Förvandlingen Kapitel 1

---

---

Jag gjorde ett kraftigt ryck med hela kroppen och vaknade till. Som att jag just hade varit på väg att ramla. Nacken spände sig som i kramp och jag tittade mig omkring i sovrummet innan krampen i nacken snabbt avtog och huvudet åter lade sig tillrätta på kudden. Det kändes blött och svalt mot kinden och jag förstod att det var mitt eget dregel. Precis när jag brukar vara på väg att somna är det som att läpparna bara ger upp i att försöka behålla vätskan kvar i munnen, men visst hade jag sovit längre nu?
Jag kände mig förvirrad och oändligt, oändligt trött. Det kändes som att jag vaknat efter tidernas fylla med tidernas blackout, och med den där känslan av att man gjort något fruktansvärt kvällen innan. Det har funnits tillfällen när jag totalt förlorat kontrollen och varit, vad jag har fått berättat för mig, just en sådan där vidrig snubbe som jag helst av allt inte ville vara.
Efter att fått den skräckhistorien återberättad för mig dagen efter några gånger för mycket tog jag helt enkelt ett beslut att dra ner ordentligt på mitt drickande. Om jag blir den sorts människa jag minst av allt vill vara när jag dricker till exempel starksprit, ja då finns det helt enkelt inga ursäkter; då får jag sluta dricka starksprit.
Men nu hade jag ju inte druckit alls igår. Jag hade varit ensam hemma och klämt en säsong New Girl och ett halvt kilo cashewnötter. Jag hade alltså haft en perfekt kväll.
Ändå fanns den där känslan kvar – där jag låg på min egna dregelfuktfläck, i den där världen precis mellan dröm och verklighet – att det var något otroligt dramatiskt som just hade hänt.

Jag var 25 år när det hände. Rätt vilse i livet. Läste en kurs i musikvetenskap på universitetet, eftersom jag hade något slags dröm om att bli musiker. Hade spelat piano i hela mitt liv och börjat skriva egna låtar i puberteten om hjärta och smärta, och de senaste åren även börjat försöka spela in dem i Garageband på datorn.
Egentligen hade jag sökt in på musikproduktion på musikhögskolan, men tyvärr hade jag inte kommit in (efter ett rejält misslyckat intagningsprov), och hamnade därför på mitt andraval: musikvetenskap på universitetet. “Det är ju ändå nåt med musik”, hade jag tänkt.
Men oj, vad jag vantrivdes. Musikvetenskap var ju ingenting av det som var anledningarna till att jag ville hålla på med musik, nämligen möjligheten att få uttrycka sig och få vara kreativ och försöka nå någonting, en känsla, någonting som inte finns någon annanstans.
Musikvetenskap var allt annat utom det. Historia och teori. Och sedan lite mer teori för att avsluta med lite historia.
Efter två månader undrade jag varför i helvete jag valt att flytta till Stockholm ändå. Strängnäs var sannerligen inget att jubla över, men där hade jag åtminstone ett vännergäng och kände mig aldrig vilsen eller ensam. Visst, det tog väl bara precis under timmen att ta sig hem, men det var ändå precis tillräckligt långt för att jag liksom skulle hamna utanför det där naturliga sociala livet som finns i mindre städer, att man messar någon och så tar det tio minuter och så har hen kommit hem till en.
Så det kändes faktiskt ensamt. Mina nära vänner hemma var visserligen inte så himla många, men vi var nära liksom, vi kände varandra utan och innan. Och det var så jag tyckte vänskap skulle vara, att lära känna nya människor intresserade mig helt enkelt inte särskilt. Hela sträckan fram till man verkligen började känna varandra så man började prata väsentligheter kändes helt enkelt för lång och för ointressant. En fristående kurs i musikvetenskap gav heller ingen som helst klasskänsla, som jag tönkte att det hade gjort om jag gått ett program (om jag bara hade kommit in på Musikhögskolan, som var min plan), så det fanns inget naturligt umgänge där liksom.
Så jag kände inte så många här. Och oftast var jag ensam hemma om kvällarna. Jag har väl alltid sökt ensamhet i mitt liv visserligen, men nu började det bli så uppenbart för mig själv att jag numera väldigt sällan valde det själv, och då började jag sakta också känna mig ensam. Och det var bra mycket värre.

Min vän Elin hade varit och hälsat på och sovit över ett par gånger och det kunde jag leva på i åtminstone en vecka efteråt. Hon var min bästa vän och vi hade känt varandra sedan dagis. Och vi hördes varje dag via text, Att prata i telefon hade aldrig varit vårt kommunikationssätt. Men att texta var ju inte samma sak som att dega i varandras soffor och snacka skit en halv natt.
Jag hade försökt ge mig på nätdejtingen lite, utan att det funkat något vidare. Och sämst var Tinder. Jag visste ju att jag inte var ful, så helt hopplöst borde det inte vara, men samtidigt visste jag ju att jag heller inte var snygg. Jag hade väl helt enkelt inte det utseendet som krävdes för att en tjej på någon sekund skulle bli så pass nyfiken att hon svepte höger istället för vänster.
Jag hade pratat med Elin om det, hur ofta hon matchade med folk, och hon hade svarat “typ nästan varje gång”.
Egentligen hade jag inte blivit så förvånad, för Elin såg verkligen bra ut, det hade hon alltid gjort. Men jag insåg bara att Tinder var två helt olika appar för henne och för mig.

Om jag var tvungen att hitta något positivt i det här var att jag hade oförskämt god studentekonomi. Jag hade sparat rätt ordentligt åren innan för att kunna dryga ut CSN:en när jag väl började plugga på Musikhögskolan. Men eftersom jag inte gjorde någonting av det jag hade föreställt mig, som att dricka öl fem gånger i veckan, som studenter gjorde i min sinnevärld, så hade jag liksom inte så mycket att spendera pengarna på.

Så okej, jag var nere. Jag kan väl bara säga det rakt ut. Jag var deppig och jag mådde inget bra. Däremot var jag mätt efter alla cashewnötter. Jag hade just skrattat mer än jag kanske någonsin gjort förut på ett tv-program, när Winston ska bli polis och polisen gör hembesök hos dem, och Jess måste försöka gömma en enorm påse meth som hon av en outgrundlig anledning hade i garderoben.
Men när avsnittet var slut sjönk den där känslan som skrattet gett rätt snabbt undan för att ersättas av den där ensamheten igen.

“Vad gör du?” formulerade jag klipskt i ett sms och sände iväg det till Elin. Men det blev inte ens levererat; hon hade en irriterande ovana att stänga av mobilen på kvällarna eftersom hon osympatiskt nog inte ville bli störd när hon sov. Mobilbatteriet var nere på sjutton procent och jag funderade på i vilket eluttag jag hade laddat telefonen senast. Det var av någon anledning alltid olika. Det var som en sport varenda gång där jag innerligt hatade motståndaren och gastade saker man faktiskt inte ska gasta när det är barn närvarande på läktaren, om någonsin
Jag satte mig upp i soffan och borstade bort smulorna från nötterna från min tröja när första åskknallen kom. Den var så kraftig att jag hoppade till och tittade förskräckt mot fönstret där regndropparna efter bara någon sekund började slå kraftigt mot fönsterblecket. Jag reste mig och började gå mot köket med min disk när rummet först lystes upp av en kraftig blixt för att sedan bli alldeles kolsvart när ljuset från blixten försvann och med den allt elektriskt ljus i rummet. Och direkt därpå en sådan där överjävlig åskknall igen.
Jag blev stående alldeles stilla med händerna fulla med disk. Det var sen oktober och långt efter midnatt så plötsligt såg jag ingenting. Den där lilla sucken från kylskåpet bara när det lägger av, och sedan var det helt tyst. Förutom regnets ihärdiga smattrande mot fönstren.
Jag trevade mig ut i köket med stortårna som blindkäpp. Där var det lika kolsvart, inte ens den annars så behjälpliga gatlyktan strax utanför fönstret var till någon nytta, för inte heller den lyste. Från min andra våning i trevåningshuset jag bodde i hade jag rätt bra översikt över husen runt omkring mig, eftersom mitt hus var byggt på en liten bergknall. Hela kvarteret verkade vara nedsläckt.
Jag fick fram ett oöppnat paket kronljus som låg ovanpå köksluckorna och en liten ljusstake av glas ur understa kökslådan. Tändstickor visste jag att jag hade på fläkten ovanför spisen och snart var jag som självaste lucia när jag skred genom lägenheten. Eller åtminstone en tärna. Om sanningen ska fram hade jag alltid varit avundsjuk på flickorna i min barndom för att de fick ha så många ljus och fint glitter, medan vi pojkar var utelämnade till vårt helmörka, dumstrutiga och eviga öde.
I trean på lågstadiet skulle jag stå längst fram bland stjärngossarna, bredvid Jonatan. Framför Jonatan stod Frida och framför mig stod Jian. Vi stod och väntade en våning nedanför aulan, som låg längst upp i skolan, i ett litet utrymmet mellan trapphuset och träslöjdsalen, och det var så trångt att vi fick stå så tätt att jag och mina näsa liksom hamnade mitt i dofterna av Jians mörka hår. Vi var ungefär lika långa, så hennes glitterkrans fyllde nästan hela mitt synfält. Och hennes doft fyllde hela min kropp.
Jag mindes knappt ett ord av sångerna vid det luciatåget, och jag tror knappt ens jag försökte mima för att låtsas som att jag kunde dem. Allt jag tänkte på var Jian, hennes glittrande doft, och hur jag skulle göra för att få känna den doften igen.

Jag gick tillbaka till vardagsrummet med den fladdrande lågan framför mig och hämtade min mobil. Klockan var 01:57, batteriet var nere på 16%. Laddaren var som sagt någonstans, men jag visste inte var. .
“Fuck it, jag orkar inte, det får va”, tänkte jag, eftersom jag plötsligt kände mig så evinnerligt trött. Jag gick in i sovrummet och ställde ljuset på nattduksbordet, tog av mig alla kläder utom kalsongerna och t-shirten och kröp ner mellan lakanen. Jag tittade på ljuslågan som brann med ett klart och fast sken, nästan helt utan att röra sig. Det var lugnande att titta in i ljuslågan, den gav mig en förnimmelse av barndom och närhet och, glitter och Jians hår.
Jag beslutade mig för att låta ljuset brinna ner till botten och lita på att den massiva glasklumpen längst ner skulle stå emot det späda lilla stearinljusets eldkraft.

Jag vände på huvudet, bort från dregelfläcken till en torrare del av kudden, så att mitt huvud nu låg ut mot rummet till. Solen lyste in genom sovrumsfönstret, vilket betydde att klockan var någonting mellan tio och tolv ungefär. Det var inte förrän efter tio solen kom fram bakom den lilla träddungen utanför, och vid tolvsnåret försvann den bakom grannhuset. Jag såg att ljuset fortfarande brann på nattduksbordet så jag reste mig halvt på ena armbågen, lutade mig fram och blåste ut det. Samtidigt som jag dröp ner i den mjuka kudden igen drog jag upp kalsongerna som hade åkte ner en bra bit på rumpan.
“Fan, de här resåren är ju helt döda” hann jag tänka innan alla tankar och känslor slog mig på samma gång.
Jag låg blick stilla och blundade, vågade varken röra på mig eller öppna ögonen.
Varför var inte ljuset nedbrunnet? När jag blåste ut det blåste jag ut ett helt obrunnet ljus. Inte en enda centimeter hade det brunnit under natten. Det var omöjligt och jag visste det.
Men det var någonting annat också.
När jag hade lutat mig fram för att blåsa ut ljuset hade jag känt någonting under t-shirten. Jag insåg det nu. Någonting som rörde sig när jag rörde mig. Och kring öronen och nacken var det någonting som hade kittlat när jag rörde mig. Som att jag hade haft långt hår och inte den kortklippta, tämligen menlösa klassiska killfrisyr jag faktiskt hade.
Jag låg sådär, helt stilla, en lång stund. Säkert tio minuter, en kvart. Jag vågade inte röra på mig, rädd för att känna det där igen. Vågade inte öppna ögonen, rädd för att ställas inför den gåta som var det där evigt brinnande stearinljuset.

Men till slut stålsatte jag mig och rörde bara lätt på huvudet, vände näsan ner mot kudden. Och där var det igen, kittlingen i nacken. Försiktigt, noggrann med att inte vidröra någon annan del av kroppen, lyfte jag min högerarm och tog med handen bak i nacken. Håret var tjockt och det liksom böljade i små vågor ner över nacken och ut över kudden. Jag greppade en ordentlig bit hår och drog lätt i det, och visst fan satt det fast i mitt huvud. Det var mitt hår. Mitt hår hade växt flera decimeter under natten.
Hur var det möjligt?
Jag släppte håret och lät armen sjunka ner intillkroppen igen, överarmarna längs med sidorna och båda knytnävarna under hakan. Hårt knutna. Spända.
Jag blundade fortfarande och hade redan anat nästa förändring. Den kändes mot den högra överarmen. Och när jag tänkte efter kändes den mot den vänstra överarmen också. Det där under t-shirten, det där oändligt mjuka och varma. Jag var ju inte så pass oerfaren att jag inte visste vad som var det enda i hela världen som kändes mjukt på det där sättet.
Det var bröst.
Bröst.
Riktiga bröst.
Tjebröst alltså.
Tuttar. Pattar. Brön.
Tits.
Jag hade fått bröst över natten.

Jag öppnade ögonen. Öppnade dem så mycket jag någonsin kunde. Som att jag skulle titta mig ur den här drömmen. Men det gjorde mig bara mer vaken, mer klar över att jag inte drömde, att jag var vaken och att jag under natten fått bröst och långt hår.
Jag hade förvandlats.
Transformerats, förvandlats, bytts ut.
När jag somnade hade jag kort hårt och en helt otroligt typiskt bröstkorg av mansmodell.
Men inte nu längre.

Den största chocken var nästan att det inte var en större chock. Det var någonting som hade hänt och jag visste inte vad, men nu var det så.
Jag vred täcket omkring mig så hårt jag kunde, som för att stänga ute allt det där som fanns på min kropp nedanför axlarna och ställde mig upp. Kalsongerna med de döda resåren gled ner ända till knäna och jag började gå på stället tills jag hade klivit ur dem. Lägenhetens enda spegel satt ovanför handfatet i badrummet och jag ut i hallen, öppnade badrumsdörren med foten och gick in och satte mig på det nedfällda toalettlocket, utan att tända lampan och noggrann med att inte se mig själv i spegeln. Jag var tvungen att andas lite först. Samla mig.
Jag hade ju ett ansikte som var ganska grovhugget. Brett käkparti och grova, breda drag.
“Utan att vara för normativ här så kan det ju inte vara ett utseende som passar till långt vågigt hår och bröst”, tänkte jag. För att i nästa stund tänka “vafan oroar jag mig över hur normativa mina tankar är, jag har förfan blivit tjej över en natt, kom förfan inte och säg att JAG är normativ!”.
Jag tog tre långa, djupa andetag och kände pulsen gå ner något. Det kändes fortfarande som det skulle dunka sig loss ur bröstkorgen och rymma, men nu med åtminstone lite mindre våldsam kraft.
Till slut reste jag mig upp. Jag lät lampan vara släckt, tittade ner i golvet och vände mig mot handfatet. Badrumsdörren stod öppen, så det kom in lite ljus, även om det inte var mycket.
Jag lyfte hakan från bröstet otroligt långsamt. Det vita handfatet i porslin, sprickan som gick från framkanten ner mot avloppet. Den fläckiga kranen. Tandkrämstuben och tandborstmuggen. Den lilla hyllan med ett paket alvedon, en tub C-vitaminbrus och en burk tigerbalsam. Och så underkanten på spegeln och kanten av mitt täcke, som slutade precis nedanför två tydligt markerade nyckelben.

Jag var inte jag. Det var inget brett käkparti eller grova, breda drag. Det fanns inget kortklippt killfrisyr eller skäggstubb.
Istället tittade jag in i ett par mörkt, mörkt bruna ögon, nästan svarta. I det dunkla ljuset inne i badrummet såg jag nästan bara vitorna.
Jag stod återigen helt stilla, lät bara ögonen röra sig halva millimetrar när jag undersökte mitt ansikte, detalj för detalj. Ögonbrynen, som var oplockade men täta och proportionerliga, och som perfekt följde ögonens sluttning. Den raka, normalbreda näsan och överläppen som ledde ner till munnen.
Munnen bestod av ett par hyfsat tjocka lappar och så ut att vara i desperat behov av lypsyl. Men annars var den liksom… snygg. Ansiktsformen var rund och hade inga egentliga utmärkande drag. Jag hade lugg och den låg svart och rufsig i pannan och skulle väl täcka det mesta av den om den bara fick se en kam och bli bemött av lite kärlek och omsorg.
Resten av håret var också rufsig, men föll precis ner och över mina bara axlar, över den bleka, nästan vita huden. Håret och ögonen nästan försvann i den skumma belysningen, medan huden snarare lyste.
Jag vet inte, jag hade väl inte sett henne på säkert femton år, men någonstans kunde jag ändå föreställa mig att ungefär såhär skulle nog Jian kunna se ut som vuxen. Jag tittade mig själv i de mörka ögonen och fylldes av en varm känsla i magen. En känsla som spred sig genom kroppen och kittlade till i lederna.
Utan att tänka på det, och framförallt innan jag hann tänka efter så hade jag släppt händernas grepp om täcket och lät det falla till golvet.
Där stod jag, och jag vet inte riktigt hur jag ska säga det, men jag var så jävla vacker. Det känns konstigt att säga så om sig själv, men å andra sidan var det ju inte heller jag.
Jag hade varit med några tjejer, men ingen som var i närheten så vacker som jag var i det dunkla ljuset i spegeln den här morgonen. De där markerade nyckelbenen som jag redan hade sett, brösten som bara satt där mitt på bröstkorgen, som om det vore den naturligaste saken i världen. De mörka bröstvårtorna och de små vårtgårdarna som var lätt knottrade i den svala morgonluften. Magen med naveln som verkade försvinna in i magen som en bottenlös spricka i berggrunden, och midjan som liksom var precis lite bredare än höften och såg så oändligt mjuk ut. En decimeter nedanför naveln en nästan helt rak, markerad rand där det kolsvarta könshåret började. Det var en stor bred, perfekt trekant som smalnade av nedåt när benen gick ihop.
Allting snurrade till och jag var tvungen att ta tag i handfatet med ett fast tag för att inte trilla omkull. Det var svindlande. Jag förstod inte vad det var som hände med mig, men jag var en tjej nu. Och hur chockad jag än var, och hur rädd jag än var, sä kände jag ändå någonting som var större än allt det där: jag kände mig glad.
Jag fiskade upp täcket med högerhanden och stapplade tillbaka in i sovrummet och fullständigt föll ner i sängen. Jag hann inte ens få upp täcket ordentligt över hela kroppen innan jag somnade.

Jag drömde om saker som var mjuka och lena. Om hår som blåste i ögonen, om sol som värmde hud och tyg som fladdrade runt benen. Jag drömde om stränder och hav, om ljumma kvällar med syrsor som sjöng. Jag drömde om andedräkt som gav ifrån sig små moln, om knäpptysta nätter där hela stan gömts av ett täcke av snö, om dubbla fotspår på vägen hem, arm i arm.

Jag vaknade på mage, var fortfarande otroligt trött, men den här gången var jag klar i huvudet. Det var inte en dimmig trötthet, utan en tydlig och klar trötthet. Jag kände min nya kropp, hur håret vilade på mina skulderblad, hur täcket låg nedhasat över halva min nakna rumpa, och brösten som tryckte mot min handleder som låg under mig på sängen. Jag rullade över sakta på min vänstra sida och kupade händerna kring brösten och kramade dem lätt. Det var den där fantastiska känslan av att få hålla i något som var så mjukt, som jag hade känt de gånger när jag fått smeka en tjejs bröst. Men den här gången var det skillnad, för nu fick jag inte bara känna på mjukheten, jag fick också känna hur det kändes att få dem smekta. Min bröstkorg hade inte varit något speciellt hittills i mitt liv, men nu kände jag rysningen i kroppen som en lågfrekvent långsam inre skakning. Jag fyttade händerna ut till bröstvårtorna som var styra och känsliga, nästa så att de värkte. Tog bröstvårtorna mellan tummar och pekfingrar och rullade dem sakta mellan fingrarna. Det var som att kroppen slappnade av samtidigt som en rysning av välbehag påblrjades i magtrakten och spred sig genom kroppen, upp över axlarna till hårfästet och ända ner på vristerna. Men framförallt var det som att rysningen av välbehag snurrade runt och blev till värme som sakta men bestämt tog sig mot området mellan mina ben.
Jag hade inte vågat känna mig själv där nere än, men nu släppte jag bröstet med högerhanden och lät baksidan av handen och naglarna sakta smeka huden nedåt, över min mage, ett varv runt navel och sedan ytterligare nedåt. Jag gjorde det otroligt långsamt, som för att inte chocka mig själv. Jag stannade till med handen när den nådde kanten av könshåret och en rysning sköts iväg på en millisekund genom hela min kropp, så vartenda litet fjun på kroppen ställde sig i givakt och hela min kropp skälvde, nästan skakade.
Jag öppnade ögonen och stirrade rakt ut i rummet och släppte ut ett stort andetag genom läpparna med ett långsamt blåsljud, lät handen vara lätt förflyttas över könshåret, och fick hela min… hela min… min… fitta, att kännas som kolsyra.
Att ens tänka ordet, att ens tänka tanken att jag hade en fitta gjorde att det nästan svartnade för ögonen. Eller så var det för att jag kände värmen i luften omkring min hand. Värmen som hade alstrats i hela kroppen och skickats vidare till mitt underliv och som nu omslöt mina fingrar och drog dem till sig. Värmen var som ett nät som mina fingrar trasslat in sig i och som nu halade in mig.

Det var mitt långfinger som nådde själva fittan först. Som först kände hur våt den var, som först kände av nollfriktionen när fingret drog över de hala yttre blygdläpparna, som skickade stötar och blixtar ut genom hela kroppen.
Snart var hela handen där, pekfingret och ringfingret längs med varsin yttre blygdläpp och långfingret över de inre. Jag var så våt och kåt och fittan liksom öppnade sig för min hand, som ett hav av njutning.
Jag lät fingrarna treva, leta och känna. Undersöka hur de olika rörelserna och smekningarna fick mig att känna. Nästan alla känslor kändes helt nya, men de hade alla en sak gemensamt, och det var att allt var så himla, himla skönt.
Men jag hade väntat med en sak. Något jag ville dra ut på. Men nu kände jag att det var dags. Jag drogde tre fingrarna sakta till mig, uppå, så de försiktigt la sig över min klitoris. Den kändes alldeles svullen och oändligt känslig. Jag lät handen bara ligga där i säkert en halvminut, det kändes så känsligt att jag inte vågade röra på handen, medan jag andades med små stötvisa andetag.
Jag låg numera på rygg och stirrade stint upp i taket, eller ännu längre. Det var som att jag såg igenom taket, genom våningen ovanför och vinden och taknocken. Det var som att jag såg klarblå himlar och kolsvarta blinkande stjärnhimlar på samma gång. Det kändes som att jag var i en dröm. Men så la jag lite tryck med handen och gjorde en cirkulerande rörelse över min klitoris och kastades ögonblickligen ut ur drömkänslan. Mina magmuskler krampade så kraftigt att jag ofrivilligt satte mig halvt upp i sängen och bara gapade, med uppspärrade ögon. Jag hade aldrig tidigare ens i närheten känt någonting liknande i mitt liv. Magmusklerna fortsatte att krampa och jag fortsatte mina cirkulerande rörelser snabbare och snabbare min klitoris fort, som om jag inte kunde sluta, trots att det nu var så känslig att det nästan gjorde ont, och plötsligt small det bara till.

Trots att kroppen var ny för mig hade den redan börjar kännas som min. Men nu var det som att den kopplades ifrån mig, som att någon försökte ta tillbaka den igen. Någon gång för länge sen hade Elin försökt förklara hur det kändes för henne att få orgasm, och jag lyckades förstå i dimmorna att det var det som hände mig och att det bara var att följa med. Det var ingen idé att kämpa emot när hela kroppen krampade och kastade sig omkring i sängen, med ansiktet ömsom nedborrat i huvudkudden, ömsom snuddande vid väggen när pannan lutade sig tungt mot den.
Det pågick säkert bara i fem-tio sekunder innan kramperna släppte och jag föll ner som en blöt fläck i sängen. Jag låg fortfarande och skakade och ryckte i hela kroppen, och det var som att jag hörde ekona från de högfrekventa skriken som jag antar att det måste varit jag som hade gett ifrån mig, med känslan långsamt, långsamt ebbade ur kroppen.
Det hade varit ljusa skrik, från en ljus röst. Och jag insåg att jag inte hade sagt någonting sedan förvandlingen.
Jag hade inte hört min röst. Mina nya röst. Min tjejröst.

Tids nog ska jag väl börja prata också, tänkte jag när orgasmens sista skälvning lämnade kroppen. Men det fick vänta.
För nog hade jag fått många orgasmer i mina dar, men det här var någonting annat. Det här var ingenting jag någonsin hade varit i närheten av som kille.
Det här var… det här var som det skulle vara.
Som det skulle kännas.
Tänkte jag.

En stor väg av lyckokänsla la sig som ett täcke över min kropp. Men någonstans var det något som skavde.
Jag låg helt stilla i flera minuter innan jag insåg vad det var.
Det var en tanke om vad som kommer hända nu. Och “tänk om jag förvandlas tillbaka igen?”
Jag visste direkt att jag inte ville det.
Jag hade inte varit säker på många saker i mitt liv, men nu var jag helt och fullständigt säker.

Jag ville fortsätta vara tjej.
Och om jag inte fick vara det för evigt, så kunde jag väl åtminstone få vara det ett litet tag.
Några dagar eller en vecka?

Jag hade så himla mycket som jag ville upptäcka.

---

---

Fler noveller av samma författare

Titel	Kategori	Betyg	Datum
Förvandlingen Kapitel 2: Edith	Lesbiskt	4.9	19/9-17
Förvandlingen Kapitel 1	Onani	3.9	12/9-17

Kommentarer

Kommentera denna novell

Du måste vara inloggad för att skriva kommentarer.