Den där dagen....Bok 5 Föräldrar Kapitel 1
Bok 5
Du fick aldrig träffa dina barnbarn, jag är glad att de slapp träffa dig, du var en ond människa, jag tänker tillbaka på den där galna sommaren. Vi hann med så mycket, en sak jag lärde mig den sommaren var att vi älskade att vara de utvalda mer än vi ville erkänna för oss själva där och då.
Vi insåg att vi hade ett ansvar men eftersom ingen av oss tycker om när någon försöker styra oss så satte vi oss emot. Men vi fick saker gjorde om vi fick styra själv, vi accepterade denna sommar att vi var de utvalda och att vi faktiskt gillade det.
Vi gillade inte alltid det vi var tvungna att göra men vi gjorde det och vi gjorde det på vårt vis. Vi åkte på modevisningen och den blev en succé, idag så är vårt klädmärke ett av de mest attraktiva som finns.
Vi bjöd in alla till julfirandet med oss och de flesta följde med, det var en speciell upplevelse att fira jul med så många människor, numera är det en tradition och vänner har kommit och gått men kärnan är fortfarande den samma. Men som sagt du fick aldrig träffa dina barnbarn, jag minns hur nervös jag var när det närmade sig.
Jag kommer ihåg att jag hade velat ha någon att prata med om min nervositet och du fanns inte där. Jag minns hur Rebecka meddelade mig att vattnet gått och att jag hade ringt taxi innan hon ens var klädd. Hon hade knappt kommit ur sängen, jag minns hur vi kom till sjukhuset och att Rebecka ganska snabbt blev dålig.
Hade jag inte haft Tau, Tau så vet jag inte om de överlevt. Jag minns hur de rullade iväg med Rebecka in i en operationssal och utförde ett akut kejsarsnitt på henne, jag minns hur de kom ut med våra barn och la dem i min famn, jag minns att jag inte såg dem direkt på grund av att mina ögon var fyllda med tårar.
När jag frågade hur det var med Rebecka så fick jag inget svar. Jag minns den ångesten som grep mig där och då. Jag minns hur jag gick in i Tau, Tau och att jag helade henne, hur jag med hjälpen av min kraft helade min älskade fru.
Hur hon gick från att nästan dö till att överleva. Läkarna trodde inte sina ögon när hon läcktes framför deras ögon, hur såren och blödningarna stoppades. Jag fick den första bekräftelsen på att våra barn ärvt våra krafter när de lös med mig när jag helade Rebecka.
En sköterska kom ut och sa till mig att hon skulle överleva och jag log. Jag minns att jag reste mig och gick in i operationssalen fast att de försökte stoppa mig, men jag tystade alla med en blick och gick fram till Rebecka och la barnen på hennes bröst, våra fyra hjärtan slog i takt och vi lös allihopa, det var knäpptyst i salen.
Jag vet inte vad de trodde, var någon av dem religiösa så kanske de trodde att det var guds under eller nåt. Jag lyfte upp barnen och gick ut och la dem på ett skötbord och satte på dem blöjor och klädde på dem.
Jag bar dem en på varje arm och gick bredvid båren med Rebecka. Jag minns att vi fick en egen sal, jag minns att jag ringde till Rebeckas mamma och bad henne komma så att hon kunde ta hand om läkarna. Jag var beredd att slå ner varenda en av dem för att de inte lyssnat på oss under graviditeten. Vi hade velat ha kejsarsnitt men inte fått och det hade nästan kostat Rebecka och barnen livet.
Jag hade tvingats att använda mina krafter för att rädda dem och det hade inte behövts om vi fått som vi ville. Jag bad alla som kom in i rummet att fara åt helvete fram till att Elisabeth kom.
Hon tittade på mig sen så gick hon ut och sen var det ingen som störde oss. Jag ringde Gunther och bad honom meddela berörda om att arvtagarna var födda. Sen ringde jag Berit och meddelade henne. Sen satt jag i det där rummet med mina barn i famnen, Elisabeth kom in och sa att de måste äta.
Jag matade dem med flaska och sen så satt jag med dem där. Jag delade drömmar med Rebecka och talade med henne där, jag beskrev våra barn för henne och jag helade henne så att hon tillfriskande under den tid som narkosen höll henne sovande. Det hördes tumult utanför dörren och Berit kom in
- De försökte stoppa mig sa hon
- Idioter sa jag
- Du är arg sa hon
- Mm sa jag
- Hur är det med henne?
- Hon överlever sa jag, men inte tack vare de klåparna därute
- Ok sa Berit vi sköter dem sa hon
- Tack släpp inte in någon av dem här för då står jag inte för konsekvenserna
- Får jag se dem?
- Givetvis sa jag och log
- Herregud vilka vackra barn, detta har ni gjort bra barn sa hon
- Tack sa jag, Rebecka tackar också
- Jesper och Lotta är på väg, de kommer att ställa sig utanför dörren
- Tack, vill du meddela min mor?
- Det är redan gjort sa hon, hon är här och bråkar hon med, hon är som en lejonhona därute. Hon och Elisabeth har snart rivit hela avdelningen skrattade Berit till
- Vad handlade tumultet om?
- Smittorisk
- Aha ja den är obefintlig kan jag säga. Men som sagt släpp inte in någon förrän jag lugnat ner mig
- Du måste sova Niklas du har varit uppe i trettiosex timmar
- Jag kan sova sen, jag vågar inte släppa kraften här för då kommer jag att kollapsa, det är den som håller mig på benen. Rebecka kommer snart vakna då sover jag
- Ok och hon är återställd
- Oja sa jag hon är nog till och med friskare nu än innan, jag gick lite bananas däruppe sa jag
- Ok sa hon och log, jisses vad vackra de är, men skall de lysa så
- Jag tror att de är sammanlänkade med oss, det är ingen fara med dem
- Ok sa hon och log, nej nu skall jag gå ut och bråka lite till
- Gör du det, ha så kul sa jag och log
Jag minns att jag satt där, tiden spelade ingen roll, jag kände att du kom ut ur dimman som narkosen lagt över dig som ett täcke, jag kände och såg när du vaknade och du öppnade dina vackra ögon och jag kände hur adrenalinet dränerades från mig.
Jag minns att jag la barnen i din famn. Sen minns jag inte mer, jag tror att du skrek men jag är inte säker, ett mörker grep mig.
Jag minns att jag vaknade på en säng och att du tittade på mig och log, verkligheten kom till mig och jag reste mig upp och gick fram till dig och kysste dig.
Så gick det till när dina barnbarn kom till världen, jag är glad att de aldrig fick träffa dig, de har aldrig frågat efter dig. De föddes den 6 april och har jag fått reda på i efterhand var den dag du skrevs ut från sjukhuset du varit på.
Jag minns att vi lämnade sjukhuset när jag vaknat jag minns att de försökte hålla oss kvar. Vi lämnade sjukhuset och åkte hem, vi hade gjort en barnkammare i anslutning till vårt sovrum, utbyggnaden av garaget var klar och Jesper och Lotta hade flyttat in.
Vi kom hem och vi la oss i vår säng med er mellan oss, vi låg där och tittade på er i timmar. Vardagen började komma tillbaka och vi började komma in i rutiner och vi vande oss vid att ha barn i huset och att vara föräldrar.
Månaderna gick och sommaren kom ni var två månader gamla och ni var vårt allt. Vi beslutade oss för att genomföra våra semesterplaner innan vi skulle ha dop. Vi hade bestämt oss och Elisabeth hade sagt att hon följde med oss om det skulle hända något. Så vi åkte iväg vi och Lotta, Jesper och Elisabeth, vi satte oss på planet och flög till Barcelona, vi landade och åkte till båten
Kapitel 1
Vi kom fram till båten och kaptenen mötte oss
- Hej och välkomna sa han
- Hej sa vi det var ett tag sedan
- Ja det var det, nå då skall vi åka till Florens sa han
- Ja sa jag vi åker så fort vi är ombord sa jag
- Då säger vi så
Vi gick ombord och lyfte med oss vår packning och installerade oss i våra hytter. Vi gick upp på däck och satte oss i aktern, barnen låg i sina vagnar och sov.
- Jaha då är vi på väg sa jag
- Det har vi väl redan varit en stund sa Rebecka och log
- Mm men nu känns det på riktigt sa jag och log
- Mm sa Rebecka det gör det
- Hur lång tid kommer det att ta till Florens frågade Elisabeth?
- Jag har inte en aning sa jag, vi får fråga kaptenen
- Ok
- Det är en sak jag undrat över men som jag glömt igen för annat har kommit mellan hela tiden
- Jaså vadå?
- Vad hände när jag kollapsade på sjukhuset, jag vet att jag var borta i nästan ett dygn men jag vet inte vad som hände?
- Mer än att skrämde skiten ur mig sa Rebecka
- Nej jag visste inte det i heller sa jag
- Jo det gjorde du, jag fick barnen av dig och sen bara föll du ihop
- Ja jag har ett svagt minne av att du skrek, men jag var inte säker sa jag
- Jag hörde Rebecka skrika sa Jesper eller rättare sagt vi hörde henne skrika så vi rusade in och där satt hon med barnen i famnen och du låg orörlig på golvet. Lotta sprang fram till sängen och höll fast Rebecka så att hon inte skulle tappa barnen. Jag rusade ut och hämtade Elisabeth.
- Jag sprang in och kollade dig, du hade ingen puls
- Va?
- Du hade ingen puls sa hon, jag fick ge dig hjärtmassage, sen började Rebecka lysa och ditt hjärta började slå igen
- Ok, det hade jag ingen aning om, tack hjärtat
- Tja vi räddade varandra där sa Rebecka, du när klåparna inte gjorde som vi ville och sen jag när du trillade ihop
- Jag har gjort en anmälan sa Elisabeth mot läkarna och sjukhuset, det kanske inte utmynnar i något men de skall inte tro att de kommer undan. Jag har läst journalen och de gjorde så många misstag den natten och dagen att det är galet
- Tack sa jag
- Haha jag har även läst deras kommentarer angående självläkningen av Rebecka, de är rätt intressanta
- Det kan jag tänka mig sa jag
- Mm det var en del förvånade miner där, hur visste du förresten hur du skulle göra
- Jag vet faktiskt inte jag gick på intuition tror jag
- Ok för du gjorde helt rätt
- Det var ju bra
- Mm
- Sen när Rebecka fått liv i dig så fick vi in en bår på rummet och la dig på den sa Jesper
- Rebecka lugnade ner sig och vi fick titta på barnen sa Jesper
- Och personalen försökte komma in och Elisabeth skickade ut dem igen
- Ja de hade inte där att göra sa hon, vi hade koll på läget
- Mor lyfte ut en barnmorska
- Va?
- Ja hon tog tag i en av dem och lyfte ut henne
- Haha det var som fan
- Mm
- Ja Berit sa något om att ni var som lejonhonor
- Ja vi visade oss kanske inte från vår bästa sida. Men våra barn och barnbarn var i fara då agerade vi därefter
- Haha ja du hotade att sänka en överläkare sa Jesper
- Ok? sa Rebecka
- Hm ja den fjanten försökte topprida mig, det var inte läge för det kan jag säga
- Det var rätt kul när ni hotade vakten de tillkallade
- Men mamma sa Rebecka, det visste jag inte
- Då kanske vi inte skall berätta vad som hände när polisen kom
- Polisen sa jag?
- Mm efter att Elisabeth och mamma hotad samtliga anställda plus vakten så ringde de polisen
- Ok sa jag
- De kom dit och den polisen som kom var han som kört Berits Mustang, vilket jag påminde henne om
- Sen tog Berit över showen sa Lotta, och hon påminde honom om bilturen, när han fick reda att det var ni som låg därinne. Då backade han direkt och de gick in i ett rum, fem minuter senare kom de ut och han och hans kollega gick in till Rebecka och sen kom de ut och gick sin väg utan att något hände
- Vad sa de till dig
- De gratulerade och ville kolla hur det var med oss och hur det var med dig, sen frågade han om vi köpt några nya bilar och när jag berättade om de nya bilarna vi köpt och att han fick komma förbi för att testa dem. Sen så gick de ut, efter att de fått hålla barnen
- Sen gick Berit in på expeditionen och pratade i fem minuter sedan lugnade allt ner sig
- Ja tills Rebeckas pappa kom förbi
- Förlåt sa jag
- Ursäkta sa Rebecka
- Har du inte berättat
- Vad? sa Elisabeth
- Ja att Rebeckas pappa kom förbi?
- Det hade jag inte en aning om
- Jo han kom förbi och försökte tränga sig in. Vi gillade inte det så vi lyfte bort honom, då började han hota med allt möjligt och jag tröttnade på det sa Lotta. Då kom Berit gåendes och pratade med honom och då gick han. Berit sa att hon skulle ta upp det med er vid lämpligt tillfälle
- Då väntar hon fortfarande på rätt tillfälle
- Jag undrar hur han visste var vi var sa jag
- Ja och att vi skulle få barn
- Mm det med, vet du? frågade jag Elisabeth
- Nej jag har inte sagt något
- Mormor sa Rebecka
- Inte helt omöjligt det är svårt att veta varför hon gör som hon gör ibland
- Mm, det är nog dags att sätta honom på plats nu känns det som sa Rebecka
- Ja vi får ta hand om det när vi kommer hem
- Vill du fortfarande kastrera honom frågade Elisabeth
- Vill du?
- Jag vet inte man får lära sig att förlåta i AA men jag kan inte förlåta honom inte än i alla fall sa hon
- Inte jag i heller sa Rebecka, men kastrering jag vet inte, då kanske det är bättre vi gör som vi gjorde med Bartie förra året
- Bjuder in personalen på att prygla honom?
- Nej men krossar hans testiklar
- Det var ju en ide sa Elisabeth
- På tal om personalen. Hörde du att Jonathan skall förlova sig sa Jesper
- Ja sa Rebecka jag vet, det har gått fort
- Fort ja det kan man säga men de var inte lika snabba som oss
- Nej ingen är lika snabba som oss sa hon och log
- Nej förvisso inte sa jag, men du har en jäkla förmåga att para ihop folk hjärtat, se på Mattias och Lisa, de håller fortfarande ihop
- Ja bara en sådan sak sa Jesper, hon har förändrats helt
- Ja verkligen sa Lotta hon kan till och med vara vänlig
- Mm sa Jesper
- Det är fasligt snällt av er att låna ut slottet till de fyra som skall gifta sig sa Lotta
- De är familj sa jag, så för oss är det självklart
- Jo jag vet men alla ser det inte så
- Nej så är det kanske men vi gör
- Hur har det gått med renoveringarna?
- Det har gått alldeles utmärkt sa Rebecka. Ni kommer inte känna igen er, det hade ju hänt en del i julas men nu är det klart, och det blev precis som vi ville
- Hur är det med John och Delila och barnen?
- Jodå det är bara bra sa jag, vi pratas vid en gång i veckan och det går framåt med Gwens utbildning, John arbetar som lärare nu, Delila sköter familjeaffärerna, hon, Callum och Jennifer sköter sig
- Hur har det gått med Jeffrey och Phyllis?
- Phyllis försvann, ingen vet var hon är och alla familjerna är oskyldiga. Det har vi kollat, jag misstänker att hon var i lag med kriminella element som man inte skall blanda sig med. Jeffrey har flyttat till en Ö i karibiska havet och lever där med sin älskare och för en väldigt tillbakadragen tillvaro. Jennifer håller koll på honom.
- Bartie då?
- Han blev utesluten av ett enigt råd, var han är, är det ingen som vet
- Ok
- Jag har inte velat fråga innan sa Jesper men hur går med pappas gamla företag?
- Jodå de blomstrar, vi gör en nätt vinst på den verksamheten faktiskt
- Ok vad bra
- Och pappa?
- Han har jag koll på, han håller sig på mattan. Hans gamla livvakt som skickade de där fjantarna att ta hand om oss tog hand om honom. Så han är helt själv, vår kära far bor i en lägenhet i norra delen av landet och för en undanskymd tillvaro
- Bra sa Jesper med ett leende
- Och min f.d. man?
- Han har vi också koll på, han för inte en lika undanskymd tillvaro, han börjar brösta upp sig. Så som vi sa innan det börjar bli dags att plocka ner honom sa jag, ni skall bara bestämma er för hur långt vi skall gå
- Vi får tänka på det sa Elisabeth
- Och hur går det för dig då mamma?
- Med vadå?
- Ja kärleken?
- Oj den ligger på is, jag måste lära mig att älska mig själv först innan jag kan älska någon annan och det är nog en bit kvar
- Ok men säg till när du är redo så skall vi nog hitta någon åt dig med
- Haha du är för go sa hon
- Mm mor det är jag, mot de som förtjänar det
- Och du tycker att jag förtjänar det?
- Ja mor det gör du, jag är så glad att du har förändrat dig så att jag kan få ha en mor
- Tack mitt älskade barn sa hon och började gråta
Rebecka reste sig och gick runt bordet och kramade om sin mamma och höll henne i sin famn. Vi satt där tysta och lät dem dela denna stund med varandra. Jag tittade utöver havet och tänkte på min egen relation med min mamma och den resa hon gjort det senaste året.
Hur hon vuxit ut till en kvinna med skinn på näsan och hur hon blivit en mor åt mig och mina bröder och att hon precis som Elisabeth var en fantastisk farmor åt sina barnbarn.
Hur hon gått från att inte ha ett arbete till att börja utbildning till sjuksköterska efter sommaren. Hur hon läst in vad som behövdes på Komvux samtidigt som hon arbetat halvtid och tagit hand om mina syskon, med viss hjälp av mig, Jesper, Rebecka och Lotta.
Men hon hade lyckats. Jag funderade även på varför Berit om det nu var hon som hade ringt till Rebeckas pappa om vår graviditet och när barnen var födda
- Du det undrar jag med sa Rebecka i mitt huvud. Hon har en del att svara på när vi träffas på Kos
- Mm verkligen sa jag
- Det kommer krypa i kroppen på mig sa Jesper
- Vadå då? sa jag
- Vi kan inte träna förrän vi kommer till Florens
- Nej förvisso men se det som ett läge att ladda om batterierna sa jag
- Mm men jag kommer bli knäpp om jag inte får träna
- De är inte för varma sa Elisabeth
- Nej mor sa Rebecka
- Hur vet du det?
- Jag har vissa fördelar sa hon och log
- Det är fusk
- Mm det är det, samma som vi blev anklagade för när vi tentade av våra utbildningar
- Haha ja jisses, det var spännande sa jag
- Mm sa Rebecka
- Men ni fick rätt
- Oja de kunde inte bevisa något. Inte för att det fanns något att bevisa, vi hade pluggat och gjort vad vi skulle. Men de trodde inte att vi skulle klara det och när vi skrev alla rätt på deras prov så trodde de att vi fuskat. Så vi erbjöd oss att svara på alla frågor de hade muntligt, riktigt kul blev det när vi satt där inför en panel av professorer och rektor och en del andra och svarade på frågorna. Vi fick göra det samtidigt för att de ville spara tid. Och Rebecka började svara på mina frågor och jag hennes och vi hade rätt.
- Mm och du frågade när vi klara om det innebar att du nu var kandidat i historia eftersom du svarat på mina frågor. Jag trodde att rektorn skulle få en hjärnblödning
- Mm rätt skulle vara rätt tyckte jag
- Mm så är det sa jag och log
- Men jag fick aldrig någon historieexamen
- Och jag ingen ekonomi
- Herregud hur länge höll de på?
- Vi satt nog där i sex timmar tror jag. Vi fick inte lämna lokalen inte ens för att kissa, de gav upp när Niklas läxade upp dem i både historia och ekonomi
- Så ni fick era examina till slut?
- Jadå Rebecka slipper studera en termin utomlands när de fick ett betyg från ett universitet i Schweiz som sa att hon studerat där
- Men du har inte studerat i Schweiz
- Nja inte direkt men vi har vår rådgivare där som berättade för rektorn på universitetet om vårt arbete och vilka företag vi äger och att jag är involverad i verksamheten. Han tyckte att det var nog för att ge mig ett betyg
- Så du är alltså civilekonom nu?
- Ja enligt papperna så är jag det
Kaptenen kom ut till oss
- Det är serverat mat i salongen
- Tack så mycket vi kommer
Vi rullade in vagnarna i salongen och satte oss och åt. När vi ätit färdigt så vaknade barnen, Isabelle först och sen Leonardo, Rebecka satte sig i en soffa och började amma dem.
Isabelle först, jag satte mig med dem i soffan och höll i Leonardo och lekte med honom. Så mycket man kan leka med ett barn som är knappt tre månader. När Isabelle var klar så bytte vi.
Jag bytte blöja på henne och fick henne till att rapa, sen så la jag henne i vagnen igen och hon somnade. Leonardo blev klar och Rebecka bytte på honom och la honom i sin vagn och han somnade han med
- Nå var, var vi?
- Ni skulle berätta om när ni åkte till Japan och skrämde skiten ur rådet där
- Haha ja det var spännande sa jag
- Är det sant att ni utmanade och slog hela rådet
- Nej inte hela Yoshina, hennes man och en till klarade sig men de andra nio fick sig en läxa
- Ni slogs med nio stycken?
- Nej Niklas slogs med nio stycken, japanerna har någon konstig hedersregel om de inte strider mot en gravid kvinna
- Slogs du med nio stycken japanska senseis?
- Ja sa jag det gjorde jag
- Herregud det hade jag velat se sa Elisabeth
- Ja mor det var något av det vackraste jag sett
- Men hur gick det till exakt sa Jesper, vi har hört en del olika versioner av vad som hände och nog för att Yoshinas berättelse är gripande så känns den lite överdriven
- Är det den där jag flyger runt och spöar mina motståndare med bara en blick?
- Mm något sådant
- Ok, hm ja efter att vi var i England förra året så kliade det i nacken på mig, så när vi varit i Grekland på modevisningen. Bad vi piloten att flyga till Japan. När vi landade ringde jag Yoshina och vi åkte ut till deras skola, jag hade kylväskan med mig. När vi kom dit så var vi rätt trötta så vi behövde vila, vi fick samma rum som när vi var där sist. Det är magiskt vackert där, men i alla fall vi sov och när vi vaknade så bad vi om en audiens inför rådet, vilket vi givetvis fick. Så när vi satt där med rådet så öppnade jag kylväskan och kastade fram Akios huvud och sa ett par väl valda ord. Kanske lite överdrivna så här i efterhand men jag var irriterad
- Ja och vi vet alla hur taktfull du är när du är irriterad sa Jesper
- Ja precis
- Mm det snällaste du sa var när du kallade en av rådsmedlemmarna för randig gris
- Men han är lik en randig gris
- Förvisso men det var inte snällt sagt
- Sanningen är ofta illa hörd. Men från det ena till det andra så slutade det med att jag retat upp dem dit jag ville. Så när jag utmanade dem så kunde inte backa ur. Vi gick ut på gården, men oavsett hur arga de var så vägrade de att slåss mot Rebecka vilket om jag inte minns fel fick dig till att bli lika diplomatisk som jag
- Jaja nu pratar vi inte mer om det
- Ok sa jag och log. Men i alla fall de fick välja vapen. När jag förklarade att jag höll Mushashis Bokken i min hand så var det nog en del som ångrade att de inte valt ett riktigt svärd
- Var det någon som gjorde det?
- Jadå tre av dem
- Ok
- Så när Rebecka förolämpat dem klart och satt sig hos Yoshina som tröstade henne så stod jag i mitten omringad av nio stycken senseis, jag gick in i Tau, Tau och Naturaleza och sen började jag dansa
- Och som du dansade hjärtat mitt
- Hur gjorde du?
- Jag blundade och sen slog jag ner dem
- Slogs du med stängda ögon?
- Ja sa jag, jag ville visa dem att de aldrig mer skulle utnyttja mig eller Rebecka
- Jisses jag kan tänka mig att det lämnade avtryck
- Jo det kan man säga sa jag
- Inte nog med det Niklas klädde av dem nakna alla nio och sen så avslutade han det hela med att slå den värste av dem alla med Mushashis femhandshugg
- Vad innebär det?
- Att om jag hade haft ett riktigt svärd och inte bara en Bokken så hade jag huggit av honom hans armar, ben och huvud i en rörelse, nu bröt jag bara hans armar och ben och gav honom ett blåmärke på halsen
- Man kunde ta på tystnaden när du var klar, eleverna som satt på läktarna trodde att de hade fått se Musashi strida, de hade sett en man, en västerlänning, en Iteki, en Gaijin spöa skiten ur nio av deras bästa svärdskämpar på mindre än två minuter. Det låg nio män där med mer eller mindre ben brott och hjärnskakningar, och de låg där utan att ha varit nära att träffa Niklas, och som grädden på moset så utförde han den mest legendariska rörelsen av dem alla. Den alla bara trodde var en myt av en man som i dessa kretsar är det närmaste man kan benämna som en gud. Och inte nog med det, du visade barmhärtighet med dina motståndare när du bugade och tackade för lektionen. Då reste sig Yoshina och sa
- Om ni studerar hårt så kanske ni uppnår deras status sa hon och pekade på de som låg på marken, men om ni vill slåss som Niklas så får träna ännu hårdare. Sen reste alla sig upp och bugade mot Niklas, som en person, och Niklas bugade ödmjukt tillbaka
- Gick det till så sa ja Elisabeth
- Ja hon glömde en sak bara
- Vad? sa Rebecka
- De såg även att jag klädde av dem nakna, det är en av de största skymferna man kan råka utför i Japan, men jag var ödmjuk när striden var över.
- Förresten vad viskade du till honom den siste
- Att om han hade fler kommentarer om min fru fler gånger så skulle jag hälsa på honom med Iss – Hogaai i stället
- Ok sa Rebecka och log
- Det där femhandshugget, gör det ont?
- Hur menar du?
- Jo om du gör de rörelsen med din Bokken i stället för ett riktigt svärd gör det ont
- Tja jag bryter armbågen, axeln, båda knäna och slår över halsen. Så ja det gör ont
- Kan man ändra sista slaget
- Va?
- Ja det sista slaget över halsen
- Det är näst sista slaget
- Ok jaja men kan man ändra det till att slå till mellan benen i stället
- Hm det tror jag inte, det är en fråga om balans i attacken, varför undrar du?
- Tja jag tänkte att det kunde vara en bra bestraffning för Rebeckas pappa
- Aha du tänkte så, tja vi skall inte förkasta iden
- Vad tänker du på hjärtat?
- Tja jag kanske skulle uppfinna min egen rörelse
- Ok hur tänkte du då?
- Ja om jag gör femhandshugget och efter att jag slagit sönder andra knäet gör ett halvt varv till och avslutar med slå till där din mamma vill?
- Visa sa hon
- Här är inte plats sa jag
- Härinne sa hon och pekade på sin panna
- Ok sa jag och visade henne hur jag tänkt mig rörelsen
- Det skulle kanske funka sa hon
- Mm vi får testa i Florens
- Mm sa hon
- Vänta lite nu vad menade du med att visa sa Elisabeth
- Du vet vem vi är mor?
- Jo sa hon, det beror på vad du menar?
- Vi är de utvalda?
- Jo det vet jag
- Och då har vi vissa fördelar
- Ok som?
- Att vi kan tala i tanken med varandra
- Skojar du?
- Nej mor det gör jag inte, vi kan tala och läsa varandras tankar
- Det är ju fantastiskt
- Ja det är inte fel i alla fall sa Rebecka
Resten av dagen så pratade vi om allt möjligt, bl.a. vad vi skulle göra i Florens och senare på Kos
Och hur länge vi skulle vara borta innan vi skulle åka hem och mellanlanda innan vi skulle åka till England och slottet och hålla i ett bröllop.
Sen så skulle vi hem igen och ha vårt dop för barnen. Vi hade lika gärna för vår del kunnat hoppa över det men det fanns vissa saker som måste uppfylla i och med dopet, både för vår del och för barnens. Vi gick och la oss tidigt, dels för att vi varit uppe tidigt och sen för att havsluften gjorde oss trötta.
Båtresan från Barcelona till Livorno som vi la till i tog tre och en halv dag. Vi åkte bil från Livorno till Florens och kom fram till vårt hus i Florens på eftermiddagen och vi packade in våra saker och lagade middag innan vi packade upp. Efter maten så packade vi upp våra väskor och sen gick vi och la oss.
Fler noveller av samma författare
