Den där dagen....Bok 5 Föräldrar Kapitel 24
Kapitel 24
Vi vaknade och tittade ut genom fönstret
- Vill ni ha mat frågade stewarden
- Ja tack sa Rebecka
- Ja tack sa jag
Han gick iväg och började med maten
- Skönt att de kom fram säkert
- Ja det är det
- Så påven hjälper till?
- Ja det är helt galet, han hade tydligen tagit attentatet på oss personligt
- Haha den käre farbrodern
- Farbror?
- Ja han är en riktig mysfarbror sa Rebecka och log
- Haha
- Så de har lyckats nagla fast honom
- Mm han är kvar
- Perfekt
- Ja han har en del på sin lista
- Ja verkligen
- Det är dags för honom att betala
- Ja verkligen
Vi fick vår mat, jag började lysa och kollade av maten den var ok. Vi började äta
- Hur skall vi gå tillväga med honom?
- Vi letar upp han, fångar honom, förhör honom, tar bort hans krafter sen så fattar vi beslut efter det
- Det låter som en bra plan
- Mm lätt och liten
- Precis inga utsvävningar
Vi åt färdigt och stewarden dukade av
- Kaffe?
- Ja tack sa jag
- Ja tack sa Rebecka
- Vi ber Yoshina om ett litet rum utan fönster, tre stolar och obegränsat med tid
- Ja det låter bra sa Rebecka och log
- Hur långt är det kvar frågade jag
- Runt en timme skulle jag tro
- Ok tack
Vi fick vårt kaffe och drack under tystnad
- Hur gör vi med din far?
- Vad då?
- Ja när vi får reda på var han är hur tar vi honom?
- Hm det tåls att tänkas på, han har en hel del att svara på
- Mm han har ju det, var skall vi förhöra honom?
- Ja du jag vet inte
- Slottet i England i källaren?
- För många oskyldiga, vi vet ju inte hur många vakter han har
- Tänkte mer att vi kidnappar honom och bär iväg med honom, sen lägger vi ut en massa villospår och sen kan de leta tills de blir gamla och grå
- Mm men jag vill inte att oskyldiga skall drabbas
- Nej inte jag i heller
- Vi får fundera på det
- Vi går inför landning nu sa piloten
Vi spände fast oss och planet landade, vi steg av det och gick bort till en taxi. Vi sa adressen till Ryuon och chauffören körde iväg, han körde igenom Kyoto och kom fram till skolan och vi hoppade ur och betalade. Vi gick in och gick bort till salen. Vi knacka på och dörren sköts upp. Vi gick in och bugade
- Mina barn välkomna
- Tack mor sa vi med en röst
- Hur är det med er?
- Det är bara bra, hur är det själv?
- Jodå det går sa hon, vi har en sorglig klass i år, väldigt lite talang
- Ok det var ju trist, vart är ungdomen på väg
- Ja det kan man undra sa Yoshina melodramatiskt
- Skulle ni vilja visa precis hur usla de är?
- Ja visst lilla mor sa Rebecka och log
- Va bra sa Yoshina med ett leende, kom med mig
Hon reste sig och vi gick efter henne och kom fram till tronsalen. Vi gick in och hon öppnade dörrarna ut mot träningsplatsen. Hon gick ut och vi gick bakom henne.
De Senseis som jag slagit sönder och samman året innan såg mig och bleknade. Jag anade ett leende hos Yoshina och jag bugade mot dem och de bugade tillbaka. Yoshina stannade och lyfte handen, all aktivitet stannade
- Vi har gäster här idag, unga pantern och den delade Lotusblomman, de behöver ingen presentation egentligen, det är bara att titta på era Senseis för att förstå vem de är. De har i all sin ödmjukhet lovat att visa hur sorgligt långt efter ni är i er träning. De skall ge oss en uppvisning
Vi tittade på varandra och log. Jag tog av min jacka och knäppte upp min skjorta och la den på ett trappsteg, jag tog av strumpor och skor. Jag öppnade min duffelväska och tog mina nya vapen och log.
Rebecka hade gjort samma förberedelser och tog fram sina svärd. Vi gick ut på grusplanen och bugade mot varandra och sen satte vi igång. Vi sparrade i en halvtimme sen brakade våra svärd samman och vi fastnade i ett dödläge.
Vi tittade på varandra och log, vi backade och bugade. Det var så tyst på övningsplatsen så att man kunnat höra en knappnål falla
- Nå era värdelösa nollor sa Yoshina, om man tränar ordentligt så kanske om man har tur så får man chansen att få skallen inslagen av de där två. Men det är bara om man tränar ordentligt
Jag tittade mig runt och såg hur de stirrade på oss med beundran i deras blickar, det blev nästan lite pinsamt. Jag fastnade med blicken på en av mästarna på läktaren.
Han försökte göra sig så osynlig som möjligt, han hade alltid varit som en sten i min sko, jag retade mig på den mannen.
Jag tittade på honom och log, det var han som fått smaka på femhandshugget förra året, nu skulle han få smaka på sexhandshugget
- Det är rätt hjärtat smäll honom en i skallen från mig med
- Javisst hjärtat
- Saito röt jag, du son till en padda kom hit med dig, pryglar du fortfarande studenter för att de inte gör som du vill och delar Futon med dig
Han stirrade på mig och alla stirrade på honom, sen stirrade de på mig
- Du har fortfarande inte fått betala för det du sa om min fru, din skäggiga son till en sugga, där suggan är vacker
- Utmaningen är uttalad sa Yoshina, nå Saito har du någon heder?
Han stirrade på Yoshina och sen på mig, han reste sig och kom ner
- Nå Saito, trodde du att jag glömt den skymf du utsatte min fru för? Nu skall vi dansa du och jag, ditt svärd mot mitt
Jag gick bort till min väska och plockade fram min Bokken och gick tillbaks. Han drog sitt svärd, jag bugade och han bugade sen attackerade han och jag lekte med honom.
Jag förnedrade honom på alla upptänkligavis innan jag attackerade med full kraft. Jag gjorde sexhandshugget och han dråsade ihop marken med sin händer runt sitt kön. Jag fullföljde rörelsen och tittade på honom
- Du skall nog lägga is på den där lilla saken, jag betonade lilla. Annars så kommer det göra ont länge
Alla stirrade på mig, Yoshina log, hennes man bugade mot mig, alla eleverna reste sig och bugade mot mig och till sist så bugade Yoshina sig.
Jag bugade tillbaka och sen reste jag mig. Vi gick in igen och Yoshinas man följde efter och vi satte oss i tronsalen och tittade på när eleverna tränade
- Nå mina kära barn ni har varit upptagna sedan vi dansade tillsammans sist
- Ja mor sa vi, vi vill inte ligga på latsidan
- Nej det skall man inte anklaga er för
- Tack för hjälpen med sällskapet
- Ingen fara det gynnade oss också, det var en hel del fula fiskar som vi fick med i det nätet så egentligen så är det vi som skall vara tacksamma. Varför är det alltid så med er att när ni kammar in gentjänster så slutar det med att vi blir skyldiga er i stället?
- Jag vet inte sa Rebecka det måste vara vår charm sa hon med ett leende
- Mm eller husens spel, ni vet alltid vad ni gör eller hur?
- Gör vi? Sa Rebecka oskyldigt
- Inte mot dig mor sa jag allvarligt, vi spelar inte spel med dig. Fick vi en fördel av detta så var det inte vår intention, Kuji – Kiri däremot
- Haha ja Kuji – Kiri kommer snart att ge er nycklarna till deras slott och skattkistor, de tappade så mycket ansikte på denna raiden ni gjorde, och inte bara ansikte utan även 40% av deras personal som var i fickorna på sällskapet, så ni gjorde dem enorm tjänst
- Hur många här?
- Typ 5 – 10%
- Och de har fått betala priset för sitt svek
- Ja sa hon hårt
- Bra sa jag lika hårt och tittade på henne
- Du har vuxit min son, eller mognat?
- Både och tror jag
- Du hade alltid problem med sådant här innan, du var vek i hjärtat skulle man kunna säga
- Jag var omogen, eller kanske idealistisk, nu är jag nog mer realistisk. Det finns ondska i världen och ibland så måste man betala det yttersta priset. Men de riktigt onda dödar jag bara om det behövs, för dem är döden ett för billigt pris
- Du är kallare än jag trodde sa hon
- Nej du visste precis hur det skulle sluta sa jag och tittade på henne
- Nja inte precis men jag hade mina aningar
- Mm men i alla fall vi hade ingen baktanke på att få vinster från skolan när vi bad om hjälp, fick vi det så ja då tar vi emot dem
- Och det som gjorde att vi blev skyldiga är att en av våra Senseis på den andra skolan var involverade med släktskapet och han utbildade Nr 1 vakter i Ninjutsu
- Ok vet du hur många?
- Någonstans mellan 50 och hundra
- Ok då gäller det att slipa svärdet då
- Va?
- Vi har snart ringat in Nr 1
- Ok vet ni vem han är?
- Inte hans namn men han är Rebeckas och Lottas pappa, hon heter förresten Esmeralda numera
- Er far?
- Ja det är en lång historia
- Berätta
- Ok
Jag satte igång och berätta, tiden rann iväg och när jag var klar var solen på väg ner. Yoshina tittade på oss och sen klappade hon i händerna, en man kom in i rummet
- Mat
- Hai
Han gick ut och hon tittade på oss igen
- Det var en historia det sa hon, Amida Buddha
- Ja det kan man säga sa hennes man, så ni har båda fäder som ni hatar, du har fått en mor, eller ni båda har fått mödrar och du har fått en syster
- Förresten mor, jag kan också skapa tatueringar sa Rebecka
- Va?
- Jag kan också skapa tatueringar
- Det skulle väl egentligen inte förvåna mig men det gör det
- Kommer ni att döda honom? frågade Yoshinas man
- Inte om vi kan undvika det, vi kommer att skänka honom livet, ett liv i helvete men dock livet. Vi har våra planer för våra pappor och förhoppningsvis så kommer de att gå i lås
- Vad lärde er mästare ut till hans vakter?
- Vår skola ingen annan
- Inget av det mystiska?
- Nej
- Är du säker?
- Ja han kunde inte ljuga
- Bra då är det om ni ursäktar uttrycket bara ninjas, förvisso bra tränade men bara ninjas som vi skall slåss emot, 50 eller 100 stycken och vi är fyra stycken med vissa fördelar så det skall nog gå
- Du måste bjuda med oss det vet du
- Ok då är vi sex stycken
- Nej
- Vadå nej?
- Hela skolan måste med det säger traditionen
- Ok sa jag med ett leende hela skolan, inte paddan väl?
- Nej inga klåpare
- Bra och tack
- Så när vi hittar honom så ringer vi er sen rensar vi bort ogräset och sen tar vi hand om honom sa Rebecka
Mannen kom in i rummet och bugade
- Maten är serverad
- Kom mina vänner
Vi reste oss och gick med dem. Vi kom in i en matsal och vi satte oss på golvet och vi började äta. Vi pratade om allt möjligt förutom våra affärer. Vi satt kvar en lång stund sen så var det dags att gå och lägga sig.
Vi gick till vårt rum på skolan och gick in. Vi tittade på varandra sen klädde vi av oss och tog på oss våra dräkter. Vi skulle ut på jakt. Vi gick ut i trädgården och sen försvann vi.
Vi tog oss in till Kyoto och till den plats där vi fått reda på att han var, vi kände av honom långt innan vi kom fram, han utstrålade ondska. Vi kom fram till det glädjehus som vi visste att han befann sig i.
Vi satte oss på ett tak och tittade på huset. Vi visste i vilket rum han befann sig. Vi visste vad han gjorde och vi skulle ta honom innan han förstod vad som hände.
- Minns bonden sa jag till Rebecka
- Ja hjärtat
Det hade blivit vårt sätt att vara på helspänn och aldrig slappna av, att aldrig glömma bonden som slagit våra anfäder. Vi smög oss fram och vi kände hur han sökte av med Tau, Tau och vi såg till att han inte kände av oss, ett trick vi lärt oss i dagböckerna.
Vi kunde försvinna från andra som har vår kraft, vi var inneslutna i Shuken och inget kunde penetrera den. Framförallt inte när vi var länkade som nu. Tysta som andar svepte vi in på glädjehuset.
Kärlekens ljud hördes från de olika rummen. Vi kunde uppfatta lidelsen hos de som hängav sig, men även föraktet, förtvivlan och hatet. Vi klättrade längs med taket fram till det fönster där vi visste att han befann sig, vi nickade åt varandra, sen kröp vi in.
Vi klättrade längs med innertaket och såg ner på vad som hände i detta rum. Vi äcklades åt vad som pågick under oss. Rebecka nickade och föll ner och slog till en gång.
Han somnade och vi tystade de andra i rummet med ett finger mot läpparna. Men någon hade skrikit till, en av hans vakter rusade in och jag mötte honom och dödade honom tyst och effektivt, han förstod aldrig vad som hänt.
Ytterligare en vakt kom in och jag döda honom med. Jag kastade en snabb blick ut i korridoren, den var tom och jag stängde dörren. Jag lyfte upp mannen på ryggen och vi tog oss ut och upp på taket. Sen sprang vi.
- Det är dags att vakna nu sa jag till mannen
- Ni är döda utan att veta om det sa han på mandarin
- Nej men du är, du talar med dina förfäders andar sa Rebecka på samma språk
- Haha jag tror inte på andar sa han på Kantonesiska
- Då är det dags att du börjar nu sa jag på samma språk
- Men allvarligt, släpp mig så skall ni få leva
- Det är ingen som fjättrat dig svarade jag
Han hoppade mellan språk hela tiden för att få en ide om var vi kom ifrån
- Menar ni att ni inte bundit mig
- Inte med snöre nej
- Så jag skulle kunna resa mig?
- Javisst sa Rebecka
Han ställde sig upp och tog ett steg framåt, sen ytterligare ett och ett till sen stannade han
- Ni hade inte fjättrat mig
- Nej inte med snöre eller kedjor sa jag
- Men vad är det då som stoppar mig
- Tänk efter sa jag
Han tittade mot min röst
- Tau, Tau viskade han
- Ja sa jag på Vietnamesiska
- Tau, Tau sa Rebecka, som dina förfäders andar hemsöker dig för hur du missbrukat den uråldriga kraften i egna syften
- Vem är ni?
- Vi är till viss del din skapelse, för visst var det du som sådde fröet i den gamle mannens sinne för att få dina förvirrade lustar tillfredsställda
- Va?
- Vattnet
- Mm vattnet
- Det var du som påverkade den gamle mannen att läsa profetian, sen påverkade du honom med Tau, Tau för att få som du ville, sen sådde du galenskapens frö i de där två pojkarna. Förvisso var de lätta att påverka för de var redan onda och fullständigt galna men med din guidning så tog de det ett steg längre. Jag tror att de skrämde till och med dig, men du fick dina lustar tillfredsställda. Den ene var dock inte galen nog för dig och han skaffade fler barn som han kunde utnyttja och han tappade lusten för dina små lekar. Han kunde leka själv och behövde inte din hjälp för att leka ut sina lustar. Han satte sig upp mot dig och ville inte ha med dig att göra längre. Han saknade vision eller hur? Du hade större planer än att bara styra i ett litet avlägset land i norr. Du ville styra världen och du fann en sann lärjunge i den andre unge pojken. Han brydde sig inte så mycket om sina barn. Rättare sagt han sket i dem, han trodde inte på profetian överhuvudtaget. Han fick smak på det som hände på de där altarna och det du lockade honom med makt. Makt över liv och död. Makten att kunna manipulera skeenden. Det du inte räknat med dock var att det var du som blev spelad av honom. Han tog vad han behövde av dig för att få makten och när du inte var användbar längre så dumpade han dig. Sen har du flackat runt och ställt till det för er båda faktiskt.
- Vem är ni?
- Som vi sa dina förfäders spöken som kommit för att hemsöka dig
Vi kände hur han tryckte på vår mentala sköld, han letade efter hål men han hittade inga
- Kan du inte trycka på hårdare? Såhär sa Rebecka
Hon skickade iväg en mental pil som träffade honom som ett slag, han studsade tillbaka, han försökte attackera men eftersom vi delade sköld så träffade han bara en vägg
- Hur är det möjligt stammade han
- Du har tränat för dåligt och blivit dekadent, du har hela tiden trott att du är den ende som var kvar av oss, men så fel du har
Rebecka skickade iväg ett mentalt nät av kraft som tryckte upp honom mot väggen, han hängde där som ett kryss med armar och ben utspridda över väggen.
Hon gick närmare honom och tittade på honom, hon slog till en gång på ett nerv knippe och han började skrika, hon tryckte till på ett annat och hans skrik blev ännu högre
- Du som njuter av att höra dina offer skrika, njuter du av att höra dig själv skrika. Du brukar få dina offer att bränna sin genitalier, vill du uppleva samma smärta?
Han skrek fortfarande. Och stirrade på henne, Rebecka tryckte till på ett nervknippe vid hans könsdelar och han skrek om möjligt ännu högre,
- Blir du lika kåt nu som du blir när du hör andra skrika? Får du stånd nu, det sägs att du bara kan ejakulera om dina offer lider. Kan du komma nu eller smärtan måste vara högre. Detta är bara början på din smärta skall du veta. Denna smärta du känner nu är ingenting mot vad kommer att känna. Jag lovar dig, vi kommer inte döda dig, nej det skulle vara ett alldeles för snällt straff för dig, du skall lida förresten av ditt liv, smärta skall bli ditt namn
Han stirrade på henne med vansinnig blick och sen svimmade han. Vi väckte honom direkt och han stirrade och smärtan plågade honom fortfarande.
- Tror du att du skall komma undan? Har du gett dina tusentals offer någon nåd? Oavsett om det varit djur eller människor
Rebecka tryckte på de punkter hon tryckt på innan och smärtan försvann. Jag gick framemot honom och tittade på honom, jag bröt igenom hans sköld lika lätt som Rebecka gjort och började stimulera hans olika hormoner i kroppen.
Han började se lycklig ut och jag ökade stimulansen, hans kön började resa sig och han stönade högt. När hans kön stod rakt ut så skar jag av hans penis. Jag helade honom direkt. Han hade inte förstått vad som hänt direkt men sen kom smärtan och han skrek. Jag tryckte på hans hals och skriken tystnade.
- Ett spöke från förr har bett oss om denna, eller rättare sagt flera tusen spöken har bett oss om denna. Men framförallt tre kvinnor bad oss att leverera denna åt dem. Det ingick i det avtal som skrivits av de döda. Du behöver inte vara ledsen du kommer inte behöva den ändå dit du skall. Jag slog till fem gånger och han stirrade på mig i ren smärta och fasa, vi hade inte behövt nätet för att hålla honom uppe, hans smärta hade haft samma effekt. Jag slog till ytterligare tre gånger och nu kände han en smärta som överskred allt som går att beskriva, han var nära galenskapens rand. Vi höll honom på randen i en minut sen slog jag till igen och han rasade ihop. Han svimmade igen och vi lät honom hänga där han hängde. Vi släppte nätet och han rasade ihop på golvet. Jag hade lovat Berit hans penis så jag plockade upp den från golvet och la den i en burk. Jag kunde inte låta bli att tänka på det bisarra i Berits ”samlande”
- Nå skall vi dissekera hans hjärna nu?
- Ja jag kan inte hålla på med det här länge till
- Inte jag i heller oavsett vad han gjort så kan jag inte utsätta honom för så mycket mer
- Bra då sätter vi igång
Jag väckte honom och vi lyfte upp honom med nätet och tryckte honom mot väggen och vi tittade på honom
- Den smärta du känt hitintills är ingenting mot vad du kommer att känna innan vi är klara
- Snälla
- Hur många gånger har du hört snälla? Har du lyssnat någon gång? Har du haft förbarmande någon gång? När du uppfyllde profetian lyssnade du på de flickorna då? Eller alla de pojkar och flickor innan och efter det?
- Snälla
- Svara på min fråga så skall jag svara på din, har du någonsin visat förbarmande? Åt dina systrar? Åt din mor? Eller någon kvinna, flicka eller pojke i den by som du växte upp i? De äldre som lärde dig att kontrollera din kraft, visade du dem någon nåd? Svara på det så skall jag svara på ditt snälla
- Nej aldrig
- Du är ärlig då skall jag också vara det, nej jag kommer inte vara snäll. Du kommer nu att känna en smärta som är värre än någonting du någonsin utsatt någon annan för. Först så kommer det att kännas som att all din hud smälter bort, sen kommer det att kännas som att du doppas i bly, sen blir vi riktigt kreativa. Är du beredd?
- NEJJJJJJJJ skrek han rakt ut
Jag slog till en gång, hans ögon stirrade på mig, jag slog till igen och, och igen, jag slog tio gånger och sen tryckte jag på hans hals. Vi tittade på honom och slog till när vi kände att han höll på att dö. Hans huvud föll framåt och vi tittade på honom
- Nu är han redo för dissekering sa jag
- Mm då kör vi och tar reda på alla hemligheter
Jag väckte honom och han stirrade på oss
- Nu skall vi ställa frågor och du skall svara sanningsenligt, annars så kommer vi att slå till igen och denna gång så tar vi inte bort det har du förstått?
- Ja jag svarar på allt jag lovar
- Bra
Vi började ställa våra frågor och hans svar rann av honom som rinnande vatten. Vi höll på med vår utfrågning i två timmar.
Vi ställde kontrollfrågor för att se om han ljög vilket han inte gjorde. När vi var klara så hade vi utsatt honom för smärta för att få ut allt och se så att han inte ljög.
- Nu så skall vi lämna dig, men först så skall vi belöna dig för dina tjänster
- Belöna?
- Ja belöna sa jag, vi skall göra dig döv, stum och blind, sen skall vi ta bort dina Tau, Tau krafter, sen efter det så kommer vi att se till att du tillbringar resten av ditt liv i ett rum som är 2*3 meter du kommer leva länge, längre än du förtjänar och du kommer att varenda sekund av ditt liv önska att du skulle dö. Men innan jag gör det så skall jag avslöja vem vi är. Vi tog bort våra masker och började lysa. Vi skall väl egentligen tacka dig för att du gjorde som du gjorde för annars så hade vi inte fötts. Vi är de utvalda och ja vi har Shuken, den kraft du har åtrått i hela ditt liv, den kraft som din förvridne lärare hängde framför ögonen på dig med, den kraft han själv söker. Nu skall du få känna på vad Shuken kan göra
- NEJJJJJJJJJJJJ!!!!
Jag sökte mig in i hans huvud och skar av nervtråd efter nervtråd, skriken tystnade när han blev stum, han stirrade oseende när synen försvann, jag gjorde honom döv. Till sist så tog vi bort hans Tau, Tau förmåga och släppte vårt nät. Han hamnade på golvet och skakade i hela kroppen. Vi öppnade dörren och vi gick ut. Vi kände ingen triumf i det vi gjort. Tvärtom så kände vi sorg. Tårarna rann längs våra kinder när vi gick upp. Yoshina mötte oss och kramade om oss
- Ni klarade det
- Ja mor, men det hängde på ett hår, vi kan nog stryka en sak till på den där förbannade listan
- Mm sa Rebecka, jag börjar också bli trött på den
- Ni var tvungna att lära er att härda ert hjärta barn, ni måste vara hårda för att göra det som krävs. Plikten är tung som ett berg
- Ja det kan man säga sa jag
- Vad skall vi göra med honom?
- Skicka honom till bunkern
- Ok jag se till så att han kommer dit
- Tack mor, nu vill jag sova
- Jag med sa Rebecka
- Vi följer er tillbaka till skolan
- Tack sa jag och log
Vi hoppade in i en bil och den körde iväg, vi kom fram till skolan och vi gick in och gick direkt till vårt rum. Jag öppnade Shojin dörrarna och tittade ut i trädgården. Detta hade vi blivit förvarnade om i dagböckerna.
Våra anfäder hade fått göra en liknande sak med en annan Tau, Tau mästare och de hade nästan gått under av det de fått göra men de hade räddats av kärleken till varandra och att de kunnat skydda sina barn som resultat av vad de fått göra.
Jag uppfylldes av ro när tittade utöver trädgården. Rebecka kom fram till mig och jag kramade om henne. hur länge vi stod där vet jag inte men vi kände hur vi fylldes med frid och vi kunde gå vidare.
Det finns gott och ont och vi var balansen mellan de två. Vi stod med ett ben på varje sida av myntet. Svart eller vitt. Vi gick och la oss och Rebecka somnade på mitt bröst, jag somnade direkt efter henne och vi drömde tillsammans
Fler noveller av samma författare
