Pia.
Författare: dressyrpiska Datum: 2018-07-19 11:35:19
E-post: tuktas.ordentligt@gmail.com
Kategori: Bdsm
Läst:
20 000 gånger
Betyg: 1.3 (4 röster) 2 medlemmar har denna novell som favorit
I bland funderar jag på varför man är som man är, och vart saker kommer i från. Ganska nyligen hade jag ett långt samtal med en dominant kvinna som var tämligen förtjust att plåga män mellan benen. Själva pungen har för henne en stark symbolik. Den är för henne mannen, och när hon har kontroll över den, har hon också kontroll över mannen.
Även om jag själv har ett intresse av dominans, har jag aldrig sett pungen direkt som det. Men plötsligt vandrade mina tankar tillbaks till skolgårdar jag tillbringat allt för många timmar på.
Det där kändes bekant även för mig, tänkte jag. Hur var det nu? Och plötsligt började jag minnas en tid som för mig inte är helt avlägsen men ack så annorlunda.
Det första som var annorlunda var att vuxna bara undantagslöst fanns med under raster, eller på fritiden. Vi barn var lämnade helt åt oss själva att lösa konflikter och skapa maktstrukturer för att vardagen skulle bli, i bästa fall behaglig, en åtminstone inte ett helvete, som en del av de hårt mobbade blev.
En annan sak var synen på kön. I dag ska ju de flesta kids vara annorlunda, egna, och skilja sig från de andra i en klass. Då skulle alla vara samma och killar skulle vara killar, medan tjejerna skulle vara tjejer. Punkt.
Där fanns det rätt starka regler, normer som reglerade vad man fick vara. Och gjorde man bara ett misstag, kunde man vara dömd att vara en ”mes”, eller inte sällan ”bög” som också kunde bli i princip fredlös.
Vi killar slogs om rangordningen dagligdags, och lärare lät det fortgå så länge de själva inte stor mitt upp i ett slagsmål, då kände de sig tvungna att ingripa.
Skulden fördelade läraren partisk, inte sällan utifrån föräldraras plånbok eller anseende. Inte ens när jag kom hem med en gigantisk blåtira som satt i flera veckor kunde läraren försöka fördela skuld på ett mer jämt sätt.
Över tid blev slagsmålen både färre men tuffare, och vårat intresse för det andra könet ökade. Och på den tiden visste man inte hur man skulle bete sig mot tjejer. I dag får man lära sig sådana saker redan i förskolan.
Inte sällan handlade det då om att retas, stöka runt i största allmänhet. Men också att tafsa på tjejerna.
Att tafsa var helt tillåtet, så länge tjejen inte var i underläge. Grabbar är grabbar liksom. Och de vuxna accepterade fåra flinka fingrar över ett knoppigt bröst, rumpa eller mellan benen.
Att tafsa på tjejer så var också meriterade bland oss killar. Man var en hejare om man lyckades.
Men tjejerna var inte hjälplösa. De fick slå oss, men vi fick inte slå dom. Gjorde vi det så tappade vi statusen och var dåliga killar.
Så det hela var ett spel, sanktionerat av de vuxna, som vilade på ganska unkna och mossiga normer.
I börjad så vevade tjejerna bara på oss och man borrade i hop sig till en boll och väntade ut det hela.
Efter ett tag kom även örfilen.
Om en tjej kunde få in en bra örfil, ansågs det som lyckat och applåderades av hennes tjejkompisar.
Problemet med örfilen var att den liksom bara fick poäng om man hörde att den träffade. Det var kvittot på att den var framgångsrik, annars var den bara som det där barnsliga vevandet.
Tjejerna i sin tur mognade fortare än oss killar, och hängde dessutom med äldre. Framför allt de tre tuffaste tjejerna i klassen som både var mer välutvecklade och sexigare i våra ögon-
De tre var i princip stereotyper på hur de flesta tjejer klädde sig. Det var mjuka, slitna jeans med en liten rem i midjan. På överkroppen kunde det variera, men sommartid ofta linne som var så urringade vid ärmarna att man kunde skönja de behålösa brösten där under.
Sedan massor med läppglans, och ett blont hår som doftade av märket Timotej.
Och i takt med det så ökade så klart insatsen. Att få en en riktig bra kläm på nån av de tjejerna gjorde en till hjälte för ett flera dagar.
Problemet där, var att man var tvungen att välja.
Man kunde svepa förbi i korridoren och låta handen smeka över jeanstyget där bak. Det var rätt lätt och resulterade oftast bara i att man blev knuffad, men i och med att man hade högre fart, så var det rätt enkelt att komma ur.
Det lite mer värda var att klämma på tuttar. Men då skulle det helst vara någon med tuttar stora nog at klämma på. En utbuktning räckte inte.
Problemet där, var att tjejen lätt kunde parera med händerna, så ingen såg att man lyckades. Det gav också ganska lite om man inte lyckade ta tjejen med total överraskning. För då han man inte känna brösten ordentligt, och det var ju också viktigt för den egna tillfredsställelsen .
Den riktiga fullpoängare var att få upp en hand i tjejens skrev tydligt så alla kunde se, vilket förutsatte att man kom rakt framifrån.
Det hade då en rad nackdelar. För skulle man lyckas kunde man inte förbereda sig att fly undan. Det måste komme helt oväntat.
Och då var man själv helt blottad uppifrån och ned.
Insatsen ökades när de tuffa tjejer införde pungsparken. Att bli knäad förekom också, men inget anses vara så elegant och rättvist som en fullträff på oss där nere med foten.
Att bli sparkad så, ansågs av de vuxna som något helt okej. Något där vi fick skylla oss själv, även om vi inte var skyldiga. För tjejerna var ju inte världens bästa barn de heller. De irriterade sig så klart runt det här spelet som de själva egentligen lämnat bakom sig då de mognat fortare än oss killar. Men annars gjorde deras spel, tristessen att de kunde vara nog så djävliga.
Att få en pungspark, förutom att det gjorde ont, var i killgänget att man haft otur och då kunde man nästan tröstas för det. Även om man sjönk i hop på det mest omanliga sätt, så var det helt okej. Vilket väl var tur det, för inför tjejerna känt man sig helt förnedrad, och inte sällan pratades om den senaste pungsparken och skrattades åt den som plågats på raster och i matsalar.
Det ryktades också att de där tuffa tjejerna hade en en lista där de tävlade sig i mellan. Vi försökte nappa åt oss skolböcker för att se om det var sant, men lyckades aldrig bevisa det.
Men den tuffaste av tjejerna, Pia kom snart att kallas för ”Pung-pia”, ett smeknamn som ingav en viss fasa i oss killar.
Att pungsparken blev så pass populär byggde också på att den kunde ges bakifrån. Att man intet ont anande fick en spark bara man var i närheten av en tjej.
Just bakifrånsparken hade också den effekten att man rasade ned precis framför fötterna på den tjej man skyldigt eller oskyldigt skulle tafsa på.
Den maktpositionen gick inte att ta miste på, när man låg rakt framför hennes ben och vred sig och hon tornade upp sig över, som den givne segraren.
Den andra nesligheten med bakifrånkicken var att man kunde få fler.
Vi killar ansträngde oss i det yttersta för att ställa oss upp snabbt som möjligt, som om det knappt känts alls.
Men men bakifrån är det svårt att skydda sig då, utan man kan kan lätt få fler sparkar. En kille som var envis fick fem riktigt hårda, tills han bara blev en liten hög av smärta. Så det var att föredra att inte försöka komma undan förnedringen.
Och om inte flera uppföljande pungkkrossare, kunde man då förnedras med arselsparken, som ju inte gjorde så ont, men ofta fick tjejerna att gapskratta som aldrig förr.
Just ordet pungkrossare använde tjejerna, men vi killar använder ordet pungspark av naturliga orsaker.
Mycket myter odlas också i sådana här miljöer. Man sa att framgången till dessa pungsparkar låg i skorna.
De tuffa tjejerna bar nästan alltid sneakers av märket RoadRunner. Dessa skor finns inte längre i dag, men var på många sätt som ett par höga Converse, men med skillnaden att de var lite högre och grövre och därmed hade en bättre passform. Och det var just den smidigheten som ansågs som framgången.
Vi killar började rädas dessa skodon, förmodligen helt i onödan. Men de fick en symbol för makt, styrka och tjejerna gjorde ofta en sak av att visa upp dom. Slängde upp fötterna på bänkar för att de skulle synas, eller gjorde sparkrörelser när man gick förbi i korridoren.
En annan favorit var att sitta och klappa fram på skon, och tala med den som den var ett husdjur. ”Lilla vän, du har krossat många pungar du”, kunde de säga och skratta.
I gymnastiksalen hängde en gammal sandsäck, som ingen använde. Men tjejerna började övningssparka på den innan lektionerna, och vår kvinnliga gymnastiklärare bara log och sa inget.
Insatsen hade nu blivit så hög att vi inte själva visste hur vi skulle hantera det, eller komma ur det.
Men allt har ett slut, och priset är ofta mycket högre än man trodde initialt, när det bara varit en lek.
För min egna del minns jag det helt klart, som om det var igår. Jag och polarna sprang för att inte komma för sent till en lektion. Jag trodde jag hade dom bakom mig, och fick därför ett infall att chansa på en rumpklatsch på Pia.
Men kompisarna var inte med, Pia gjorde en manöver och jag kraschade in i vägen, innan jag han skydda mig hade jag fått tre hårda sparkar.
Det var dock inte smärtan som gjorde det speciellt. Det speciella var att stämningen förändrades. Det blev helt tyst då alla var på lektion och jag och Pia var helt ensamma där i trapphallen.
Jag kände kylan från stengolvet mot min nacke, medan hon långsamt satte en fot på var deras sida av mitt ansikte och tittade ned på mig bakom en yvig lugg.
Hennes ena skosula trampade mig över kinden, sedan kom något väldigt blött, hon hade spottat mig rakt i ansiktet och gned sedan ut det på ett synnerligen utstuderat sätt.
Jag kunde inte röra mig. Jag hade fastnat i hennes förtrollning, helt hjälplös.
Hon satte sig på huk över mig, och nu kunde jag se hennes svarta ögon. ”Gör aldrig om det där”. Varje ord markerades med en hård örfil. Hade inte mitt huvud varit fixerat av hennes fötter hade det farit i väg av kraften.
Sedan samlade hon långsamt, mycket långsamt en ny spottloska som träffade mig över munnen.
Sedan reste hon sig upp och gick, men jag kunde fortfarande känna dofterna från gummit på hennes skor, doften av cigarettrök och parfym. Men också smaken från hennes saliv över läpparna. Det var en underlig känsla jag inte kunde sätta ord på eller prata med någon om. För ens nu.
Och vad ens min känsla var, så skulle jag aldrig kunna kontra det där på ett liknande sätt. Men på ett väldigt jobbigt sätt kändes det väldigt rätt.
Sista spiken i kistan var också ett rykte. Men mer hemskt. En av killarna i parallellklassen med än sämre impulskontroll än vi, hade fått en sådan omgång att han hamnade på sjukhus.
Det sades att han sent en kväll gjort något mot Pia och hennes kompisar, när deras killgäng fanns i närheten.
De stora kilarna ska sedan då ha bundit honom med ett hopprep i en klätterställning, med armarna över huvudet och benen brett i sär. Varpå tjejerna ska ha sparkat honom så illa att han behövde vård.
De ska hållt på länge med kraken, rökt och pratat under tiden, medan han bad om nåd, sedan fortsatt sparka.
Killen kom aldrig tillbaks till skolan mer, och ryktena kokade och förmodligen förstorades. Men ingen tycktes veta.
Nu funderar förmodligen du som läsare vart jag vill komma med det här. Om det finns nån poäng.
Och om det gör det, så är det väl att det är viktigt att vuxna engagerar sig i barn och inte låter dom bygga egna regler och normer.
Men också att händelser vi kanske inte alltid tänker på, formar oss mer än vi kan tro.
Det skulle ta några år, men sedan insåg jag att min totala passivitet och rent av underkastelse när jag fick en kvinna över mig på ett sätt som Pia varit, också var svaret mitt lite konstiga beteende.
Fler noveller av samma författare
