Vägen tillbaka Del 5
Författare: Kid Datum: 2018-03-26 10:29:05
E-post: lotek52@hotmail.com
Kategori: Heterosex
Läst:
19 375 gånger
Betyg: 4.5 (5 röster) 4 medlemmar har denna novell som favorit
Vägen tillbaka Del 5
Måndag förmiddag kommer Arvid hem med färdtjänst. Marie har tagit ledigt från jobbet för att ta emot honom. Lilly är i skolan så de är ensam hemma.
- Kom in i köket, säger mamma. Jag vill prata med dig.
Arvid rullar in i köket med sin rullstol. Han kan inte gå så bra att han kan vara utan rullstolen. Han ska bland annat ha den i skolan. Mamma sitter vid köksbordet när han kommer in i köket.
- Nu vill jag veta hur det kommer sig att du inte var i skolan och varför du var berusad, säger mamma med bestämd röst.
Han tittar på sin mor och ser att hon är mycket besviken.
- Jag vet egentligen inte, svarar han ärligt. När Agneta gjorde slut med mig och blev ihop med min kompis så snedtände jag. Allt kändes värdelöst. Då träffade jag Krille. Han var ihop med ett gäng och jag bara hängde på. De bjöd på sprit och jag drack. Jag tyckte väl det var coolt att skolka och dricka sprit på dagarna. Då slapp jag träffa Agneta och Johan. Plötsligt var allt roligt igen. Det fanns killar som ville vara med mig. Jag vet att det var dumt. Förlåt, jag tänker inte upprepa det igen.
- Det var otroligt dumt gjort, säger mamma. Du kunde ha pratat med Lilly eller mig. Vi finns här för dig. Vi finns här för varandra.
- Jo, jag vet, svarar han. Det var dumt gjort.
- Bra, då pratar vi inte mer om det här, säger mamma. Du får ta lärdom av det här.
Mamma kramar om sin son.
- Jag älskar dig så mycket, säger hon. Du får inte skrämma mig så där igen.
- Jag älskar dig också, mamma, svarar Arvid och känner sig skamsen över att ha satt både mamma och sin syster i en sådan chockartad situation.
Dagen efter börjar allt att falla på plats igen. Lilly och Arvid är i skolan och Marie har börjat arbeta heltid igen.
Arvid är nervös. Det är första dagen i skolan efter olyckan. Han kommer till skolan i en färdtjänstbuss. När han rullar in på skolgården med sin rullstol känner han blickarna. Hans kompisar ser honom komma och går mot honom. Alla vill hälsa på honom. Så många kramar och omfamningar har han inte fått på en och samma gång förut. Alla vill veta vad som hände och Arvid känner det inte obekvämt att prata om det.
- Var är Johan, frågar Arvid.
Det blir tyst bland killarna. De sneglar mot varandra men ingen säger någonting.
- Hallå, upprepar Arvid. Vet ingen var Johan är?
- Han är hemma, säger Anders.
- Ok, svarar Arvid. Vad har hänt? Jag ser ju på er att någonting har hänt. Kom igen nu.
- Han klappade ihop när du skadade dig, säger Anders. Han tycker att han rår för att du skadade dig.
- Vad då klappa ihop, frågar Arvid och stirrar på kompisarna.
- Vi hade lektion när en lärare informerade oss om vad som hade hänt dig, svarar Anders. Johan skrek rakt ut när han hörde att du var skadad och var medvetslös. Han vräkte omkull ett bord och rusade ut från rummet. Vi har inte sett honom sedan dess.
- Han rår ju inte för att jag skämde ut mig och sitter i rullstol, säger Arvid.
- Nej, jag håller med dig, men det tycker inte han, svarar Anders.
- Jag måste prata med honom, säger Arvid och tar upp sin mobil
- Vänta lite, innan du ringer, säger Anders. Det finns fler som mår illa av olyckan.
Arvid anar direkt vem det är.
- Du menar Agneta, säger han.
- Just precis, svarar han. De tycker båda att det är deras fel att du började supa och skolka från skolan och även att du skadade dig. Hon mår inte heller bra.
- Är hon här, frågar Arvid.
- Hon sitter i biblan, svarar Anders. Hon går dit efter varje lektion och umgås inte med sina kompisar längre.
Arvid snurrar runt och sätter fart på rullstolen. En sådan här gång är han glad att det finns hiss i skolan. Han åker upp på övervåningen och rullar in i biblioteket. Han hittar Agneta längst in i salen. Hans puls är hög när han ser henne. Gud, så snygg hon är, tänker han.
- Hej Agneta, säger han försiktigt.
Hon hoppar till eftersom hon inte har hört honom komma. Hon tittar på honom medan ögonen fylls med tårar.
- Jag ska inte störa dig, säger han. Jag vill bara säga att du inte har någon skuld i min olycka. Den ordnade jag alldeles själv. Jag tyckte synd om mig själv och började skolka och supa. Moget, eller hur?
Tårar rinner ner för hennes kinder.
- Jag tycker fortfarande att du är den snyggast tjej jag har träffat, fortsätter han. Du ska inte lida för min skull. Det är jag inte värd.
- Det är du visst det, säger Agneta plötsligt.
- Oj, du pratar, konstaterar Arvid och ler.
- Jag är så glad att du kom och pratade med mig, men kan vi träffas nästa rast, frågar hon.
- Absolut, svarar han. Då har jag någonting att se fram emot. Var ska vi träffas?
- Vi träffas här, svarar hon. Det är ingen här då.
- Då gör vi det, säger Arvid. Vi ses.
- Hej då, säger Agneta.
När Arvid vänder om på stolen och rullar ut ur rummet, känner han hur kärleken blommar ut igen.
- Skärp dig, för helvete, muttrar han till sig själv. Hon tillhör inte din liga.
Innan han åker ut från hissen på bottenvåningen torkar han bort tårarna från kinden. Han lyfter mobilen och ringer till Johan.
- Tjenare Johan, hur är läget, frågar Arvid glatt när han svarar.
- Hej, svarar han tyst.
- Johan, jag vill bara säga att du har ingen skuld i min olycka, om du nu tycker det, säger han. Olyckan berodde på ett omoget och barnsligt uppträdande av mig.
Det är tyst i luren. För ett ögonblick undrar han om Johan är kvar.
- Arvid, för helvete, vi vet båda vad som hände, svarar han.
- Det gör vi, svarar Arvid, men det ursäktar inte att jag började supa och skolka.
- Man tar inte en kompis tjej som jag gjorde, viskar han fram.
Arvid hör att han har det tungt. Han hör att han är nära att gråta.
- Johan, vi måste träffas och prata ut, säger Arvid. Vi har varit kompisar i hela vårt liv.
Kom till skolan så får vi snacka.
Det är åter tyst i luren men Arvid hör att han är kvar.
- Annars kommer jag hem till dig och ringer på dörren, förklarar Arvid, för vi ska träffas och prata.
- Ok, jag kommer till lunchen, svarar han. Då pratar vi.
När Arvid rullar in i klassrummet är han 15 minuter försenad.
- Förlåt att jag kommer försent, säger han till läraren.
- Va fan, Arvid., du har varit bort i flera veckor, säger en kompis. Har du försovit dig?
Det var precis det som behövdes i den här stunden. Hela klassen, inklusive läraren, skrattar gott åt kommentaren.
- Ja, vad ska jag säga, svarar Arvid och skrattar. Jag har en väldigt djup sömn.
Läraren kommer fram och kramar om honom.
- Jag är så glad att få se dig igen, säger läraren. Det kunde ha slutat riktigt illa.
Nästa rast skyndar Arvid till biblioteket. Agneta sitter redan där och väntar.
- Hej Agneta, säger han och ler.
- Hej, svarar hon lågt. Jag har någonting jag vill säga, om det är ok.
- Jag lyssnar, svarar han.
- Jag vet inte varför jag och Johan blev ihop, börjar hon. Vi trivs ihop som kompisar men vi är inte ett passande par. Vi är för lika…eller olika, vad vet jag?
Hon tittar upp och tar hans hand.
- Så är det för oss också, säger hon. Jag är ärlig när jag säger att jag älskar dig, det gör jag, men jag vet inte om det är tillräckligt starkt för att hålla i ett förhållande. Vi är för unga för att binda oss för all framtid redan nu. Jag vill njuta av livet innan allvaret börjar. Förstår du mig?
- Jag förstår, svarar han med ansträngd röst.
- Det betyder inte heller att jag får uppträda som jag gjorde mot dig, fortsätter Agneta. Jag vet att du älskar mig väldigt mycket. En sådan kärlek får man inte behandla så illa som jag gjorde. Jag sårade dig så ohyggligt mycket och det förstod jag inte då, men det gör jag nu.
Arvid har svårt att hålla tillbaka känslorna. Han tittar ner på sina händer för att vila blicken någon annanstans än på Agneta. Hon kliver upp och skjuter upp handtagen på rullstolen. Hon sätter sig grensle över hans knä och omfamnar honom. Det räcker för att Arvid inte orkar hålla tillbaka tårarna. Han lutar pannan mot hennes axel och släpper på känslorna. Han håller om den enda kvinna han älskat och vet samtidigt att det inte kommer att bli något mellan dem. Länge sitter de och håller om varandra.
- Du kommer inte att förlora mig som vän, viskar hon. Räcker inte det?
- Det räcker, svarar han. Jag vill inte förlora dig helt.
- Det kommer du aldrig att göra, svarar hon.
- Jag vill inte lämna dig nu, säger han.
- Då sitter vi kvar, svarar Agneta. Vi ska sitta ofta tillsammans och hålla om varandra. Vi ska vara rädda om vår vänskap. Den är så speciell.
- Tänk så nära men ändå så långt borta, viskar han.
Hon lyfter på huvudet och smeker en hand över hans kind. Kyssen han får är så otroligt mjuk och kärleksfull.
- Det finns ingenting som säger att vi inte kan älska med varandra, så länge inte någon av oss har ett förhållande, viskar hon till honom.
- Menar du det, frågar han förvånad.
- Åh, Arvid, jag tror inte du förstår hur mycket jag älskar dig, säger hon. Inte ens jag förstod det förrän olyckan hände och du låg medvetslös. Jag ville så gärna komma och hälsa på dig men jag vågade inte.
- Nu släpper vi det här, föreslår Arvid och rycker upp sig. Från och med nu är vi bästa vänner.
De sitter länge tillsammans och håller om varandra. De pratar och kysser varandra under en lång stund. Plötsligt börjar Arvid skratta.
- Hör du, Agneta, säger han. Nu ringer det ut från lektionen. Vi har missat en hel lektion.
- Det här är mycket viktigare än en lektion hit eller dit, svarar hon och kramar om honom igen.
När de äntligen lämnar biblioteket är Arvid mycket lycklig. Agneta skjuter rullstolen ner till sina gemensamma vänner.
När det är dags för lunch går Arvid och hans kompisar till matsalen. De ställer sig i kön, där han återigen blir utfrågad om olyckan. Han är uppriktig när han berättar och förskönar ingenting. Han är noga med att det är bara hans fel och ingen annans.
Anders, som står lite längre fram i kön vänder sig om mot Arvid.
- Jag tar min mat på en bricka och ställer det på bordet, så kommer jag tillbaka och hjälper dig med din bricka.
- Du är en pärla, Anders, svarar Arvid och blir rörd av omtanken. Det är svårt i början att kunna hanterar allt.
Till slut sitter de tillsammans vid bordet. Det är mycket skämt och många glada skratt. Ingen av dem nämner olyckan och det är Arvid glad över. Det är skönt att få lämna den historien bakom sig. Arvid har ätit sin lunch när han ser Johan kommer gåendes. Han stannar upp och tvekar att gå in i matsalen. Arvid ser att han tittar sig omkring. Han har ingen anledning att skämmas, tänker han.
- Anders, kan du ställa bort min tallrik, frågar Arvid.
- Självklart, svarar han och lyfter blicken mot Johan. Åk iväg du.
Arvid rullar ut från matsalen, fram till Johan.
- Hej Johan, säger han. Kom, vi går för oss själva.
De går ut och hittar en bänk som Johan kan sitta på. Han lutar armbågarna mot benen och tittar ner på sina händer.
- Johan, jag förstår att du blev ihop med Agneta, börjar Arvid. Jag älskar henne fortfarande, trots att hon svek mig. Så jag vet vilken dragningskraft hon har på killar.
Johan torkar kinden med handen och nickar på huvudet.
- Vi skiter i vem som gjorde rätt eller fel, säger Arvid. Jag konstaterar bara att jag har ingenting att skylla på. Visst, det sved att Agneta och du blev ihop men det ursäktar inte mitt uppförande. Jag uppträdde omoget och svek min familj. Det finns bara en orsak till att jag sitter i rullstolen och det är jag själv.
Arvid ser hur jobbigt Johan har det.
- Vi har varit vänner så länge jag kan minnas, säger Arvid. Jag vill så gärna behålla den vänskapen.
Johan skakar på huvudet och kämpar mot gråten.
- Låt oss uppföra oss som riktiga karlar, säger Arvid. Kom och ge mig en kram.
Johan kan inte låta bli att le åt Arvid. Han beundrar hans optimistiska syn på livet, trots att han sitter i rullstol. Han ställer sig först upp från bänken och sedan ner på knä bredvid stolen. Han drar in Arvid i sin famn och klappar honom på ryggen, precis som riktiga karlar gör.
- Förlåt Arvid, jag var inte juste mot dig, säger Johan. Det kommer aldrig att hända igen.
- Va fan, har du skägg, Johan, frågar Arvid.
Johan stirrar på sin kompis med stor förvåning.
- Här står jag på knä och kramar dig inför hela skolan och du klagar på lite skägg, säger Johan och försöker låta allvarlig men hans leende avslöjar honom.
- Ingen fara, Johan, säger Arvid. Jag tycker om dig ändå.
Johan hoppar till när han känner en hand på sin axel. Han tittar in i Agnetas ansikte.
- Får jag vara med i kramen, frågar hon.
- Självklart, svarar Johan men du måste gå ner på knä.
- Nej vänta, säger Arvid. Ställer er där borta vid sopkorgen.
- Varför det, frågar Johan. Vill du se på när vi kramas.
Under muntra skratt går det bort till sopkorgen, ett avstånd på cirka 5 meter.
Johan och Agneta slutar skratta när de ser Arvid sakta häva sig upp ur rullstolen. Han stannar upp till dess han känner att han står så stabilt han kan.
- Kolla, han står upp, hörs en röst ropa.
Med en enorm vilja börjar han föra fötterna framåt. Det går inte fort. Ibland får han stanna upp och hitta balansen igen. Sedan föser han fötterna framåt igen. Johan och Agneta håller fram sina händer mot honom. När han tar de sista stegen, går han in i Agnetas famn. Hon sluter sina armar runt honom och kramar honom medan tårarna rinner ner för hennes kinder.
- Fy fan, Arvid, vad mäktigt, säger Johan och kramar om honom bakifrån.
- Det är ingen konst när jag har Agnetas famn som slutmål, svarar han och ler.
- Den är alltid öppen för dig, säger Agneta och kramar honom igen.
Det är ingen som ser Arvids mamma, som är rektor på skolan, när hon följer sin sons vandring mot sina vänner. Hon torkar tårarna och återgår till jobbet. Marie och barnen har kommit överens om att de inte ska umgås som familj på skolan. Där är mamma bara rektorn och ingenting annat. Därför är det många som inte vet att rektorn faktiskt är Arvids mamma.
Det hörs högljudda hejaljud och applåder från de elever som sett honom gå. Arvid lyfter handen och vinkar glatt till dem.
- Kolla, nu är de tre tillsammans igen, säger någon.
- Äntligen, säger en annan.
- Johan, kan du hämta rullstolen åt mig, frågar Arvid.
Med snabba steg hämtar han stolen till honom och håller emot när han sätter sig ner.
- Jag ska så småningom gå, säger Arvid med bestämd röst. Det kan ta tid men jag ska lära mig att gå igen.
- Jag betvivlar inte en sekund på det, säger Johan
- Inte jag heller, svarar Agneta och ler.
Både Johan och Agneta ställer sig ner på knä och kramar om honom.
När Marie kommer hem har Lilly påbörjat middagen.
- Åh, vad bra att du har börjat med middagen, säger Marie. Jag blev lite sen. Är Arvid hemma?
- Han är på sitt rum, svarar hon. Jag har ringt och bett Göran komma också.
- Vad bra, det har jag alldeles glömt, suckar Marie. Det är mycket nu.
- Säg åt honom att han kommer varje dag, säger Lilly. Vi ska väl inte behöva ringa varje dag.
- Du har rätt, det ska jag göra, svarar mamma.
Marie tittar lite oroligt på Lilly men bestämmer sig för att prata med henne nu när de är ensamma.
- Var seriös nu, vädjar Marie. Vad tycker du om Göran?
Lilly stannar upp och möter sin mors frågande blick.
- Du älskar honom, han avgudar dig, svarar Lilly. Vad väntar du på?
Hon tittar på sin dotter och ler stort.
- Jag är så stolt över dig, säger hon och smeker en hand över hennes kind. Jag hoppas du förstår hur mycket jag älskar dig och Arvid, även om jag är dålig på att säga det. Du och Arvid är mitt allt.
- Vi älskar dig också, mamma, svarar Lilly. Jag är så glad att du har träffat en så fin karl som Göran. Var rädd om honom.
- Det är jag, svarar Marie. Han har sagt att han älskar mig och vill dela sitt liv med mig.
Lilly vänder sig mot sin mor och tokstirrar. Marie nickar glatt på huvudet och ler.
- Mamma! Vad svarade du?
Hennes runda vackra ögon väntar på svar från mamma.
- Vänta, säger mamma. Jag måste hämta Arvid.
När Arvid sitter i köket förklarar mamma vad Göran har sagt.
- Han har sagt att han älskar mig och vill dela sitt liv med mig, upprepar hon.
- Vad svarade du, frågar Arvid.
- Jag svarade med samma ord som han sa men att jag måste fråga er först, svarar mamma. Det är viktigt att ni godkänner honom. Utan ert godkännande blir det inget förhållande. Ni går före allting annat.
På nytt stirrar Lilly på sin mor. Det är först nu som hon förstår hur mycket mamma älskar henne.
- Självklart ska du be honom flytta in hos oss, om du älskar honom, svarar Lilly. Det är en underbar man.
- Vad säger du, Arvid, frågar mamma och vänder sig till honom.
- Du kan inte få en bättre man, mamma, svarar han. Det är klart att du ska flytta ihop med honom. Jag tycker jättemycket om honom. Han har ställt upp så mycket för mig.
- Tack älsklingar, då vet jag vad ni tycker, svarar mamma, men jag tror jag håller honom på halster ännu så länge.
Marie och Lilly tittar på varandra och brister sedan ut i skratt.
- Kvinnor, suckar Arvid och skakar på huvudet.
- Det är rätt, mamma, säger Lilly och skrattar gott.
- Då kan jag passa på att meddela att jag har träffat en kille, säger Lilly.
Hon tittar leende på Arvid och blinkar med ögat och får en blinkning tillbaka. Båda vet att det inte är en överraskning för honom att hon har en pojkvän.
- Åh, när hände det, frågar mamma.
- Det är ganska nytt, bara några månader sedan, svarar Lilly. Det blev en paus mellan oss när Arvid skadade sig. Han ville inte störa oss när vi hade det så jobbigt.
- Det låter som en mycket trevlig ung man, säger mamma.
- Jag har bjudit honom på middag idag, fortsätter Lilly. Är det ok?
- Självklart, svarar mamma. Det ska bli trevligt att träffa honom, eller hur, Arvid?
- Han är säkert bra, svarar han neutralt.
Lilly ser att det inte är helt ok med Arvid så hon går fram till honom och ger honom en kram.
- Han kommer inte mellan oss, viskar hon i hans öra. Du betyder alldeles för mycket för mig för att jag ska äventyra det.
- Ok, svarar han lika tyst och kramar henne.
Lilly känner en värme inom sig när hon kramar honom. De har alltid varit nära varandra men efter olyckan har de kommit varandra ännu närmare.
- Vad står ni och viskar om, frågar mamma.
- Jag berättar för Lilly att om hon behöver lite tips om ställningar så har jag lärt mig några nya på lassarettet, svarar Arvid.
Mamma Marie rodnar och vänder sig om för att fortsätta med middagen till Lillys klingande skratt. Strax efter fyra kommer Göran hem till dem.
- Hej, säger han och kramar om Marie. Lilly har bjudit mig på middag.
- Det gjorde hon rätt i, svarar Marie. I fortsättning har du en stående inbjudan på middag. Om du inte kan äta med oss så kan du bara ringa och meddela mig.
- Åh, tack så mycket, svarar Göran. Då måste jag få bidra till maten.
- Det ordnar sig, svarar Marie.
Hand i hand går de in i köket till Lilly.
- Klart du får bidra till maten, säger Lilly. Ska vi säga tre tusen i månaden?
- Om du vill betala svart, kan du ta från kollekten, fyller Arvid på med.
- Men snälla älsklingar, jag tror jag svimmar, suckar Marie.
- Haha, skrattar Göran och går fram till Lilly. Han kramar om henne som en hälsning. Han ger även Arvid en kram.
- Kan jag hjälpa till med någonting, frågar han.
- Du kan börja duka bordet, svarar Lilly och ger honom ett varmt leende.
En stund senare kommer Jerry. Lilly möter honom i hallen med en kyss. Hon tar honom i handen och går in i köket. Hon presenterar honom för mamma som genast tycker om honom. Hans ljusa korta hår och klarblå ögon kompletterar ett trevligt bemötande. Han får genast godkännande av Marie. Jerry hälsar på de övriga och sätter sig till bords. När de sitter vid bordet är stämningen hög.
- Jag såg att du stod upp och gick idag, säger mamma och tittar på Arvid. Det var så fint att se dina kompisars uppriktiga glädje när du gick.
- Nu måste du berätta, säger Lily.
Arvid berättar om mötet med Agneta och Johan.
- Nu har vi utrett vårt förhållande, avslutar Arvid. Nu känns det bra.
Lilly kliver upp och kramar om sin bror bakifrån.
- Du är så fin, lillebror, viskar hon. Det är starkt att kunna förlåta.
- Det har jag lärt mig av dig, svarar han. Så mycket som du har hjälpt mig, trots att jag varit jobbig ibland. Du har alltid ställt upp för mig.
Lilly tittar på honom medan tårar fyller hennes ögon. Inga ord blir sagda men det behövs inte. Båda vet vad de känner för varandra.
- Imponerande måste jag säga, säger Jerry. Att redan resa sig från stolen visar att du snart kommer att gå igen. Det är karaktär.
I och med de orden känner Arvid att han redan tycker om honom.
Som vanligt när de har ätit så går ungdomarna in till sig och lämnar avdukningen till Göran och Marie.
- Jag ska bara gå på toaletten, så kommer jag och hjälper dig, säger Marie och lämnar köket.
Strax efter det att hon har gått plingar det i en mobil. Göran ser att det är Maries mobil som ligger alldeles framför honom. Han hinner läsa att det är från en man som heter Sven, innan den slocknar igen. Nyfikenheten blir för stor. Han sträcker fram handen och väcker mobilen med pekfingret. Han inser att han inte kan öppna meddelandet utan att hon ser att sms:et har öppnats. Han tar bort handen och låter mobilen vara. Tänk om hon har en annan, tänker han. Hon kanske inte är intresserad av mig, fortsätter tankarna. Tankarna virvlar runt i huvudet på honom. En av tankarna hamnar hos Agnes. Jag är väl den sista som ska prata om att ha en annan, konstaterar han och skäms.
- Vad sitter du och drömmer om, frågar Marie när hon kommer in i köket.
- Jag drömmer om dig, svarar han och ler.
- Vad trevligt, säger hon. Den här kroppen är din när helst du vill.
- Är den det, frågar han hoppfullt och drar henne till sig.
- Älskling, en vacker dag vill jag att du flyttar in hos oss, säger hon. Jag vill bara vänta ett tag innan jag tar det steget. Du är den jag vill ha vid min sida.
Han känner en enorm glädje när han hör hennes ord.
- Jag älskar dig så mycket, säger han.
- Jag älskar dig också, säger Marie och smeker handen över hans kind.
Kyssen de ger varandra är öm och full av kärlek.
Under ett par veckor flyter livet på för Arvid. Han umgås varje dag på skolan med Agneta och Johan. På kvällarna tränar han tillsammans med Göran som sporrar honom till stordåd. Han är helt säker på att han kommer att kunna gå så småningom. Men så inträffar någon som han inte var beredd på.
Arvid har precis haft lektion och är på väg ut på skolgården. När han kommer ut ser han Agneta komma emot honom. En glädje sprids i kroppen på honom, en glädje som snabbt förvandlas till chock. När hon lyfter handen till hälsning, ser han att hon håller en kille i handen. Han har sett killen tidigare men känner honom inte till namn.
Han får nästan en chock. Hjärtat slår hårt i kroppen på honom och pulsen ökar. Jag vill inte träffa henne nu, tänker han. Agneta ser genast att någonting händer med Arvid som rullar bakåt en bit innan han vänder på rullstolen och försvinner in i skolbyggnaden igen.
För ett ögonblick vet Arvid inte vart han ska ta vägen. Han rullar ner mot garderoben och in mellan hyllorna och stannar inte upp förrän han är längst in och döljs av kläderna. Agneta släpper killens hand och springer mot skolbyggnaden.
- Vi får träffas senare, ropar hon till honom.
När hon kommer in i byggnaden ser hon inte till Arvid. Hon står still och tittar sig omkring men hon hittar honom inte.
- Vart tog han vägen, frågar hon tyst.
Hon lyfter blicken mot garderoben och går sakta i den riktningen. Hon vill inte ropa på honom och riskera att han skäms inför de andra kamraterna. Hon ställer sig på huk och ser hjulen på rullstolen. Sakta går hon i riktning mot honom.
När hon får syn på honom sitter han vänd mot väggen. Hon ser på hans kroppshållning att han gråter. Tårar fyller hennes ögon, för hon vet varför han gråter.
Arvid rycker till när han känner en hand på sin axel. Han rätar upp ryggen när hon sätter sig grensle över hans knä och kramar om honom. Hon säger ingenting. Hon sitter stilla och håller om honom medan han kämpar med sina känslor.
- Förlåt…..förlåt …jag vet inte…börjar han.
- Schyss, avbryter hon och smeker en hand över hans hår.
Länge sitter de och håller om varandra. När han har lugnat ner sig avbryter de omfamningen.
- Vad hände, frågar hon försiktigt.
- Jag vet inte, svarar han. Jag har aldrig upplevt det här förut.
- Var det för att du såg mig med Fredrik, frågar hon med låg röst.
- Jag…jag menar…han blir tyst och tittar ner på sina händer.
- Förlåt, viskar han och tittar på henne med tårfyllda ögon.
- Du ska inte be om förlåt, svarar hon, aldrig någonsin.
Hon smeker en hand på hans kind och kysser honom försiktigt. Sedan omfamnar hon honom igen och blir stilla. Han lägger armarna runt hennes kropp och drar henne tätt mot sin kropp.
- Nu börjar nästa lektion, säger Arvid.
- Just nu vill jag sitta här, svarar hon.
De sitter länge och håller om varandra. Eftersom lektionen har börjat så får de sitta ifred från andra elever.
- Jag skäms för mitt uppträdande men jag har aldrig upplevt något liknande, säger Arvid. Jag hade ingen kontroll över mig själv. Ett tag trodde jag att hjärta skulle stanna.
- Du ska inte skämmas, svarar Agneta. Jag borde ha förberett dig bättre.
Deras ögon möts och fastnar vid varandra. För en stund är blicken fixerade vid varandra. Allt utanför existerar inte. Agneta lägger sina läppar mot hans mun och kysser honom. Kyssen blir allt hetare ju längre den varar. Han smeker sina händer över hennes stjärt och känner en kärlek han aldrig har upplevt.
Kyssen sätter Agnetas känslor i rullning. Hon påminns om hur underbart det är att kyssa honom. Hon stönar lätt i hans mun när känslorna är som starkast. När kyssen är över är deras ögon låsta vid varandra. Plötsligt känner han hennes händer som knäpper upp hans jeans.
- Du behöver inte….börjar han men blir avbryten när hon kysser honom.
Arvid blir nervös när han känner hennes hand som smeker innanför byxorna. Med milt våld tar hon ut den från byxorna och smeker kärleksstaven. Snälla, låt den fungera nu, tänker han. När han känner hur kuken styvnar skickar han en tacksam tanke till Linda på lassarettet. Kyssen blir allt intensivare medan hon runkar honom. Nu ligger kuken hård i hennes hand. Då avbryter hon och ställer sig upp. Hon tar tag i rullstolen och rullar ut honom från garderoben.
- Vad gör du, frågar han desperat. Jag är ju naken!
- Vi kan inte älska här, svarar hon. Vi går till handikapptoaletten.
Hjärtat slår ett dubbelslag när han hör att de ska älska med varandra.
De kommer snabbt till toaletten. Hon rullar in honom och låser dörren. I samma ögonblick tar hon av sig jeansen och trosorna. När hon ska sätta sig grensle över hans knä stoppar han henne.
- Vänta, jag måste få se på dig, säger han. Du är så vacker.
- Du har väl sett mig naken förut, säger hon och ler.
- Inte tillräckligt ofta, svarar han och smeker en hand mellan hennes ben.
Med försiktiga fingrar smeker han blygläpparna. Ett finger glider in i hennes våta fitta. Fingret glider sakta fram och tillbaka medan han studerar hennes behag. Agneta blundar och njuter av den försiktiga smekningen som hon har känt förut. Hon hade nästan glömt hans smekningar som tänder henne så snabbt.
Agneta fångar in hans mun med sina läppar och kysser honom. Samtidigt förser hon undan hans hand och greppar hans kuk, Hon grenslar honom och glider ner över staken. Hon stannar upp och stönar ut sin njutning. Sakta börjar hon rida honom. Hon blundar på nytt och njuter av föreningen. Arvid knäpper upp hennes blus och lyfter upp det ena bröstet ur bh´n. Han suger försiktigt in bröstvårtan i munnen och smeker med tungan över den hårda knoppen.
- Åh Arvid, jag har glömt hur skönt det är att älska med dig, viskar Agneta.
Innan han hinner svara kysser hon honom och ökar takten. Hon rider honom snabbare och kramar kukskaftet. De närmar sig målet med expressfart.
Han orkar inte lyfta sig mot henne utan sitter stilla i stolen och tar emot den enorma njutning hon ger honom. Kyssen är het och hetsig. Tungorna brottas kärleksfullt med varandra. Agneta stönar högt i hans mun när orgasmen sätter fart. Hon pressar sig ner över kuken när orgasmen stormar genom hennes underliv.
- Åhhh guud, stönar hon och lutar huvudet mot hans axel.
Arvid biter ihop för att inte vråla ut sin åtrå när hans fyller hennes kärleksgrotta med sin säd. Om och om igen sprutar han in i hennes heta källa. Efteråt sitter de båda och njuter av efterskalven. De kysser varandra försiktigt och ömt.
- Åh Agneta, viskar han.
- Jag vet, viskar hon tillbaka.
De sitter en bra stund och vilar, tätt tillsammans, innan Agneta bryter föreningen.
En bra stund senare rullar hon ut rullstolen i hallen. Då har de ännu en gång missat en hel lektion.
- Det var det värt, konstaterar Arvid.
- Alla gånger, svarar Agneta och kysser honom. Det är en sak jag måste göra nu.
- Vad då, frågar han.
- Jag vill inte såra någon igen, som jag gjorde med dig, svarar hon. Jag måste prata med Fredrik. Jag kan inte vara ihop med honom, inte efter det här. Det är bättre att bryta nu innan någonting har hunnit hända.
Forts. följer
Fler noveller av samma författare
