Lissabon del 2
Kapitel 2
Jag vaknade och sträckte på mig i den enorma sängen. Lägenheten hyrdes ut möblerad och det mesta där var sådant vi aldrig ens hade funderat på att ha i vårt hem, men det var en förbannat skön säng, det fick jag erkänna. Tyvärr också en tom säng, sånär som på mig själv.

Lina hade lyckats få några dagar ledigt för att kunna umgås med mig, men nu var hon tvungen att jobba och jag var utelämnad till mig själv fram till sena eftermiddagen. Jag såg fram emot att strosa runt i staden och turista lite, även om jag hellre hade bytt det mot några slöa dagar till med Lina. Trots vad vi haft för oss de senaste dagarna stod min kuk som ett spett när jag vaknade. Jag sträckte på mig där i sängen och tänkte tillbaka på avsugningen jag hade fått förra natten. Herregud, hade det någonsin varit så skönt? Hon hade verkligen lagt sig till med nya tekniker. Jag började runka lite förstrött och föreställde mig hur det hade varit om hon hade avslutat med att låta mig komma i hennes ansikte. Mitt sprut som långsamt rann ned för hennes kinder … Det skulle aldrig hända, men gud vad sexigt det skulle ha varit.
Efter en stund släppte jag min hårda kuk, bestämd med att jag skulle spara mig till Lina ikväll. Istället gick jag upp och ordnade frukost i Linas minimala kök. Det var så litet att jag knappt kunde vända mig om därinne, men jag lyckades i alla fall ordna en kopp kaffe och några rostade brödskivor. Jag balanserade allt på en bricka och satte mig i vad Lina refererade till som sitt bibliotek, det vill säga i fåtöljen i det lilla hissutrymmet.
Jag satt där och funderade på hur dagen skulle fördrivas och sträckte mig efter mitt kaffe, men lyckades istället med konststycket att välta ut koppen över golvet. Jag svor när den varma drycken rann ut över golvet och i ilfart sökte sig mot mattan i vardagsrummet. Jag for upp och började rota igenom köket efter en trasa. Ingen på diskbänken - det hade ändå nästan inte fått plats. Öppnade skåp och lådor och fick till sist fatt på en trasa.
Jag torkade upp kaffet och bestämde mig för att det var minst lika enkelt att bara gå ut till närmaste café och ordna påfyllning. Jag slängde trasan i diskhon och sträckte mig ned för att att stänga lådan.
Kondomer?
Förvirrad lyfte jag upp paketet; texten var på portugisiska men nog fattade jag vad det var. Varför hade Lina ett paket kondomer? Jag skakade på det och öppnade förpackningen och rättade mig själv; varför hade Lina ett halvt paket kondomer?
En isande kyla spred sig från mitt mellangärde och ut genom min kropp. Jag kände hur hjärtat började slå, fort och tungt. Varför har någon människa kondomer hemma? Förklaringen var uppenbar. För att de behövdes om man hade sex med någon, åtminstone med någon man inte varit tillsammans med i nio år.
”Kanske inte…" mumlade jag åt mig själv men tystade mig direkt. Lina hade ett halvt paket kondomer. Inte ett oöppnat bara-utifall-att-tänk-om- paket. Inte ett oöppnat paket, medskickat av någon orolig väninna. Ett halvt paket.
Jag släppte paketet på golvet och rusade ut ur lägenheten.
Resten av dagen förflöt som i en dimma. Jag vandrade bara runt, planlöst. Utan att veta vad jag skulle göra eller vart jag skulle gå. Det var panik och ångest som drev mina steg framåt, eller snarare bortåt.
Plötsligt hatade jag staden och allt den stod för. Jag hatade människorna jag mötte, de trånga gatorna, de eviga, förbannade backarna, kaoset, lukten. Allt påminde mig om det jag inte var, om allt som plötsligt kommit in och kraschlandat i mitt liv. Nånstans stannade jag upp och försökte för en sekund rationalisera det jag kände. Kondomer, ok. Kanske en väninnas? Fast varför skulle hennes vänner lämna kondomer i hennes lägenhet? Tanken var absurd. Tidigare hyresgäst? Fast Lina hade ju bubblat om att lägenheten var möblerad men ”clean”, inga prylar, inget i lådorna. Det fanns bara en förklaring, och jag hatade den förklaringen.
Jag åt något, jag tror jag åt något. Jag hade i alla fall lite sås på tröjan upptäckte jag när jag stod inne på en bar och tittade på mig själv i spegeln utanför den lilla toalett där jag nyss hade försökt hindra mig själv från att kräkas. Tankarna bara virvlade runt. Hade hon, kunde hon verkligen…? Ena sekunden övertygade jag mig själv om att det inte vara något; en slump, ingenting, en kvarleva från en tidigare hyresgäst. Sen kom jag på mig själv med hur fånigt det var att försöka förklara bort. Jag visste ju. Visste.
Joao.
Det måste ha varit han. Jag hulkade till inför blotta tanken. Det knackade på toalettdörren och jag vaskade av mig och lämnade plats för nästa gäst, mumlade något och virrade ut på gatan. Ångesten slet i mig. Nånstans ringde en telefon, igen och igen. Min telefon.
Jag tog upp telefonen och stirrade på den. Lina. Förstås. Herregud, klockan var snart åtta på kvällen, vad hade jag gjort hela dagen? Mina fingrar darrade när jag svarade.
Hennes röst lät ihålig, stum. Hon visste att jag visste.
”Hej” var allt hon sa.
Jag kunde knappt formulera ett endaste ord. Till sist fick jag fram något, en grymtning typ.
”Snälla. Kom och träffa mig”
”Ska du… Ska du försöka lura mig nu, att…” Jag hulkade till. ”Att de inte är dina?”
”Nej”
”Jag…”
”Snälla, träffa mig.”
Jag kunde inte svara.
”Kullen, utkiksplatsen, minns du?”
Jag hummade något till svar. Hon sa något, jag la på. Sorgen och smärtan sköljde över mig igen. Och med den, efter den, ilskan. Jag hade först tänkt vägra att träffa henne, men nu? Jag skulle minsann visa henne vad hon gjort med mig, mot mig. Hur förstörd jag var. Då skulle hon få lida som jag led. Jag skulle krossa henne och lämna den här förbannade staden bakom mig. Hoppas den brann upp och Lina med den.
Hon var redan där när jag kom fram. Jag stannade upp en bit bort och tittade på henne. Mitt hjärta dunkade, av både språngmarschen upp för kullen och alla känslor. Jag orkade inte. Kunde inte ta ett steg. Jag bara stod där och stirrade på henne.
Hon hade inte sett mig, eller så vågade hon inte vända sig om. Jag såg på hennes siluett, hörde henne snörvla. Hon torkade sig frenetiskt kring ögonen och jag insåg att hon satt och grät. Kanske var hon redan krossad? Jag kände hur min ilska avtog. Till min förvåning såg hon lika förstörd ut hon. Hon? Jag gick långsamt bort mot henne. Hon hörde mig och tittade upp. Rödgråten, förtvivlan i ögonen. Långsamt sträckte hon ut en hand mot mig.
Jag tog den inte. Jag satte mig på bänken, men höll distansen, såg till att det var ett avstånd mellan oss. Det skulle alltid vara ett avstånd mellan oss nu.
Hur länge vi satt så där vet jag inte. Till sist började jag tala.
”Hur… hur länge?”
Hon ryckte lite på axlarna. Hon hade slutat gråta för tillfället och såg nu bara uppgiven ut. Hon stirrade ut i fjärran som någon som inväntar sin dom. Hon ryckte på axlarna igen.
”Sen… sen andra dagen tror jag.” Jag kunde riktigt höra på henne hur hon gav upp. Skit samma, låt honom veta allt. Det finns ingen väg framåt här.
”Hur ofta?”
”Åh, älskling, snälla fråga inte…” Hon vände sig mot mig och utstrålade sådan sorg och förtvivlan.
”Hur ofta?!!” nästan skrek jag.
”Ofta” sa hon så tyst hon kunde. Sen var det som att hon bestämde sig för att det var för sent för sånt. "Hela tiden, så fort vi kan, inte vet jag, tjugo gånger, trettio?” Hon lät nästan arg. Hon slog sin lilla knutna näve mot sitt eget knä, hårt. ”Hela tiden” avslutade hon mellan sammanbitna tänder.
Ett halvt paket kondomer, tänkte jag.
”Så det var inte det första och enda paketet…” mumlade jag. Jag kände hur tårarna trängde fram. Hon tog min hand och jag lät henne. Jag orkade inte kämpa emot, jag hade inte kraft att krossa henne. Mitt i allt kändes hennes beröring fantastisk.
”Jo” sa hon, och sedan bet hon sig själv i läppen. ”Fan” svor hon.
”Vadå ’jo’, vad…” sa jag och sen förstod jag. Där jag kysst henne, smekt henne, knullat henne; en annan man där, oskyddad. Där och då började jag gråta.
På något sätt fick hon hem mig. Jag förstår inte hur hon lyckades, minns det inte heller. Min förtvivlan var djup och äkta, precis som jag kunde förstå att hennes var. Hon hatade sig själv för vad detta gjorde mot mig, med oss. Jag såg det men kunde inte förstå. Varför gör man något sådant om man vet hur det kommer påverka den man älskar? Jag ville inte ta in att hon var ledsen hon med. Jag kunde inte krossa någon som grät så där. Min enda instinkt var att trösta och skydde henne, men det kunde jag inte heller.
Hon försökte trösta, hon försökte förklara, men det gick inte in. När gråten var slut var jag helt utmattad, urlakad. Kunde inte ta in vad hon sa. Allt kändes overkligt. Jag låg där på hennes säng och stirrade upp i taket och tänkte på hur jag aldrig mer skulle uppleva något sånt här. Kärleken som jag en gång känt den var död för mig nu. Någon gång framåt natten somnade jag, och hon där bredvid mig.
”Jag försvinner inte”
Vi hade till slut lyckats prata, åtminstone lite grann. Min förtvivlan hade ersatts av någon slags uppgivenhet. Det fanns så många frågor jag ville ställa och inte ville höra svar på, så mycket anklagelser. Men jag orkade inte. Lina tog det som ett tecken på att det gick att resonera med mig. Det gjorde det egentligen inte, men jag fick ge henne att hon i alla fall försökte. Jag låg där jag somnat, i samma kläder, med samma såsfläck. Jag kände mig ofräsch och oerhört uppgiven inför det faktumet.
”Jag försvinner inte” upprepade hon.
”Du har redan…” svarade jag med en sorgsen blick där jag sakta vände mig om mot henne. ”Du har redan försvunnit”
Jag reste mig från min liggande ställning och satte mig så jag kunde se henne. Hon grät, långsamma, försiktiga tårar. Det var väl helvete att hon fortfarande var så vacker. Jag såg ut som en överkörd alkis när jag gråtit; hon såg ut som en prinsessa i nöd.
”Nej” sa hon och kämpade mot gråten. ”Nej!”
Jag svarade ingenting. Vad kunde jag säga?

”Jag har kanske försvunnit hit. Till Lissabon. Tillfälligtvis. Men jag försvinner inte, inte! Inte från dig. Aldrig!”
”Du har redan…” upprepade jag, som ett tjurigt barn.
”Nej!” sa hon med eftertryck samtidigt som hon snörvlade till. ”Vad har jag gett dig, sen du kom hit? Vad?”

Hon väntade inte på mitt svar.
”Jag har gett dig allt jag kan ge, all kärlek, omsorg, allt. Har du inte… Är det mindre värt för att jag…?!”
Jag nickade lite. Jag visste inte vad jag skulle säga. Istället reste jag mig upp.
”Jag går nu” sa jag. ”Jag måste… jag måste tänka.”
”Kommer du tillbaks?”
Jag tittade på henne. Ilskan for upp inuti mig, jag ville att hon skulle lida för det hon gjort mig. Men den där blicken. Sorgen, oron. Jag kunde inte.
Jag nickade svagt.
”Ikväll. Jag kommer tillbaka ikväll. Det är allt jag lovar Lina”
Hon nickade outhärdligt sorgset till svar.
Dagen som följde spenderade jag så långt bort jag kunde komma, nere vid Tajos strandkant. Eller snarare, hamnkant. Det var skitigt och oljigt och bullrigt och väldigt långt från turistbroschyrerna. Det passade mig bra. Jag satt där och tittade på hur fiskebåtar och andra skepp kom och gick. Solen brände i mitt ansikte men jag orkade inte bry mig. Vad spelade lite hudcancer för roll om Lina försvann ur mitt liv?
Vad var det jag ville? Jag visste inte. Jag var tvungen att ge henne rätt - hon hade gett mig all kärlek jag kunde begära. Men samtidigt. Hon hade också dolt från mig att hon gett sig till någon annan.
’Herregud’ mumlade jag för mig själv, trettio gånger? På tre veckor? Jag sjönk ihop där jag satt. Kunde inte låta bli att föreställa det framför mig. Trettio gånger. Han, hon. Han över henne, i henne. De hade slutat använda kondomer. Hans kuk i henne…
Sorgen och svartsjukan brände i mig, hela mitt mellangärde brann. Jag kände mig fysiskt sjuk av svartsjukan, illamående. Hans kuk i henne. Herregud, varför tänkte jag på det? Jag försökte skjuta bort tankarna men de kom direkt tillbaka. En främmande kuk i hennes trånga fitta. Min egen kuk hårdnade. Jag började bli kåt. Hur han tränger in. Oskyddad. Hans sprut i henne, sperman som rinner ur henne, en annan mans sperma… Hennes renrakade fitta.
Jag kände hur jag höll på att kräkas av illamåendet, av svartsjukan. Ändå var jag hård, stenhård. Min Lina. En annan man. Jag böjde mig ned över kajkanten och hulkade till.
Till sist släpade jag mig tillbaka, med långsamma steg. Solen höll på att gå ned i ryggen på mig. Jag såg hennes hyreshus där uppe i backen. Tänkte på att hon var där. Att han säkert hade varit där, med henne. I henne. Kanske idag? ”Jag behövde tröst, han bara fanns där för mig, det betyder ingenting, du var inte här” Jag knöt näven och lovade mig själv att det var slut.
Jag öppnade dörren och tittade in i lägenheten. Klev försiktigt in. Jag drevs inte längre av ilska, utan av uppgiven resignation. Det bara var slut. Hon kom ut ur sovrumsdörren, stannade där och tittade på mig. Herregud, vad vacker hon var. Jag kunde egentligen inte vara arg på någon annan för att de ville ha henne. Jag hatade Joao, men jag var inte arg på honom.
Jag såg mig omkring. På bordet stod en flaska gin, en karaff, skivade citroner. Jag svalde hårt. Vår fredagsritual.
Alltid, varje helg. Den av oss som kom hem först tog fram det i väntan på den andre, så att vi kunde blanda några drinkar och sätta oss och prata, låta en drink bli flera. Varje fredag i… herregud, i snart nio år! Jag kunde inte hålla tillbaka ett leende. Det var inte fredag idag, men det spelade mindre roll. Gesten var nästan övertydlig.
Lina såg hur jag log, hur svagt leendet än var och hur sorgsen jag än såg ut i övrigt. Jag såg det på hur hennes ögon tindrade till, hur hon rätade lite på ryggen och plötsligt såg ut att ha något mer att leva för. ’Herregud’ tänkte jag, ’hon verkar faktiskt bry sig på riktigt’.
På vägen upp för trapporna hade jag bestämt mig för att hämta mina saker och gå. Hotell, vandrarhem, under en bro, vad som helst. Men nu. Jag kunde inte.
”Snälla?” sa hon, och jag hörde gråten där i hennes röst. Och jag visste att jag var förlorad.
Fler noveller av samma författare
Mycket bra skrivet!