Den fulla färden
När det till sist var dags att tacka för oss och ge oss av hemåt efter den blöta treparsmiddagen hade klockan hunnit bli tre på morgonen.
Min sambo Daniel, nyktrast av oss fyra som tillsammans skulle åka hem till grannbyn en dryg mil bort, hade tidigt föreslagit att vi skulle lämna bilen och ringa efter en taxi. Något som vi andra bara skrattat åt.
”Det märks att du är en stadsbo som nyss flyttat ut på landet”, sade värdinnan Jossan och påpekade att den enda taxin här ute är den som kör skolbarn på vardagar”.
För mej som är uppväxt ute på landet är det inget märkvärdigt med att man tar bilen hem efter näst intill trafikfria småvägar när man varit på fest bara man åker försiktigt och inte är allt för berusad. Men jag förstod att Daniel var bekymrad över hur vi skulle ta oss hem, van som han var vid att alltid kunna ta buss eller taxi.
När det var dags att bryta upp tittade jag på grannen Johan, som var van vid att åka bil med både en och två promille i kroppen.
”Tror du att du klarar av att köra vår bil hem?”, frågade jag utan att bry mej om att kolla med Daniel först om det var okej för hans del.
”Schälvklart kan jag sjöööra”, sluddrade Johan och spelade ännu mer berusad än han var.
Pernilla skrattade åt sin man och frågade om vi verkligen menade allvar med att låta Johan sätta sig bakom ratten på vår bil.
”Hur törs ni?”, frågade hon till synes uppspelt av tanken.
Daniel tittade surt på mej, liksom för att markera att det var min idé och att det var upp till mej att svara.
”Bara han kör sakta och försiktigt så går det nog bra”, sade jag, väl medveten om att det kanske inte var så klokt när allting kom omkring. Men nu var klockan sen, eller till och med tidig, och jag ville hem till sängen och jag visste att Daniel förmodligen aldrig hade kört bil med alkohol i kroppen förut.
Vi kramade om Jossan och Josef och sade god natt innan vi trötta lommade ut till bilen. Johan gick med lätt vingliga steg med sikte på förarplatsen, utan att tveka om sin lämplighet att köra.
Daniel gick tyst bakom och såg missnöjd ut. Förmodligen sur över att jag utan att fråga honom hade överlåtit ansvaret för hemfärden i vår bil till den tveklöst fullaste i sällskapet.
”Är det här verkligen så klokt?”, sade han irriterat, argt blängande på Johan som ställt sig utanför förardörren för att kissa och nu med vänstra handen om snoppen samtidigt gestikulerade efter nyckeln med den högra.
”Det är väl bra att vi får skjuts hem av någon som varit med förr”, sade jag skämtsamt i ett försök att lätta upp stämningen medan jag till min oro noterade att Johan fick lov att ta stöd mot bildörren för att kunna stå rakt.
”Nu kör du som folk”, uppmanade Pernilla och puffade på sin man, förmodligen efter att ha gjort samma iakttagelse. Nämligen att Johan nog egentligen inte var i form för att köra ens på en byväg.
Med mycket stor tvekan halade Daniel upp bilnycklarna ur fickan och gav dem motvilligt till Johan, som fumlade en stund med låset innan han klarade av att öppna dörren.
”Jag är faktiskt rädd om den här bilen. Så jag tycker inte om att du ska köra i det där tillståndet”, sade han till Johan och lät som ett barn som inte vill låna ut sin leksak.
”Det är lugnt. Tror du inte jag fyllkört förr?”, svarade Johan och rafsade åt sig nycklarna.
Karlarna höll på att bli rejält irriterade på varandra. För att skilja dem åt satte jag mej där framme bredvid Johan medan Pernilla och Daniel tog plats i baksätet med Daniel bakom ryggen på Johan. När Johan skulle sätta på sig bältet klarade han inte av att klicka i låsanordningen, utan jag fick hjälpa honom. Något som Daniel noterade.
”Men ska vi verkligen…”, började han igen men avbröt sig när Johan vred om tändningsnyckeln och samtidigt trampade för hårt på gasen så att motorn gick igång med ett rytande.
”Wrooom”, skrattade Pernilla och härmade motorljudet.
Iväg bar det efter den slingriga men som tur var trafikfria byvägen. Johan plirade med ögonen som att han hade svårt att fokusera blicken. Han lutade sig fram över ratten och såg ut som en som aldrig kört bil förut.
Jag kände hur berusningen började släppa och rädslan tog över. Vi åkte lite för fort. Bilen krängde till i en kurva och i nästa böj kom Johan på för sent att vägen svängde så det blev ett litet knyck när han fick lov att vrida på ratten lite väl hastigt.
”Det här går ju bra det”, sade han självbelåtet och nu sluddrade han utan att behöva spela. Förmodligen hade sista groggen bitit hårt.
”Kan du inte sakta ned”, vädjade Daniel förtvivlat och när jag vände mej om såg jag att han var fullkomligt livrädd.
Men Johan gjorde ingen ansats att lätta på gasen.
”Det är jag som kör”, sade han stöddigt och rapade.
”Men det är vår bil och våra liv”, sade Daniel ampert och samtidigt rädhågset.
”Sluta bråka nu killar”, vädjade jag, mån om att Johan inte skulle tappa koncentrationen på vägen, och klappade uppmuntrande Johan på hans högra lår.
Johan tog det som en invit, greppade försiktigt min hand och förde den uppåt tills jag kände hans lem med fingrarna. Trots sin berusning hårdnade han till av beröringen. Det sög till i magen på mej. Jag blev plötsligt och oväntat upphetsad av att sitta där i bilen med handen på Johans ståkuk med hans fru och min sambo sittande bakom oss.
Framsätena i vår bil sitter så tätt tillsammans att Daniel och Pernilla inte kunde se var jag hade min hand. Sakta och försiktigt, med blicken riktad på vägen framför oss, drog jag ned gylften och började runka Johans välväxta stolthet.
Spänningen i att sitta i en krängande bil med en berusad förare i kombination med sexakten vi inlett i smyg, gjorde att jag kände en alldeles speciell upphetsning som jag aldrig upplevt förut.
Orolig över att bli upptäckt av paret i baksätet – den ena livrädd och den andra fnissigt uppspelt – förde jag min vänsterhand uppåt och nedåt i långsamma rörelser. Hela tiden med blicken fäst framåt och spelande helt oberörd.
Johan hade, förmodligen utan att tänka på det, gjort som Daniel sade åt honom och saktat ned. Men av skäl som bara jag och han kände till blev körningen ändå vingligare. Ena stunden var bilen längst ut till vänster på den smala byvägen, i nästa stund befann vi oss farligt nära högra vägkanten.
”Men se upp”, närmast kved Daniel från sin plats bakom förarstolens rygg, så skräckslagen att han knappt kunde prata längre.
”Du kör som ett fyllo. Ja visst ja, du är ju ett fyllo”, skrattade Pernilla, som fortfarande inte visade något tecken på rädsla – bara fylla.
”Om de bara visste”, tänkte jag tyst för mej själv medan bilen återigen gled över på den vänstra väghalvan.
Johan flämtade ansträngt återhållet, tog ett krampaktigt tag om ratten och parerade lite väl häftigt så att vi fick en liten sladd i lösgruset. Det hisnade till för mig ett ögonblick innan Johan med hjälp av lite skicklighet och mycket tur lyckade räta upp bilen. Samtidigt kände jag något vått komma rinnande över min hand. Det hade gått för honom.
”Stanna”, skrek Daniel som nu hade fått nog av Johans livsfarliga körning och bestämt sig för att kliva ur och gå sista biten hem i protest.
”Och du då…?”, frågade han mej medan han klev ur baksätet på sin egen bil för att göra allvar av hotet att gå hem. Och då visste han inte vad han hade anledning att vara mest sur över.
”Nej, jag följer med och ser till att bilen kommer hem ordentligt”, svarade jag. Johan svalde nervöst och mumlade någonting om att Daniel fick skylla sig själv. Sedan satte han bilen i rullning igen.
”Feg karl du har”, sade han, fortfarande med snabb andhämtning och spelade tuffare än han var.
”Som du kör är det väl inte konstigt att han blir…”, började jag svara.
Pernilla lutade sig fram mellan framsätena och avbröt mig:
”Ja, och som ni håller på. Var glad du att Daniel var för rädd för att se vad ni hade för er. Jag såg allt”, avslöjade hon med ansiktet vänt mot mej.
Jag blev helt iskall och väntade bara på vad som skulle komma. Skulle hon börja bråka i fyllan och hota med skilsmässa? Skulle hon bli ledsen och börja gråta?
”Okej, jag säger inget. På ett villkor: Att det är min tur att ha det lite mysigt nu”, chockade hon mej med att säga och fortsatte med att beordra Johan att stanna bilen så fort vi kommit utom synhåll för Daniel.
”Nu är det min tur att köra”, sade hon när en lätt förvirrad Johan stannat bilen och på ostadiga ben börjat kliva ut.
Med neddragna byxor och trosor tog Pernilla plats bakom ratten och satte sig tillrätta med naken stjärt mot skinnklädseln, justerade sätet men lät bältet vara.
”Nu ska du göra det lite trevligt för mig, din lilla kåtbock”, sade hon till Johan och visade med en gest att jag kunde sätta mej i baksätet.
Förvirrad löd jag ordern och hann inte ens dra på mig säkerhetsbältet med min fortfarande kletiga vänsterhand innan Pernilla började köra. Hon kommenderade Johan, lika chockad och förvirrad som jag, att krypa ned och slicka henne.
”Gud vad kåt jag blev när jag såg hur ni höll på”, stönade Pernilla medan hon med högra handen tryckte ned Johans huvud mot sin fitta och med den västra styrde bilen.
Med motorn rusande på för högt varvtal eftersom Pernilla var för fokuserad på andra saker än att växla upp plöjde vi fram genom de glest bebyggda småbyarna. Om jag varit rädd och beredd på att åka av vägen förut, var det ingenting mot det obehag jag kände nu.
Precis när vi kom fram till vår gemensamma hemby vände Pernilla ansiktet mot biltaket med slutna ögon samtidigt som hon ökade farten.
”Nu kraschar vi”, hann jag tänka när Pernilla ryckte till och skrek rakt ut. Jag blundade och förberedde mig på smällen. Men det kom ingen smäll. Bilen rullade vidare på vägen. Då först insåg jag att det hade gått för Pernilla.
”Så, nu är vi hemma”, sade hon oberört medan jag försökte ta in allt som hänt under loppet av bara några minuter.
”Men kom ihåg. Rör inte min man en gång till”, tillade hon samtidigt som hon i lite för hög fart svängde in på vår gårdsplan så att gruset sprutade om hjulen när hon tvingades tvärbromsa för att inte köra in i garaget.
”Tack för skjutsen”, sade jag helt förvirrad när vi alla tre ramlade ut ur bilen. Men något svar fick jag inte av varken Pernilla, som ställde sig mitt på gården och drog upp byxorna, eller från hennes uppenbart chockskadade make.
Jag skyndade mej in för att borsta tänderna och tvätta vänsterhanden extra noga. När jag legat nervös i sängen en knapp halvtimme och väntat klev Daniel in i huset, uppenbart lättad av att se bilen parkerad på gården och mej helskinnad.
”En sådan där åktur ger vi oss inte ut på något mer gång”, sade han och lät plötsligt varken sur eller arg längre.
”Nej, verkligen inte”, svarade jag och gav min sambo en tacksam kyss.
Fler noveller av samma författare
| Titel | Kategori | Betyg | Datum |
|---|---|---|---|
| Första gången jag tände på en annan tjej | Lesbiskt | 1.3 | 1/2-18 |
| Den fulla färden | Heterosex | 2.5 | 18/1-18 |
