tillåter mig att slappna av för en kort stund, så gott det går, medan han börjar surra fast mina ben i bordet, både vid anklarna och låren. När han är klar går han runt till bordets andra ända. Jag vågar mig på att höja huvudet bara en aning för att se vad han gör. Naturligtvis ser han det.
“Stay where you are”.
Jag lägger ner huvudet mot mina armar igen, men hinner i alla fall uppfatta att han håller på att pilla med ett rep där också. Sedan känner jag hur han tar tag om min ena handled och spänner fast… något. Det känns som en manschett, men jag vågar inte höja huvudet och kolla.
“Let go”, säger han med samma känslokalla röst och tar tag kopplet jag fram tills nu haft i andra handen. Jag släpper det genast, och han lägger ner det på bordet, mellan mina armar en bit framför mitt huvud.
Han sätter fast en manschett runt min andra handled också, och sedan känner jag hur han fäster dem ihop dem i repet och börjar spänna. Jag flämtar lätt av ansträngningen när min överkropp sakta dras ut. Kanten på bordsskivan trycker lätt in i mina höfter, och fortfarande dras armarna ut framför mig. Sedan tar det stopp. Jag höjer huvudet lätt och ser hur han fäster de båda ändarna av repet i varsitt av bordsbenen på andra sidan. Mina handleder sitter fast i varandra, men repet delas för att jag ligga rakt.
Prövande flyttar jag mig lite, testar repen för att se hur hårt de sitter, och konstaterar att de sitter ganska bra. Jag kan höja överkroppen en liten bit, men inte mycket. Bakom mig hör jag hur George skrattar. Det är inte direkt ett trevligt skratt.
“Right where I want you”, säger han halvhögt. “Sluts like you need to know their place”.
“Yes, Master”, mumlar jag fram.
Något mjukt och svalt nuddar vid min rygg, och jag ryser till, känner hur jag får gåshud på armarna. George drar föremålet fram och tillbaka längs min rygg, och till slut kan jag identifiera det - en flogger.
“Usually”, säger han efter en stunds tystnad, “I would have you count the strokes, but today… I have decided to just keep going until the message… <i>sinks in</i>”.
Och sedan träffar första slaget på överdelen av mina lår. Det är hårt, och den brännande smärtan fortplantar sig över huden. Innan jag hunnit återhämta mig träffar nästa, lite högre upp den här gången, och sedan nästa, och nästa. Han låter floggerns ändar dansa över min hud i jämna, fasta slag. Den träffar hårt över mina lår och över min rumpa, och sedan igen lite lösare över min rygg, för att återigen vandra neråt.
Jag har ingen koll på hur många gånger han slår, ingen aning om hur ofta den träffar. Då och då tar han en paus för att låta mig hämta andan, men när jag nästan tror att det är över så börjar han igen. Inte ett enda ord säger han till mig under hela tiden. Jag, å andra sidan, låter desto mer, även om ljud som kommer ur min mun inte direkt kan klassas som ord.
Efter en stund känner jag hur mitt sinne slappnar av, hur min kropp är nöjd med att bara ta emot allt han ger mig, hur endorfinerna frigörs och låter smärtan bli mer njutning än faktiskt smärta.
“Lilly?”
Han röst är lugn, avlägsen. Och sedan känner jag hans hand i min. Den trycker till, en gång, två gånger. Jag svarar genom att upprepade gånger trycka tillbaka och inser att jag måste ha zoomat ut och hamnat längre in i subspace än jag trodde. Han höjer mitt huvud, tvingar mig att se på honom. Jag möter hans blick och ger honom ett litet leende för att visa att jag är okej. Han nickar lätt, bekräftar att han sett mig, och ställer sig sedan bakom mig igen.
Varsamt drar han fingrarna över mina skinkor, som borde vara rätt så röda vid det här laget. Jag ryser till under den lätta beröringen. Han skrockar lätt när han märker min reaktion, men säger ingenting, utan fortsätter bara att reta mig. Sedan slutar han abrupt och jag ser i ögonvrån hur han går ut genom valvet som leder in till köket. Jag hör kranen spola där inne, och sedan står han vid mitt huvud, med ett glas vatten i handen.
“Has the slut learned her lesson?” frågar han lugnt.
“Ye-es”, kraxar jag fram och inser först nu hur torr jag är i halsen.
“And that is?”
Jag sväljer ett par gånger och tittar längtansfullt på vattenglaset.
“That I belong to Master, and Master decides when and where and with whom I have sex”.
“Correct. Are you ready to apologise?”
“Yes, si- Master”.
Han ser menande ner på mig där jag ligger, fortfarande fastbunden i bordet. Det är inte direkt en bekväm vinkel att hålla huvudet i när jag tittar upp på honom.
“I am very sorry for disobeying you, Master. Please forgive me. I will do my very best to behave better in the future”.
“Good girl. Apology accepted. Would you like some water?”
Han håller fram vattenglaset mot mig.
“Yes, si- Master”.
Återigen ger han mig en menande blick.
“May… may I please have some water? Master?”
“Yes, you may”.
Han håller fram glaset mot mina läppar och hjälper mig att stötta huvudet så att jag varsamt kan dricka. När jag är klar ställer han ner glaset på bordet.
“That’s right”, säger han plötsligt och knäpper med fingrarna. “I almost forgot something”. Och sedan försvinner han iväg in i köket igen.
Med en frustrerad suck lägger mig ner över mina armar igen och känner nu hur fuktig jag är på överarmarna av saliv. <ii>Mysigt</i>. Jag inser att det också har kommit en del på den blanka bordsytan.
Innan jag hinner reflektera mer över det kommer George tillbaka från köket. Han ställer sig bakom mig, och jag hör hur han tar av korken från… något. Något som han sedan sätter mot min ena skinka. Han gör… ett mönster av något slag. Nej, inte ett mönster. Han skriver. Fyra bokstäver, två på vardera skinka. Jag följer pennans rörelser och inser vad det är han bokstaverat på mig. S L U T.
När han är klar sätter han resolut tillbaka korken och kommer fram för att visa mig pennan, en svart Marvy Marker.
“It will wear off”, säger han sakligt. “In a few days. Until then, I think it’s a good reminder for you to remember what you are”. Han ler roat mot mig. “Do you know what that is? Any idea what I might have written?”
“Yes, Master”, mumlar jag och undviker att möta hans blick. Det känns skämmigt. “Slut”.
“That’s right”.
Han stryker mig över håret. Och sedan, innan någon av oss hinner säga eller göra något mer, ringer det på dörren.
Fler noveller av samma författare
