Som om bara himlen såg på [1]
Författare: jonna_nera Datum: 2018-04-02 03:05:26
Läst:
17 964 gånger
Betyg: 3.8 (9 röster) 13 medlemmar har denna novell som favorit
Det var inte när bollen dundrade in i väggen på husbilen som väckte henne utan det var det efterföljande gormandet från hennes far som gjorde det. Det var inte första gången den här semestern som proceduren med att grannungarna slängde iväg en fotboll rakt in i sidan av ‘lyxkryssaren’, som hennes far kallade den, varpå det rök till av svavel och eld från hennes pappas ansenliga röstresurser.
”Satans skitungar...” röt hennes pappa från förtältet, och med skräckblandad förtjusning i skratten hörde hon hur knattarna rusade från platsen.
Milla sträckte på sig i nederslafen av våningssängen. Hon hade sparkat av sig det tunna påslakanet men förhänget var fortfarande fördraget även om ljuset letade sig in vid fotändan. Hon sträckte sig efter sin iPhone och såg att klockan var strax halv tio. Hon klickade sig in och stängde av väckningen som var satt till tio. Därefter kollade hon i sagd ordning sin mail, Twitter och så Facebook. Som om det inte räckte med att hon blivit väckt av sin pappas tirader utifrån vilket alltid spädde på hennes usla morgonhumör så läste Milla en statusuppdatering från hennes allra bästa vän Elin som fick henne att surna till ytterligare.
”Vilken fest dags att dra vidare för nattdopp bästa sommarn ever !!!!”
Det var inte Elin hon var sur på utan hela situationen att hon var fast i en husbil på Böda nere på Öland medan hennes bästis hade värsta festsommaren där hemma. Tanken hade varit att hon och Elin skulle på tågluff men en vecka innan skolavslutningen hade allt gått i stöpet. Elin hade träffat en kille och backat ur planerna på tågluff. Milla hade blivit sur förstås. Trots detta så hade hon visat förståelse och sagt att det inte gjorde något. Fast det gjorde det. Sedan när Millas föräldrar förbjudit henne att resa själv så hade all planering gått om intet trots hennes argument att hon var vuxen nog. Hon var ju faktiskt sjutton år. Men där tyckte mamma och pappa annorlunda. Så det hade blivit husbil, Böda Camping och Öland i år igen. Milla läste Elins statusuppdatering igen; den hade fått tolv gillaklickningar. Även om hon inte tyckte att Elin kanske förtjänade det så klickade Milla på gilla. Nu var hon nummer tretton som gillade Elins ”bästa sommarn ever !!!!”.
Hon gnuggade sömnen ur ögonen, drog förhänget åt sidan och klev ur våningssängen. Milla var själv i husbilen. Utanför hörde hon familjen som höll på med frukosten; det var hennes mamma Bitten och hennes styvsyster Kajsa som skötte framdukningen som vanligt medan hennes pappa, eller styvfar om man ville vara petig, höll på med sitt.
Hennes pappa hade nu slutat gorma och återvänt från att ha jagat campingkvarterets busungar. Millas biologiska pappa hade egentligen aldrig funnits med i bilden och den gormande gubben utanför kallade hon helt naturligt bara för ‘pappa’ även om han också gick under namnet Lasse. Hennes styvsyster Kajsa, som var femton år, hade hon alltid sett som sin riktiga lillasyster. Liksom att hennes mamma Bitten alltid hade sett Kajsa som sin riktiga dotter. De var helt enkelt en vanlig familj men med lite ovanlig bakgrund bara.
Milla plockade upp sin necessär och gick in på toaletten. Efter att ha utfört morgonens rutiner; kissa, tvätta ansiktet och fixa en lätt semestermakeup, så återvände hon till sin plats i ’lyxkryssaren’. Intill systrarnas våningssäng fanns en helkroppsspegel. Milla såg sig själv från sidan i ögonvrån; det vita linnet - en tajt tanktop - och de rosa hipstertrosorna, hennes solbruna hud, de smärta benen, hennes fasta bak och den smala midjan. Hon vände sig mot spegeln, lutade sig fram och drog fingrarna genom sitt kastanjebruna långa hår. Pillade bort lite sömngrus ur ögonvrån och såg sig själv djupt in i de smaragdgröna ögonen. Hon sträckte sig efter necessären och plockade fram en hårsnodd, satte upp håret i en hästsvans, plockade sedan fram sitt läppglans och lade på ett lagom tunt lager på sina fylliga läppar. Hon putade med dem och log sedan sitt charmigaste leende. ”Looking good!” tänkte hon. Tog sedan på sig ett par röda hotpants innan hon gick ut till de andra.
Familjen hade redan spenderat en vecka på campingen och det på samma plats som alla andra år så länge Milla kunde minnas. Semestern på Öland brukade vara i ungefär en månad varje år. Det som hade ändrats i år var den stora husbilen och föräldrarnas matchande träningsoveraller; vilka de bar ironiskt. Påstod de. Både Milla och hennes syster Kajsa formligen dog av pinighet när deras mamma och pappa spelade upp charaden av att vara de typiska camparna. Nu satt de utanför förtältet i varsin solstol och drack säkert den hundrade kaffekoppen för dagen.
”Go’morgon solstråle..” kvittrade Millas mor och sken upp ”...väckte pappa dig idag igen?”
”Mmmm...” hummade Milla samtidigt som hon hällde upp ett glas apelsinjuice.
”Det var inte jag...” lade hennes far till ”...det är de där satans ungarna.”
Milla lyssnade inte till resten. Hon hade sedan länge lärt sig att slå dövörat till när hon inte orkade med att höra föräldrarnas tjat och gnat. Hon satte sig ned i gräset intill sin lillasyster Kajsa som redan bytt om till sin skrikrosa bikini och låg på mage på en solmadrass. Milla och Kajsa himlade båda med ögonen utan att föräldrarna märkte något. Kajsa fnittrade till och skakade uppgivet på sitt vitblonderade korta hår. Kajsa satt in hörlurarna till sin iPhone och höjde volymen på musiken. Milla log och drack av den söta apelsinjuicen.
Solen hade redan letat sig högt på himlen och mellan talltopparna som dominerade himmelsvyn här på Böda såg hon bara blå himmel. Inte ett moln så långt ögat kunde nå. Det kändes redan nu att det skulle bli en het dag och hon längtade redan till stranden för att få bättra på sin solbränna så att hon kunde bräcka Elin i alla fall detta. Milla ställde ifrån sig juiceglaset intill och lutade sig tillbaka på armbågarna i gräset.
”Förresten...” hon vände sig till föräldrarna ”...varför är inte ni redan nere på stranden för?”
Det hade tagit några år men familjen hade numera rutat in en egen liten del av stranden på Böda. En plätt omgiven av sanddyner med öppning mot havet. En rätt insynsskyddad oas i ett annars kaotiskt virrvarr av solstolar, skrikande småungar och härjande tyskar. Det gällde dock att vara där i god tid för det var en eftertraktad plats.
”Anderssons vaktar platsen åt oss idag...” svarade hennes far från sin solstol.
Svaret var något som Milla redan hade räknat ut; ”Paret som gud glömde” tänkte hon. Anderssons var ett par i föräldrarnas ålder som de brukade träffa om somrarna här på Böda. Förr om åren hade de varit uthärdliga då deras son följt med, men i år var han hemma i Borås och sommarjobbade. Dessutom hade han skaffat flickvän. det var inte det att Milla var intresserad av honom men under alla år hade han verkat lite sommarförälskad i henne så när hans mamma hade berättat om hans nya tjej så hade Milla känt ett sting av svartsjuka trots att hon inte var intresserad.
Inte nog med detta så hade Milla svårt för Anderssons av flera anledningar; först så var det ”hon” som inte tycktes ha något innanför pannbenet. Skrattade åt alla trista vuxenskämt och fnittrade hysteriskt så fort Millas pappa eller ”han”, Andersson, kläckte någon käck ordvits. Sedan var det då ”han” som i år börjat titta lite väl uppskattande på Millas och Kajsas unga kroppar. Varje dag på stranden kände hon hans blickar som åt henne då hon låg där i den vita mjuka sanden, och då han inte trodde någon såg så hade hon märkt att han kollade in Kajsa också. Värst var det när någon av dem badat i havet och kom upp alldeles våta till deras gemensamma oas. Hans blickar som hon känt bränna på hennes slanka unga solbrända kropp. Blickarna som klätt av henne den röda bikinin hela veckan. Pupillerna som nästan cirklat, hetsat sig, runt hennes styva bröstvårtor under den våta bikinitoppen. Det var nästan som att om pupiller kunde nafsa så hade ”han” säkert sugit på hennes fasta bröst.
”Jag tror jag cyklar in till Byxelkrok idag...” sa Milla i ett försök att slippa träffa Anderssons.
”Men det som är så fint väder idag...” protesterade hennes mamma.
”Men jag pallar inte med stranden varje dag...” högg Milla irriterat ”...eller är jag för liten för att cykla nu också?”
”Hörrudu fröken...” replikerade hennes far ”...dra inte upp det där med tågluffen nu igen. Du må vara sjutton år men du är faktiskt inte myndig än.”
”Hörni...” det var nu hennes mors tur att medla. ”...inte bråka nu va?”
”Det var inte jag som började...” surade Milla tyst.
”Nästa år fyller du arton och då får du göra vad du vill på semestern...” avbröt Millas pappa henne ”...men så länge du lever under mitt tak och på min kosing så gör du som vi säger.”
”...jamen jag sa bara att jag ville cykla till Byxelkrok ju...”
Milla lade sig ned på rygg och tittade upp i tallkronorna. Hon önskade sig bort så himla mycket just nu. Bort från familjen, från Böda och från Anderssons lystna blickar.
”Ja, du gör som du vill...” svarade Millas mor. ”...men lova att ta det försiktigt bara.”
Milla hade mött Kajsa på vägen från husbilen till duscharna som låg ett hundratal meter bort. Lillasystern hade inte heller haft någon lust att gå ned till stranden och Anderssons blickar - de hade pratat om det när de skulle sova senast kvällen innan - men visste förstås redan svaret från föräldrarna om hon skulle ha insisterat på att få följa med Milla in till Byxelkrok. Milla hade lovat att se till att Kajsa skulle kunna följa med nästa gång. Det skulle nog inte bli så svårt att övertala dem om hon bara lade manken till att sköta sig och vara den sprudlande Milla som hon kunde vara. Om hon hade lust vill säga.
Nu var hon i alla fall redo att ta den vanskliga cykelturen från campingen norrut mot Byxelkrok. Vansklig på grund av den vindlande smala landsvägen där bilisterna tycktes leva efter devisen störst går först. Milla hade efter duschen anlagt en söt makeup, satt upp det nytvättade håret i en tofs och bytt om. Hon hade nu på sig sina absoluta favoritjeansshorts; lagom korta och tajta med lågt skuren midja. Det pippigula lösa linnet med texten Miami Beach ’84 i chockrosa över bysten, en vit bh under och hennes finaste sandaletter. Milla hade även packat sin strandväska med badhandduk, en stor petflaska vatten, sollotion, iPhone, en pocketbok - Stockholm rosé av Sophia Wolf Lösnitz - och så cigaretter. Det sistnämnda var en hemlighet som hennes föräldrar ännu inte funnit ut.
Efter att ha låst husbilen och gömt nyckeln på det vanliga stället begav sig Milla iväg mot Byxelkrok på en av de medhavda cyklarna. Redan innan den långa raksträckan från Böda Sand till landsvägen så började solens heta strålar och avsaknaden av fläktande vindar göra sig påmind. Det brände på Millas axlar och innan hon svängde av norrut så drack hon ur vattenflaskan. Så här varmt hade det inte varit någon dag under deras vistelse på Böda i år. Milla övervägde att vända åter till campingen och stranden men mindes Anderssons lystna blickar och bestämde sig för att fortsätta. Hon lade ner flaskan i strandväskan igen och satte på sig sina solglasögon.
Någon knapp kilometer norr om Böda Sand så var hon nästan genomsvett. Milla stannade åter och drack av vattnet. Om hon bara hade stannat på campingen. Eller följt med till stranden och det svalkande havet. Milla tänkte att hon hade till och med stått ut med Anderssons sugande pupiller om hon bara fick doppa sig en stund i det salta vattnet. Just som hon var på väg att vända om så såg hon en blå vägskylt som pekade in åt höger knappt femtio meter bort. Hon kunde läsa texten men visste redan vad som stod på den; Lyckesand.
Under alla år som Millas familj hade semestrat på campingen i Böda på Öland så hade Lyckesand varit något förbjudet. De vuxna pratade om det med fördömande ord även om Milla på senare år förstått att de nog var rätt nyfikna på det de med. Lyckesand var den del av Bödabukten som var till för nakenbadarna, eller nudisterna som Milla lärt sig att det hette för några år sedan. Utan att egentligen fundera särskilt länge så tog Milla beslutet att hon skulle svänga av ned mot Lyckesand, ta sig ett dopp och sedan fortsätta mot Byxelkrok. Hur farligt kunde det egentligen vara?
För varje pedaltramp, för varje meter, som Milla närmade sig skylten desto fladdrigare blev hon i bröstet. Skulle hon verkligen? Hon mindes de fördömande orden som yttrats av hennes far om ‘dom där‘ som höll till på Lyckesand. ’Perversa blottare’ hade han kallat dem. Kanske hon skulle låta bli ändå? Millas hjärna började nu ändra sig men det var som hennes slanka brunbrända ben hade en egen längtan efter det svalkande havet. Framme vid skylten svängde hon av, trots att hennes pappas ord; ‘Perversa blottare‘ ringde i hennes huvud. Bilderna av en massa nakna män som sprang runt och visade upp sig flimrade förbi samtidigt som hon visste att det skulle reta gallfeber på hennes pappa om han visste att hon var på till nakenstranden.
Väl nere vid parkeringen så klev hon av cykeln på darriga ben. Lyckesand var inte alls som Böda. Där hon var van vid oändliga rader av parkerade bilar, kiosker, affär och minigolfbana fanns ett fåtal bilar parkerade. En liten kiosk, några toaletter och inte mycket mer än så. Just här var hon ensam. Hon kunde inte se stranden härifrån men marken skvallrade om att det var samma vita finkorniga sand även här.
Milla ställde ifrån sig cykeln mot en tall, låste den och gick sedan med strandväskan över axeln ned mot det brusande havet.
Fler noveller av samma författare
Intressant start!