Lissabon del 3
Kapitel 3
Till sist hade vi älskat. Inte knullat, inte haft sex; jag är ganska säker på att det vi gjorde var att älska. Försiktigt först, sedan allt hetare, närmare varandra, förenade i en evig kyss. Jag tog henne långsamt, försökte återerövra allt som hade varit förlorat. Det gick fort för mig, nästan på en gång. Jag kunde inte låta bli att tänka på hur han kanske hade tagit henne precis så här. Och då kom jag, som en nervös tonåring som inte kan hålla det tillbaka.
Hon höll om mig, och jag visste att där och då var min plötsliga orgasm inte ens med på dagordningen. Var det någon gång jag inte behövde bry mig var det nu. Jag lade mig tungt ned bredvid henne och försökte säga något, men kände hur kraften rann av mig. Jag somnade inom en minut.
Lina hade ursäktat och erbjudit sig att ringa in och säga att hon var sjuk, men jag viftade undan det. Jag behövde ändå tid att tänka. Femte dagen i Lissabon, tredje dagen med tankar som virvlade runt kring hennes otrohet
Hon hade till sist förklarat, så gott det gick. Var det vinet, en ny stad, nervositet, en slump? Hon visste inte, visste bara att det hade blivit så som det blev. Och att det sen hade hänt igen och igen. Ja, här. Och hos honom någon gång, men oftast här. Ja, här i sängen. Och i soffan. Och…
Jag klarade inte att höra mer. Istället hade vi, om och om igen, pratat om vad det betydde för oss. Försäkrat och svurit och förbannat och försäkrat igen, om att hon var min och jag var hennes. Lina bedyrade, om och om igen, att det inte hade varit något hot mot oss. Det var inte ett hot mot oss nu heller, inte om jag kunde förlåta.
För Lina var det hemligheten, det svekfulla i att inte säga något, som var det värsta. Det kanske det var för mig också, jag visste inte riktigt vad som var värst i allt som var tungt. Men jag märkte på henne att det på något sätt fanns en lättnad hos henne i att det nu var framme i dagsljuset, att det var något vi kunde arbeta med och prata om istället för något hon smög med. För mig var det bara en lättnad att inse att det kanske, kanske inte var slut. Att kärleken fortfarande fanns där.
Samma kväll var vi bjudna på grillning hos hennes vänner. Jag fruktade vad det innebar. Hon erbjöd sig åter att ställa in; hon verkade ivrig att göra det. Jag hade inget intresse i att träffa någon annan, men klarade inte att ta några beslut alls och ryckte bara på axlarna. Sen hade hon varit tvungen att gå. Jag låg kvar där med mina tankar. Framförallt var det en tanke som fångade mig gång på gång. Nu då?

Jag hade frågat henne det.
”Nu då? Kan du undvika att träffa honom nånsin igen? Ni jobbar väl inte ihop?”

”Nej” hade hon svarat. ”Nej, som i att vi inte jobbar ihop. Ja, jag kan nog undvika att träffa honom igen.”
”Kan?”
”Kan. Om jag … det är inte lätt det här” Jag såg på henne att det ’inte var lätt’, men den här gången hade jag inte tänkt låta henne slippa undan.
”Vad?”

”Jag kan undvika honom. Om vi vill. Om du vill, om du insisterar… Ja, det kan jag. Hoppas jag”
Jag hade inte förstått vad hon menade.
”Vad menar du?”
”Om du inte klarar att jag träffar honom, då… jag kan strunta i det.”
Jag hade bara börjat skratta åt det absurda.
”Det är klart att jag inte klarar…!”
”Du åker ju hem snart. Alldeles för snart” skyndade hon sig att lägga till och kramade min arm. ”Alldeles för snart, och då… gör det något då? Om jag…?”
Jag hade bara milt puttat bort henne och mumlat ”du är inte klok” och där hade vi lämnat det. Och nu hade hon lämnat mig och gått till jobbet och jag låg där och spelade upp vår konversation i huvudet om och om igen. Hon menade verkligen att… herregud.
Först kände jag hur jag blev arg. Att hon hade fräckheten att föreslå något sånt! Nu! Knappt hade hon ursäktat sig klart innan hon försökte både äta kakan och behålla den; fan, hon höll på med att försöka baka kakjäveln och äta den samtidigt! När hon hade sagt det hade jag inte fattat, inte kunnat ta in hennes ord. Nu låg jag där i sängen och tänkte på vad hon sagt. ”Gör det något då…? Om jag…?”
Varefter timmarna gick ersattes ilskan av en känsla av absurditet. Jag började mer och mer ifrågasätta vad jag hade hört. Inte kunde hon väl ha…? Jag måste ha hört fel, förstått fel.
När hon kom hem hade jag bestämt mig för att jag ville iväg, träffa hennes vänner en stund, tänka på något annat. Hon var tveksam, men lät sig övertygas. Åtminstone tillfälligt hade jag den makten i vårt förhållande.
Vi stod och gjorde oss i ordning tillsammans i hennes lilla badrum. Hon stod bredvid mig och sminkade sig och var tvungen att svanka lite för att se ordentligt - portugiser är inte så långa. Jag drog en hand genom mitt hår och tittade på henne där hon stod, följde hennes kvinnliga former med blicken. Herregud, jag var kåt igen. Jag övervägde att ta henne där och då. Så slog det mig. Hade han haft henne sådär? Tänkt samma som jag och agerat på det? Svartsjukan flammade upp men tycktes bara bidra till kåtheten.
”Har han…” sa jag med tjock röst och hon tittade förvånat upp. ”Har han tagit dig där?”
Paniken drog över hennes blick.
”Snälla, snälla, fråga inte sådant om du…”
”Jag måste veta Lina”
Hon tvekade med sminkborsten halvvägs till ansiktet, och det var egentligen svar nog. Jag tog hennes hand och la den på min hårda bula. Hon flämtade till, det var det sista hon hade väntat sig.
”Måste få veta”
Hon tittade överraskat på mig. Så nickade hon sakta.
”Ja”
”Här?”
Hon nickade igen. Hennes hand strök oerhört försiktigt över min hårda kuk, som att hon var rädd att bryta en illusion om hon tog i för hårt, som om hon skulle upptäcka att hon känt fel.
”Visa”
Oändligt sakta la hon ned sminkborsten, fortfarande med en förvånad min i ansiktet och blicken fäst vid min. Men så var det som om något tändes i hennes blick. Som om hon förstod något som jag inte förstod. Hon vände sig mot handfatet igen, sträckte ut armarna och svankade allt hon kunde. Hennes höfter och bak pressades mot klänningen.
”Såhär” sa hon, nästan lite tyst. ”Han var… stod bakom”
”Och knullade dig? Här?”
Hon bet sig i läppen och nickade sakta.
”Var det skönt?”
Hon började säga något för att slippa svara.
”Var det skönt?”
”Ja”
”Åååh herregud” sa jag och begravde ansiktet i händerna. Känslorna var för stora, för konstiga. Hon kramade om mig. Min hårda kuk pressades mot henne. Hon kände den, hon visste att det inte var någon illusion. Jag skämdes, försökte föreställa mig vad hon tänkte om mig nu, när hon kände min kåthet.
Jag hade haft rätt i att det var bra att komma iväg en stund, tänka på något annat. Vi mötte upp hennes vänner på en bar några hundra meter från lägenheten. Jag pratade mest med Lina, men till och från lite med de som kunde tillräcklig engelska. Lina höll sig hela tiden nära mig, bekräftade mig.
Efter några glas vin släntrade vi över gatan för att få en bit mat. Stämningen var uppsluppen, tydligen hade Sporting vunnit en match mot ärkerivalen från Porto. Jag drog Lina till mig när vi korsade gatan, slagen av en plötslig insikt
”Han… Han kommer väl inte hit?” frågade jag.
Hon skakade på huvudet.
”Jag bad Pedro att inte… Nej, han kommer inte hit”
Jag nickade tacksamt, men så slog det mig.
”Vadå, vad… Vad sa du då? För ursäkt?”
Lina bet sig i läppen och tittade på mig, sådär sorgset.
”Älskling… Alla vet redan”
Vi slog oss ner på restaurangen och jag tittade på hennes vänner med en annan blick än tidigare. ’Alla vet redan’. Vad tänkte de då om mig?
Försjunken i de tankarna petade jag mig igenom middagen. Alla vet redan. Jag var den siste att förstå något. Förstås. Lurad, bedragen. Bitterheten sköljde över mig. Fast i mina egna tankar följde jag med dem över gatan igen, ännu en bar, ännu ett glas vin. Lina gick bredvid mig, såg hur jag funderade och lät mig vara med mina tankar. Vad var det jag kände?

Jag kände mig, mer än något annat, förnedrad. Som om min manlighet fått sig en törn. Som om? Min manlighet hade fått sig en törn, det var ett faktum. Jag hade inte kunnat kontrollera Lina, inte ge henne det hon behövde. Det var också ett faktum.
Det fanns någon märklig befrielse i det. Jag skämdes över situationen jag befann mig i, men insåg att de runt mig hade accepterat mig ändå, trots att Lina bedrog mig, visade att jag inte var man nog. I skammen fanns något nästan lättsamt.
Lina kom fram till mig och ryckte mig ur mina tankar.
"Jag vill gå hem nu” sa hon, bestämt.
”Det är ok, jag är bara tankfull” svarade jag. ”Du behöver inte för min skull”
Hon svalde tungt och log osäkert mot mig.
”Vi behöver gå hem nu” sa hon. ”Det är… Han är på väg hit. Joao.”
Jag tittade på henne, länge. Försökte känna vad jag kände. Vad skulle hända när jag väl försvann? Flyget till Stockholm var lika säkert som döden, det gick inte att undvika. Och sen då? Jag hade frågat, hon hade antytt att det kunde finnas ett ”sen” som åter involverade honom. Det gick inte att undvika, och om hon undvek honom, vad betydde det?
Jag vet inte om jag ville testa henne, eller om jag inte förstod vad som kunde hända, eller… Jag har faktiskt ingen aning. Allt bara blev som det blev. Jag skakade på huvudet åt henne.
”Det är ok” sa jag.
”Va?”
”Du kommer träffa honom igen. Det är… Det här är dina vänner. Ska du… Jag vet att du kommer möta honom igen. Och nej, jag menar inte att du får… ska… men…”
Hon kysste mig, djupt och länge.
”Kommer du inte tycka det är … att det är jobbigt?”
”Vi stannar en stund till”
Och det gjorde vi. Jag satt på helspänn och väntade på att han skulle dyka upp, föreställde mig att han skulle ramla in och bara kasta sig över Lina. Ändå märkte jag knappt när han väl dök upp, och när jag väl såg honom sitta vid andra änden av bordet låtsades jag som ingenting. Lina gjorde sitt bästa för att göra likadant, nickade kort mot honom men pratade sen med mig på ett väldigt demonstrativt sett. Jag försökte att verka nonchalant. Vinet flödade och jag drack och småpratade med allt och alla och försökte låtsas som ingenting, fast jag innerst inne visste att alla visste att jag bara låtsades.
Så stod han där. Bredvid henne. Sa något till henne, men stirrade på mig. Han log svagt, nästan lite hånfullt. Eller så inbillade jag mig bara.
”Älskling, vi ska bara… Vi ska bara prata lite? Är det ok?”
Nej, det var det inte, men jag orkade inte. Och jag ville lita på henne. Jag nickade försiktigt. Såg hur de runt mig utbytte korta blickar. Svartsjukan och skammen brände i mig.
Jag hade inte förstått att hon menade att de skulle gå undan, men det gjorde de. En minut blev två, som blev fem. Jag kunde inte fokusera på samtalen runt mig. Var var de? Jag ursäktade mig och försökte resa mig. Killen till vänster om mig mumlade ett ”não” och Aliné mötte min blick och sa ”don’t go” men jag mumlade något om att behöva pissa och trängde mig ut. Låtsades gå in på toaletten och när ingen såg smet jag nerför trappan till gatan.
Mitt hjärta bultade högt och jag hade nästan tunnelseende. Jag visste instinktivt att de inte pratade, inte bara. Jag såg dem ingenstans. De kunde gått vart som helst, det fanns hundratals barer och caféer inom en kilometers radie. Planlöst irrade jag upp och ned för gatan några gånger, innan jag tog in på en sidogata, sedan en till. Strax var jag vilse. På min högra sida ledde en smal gränd nedåt. På min vänstra en brant backe, baksidan av kullen där jag och Lina hade suttit. Jag gick sakta nedför gränden.
Jag hörde honom först, hans fåniga engelska.
”Baby, please…”
Ett tiotal meter framför mig satt de på en dörrtrappa. Jag tog ett steg in i skuggorna. De pratade faktiskt bara.
”Não, esqueça” hörde jag henne svara. Jag kikade bort mot dem, försökte se. De satt nära varandra, alldeles för nära, och pratade lågmält. Han hade också gått över till portugisiska och jag förstod ingenting.
Det gick fem minuter, kanske tio. Nånstans i bakgrunden klämtade en kyrkklocka och jag tyckte att det var oerhört passande att den gjorde det just nu. Jag såg hur han försökte kyssa henne, hur han drog i hennes hand.
Jag hörde henne både sucka och sen skratta till.
”Você é sem esperança…”
Det omisskännliga ljudet av en gylf som dras ned.
”Sucção…” mumlade han.
”Não”
Det där förstod till och med jag. ’Sug av mig’, men också ett underbart ’nej’. Jag hann inte njuta av glädjen många ögonblick. Jag såg hur hon skruvade på sig och flyttade sig närmare honom. Hon började röra sin hand upp och ned. Sakta först, sen allt fortare. Tårarna steg upp i mina ögon och mina ben kändes som om de inte bar mig längre. Jag sjönk in mot väggen med en ljudlös suck. Hon runkade av honom. Tårarna började rinna ned för mina kinder, och svartsjukan brann i mig. Tankarna virvlade runt. Till och med nu, här, trots allt vi sagt varandra…
Så tittade hon upp mot mitt håll. Jag vet inte hur hon såg mig, eller om hon kände något på sig. Men hon såg mig. Hennes hand stannade upp. Sekunderna gick. Han mumlade någon svag protest, omedveten om vad som skedde. Jag inbillade mig att vi såg varandra i ögonen men jag vet inte säkert vad hon såg. Så började hon röra sin hand igen. Långsamt först, sen allt fortare. Hon log svagt mot mig.
Fortfarande med blicken riktad mot där jag stod böjde hon ned sitt huvud och även om jag inte kunde se vad hon gjorde förstod jag. Alltför väl. Hon gjorde det långsamt, som för att garantera att jag hann se. Han suckade nöjt. Jag hulkade till och smärtan brann i mig, men jag var hård igen. Hennes hår böljade sakta upp och ned när hon sög honom. Min Lina, min älskade Lina. Han stönade till och ryckte i fötterna och sekunden senare kunde jag höra hur hon hostade till. Hon svalde honom, hans sprut. Jag klarade inte att se mer och förvirrad vände jag mig om och gick planlöst därifrån. Det sista jag ville i hela världen var att han skulle se mig nu.
Ingen av oss sa något på vägen hem. Vi hade mötts utanför baren, som om ingenting hade hänt, och tillsammans gick vi hemåt. Ska jag vara ärlig hasade jag mig snarare hemåt, helt slagen av allt som hänt. Hon höll min hand och kramade om den, men sa ingenting. Tillbaka i hennes lägenhet hjälpte hon mig i säng; jag var fortfarande som en sömngångare.
”Såja” viskade hon och strök en hand över mitt huvud. ”Allt kommer bli bra”
Hon kröp ned bredvid mig och fortsatte stryka mig över bröstkorgen. Jag hade fått av mig alla kläder och det var uppenbart att min kuk var om inte stenhård så i alla fall halvvägs dit. Det kändes som om omväxlande både kåtheten, förvirringen och svartsjukan hörde till någon annan person. Jag orkade inte sortera alla intrycken.Lina la en hand över min kuk.
”Allt kommer bli bra” viskade hon åt mig igen.
”Lämna mig inte”
Hon skrattade till, mjukt och varmt. Demonstrativt började hon smeka mig intensivare.
”Jag ska inte lämna dig. Jag ska ta hand om dig. Så…”
Hon drog ned mina kalsonger och började varsamt runka min kuk. Med andra handen strök hon mig över bröstkorgen. Långsamt flyttade hon sig ned, så att hon kunde ta mig i munnen.
”Tänk nu på vad du såg ikväll” sa hon innan hon slöt läpparna om mitt ollon. Jag kunde inte tänka på annat och behövde inte någon vidare uppmaning, men jag njöt ändå av känslan av hennes varma mun runt min kuk. Om en avsugning kan beskrivas som kärleksfull så var det precis vad den här var. Lina tog sig sin tid, såg till att dra ut på njutningen så mycket som möjligt. Ändå var inte min orgasm långt borta, inte efter allt jag hade sett och hört de senaste dagarna.
När Lina försiktigt, nästan ömt, tog mig så djupt hon kunde så kunde jag inte hålla emot längre. Orgasmen började byggas upp och jag stötte mot hennes mun för att komma över den där sista gränsen. I samma sekund som jag kände hur jag började spruta drog hon sig undan och jag kände hur mitt sprut landade över min mage och hennes hand.
Bara sekunder senare var jag på väg in i sömnen. Min sista tanke var att hon hade låtit honom spruta i hennes mun. Honom, men inte mig.
Vi pratade inte om det morgonen efter, inte under hela förmiddagen. Just där och då fanns det inte mer att säga. Efter min orgasm kvällen innan hade en del av det erotiska med allt som hänt lagt sig, och jag behövde smälta alla intryck.
Eftersom det var lördag var Lina ledig och vi sov långt in på förmiddagen. Båda var sega och tankfulla och vi gick i långsam takt runt i hennes lägenhet hela förmiddagen och småpratade om allt och inget. Framåt mitt på dagen tog vi oss ut på stan, mest för att Linas kyl var barskrapad och vi behövde handla mat. Vi strosade runt de närmaste kvarteren, besökte en slaktare och en fiskaffär, handlade vin och bröd. Det kändes som vilken dag som helst, fast det var det förstås inte. Vi båda visste om det men valde att just där och då inte säga något om det. Vi undvek inte ämnet, åtminstone inte på det där elefanten-i-rummet- sättet. Vi visste både vad vi tänkte på och visste lika instinktivt att vi båda behövde lite tid.
Det var inte förrän framåt sen eftermiddag som Lina, med ett försiktigt leende, tog upp ämnet igen. Vi hade slumrat till hemma i hennes säng och letade oss nu ut till närmaste café för att få lite kaffe i oss. Vi satt där och tittade på lokalbor och turister som gick förbi på gatan. Så till slut tittade hon upp på mig med det där försiktiga leendet.
”Så… hur känner du dig?”

Jag skakade på huvudet och svalde det sista av mitt kaffe.
”Jag… jag har ingen aning.” Jag skrattade lite försiktigt och ryckte på axlarna.
”Märker du att jag älskar dig?”
Det kunde jag inte förneka. Lina tog min hand över bordet.
”Jag kan aldrig, aldrig, i ord förklara hur mycket jag skäms över att jag gick bakom din rygg. Och att jag gjorde det här mot dig. Jag förstår om du är … arg, bitter, allt sånt. Men jag hoppas du ändå kan se att det inte var … att jag älskar dig, att det egentligen inte hade med dig att göra.”
Jag nickade lite tankfullt.
”Jag tror dig Lina. Sen är det… det tar tid att smälta alla känslor.”
”Men vi…?”
”Vi… vi har en del att jobba på. Men vi… vi är fortfarande vi.”
Hon kramade min hand igen och gav mig ett sånt leende som kunde smälta is. Hon lutade sig lite bakåt, tog en klunk av sitt kaffe och tittade lite på människorna som gick förbi. Sedan var det som att hon tog mod till sig och hon vände sig mot mig igen.
”Du vet att jag kommer träffa honom igen?”
”Ååh herregud” mumlade jag och drog fingrarna genom mitt hår. Svartsjukan vällde upp inom mig. Hon satt tyst och väntade på mig.
Visste jag det? Jag kände mig förvirrad. Bara igår hade vi pratat om att hon nog kunde undvika honom helt, ”om du vill”. Vilket jag förstås ville. Nu? Efter igår kväll? Hade jag på något sätt lovat något genom att betrakta det jag hade sett?
Jag hade egentligen vetat hela tiden.
”Jag … antog det” svarade jag till sist.
”Du måste vara väldigt tydlig med mig älskling. Allt jag kan göra för att det här ska… för att du ska må bra i allt det här, det vill jag göra. Det och mer därtill!”
”Jag… För några dagar sen var jag så arg på dig så att jag ville lämna dig. Nu är det min största skräck att du ska lämna mig.”
”Jag kommer inte lämna dig. Inte för honom, på grund av honom, inget sånt. Jag lovar dig. Det är bara… en flirt. Sex. Snart är jag hemma hos dig igen, hos oss, och då är det bara ett äventyr, ett minne av … av något galet som hände när man var ung.”
Jag svalde tungt.
”Spelar det någon roll vad… vad jag säger?”
”Men vännen! Det är klart det gör!” sa hon, med genuin förvåning i rösten.
”För igår antydde du med den största försiktighet… frågade så försiktigt man bara kan om det skulle ’göra något. Och idag… ” Min röst stockade sig. ”Idag är det bara ’jag kommer träffa honom igen’”
Hon svarade inte, såg bara på mig.
”Så om jag säger att jag inte vill att du…”
”Jag kan försöka.” Hon ryckte på axlarna, som för att understryka hur teoretiskt det lät. ”Men hjälper det? Om du förbjuder något sånt, om du… Kommer du sen nånsin kunna lita på mig om att det inte hänt något? Nästa gång jag nämner en manlig kollega vid namn? Går på fest? Vad som helst?”
”Herregud… jag vet inte.”
”Saken är den” fortsatte hon, ”och nu är jag väldigt ärlig mot dig… Jag vill inte sluta. Sexet mellan oss… mig och honom … jag ska inte ljuga, det är bra. Väldigt bra. Jag vill inte ge upp det. När du är här, självklart, om du vill det. Bakom din rygg? Aldrig igen. Men ge upp det? Helst inte”
Jag tog en stor klunk vatten och försökte samla tankarna. Hon kunde ge upp sex med honom när jag var här - om jag ville?
"Vad menar du? Vadå, ’om du vill’, vad försöker du…”
”Du verkade gilla att se oss igår.”
Jag kände direkt hur jag rodnade. Som om det var jag som gjort något fel. Hon log när hon såg det, och fast ingen rimligen kunde förstå två svenskar här i något kvarter i Lissabon sänkte hon rösten.
”Igår.. Jag visste att du skulle följa efter. Jag hade bestämt mig för att om du gjorde det, då... då kanske det skulle hända något. Innan du kom in i den där gränden hade han… Han hade försökt, om man säger så. Men jag menar det. Inte bakom din rygg.”
”Jag såg…” Jag harklade mig och mötte hennes blick. ”Lina, det är inte sant. Jag såg dig runka honom”
Hon tystnade och jag ville hoppas att jag hade fått henne att tappa fattningen, avslöjat henne. Men hon verkade hur lugn som helst när hon svarade mig.
”Jag visste att du skulle hitta oss” sa hon. ”Han ville att jag skulle…” Hon tittade sig omkring, som för att verkligen säkerställa att caféet inte plötsligt fyllts av svenskar. ”Att jag skulle suga honom.”
”Och jag ville förstås. Jag visste att jag skulle göra det. Men inte förrän du var där. Jag visste att du skulle följa efter oss, och att du skulle vilja se mig göra det.”
”Hur… hur visste du?”

”Att du skulle gilla det? Fast du hatar det? Jag vet inte.” Hon skrattade till. ”Kvinnlig intuition kanske”
Hon mötte min blick med sin. Efter en kort sekund nickade jag, nästan uppgivet.
”Jag gillade det… på sätt och vis. Fast jag också hatade det, er, där och då”
”Jag har ett förslag” sa hon. Hon satt och fumlade med några mynt och jag förstod att hon nog var mer nervös än hon ville ge sken av. ”Jag tycker du… om du vill… jag tycker du ska se på. Se oss. Ihop.”
Jag skrattade till.
”Skojar du?! Varför då?”
”För då har vi inga hemligheter för varandra. Jag vill aldrig ha det igen. Och för att jag tror du kommer tycka om det… En del av det, i alla fall. Och det kommer hjälpa dig att förstå”
”Förstå…?”
”Varför jag inte vill avstå från … från honom.”
Jag gjorde som hon och tittade ut över människorna på gatan.
”Det är... du sa nyss en sak. Att det är väldigt bra. När ni… Ja, du vet.”
”Mmm”
”Är det.. bättre?”
Lina skrattade förvånat till. Hon hade inte förväntat sig den frågan. Hon svepte det sista av sitt vatten, reste sig upp och kramade om mig.
”Kom” sa hon. ”Kom så går vi”
Vi strosade iväg längs gatan och jag tänkte att hon hade glömt, eller inte ville svara på, min fråga. Istället gick hon nästan pressad mot mig, som om hon var orolig att jag skulle försvinna annars. Tätt, tätt ihop gick vi sakta runt på gatorna. Ingen av oss sa någonting på en lång stund. För nån minut försvann Lina in i en tobaksaffär och handlade lite, sen fortsatte vi vår promenad i sakta mak mot hennes lägenhet.
Gatorna var förvånansvärt lugna. Det var nånstans mellan sen eftermiddag och tidig kväll. Turisterna vilade ut på sina hotell, kontorsnissarna var hemma och kvällsfolket hade inte kommit ut ännu. Staden var inte tyst, men ovanligt lugn. Jag såg mig omkring och tittade på människorna, fastnade vid blicken vid ett par som satt på en liten bar. Kunde inte låta bli att kika på kvinnans djupa urringning. Jag hade nog haft bilden av Portugal som ett djupt katolskt land, men den där urringningen hade varit ovanlig även i Stockholm. Kanske hade Lina rätt; det var något med folket här.
”Det är annorlunda” sa hon plötsligt när vi kommit in i hennes lägenhet. Samtidigt som hon pratade ledde, nästan puttade hon, ned mig i soffan. Hon sjönk ned bredvid mig.
”Va?” sa jag, för jag hängde för en sekund inte med.
”Med honom” svarade hon tålmodigt och strök mig över kinden. Hon gjorde såna där små gester hela tiden nu. ”Det är annorlunda. Bättre? Med dig finns det känslor, kärlek, ömhet, en framtid och … Allt sånt som gör sex bra. Riktigt bra, om du fattar vad jag menar… Så nej. Det är inte bättre.”
Hon tog en konstpaus och tittade ned i golvet, samtidigt som hon nästan lite förstrött strök mig över nacken.
”Men är han en bättre älskare?” fortsatte hon. ”Ja. Förlåt vännen, men ja. Jag gick där och … och tänkte på hur jag skulle undvika din fråga, men jag vill inte. Jag vill vara ärlig. Så ja, han är bättre.”
”Bättre än mig?”
”Ja.” Hon kramade min hand. Hon såg nästan … lättad ut.
”Och det vill du att jag ska se?”
”Ja”
”Herregud kvinna…"
Vi pratade inte mer om det då. Jag var tvungen att skingra tankarna och la mig med hennes iPad och försökte fokusera på att kolla en fotbollssändning, men det visade sig ganska fort att Linas bredband inte direkt hade svensk standard. Istället gick jag rastlöst runt i lägenheten tills Lina vänligt frågade vad det var med mig.
”Det vet du” mumlade jag.
Halvt på skämt, halvt på allvar höll hon upp händerna i luften i en uppgiven gest. Jag fattade piken. Jag drog på mig en tunn jacka och gav mig ut på stan för att bara promenera runt, efter att ha lovat Lina att möta upp henne på restaurangen om ett par timmar.
Först drev jag bara runt planlöst. Jag slängde en blick uppåt Sankte Pers utkiksplats men insåg att jag inte orkade med den branta backen i värmen. Istället vandrade jag runt tills jag hittade en liten plätt som kanske, med lite god vilja, kunde betraktas som en park.
Jag slog mig ned på en bänk och satt och tittade på folk som rörde sig runt den lilla gata som passerade parken. En gammal tant tog sig oerhört mödosamt och långsamt fram med en rullator, tätt följd av en minst lika gammal man med en matkasse i handen. Jag log åt det gamla paret och vinkade lite försiktigt till dem.
Hela min kropp spratt av rastlös energi och oro men jag tvingade mig att sitta kvar där och försöka reda ut tankarna. De senaste dagarna hade jag gått runt med en konstant bubblande svartsjuka, som en klump i magen. Den var kvar men jag var på något sätt tvungen att gå förbi den och försöka ha ett nyktert resonemang med mig själv.
Jag visste att jag ville ha kvar Lina. Jag hade inte förlåtit henne för det som hänt, men jag visste också att oavsett när jag kunde göra det så skulle det inte stå i vägen för vår framtid. Det kanske det borde gjort, jag kanske borde ha gjort slut och bara accepterat den smärtan, men jag visste med all önskvärd tydlighet att det inte skulle ske. Det hade kunnat ske när jag var som mest upprörd, kanske. Men inte nu. Det vara bara ett faktum.
Jag trodde mig med viss säkerhet också veta att Lina inte tänkte lämna mig. Jag kunde inte riktigt tro på det, men hon hade verkligen ansträngt sig för att jag skulle tro henne. Det fick jag ändå ge henne. Om jag kunde lita på att hennes affär med Joao bara var sexuell visste jag inte. Jag gjorde en mental notering om att vi måste diskutera det mer, hur jag kunde känna mig trygg där. Och redan då visste jag att jag nog hade accepterat hennes upplägg.
För hon hade ju rätt. Om jag förbjöd all kontakt - skulle jag kunna lita på att hon höll på sig? Och oavsett vilket, vad sa att det inte skulle komma en Fernando eller Pedro eller nån annan jävla lismande latino och förföra henne? Ingenting.
Jag kunde inte riktigt uttala tanken för mig själv, men jag visste att det hade fattats något slags beslut. Jag reste mig från bänken och skyndade iväg för att möta Lina.
Några timmar senare satt vi i en miljö så fånigt romantisk att det var som hämtat ur en dålig film. Stjärnhimmel, Lissabons kullar och ljus bakom oss, låg musik från restaurangen, en flaska vin och två barskrapade tallrikar. Vi hade avsiktligt inte pratat om något svårt ämne alls, bara småpratat och skrattat ihop och det hade känts alldeles underbart.
Servitören hade efter tredje vändan vant sig vid att jag inte kunde ett ord portugisiska, men att den blonda skandinaviska tjejen förstod honom, och mumlade något till henne samtidigt som han plockade undan förrätten. Lina log snabbt mot honom innan hon åter fokuserade på mig.
”Shit, här sitter vi och samtidigt är det typ säkert grått och regn och tio grader där hemma” sa hon.
”Sju. Jag pratade med Anton igår kväll, det är typ nästan minusgrader på nätterna fortfarande.”
”Man kunde haft det sämre” skrattade hon och drack lite av sitt vin. ”Eller hur?”
”Jo” svarade jag. ”Fast jag måste ju tillbaks alldeles för snart.”
”Usch ja, prata inte om det” svarade hon och fortsatte sen själv göra det. ”Jag vill inte tänka på att du åker om ett par veckor bara.”
”Nä, men skit i det nu”
Hon nickade med emfas och log stort mot mig samtidigt som huvudrätten landade framför oss. Lina försökte översätta för mig så gott det gick.
”Havsabborre och … förlåt, jag fattade inte. Nån sås” Hon skrattade till. Jag tittade på tallriken och den lyxiga måltiden och sen upp på henne igen.
Lina var så vacker att jag kunde lagt mig ned och dö lycklig av att ha fått se på henne. Det verkade vara en åsikt som delades av andra män på restaurangen, som försökte sno åt sig en blick på hennes urringning när deras fruar inte såg. Det långa håret hängde enkelt men välskött ned över hennes rygg, och ett pärlhalsband vilade mellan hennes bröst.
Självklart tyckte jag att Lina var vacker, hon var ju min flickvän och fästmö sen många år. Jag har förstås alltid tyckt att hon är fantastisk, men jag visste ju att jag är part i målet. Så nog kunde jag för hennes skull glädjas åt att även andra uppfattade henne så som jag gjorde. Lina var en sån som fick huvuden att vändas. Framförallt här nere, där det blonda håret verkade som något slags lockbete för varenda man verkade det som.
Vi åt klart under en avslappnad tystnad och jag fortsatte stjäla små blickar av henne. Att ha en så vacker fästmö och ändå göra det jag tänkte göra… Svartsjukan högg som en kniv i mig.
”Vad gäller ditt förslag…” sa jag och fick hennes hela uppmärksamhet. Hon satt med vinglaset höjt till munnen men stannade helt i sin rörelse. Jag njöt lite av att få ha kommandot för en kort stund. Jag kunde se på henne hur spänd hon blev.
”Vad gäller ditt förslag så svarar jag ja”
Hennes ansikte sprack upp i ett stort leende och hon bubblade fram ett skratt. Jag såg hur hennes ögon tårades av glädje. Vad jag än hade gett mig in på ångrade jag det inte där och då.
”Du kommer inte bli besviken” sa hon och höjde sitt glas i en liten skål innan hon tog en stor klunk vin.
”Jag undrar det jag…” mumlade jag.
”Tro mig! Du kommer inte ångra dig. Det kommer vara jobbigt för dig, men jag ska ta hand om dig och se till att du får det härligt också!”
”Jag litar på dig”
Hennes ögon gnistrade till igen. Det var nog ord som hon hade velat höra länge.
”Tack”
Fler noveller av samma författare
