Jungfru i det gröna
Författare: ambrosia Datum: 2004-09-07 01:12:25
Kategori: Första gången och Heterosex
Läst:
22 681 gånger
Betyg: 2.7 (255 röster) 1 medlem har denna novell som favorit
Louice stod på stentrappan på framsidan av huset och rättade till sitt klänningsliv. Hon bar en enkel promenaddräkt av klarblått muslin. Enkel kjortel och jacka med knäppning enda upp till halsen där den avslutades med en liten nedvikt krage. Till den hade hon en vit halsduk. Skorna var av brunt läder, gjorda för ridning och promenad. Hon tog på sig den breda hatten och knöt banden i sidan av hakan. Hon hade valt en passande klädsel för den promenad hon tänkt ta. Av någon anledning hade hon vaknat tidigt och utnyttjade tillfället att ge sig av hemifrån innan resten av huset vaknade. Men det var soligt ute trotts att luften var kall. Framsidan av huset hade inte morgonsol så den låg i skuggan. Det låg ett tjockt täcke av dimma över landskapet vilket fick det hela att se gudomligt och sagolikt ut. Det var en vacker syn. Det var ännu tidigt på morgonen. Tjänstefolket hade just vaknat.
Louice tänkte promenera upp mot skogen där det var fridfullt och avskilt. Hon hade klätt sig själv för att inte stoppas av Lissie som ogillade hennes morgonpromenader. Louice brukar försvinna någonstans utan ett ord och vara borta i flera timmar. Nu skulle hon smita iväg snabbt. Hon gick ner för trappan och skulle just iväg över gårdsplanen när hon hörde en röst bakom sig.
”Lady Louice. Ni är visst uppe tidigt idag som omväxling,” sa lord Andrews bekanta röst.
Louice suckade och vände sig långsamt om. Lord Andrews stod på stentrappan och såg mot henne. Hans hand vilade på hans promenadkäpp och han höll hakan högt uppe. Ingen
skulle kunna missta sig om hans nationalitet. Han såg ut som en typisk engelsman. En arrogant sådan tyckte Louice.
”Ja lord Andrews,” sa hon och log ansträngt. ”Jag hade tänkt ta en promenad upp mot skogen nu när jag vaknade så tidigt.”
Lord Andrews fick en rynka i pannan. Uppenbarligen gillade han inte vad han fick höra.
”Upp till skogen helt ensam?” sa han. ”Ni skottar är då bra märkliga. Låter en ung dam promenera i skogen utan eskort.”
”Jag hade inte direkt hoppats på att bli avslöjad lord Andrews,” sa Louice irriterat.
Lord Andrews svarade inte men han såg fundersam ut. Han la käppen under armen och tog fram sin hatt som han hållit bakom ryggen. Han satte den på huvudet och tog god tid på sig att få den rätt. Sedan blickade han över axeln som att han väntade på någon.
”Mr McLean,” ropade han.
Det var Rufus som kom ut på trappan bredvid lord Andrews.
”Bra ni tog med dokumenten jag behöver.”
Han bläddrade lite i bunden av pappersark som han fick i handen och mumlade förnöjt. Louice stod otåligt kvar och stampade i gruset. Hon visste inte riktigt varför hon inte bara gick därifrån när hon hade chansen. Lord Andrews tog lång tid på sig att diskutera sina saker med Rufus. Sedan såg han mot henne igen och vände sig åter till Rufus. Rufus såg åt Louice och vände sedan snabbt bort blicken när han mötte hennes. Han ville inte bli stående och stirra på henne. Louice log och dröjde kvar vid honom.
”Mr McLean, jag kommer inte att behöva dig nu på eftermiddag. Så ni skulle kunna vara eskort åt min vackra lady under hennes promenad.”
”Självklart my lord,” svarade Rufus troget. Han nästan stammade fram orden.
Louice suckade för sig själv. Hon ville verkligen inte ha sällskap. Inte för att hon hade nått emot Rufus. Men hon ville gå ensam.
”Jag klarar mig utmärkt själv lord Andrews. Men tack för omtanken,” svarade Louice. ”Om ni ursäktar mina herrar så ska jag gå iväg nu.”
Louice vände på klacken och började gå.
”My lady, ni kanske missförstod. Men jag låter er inte gå utan eskort.”
Louice stannade upp och vände sig om igen.
”Och jag går inte med en,” sa hon envist.
Lord Andrews struntade i henne. Han visste inte hur han skulle svara. Han avskydde när hon sa emot honom sådär. Lord Andrews ansåg att alla kvinnor skulle va fogliga och lyda sin make utan att ifrågasätta. Men Louice var långt ifrån foglig. Och han visste inte hur han skulle handskas med henne. Hon var lika envis och enveten som en katthona. Liksom katter gjorde hon inte som hon blev tillsagd såvida hon inte fann eget intresse i detta. På det sättet rubbade det ordningen enligt lord Andrews uppfattning. Vilket han inte gillade. I början hade han sett det som en utmaning att försöka göra henne mer foglig och forma henne till sin belåtenhet. Men Louice visade inga tecken på att formas efter hans vilja. Han började tappa tålamodet. Ändå var det något som lockade honom. Han ville inte ens erkänna för sig själv att han var svag för henne. Han var attraherad av hennes skönhet och vilda natur. Hon väckte hans lust. Sanningen var att han kände en våldsam åtrå för henne. Han tyckte sig va allt för sinnlig för att ha så primitiva tankar. Men i hennes närhet väcktes hans köttsliga lust. Han kom på sig själv att stå och se på hennes mjölkvita barm eller hennes välformade vader som skymtade fram under kjolarna. Just då tänkte han sig bara smeka hennes mjuka hy och smaka på hennes ljuva läppar.
Lord Andrews hade aldrig varit svag för vackra kvinnor, men med Louice var det annorlunda. Hela hennes väsen utstrålade av sensuell kvinnlighet. Det var inte bara hennes skönhet utan hur hon förde sig, hur hon satt, hur hon gick, hur hon höll kort i handen, hur hon drack vin och hur hon förde en konversation. Det gick inte att säga vad det var. Det var något som fanns hos henne som lockade männen. Hon visste hur hon skulle spela sina kort och det kom naturligt från henne. All denna mysterium bakom ett leende.
Louice vände sig och började i rask takt gå därifrån. Lord Andrews såg efter henne, helt förtrollad av hennes skepnad.
”Följ henne mr McLean. Hon lugnar sig efter hand,” hörde Louice lord Andrews säga bakom henne.
Louice fortsatte gå i sin snabba takt och hörde hur Rufus halvt sprang efter henne. Han stannade för att hämta andan och skuttade sedan efter henne igen för att inte tappa bort henne. Han flåsade av ansträngningen och snubblade flera gånger över grästuvor. Promenera gjorde han uppenbarligen inte särskilt ofta. Louice gick snabbt ända till gränsen för deras ägor innan hon saktade ner farten. Hon gick i riktning bort från huset längs vägen som ledde uppåt till en höjd där den korsades av en annan väg in mot byn. Innan hon kom dit slog hon av upp för ängen i sidan av som sluttade ner mot deras hästhagar, för att sedan hamna på vägen till byn en bit ifrån där de båda vägarna korsades. Hon stannade upp och vände sig om. Rufus skyndade sig fram till henne och stannade på behörigt avstånd. Hans panna var svettig och håret stod ut lite här och var. Hans bröst hävdes och sjönk i snabb takt. Han var andfådd.
”Vill ni vila ett tag my lady?” fick han fram mellan de ansträngda andetagen.
Louice brast ut i skratt.
”Det är nog ni som behöver vila,” sa Louice roat.
”Jo, det verkar ju så my lady,” sa han och log generat. ”Vart är ni egentligen på väg?”
”Till skogen,” sa Louice och fortsatte att gå.
Louice gick på motsatt håll bort ifrån byn. Efter en stund var de inne i skogen där vägen gick igenom. På höger sida om vägen reste sig enorma buskar och små träd av hägg. Häggen hade blommat över. Vinden förde med sig dess doft goda doft och det regnade ner små vita kronblad från blommorna över Louice och Archie. Bakom buskarna reste sig skog av främst lind, hassel och ek. Det var ingen stor skog men ändå en undangömd fristad. Lite längre fram kom den lilla stenbron över floden. Efter floden hade man skog på båda sidorna om vägen. Floden rann tvärs genom vägen och in i skogen. För att sedan mynna ut i ett litet vattenfall som rann ut i Loch Lomonds vatten. På våren när det blev varmare rann smält snö och is uppifrån bergen ut i floden och gjorde så att vattennivån steg under den tiden. Floden rann också snabbare då. Fram mot sommaren sjönk den igen, vilket den redan höll på att göra.
Där innan de nådde bron vek Louice av in genom häggbuskarna på en liten stig som gick in i skogen. Närmast vattnet var det stenigt och igenväxt av träd och det gick därför inte att gå så nära längs floden. Vid sidan av stigen fanns stora hopar av liljekonvalj som blommar över för länge sedan och nu togs över av humleblomster och smörblommor. Midsommarblomster låg fortfarande i knoppar.
Louice kastade en blick över axeln för att se att Rufus var med sedan fortsatte hon att gå tills hon kom till en liten öppen plats vid floden. Det fanns en liten gräsplätt fri från träd mitt i skogen där solen lyste ner. Där fanns bara gräs och blommor. Där hade ett gammalt dött träd även ramlat över floden så man kunde balansera sig över till andra sidan.
Denna plats var en gammal lekplats för Louice, och Rufus också. Skulle han minnas det? Tänkte Louice för sig själv. Där hade de lekt tillsammans som små enda tills Rufus blivit skickad till en gård för att bli stalldräng när han var tretton år. Louice var då elva år och hennes sorg hade varit hjärtskärande för hennes far. Hennes mostrar, och särskilt Ester hade ogillat att hon lekte med en pojke av underklassen. Och att han dessutom var just en pojke. Hon hade onda aningar om det. Och senare fick hon se sina farhågor besannas.
När farbror James Murray gift om sig med Henrietta Scott var de på besök på Thistelbrow. Samtidigt hade moster Ester tagit sig dit för att se efter vad det blivit av hennes lilla systerdotter. Hon möttes av en rosenkindad flicka med lysande rött hår, mjölkvit hy och ögon blåa som himmelen. Flickan var sin mor upp i dagen, till utseendet i alla fall. Det hade gått sju år sedan Ester såg henne sist, och då var hon redan på väg att bli en vacker ung kvinna. Till sin förfäran såg Ester hur flickan sprang och lekte med tjänstefolket. Hon var vild och äventyrslysten. Och pojkarna var väldigt förtjusta av henne. Ester insåg vilket triumfkort Louice skulle bli i framtiden för högre ställning och mer rikedom. Med en sån skönhet kunde hon till och med bli ingift i hovet. Hon såg en lysande framtid för henne. Hon började försöka övertala Louice far, mr Murray att låta ta med henne till London och introducera henne för de högadliga kretsarna. Men det blev inte nått enkelt för Ester. Och Louice far lät sig inte övertalas. Då mr Murray vägrade att gifta om sig så såg Ester att Louice framtid enligt henne skulle vara helt bortkastad.
När sedan Ester vid detta tillfälle skulle hämta Louice och Archie till middagen kom hon på dom just som Archie kysste Louice bakom stallet. Louice var då 12 år och Archie 14 år. Innan dess hade Louice även kysst Rufus. Archie var inte den första. Det blev stor uppståndelse i huset efter denna händelse. Ester var högst upprörd och fullkomligt skrek åt mr Murray att göra nått åt saken. ”Er dotter kommer att störta oss i fördärvet om du inte gör nått nu!” Efter mycket tjat gick mr Murray med på att få dit en lärare åt Louice och se till att hon lärde sig latin, filosofi, matematik och mycket annat nyttigt. Och hon skulle inte längre få leka med tjänstefolket. Louice minns att det var då Rufus blev ivägskickad.
”Vi stannar här,” sa Louice och slog sig ner på gräset. Hon knöt upp banden under hakan och tog av sig hatten. Rufus stannade en bit ifrån henne och slog sig också ner i gräset.
Nog mindes han också denna plats. Men som barn hade det verkat större. Det var nu över tio år sedan han såg det sist.
Louice hade många tankar. Under bara några dar hade så mycket hänt. När Archie dykte upp hade starka känslor väckts inom henne. Så fort han kom nära henne började hennes hjärta slå snabbare. Hon kände en värme i kroppen. Om han såg på henne for en rysning av välbehag genom henne. När han satt nära henne ville hon att han skulle ta på henne och kyssa henne. Men han var hennes kusin. Sådant var inte tillåtet.
Samtidigt var Rufus där. Hon kände inte så starkt för honom, men han iakttog henne så mycket. Hon kunde känna hans blick på sig. Hon kunde känna vad det var i hans blick. Åtrå. Han såg på hennes vader, hennes barm, hår och ansikte. Hon visste att han åtrådde henne. Och Louice njöt av detta. Hon mindes en dröm hon haft för två dar sedan. Hon drömde att hon och Rufus var just där de nu var och lekte. Som när de var små. Men sedan övergick lekandet i annat. Hon drömde att hon kysste honom. Att hans händer smekte sig upp för hennes ben under kjolen när de låg där i gräset. Hans hand letade sig in mellan hennes ben. Hon stönade av vällust. Men där tog drömmen slut. Louice vaknade med en behaglig värme i kroppen och var oerhört känslig för beröring.
”Minns du den här platsen Rufus?” sa Louice och såg åt hans håll. Rufus var uppenbart förvånad över att hon tilltalade honom så personligt.
”Ja det gör jag my lady.”
”Vi brukade leka här som små. Men det var länge sedan.”
”Ja my lady.”
De var som två främlingar. Forna lekkamrater som nu satt där. Adelsdamen och hennes tjänare. Det kändes så konstigt för dom båda.
”Du behöver inte kalla mig my lady Rufus. Vi är ensamma nu och ingen kan se eller höra oss. Det är fånigt att låtsas som om vi inte kände varann.”
Rufus sa inget. Louice såg mot floden och fick en idé.
”Ska vi ta oss över stocken till andra sidan floden?”
”My lady, jag tror inte att ni kan det med era tunga kjolar,” invände Rufus.
Men Louice var redan på väg mot stocken. Hon gick över gräset mot floden.
”Säg Louice,” ropade hon över axeln.
När hon kom närmare tog hon av sig skorna och tog dom i handen tillsammans med hatten. Rufus såg inget annat val än att följa efter henne.
”Louice, jag tror inte att det är en så bra idé,” försökte Rufus. Men Louice hörde inte. Hon stod redan med ena foten på stocken. Försiktigt började hon balansera sig över den. Under stocken rann floden ungefär en meter ner. Floden var inte djup men strömmen var ganska stark och vattnet var kallt. Att ramla ner där var inte särskilt inbjudande.
Rufus stod på strandkanten och visste inte vad han skulle göra. Han visste att han inte kunde hindra henne så det var lika bra att följa efter.
Louice hade svårt att se vart hon satte fötterna. Stocken var bred men det var även hennes kjol. Och alla underkjolar och krinolinen var tung. När hon var ungefär halvvägs över floden satte hon ner foten på en spetsig kort kvist som stack upp där. Det gjorde förstås ont och hon började leta med foten efter annat fäste för foten. Men kjolarna var så tunga att hon omedelbart fick svårt att hålla balansen. Innan hon hann tänka tappade hon balansen och ramlade ner från stubben med ett skrik.
Rufus tittade snabbt upp men hann inte reagera. Louice trillade i floden och hamnade på rygg så hon kom ner med huvudet under vattnet. Rufus slängde av sig skorna och gick ner på knä vid kanten av floden där stocken var. Louice snubblade på dom hala stenarna och försökte hålla sig kvar där hon var genom att gripa tag om stenarna i botten av floden. Floden var inte särskilt djup men strömmen gjorde att Louice trillade i igen flera gånger. Hon hade tappat skorna och hatten när hon trillade och vadade nu snabbt efter dom innan de flöt iväg. Hon fick tag på hatten, men skorna flöt iväg innan hon fick tag på dom.
Rufus kröp över stocken och satte sig med fötterna på båda sidorna om den innan han böjde sig ner och sträckte ut handen efter Louice. Hon sträckte först upp hatten till honom. Rufus slängde den på gräset vid floden. Sedan tog hon tag om hans hand och han började dra upp henne. Det var tungt med alla hennes blöta kjolar men till slut fick han upp henne så att hon kunde ta tag i stocken och dra sig upp. Rufus tog tag under armarna på Louice och drog upp henne så hon fik benet över stocken och kunde sätta sig i grensle över den.
Louice satt på stocken och flåsade. Hon var chockad av det kalla vattnet. Det rann vatten från både klänningen och hennes hår som nu hängde i slingor framför ansiktet.
”Mår du bra?” frågade Rufus.
”Ja,” svarade hon kort utan att se på honom.
Rufus kunde inte låta bli att se på hennes ena ben som nu var blottat ända upp till låret. Kjolen hade åkt upp när hon kravlade sig upp på stocken. Och strumpan hade glidit ner en bit så man kunde se det ljusblåa strumpebandet.
”Det ör bäst att vi får av dig kläderna,” sa han.
Louice såg upp på han med uppspärrade ögon.
”Så du inte blir förkyld,” skyndade han sig att tillägga när han såg att hon öppnade munnen för att säga nått om hur opassande förslaget var.
”Ja,” svarade hon.
De kröp tillbaka in mot land. Väl på gräset kravlade sig Louice upp på benen efter stor möda. Hon gick mot eken vid strandkanten och gick bakom den för att få av sig de blöta kläderna. Rufus såg efter henne och vände sedan generat bort huvudet när hon satte sig ner där och började hala upp kjolarna för att få av sig strumporna. Hon tog av sig alla lager av underkjolar och slängde dem över grenarna på eken för att torka. Hon drog ut hårnålarna från håret och släppte ut det blöta håret över ryggen. Till slut hade hon bara särken och korsetten kvar. Hon kunde inte få upp den själv eftersom snörningen var baktill. Louice kikade över underkjolarna som hängde på eken och bort på Rufus. Korsetten var så obekväm när den var blöt. Hon hade inget annat val än att be Rufus om hjälp.
”Rufus!”
”Ja!” svarade han utan att se åt hennes håll.
Louice dröjde lite med frågan.
”Skulle du kunna hjälpa mig att få av korsetten?” sa hon och slog ner blicken generat. ”jag får inte av den själva.”
Rufus blev tyst ett tag.
”Självklart my lady.”
Han reste sig upp ur gräset där han satt en lång bit från henne och började gå mot eken med nedslagen blick. När han nådde fram till eken där hon var gick han långsamt runt grenen där underkjolarna hängde. Framför henne blev han stående ett tag. Hon stod där i blöt särk som smet åt över höfterna och en bit ner över benen. Håret hängde i blöta slingor runt ansiktet och korsetten satt hårt om hennes bröst och midja. Han såg hennes bara knän och rodnade.
Louice såg också detta och vände sig om.
”Snör upp korsetten åt mig,” sa hon med darrande röst.
Rufus sa inget. Han gick fram och började med darrande fingrar löpa upp banden på korsetten. De var svåra att få upp när de var blöta. När Rufus ryckte i banden tappade Louice balansen och han drog hennes närmare sig. Louice snuddade med baken mot hans byxor. Hon drog sig snabbt ifrån honom, men hon hade känt hårdheten i hans byxor. Hon rös av välbehag. Nog visste hon vad det innebar. Och det gjorde henne generad.
Rufus fick sist upp banden och Louice drog av sig korsetten. Rufus stirrade på hennes rygg när hon tog av sig den. Den våta särken var fastklistrad på hennes rygg och avslöjade hennes midja. När hon vände sig lite åt sidan för att hänga upp korsetten på en trädgren fick han en glimt av ena bröstet också. Solen lyste igenom den våta särken och avslöjade en mörkrosa liten knopp som stack ut från det runda vita bröstet. Han ville kupa sin hand om den och massera den lilla bröstvårtan mellan sina fingrar. Men det kunde han inte.
”Du kan låna min jacka så länge Louice. Tills dina kläder har torkat,” sa han och tog av sig jackan och sträckte fram den till henne. Louice vände sig om och tog jackan.
”Tack.”
Louice hade nu bara särken på sig. Den var helt genomvåt och sög sig tätt intill hennes kropp. Rufus kunde se allt genom den våta särken. Louice tog snabbt på sig Rufus jacka. Rufus slog ner blicken och återvände till sin plats i gräset. Louice kom snart efter och satte sig en bit ifrån honom. Det blev en lång tystnad. Louice gjorde sitt bästa för att dölja benen. Men jackan kunde inte dölja mer än låren. Rufus såg artigt åt andra hållet för att inte göra henne mer generad.
”Tack för att du hjälpte mig upp ur floden.”
”Ja,” sa han och harklade sig. ”Under alla omständigheter kunde jag knappast lämna dig där.”
Louice brast ut i skratt. Rufus såg på henne, men vände sedan snabbt bort huvudet igen.
”Nej det är klart,” sa hon. ”Jag antar att vi blir kvar här ett tag. Mina skor flöt ju iväg och jag kan inte gå tillbaka hem med blöta kjolar. Lord Andrews skulle nog inte finna det så underhållande att veta att jag sitter här halvnaken med hans tjänare.”
”Nej det skulle han nog inte.”
”Han gillar inte att andra män ser på mig. Är det så?”
Rufus dröjde lite med svaret.
”Nej, det gör han inte.”
Louice log för sig själv.
”Gillar du att se på mig?” sa hon retfullt med en nästan viskande röst. Medvetet förföriskt. Hon gillade att reta män när hon fick chansen.
Rufus såg förvånat på henne.
”Herregud Louice. Du vet då hur man förvrider huvudet på män. Jag som trodde att det bara var rykten.”
”Vadå för rykten?” sa Louice förvånat.
”Har du inte hört vad folk säger om dig?”
”Folk pratar så mycket.”
”De säger… att du tar män i din säng för att… att sedan be dem gå sin väg efter en natt,” sa han lite nervöst.
Louice himlade med ögonen. Folka hade då fantasi. Nog hade hon haft en del beundrare. Men så långt hade hon aldrig låtit det gå. Män föll för henne för jämnan och hon har fått avvisa en del friare. I sin besvikelse kan de ha smutskastat hennes namn.
”Tror du på det?”
”Nej,” svarade Rufus utan att tveka.
”Så du tror att jag är min fars lilla ängel,” sa Louice och log roat för sig själv.
”Är det sant?” Rufus var förbryllad. Kunde det vara sant?
”Vad får dig att tro att det inte är det?” fortsatte Louice gåtfullt och log mot honom.
Rufus visste inte vad han skulle säga. Hade han misstagit sig på henne?
Louice tog av sig Rufus jacka och la sig ner på gräset. Hon slöt ögonen och lät solen värma henne. Hon låg där en stund innan hon satte sig upp på armbågarna och såg åt Rufus igen.
”Jag vet att du har iakttagit mig. Sen den dan du kom hit. Du brinner av åtrå när du ser på mig. Det måste vara frustrerande att vara så nära men ändå så långt ifrån.”
Rufus såg på Louice medan hon sa det. Han frestade sig med att se på hennes ljuvliga kropp. Han lät blicken vandra från hennes blöta hår till ögonen och den vidöppna munnen och de fuktiga läpparna, över halsen och den blottade axeln då särken hade fallit ner på ena sidan. Över bröstens rundning och de små rosenknopparna som stack ut, ner för revbenen och magen, över höfternas rundning och de långa välformade benen. Han förbannade hennes förföriska sätt. Han ville ha henne. Han ville verkligen ha henne. Han ville ta på henne, smeka hennes mjuka hud och komma in i henne. Han ville ge henne njutning och smaka på hennes sötma.
”Vilken man skulle kunna stå emot? Du lockar mig till dig och frestar mig tills jag inte står ut längre. Gud förbjude, men jag vill ta dig här och nu.”
Louice reste sig upp och gick bort till honom. Hon stannade över hans ben och satte sig i grensle över honom. Hon tryckte sitt underliv mot hans.
”Du har din chans nu. Vad vill du göra med mig?”
Rufus trodde det knappt. Hennes kropp var så nära hans. Hennes bröst snuddade vid hans och hennes läppar var så nära. Han såg rakt i hennes ljusblåa ögon. Han såg åtrån i hennes blick. Hon andades snabbt och hennes kropp var varm. Långsamt lade han händerna om hennes midja. Han hörde hur hon stönade lågt. Han flyttade upp en hand och smekte henne på halsen. Sedan kom han långsamt närmare och pressade sina läppar mot hennes i en kyss. Louice stönade av välbehag och det for en rysning genom honom. Hennes kropp blev till smält vax under hans smekande händer. Han tog tag i henne hårt och lät händerna smeka hennes mjuka kropp. Han öppnade banden på särken framtill och drog ner den över axlarna så brösten blottades. Han såg på de mörkrosa små styva bröstvårtorna. Långsamt kupande han handen om den ena och masserade bröstvårtan mellan fingrarna. Louice gav ifrån sig en njutningsfull stön. Rufus tyckte om att höra henne stöna. Han lät den andra handen glida ner för sidan och över hennes ben. Han smekte försiktigt hennes bak och fortsatte sedan upp för skåran på ryggen. Han slutade smeka hennes bröst och drog av henne särken över huvudet. Hon satt nu naken över honom. Hon var så vacker när solen lyste upp hennes vita hy.
Rufus la händerna om hennes midja igen och började långsamt luta henne bakåt. Han la henne på rygg i gräset samtidigt som han följde efter och la sig över henne. Han smekte hennes bröst och kysste dem. Han lekte med hennes bröstvårtor med tungan samtidigt som han lyssnade på hennes allt mer intensiva stönande. Han började kyssa henne långsamt nedåt över revbenen. Han fortsatte ner över magen tills han kom ner till den röda hårtufsen mellan hennes ben.
”Sära på benen,” sa Rufus.
”Vad gör du?” viskade Louice i njutningens berusning och såg ner på honom. Hon särade dock på benen utan att ha fått nått svar.
”Gode gud!” kved hon när Rufus snuddade med tungan mellan hennes ben. Hennes huvud föll ner i gräset och hon slöt ögonen. Hon hade aldrig känt nått så skönt. Hon rös av välbehag.
Rufus såg upp på hennes ansikte som förvreds i njutning. Louice öppnade ögonen och såg ner på honom. Hon rodnade generat.
Han kom upp med huvudet igen och kysste henne. Hon öppnade villigt munnen och lät hans tunga glida in i och smeka hennes.
”Klä av dig. Jag vill se dig,” viskade hon sedan i örat på honom.
Rufus klädde snabbt av sig. Han drog av sig strumporna, skjortan och knäbyxorna. Louice stirrade på hans nakna kropp. Det var första gången hon såg en naken man. Mest facinerad var hon av vad han hade där nere. Den såg så konstig ut. Hon kunde inte låta bli att sträcka ut handen och ta på den. Den var så hård men ändå så mjuk under hennes hand. Rufus stönade och Louice såg på hans ansikte. Hon släppte den sedan och såg lite generad ut. Rufus sträckte ut handen och smekte hennes kind. Sedan lade han sig försiktigt över henne så han inte skulle krossa henne med sin tyngd. Louice var nervös och spänd. Hon visste inte så mycket om vad som skulle hända. Hon hade bara sett pigor och drängar förut som smugit iväg bakom fruktträdgården.
Rufus kysste henne ömt på halsen och kom närmare mellan hennes ben. Sedan trängde sedan långsamt in i henne. Louice var inte riktigt beredd på det som hände. Hon stönade förskräckt när hon kände en brännande smärta mellan benen. Hennes mödom var borta.
Rufus kände hur spänd hon var och såg på hennes ansikte. Han såg ängslan och rädslan i hennes ögon. Det var först då det slog honom.
”Det är din första gång eller hur?”
”Ja,” viskade hon med darrande röst.
”Var inte rädd. Slappna av,” sa han lugnande och smekte hennes hår. ”Det är inget farligt. Det brukar göra ont för flickor.”
”Slappna bara av,” upprepade han flera gånger. ”Vill du att jag ska sluta?”
”Nej,” svarade Louice nu mer lugnt.
Rufus fortsatte långsamt och försiktigt att tränga in i henne. Louice bet ihop för den brännande smärtan ökade. Rufus började långsamt röra sig i henne. Efter ett tag glömde hon smärtan när hon slappnade av mer och kände njutningen. Louice stönade när han trängde in och Rufus började röra sig lite snabbare. Hon kände hur njutningen ökade och blev till slut så stor att det kändes som att hon skulle explodera. Hon stönade mer. Till slut gav hon ifrån sig en hög stön och kände hur en underbart skön känsla spred sig i hennes kropp. Hon kände hur det pulserade mellan hennes ben och hon började känna en stor avslappning. Rufus stönade också och hon kände hur han kom i henne. Sprutade sin säd i hennes sköte. Det var en märklig känsla när han rörde sig inne i henne. Det kändes skönt. Efteråt sjönk han utmattad ner över henne. De låg båda och andades ut. Han drog sig ur henne och la sig vid hennes sida. Rufus såg på Louice. Han kunde inte förstå att han fått vara den som tog hennes mödom. Den första att röra denna undersköna varelse. Louice tänkte inte närmare på vad hon gjort.
De båda somnade sedan helt utmattade. Berusade av njutning och lycka.
Fler noveller av samma författare
Mer välskriven och inlevelse går inte att få. Extremely good =)