I Betraktarens Öga

---

---

Käre Läsare,

Novellen här nedan innehåller inslag av, för detta forum ganska ovanlig karaktär och dessa kunde nog, i sin tur, mycket väl uppfattas som stötande. Det sistnämnda i synnerhet kanske, om man nu skulle råka "identifiera sig" med någon eller några yttringar i texten. I allra yttersta synnerhet Kvinnliga läsare, skall noga(!) begrunda denna varning, innan man fortsätter, här.

En kvasi-filosofisk reflektion, får tjäna till ett kortfattat Företal ;

Perfektion existerar för det första inte, annat än (möjligen) i Idévärlden. För det andra är den inte, till skillnad från gängse uppfattning, det minsta eftersträvansvärd. Jakten på den illusoriska och gäckande fulländningen skall alltid, förr eller senare, sluta i stress och djup besvikelse. Den senaste tekniken, ja maskiner alltså, kan framställa föremål med matematisk precision, ur rena, syntetiska och homogena material. Säg en smörkniv i halvseg plast. Inte etthundra procent perfekt kanske, men tillräckligt nära för att den skall upplevas som steril. Skulle inte Farfars genom skaparglädje handtäljda dito, i obändigt skev och kvistig Ene alltid föredragas? Trots att den smörat brödskivorna tusentals gånger genom åren, diskats lika många, doftar den ändock aromatiskt av det ljusa träet.

Likaså är det med Damerna. Perfektionen är ointressant och ouppnåelig. Skavankerna och bristerna gör dem istället så mänskliga och verkliga, vilket i sin tur är själva fundamentet för att skapa en erotisk spänning.

Så, innan Ni uppbragt kastar er å närmsta tangentbord eller dylikt skrivdon för att författa giftiga eller spydiga PM/kommentarer, så dra er vänligen följande lakoniska påståenden till minnes:

Erotiken är för var och en något alldeles eget och unikt

och

Litteraturen är fri!

---

I BETRAKTARENS ÖGA

- - - - - ~~~ ||| ~~~ - - - - -

"Behold! a very peculiar species of Tree - it only grows in the dark!"

- - - - - ~~~ ||| ~~~ - - - - -

En spöregnig, kylslagen och vindplågad afton i April, befann jag mig på ett café i Stockholm. Ja, tusan i mej om där utanför inte singlade ned en och annan snöflinga också, över den sparsamma men skira grönskan, än så länge mestadels kvar i sina knoppande startblock. Det var dock inte tal om något litet mysigt café, med mjuk dämpad belysning, snirkligt möblemang och porslin med förgylld kant. Eller spröda Napoleonbakelser på menyn. Nej, nej, det var en av de där stora, sterila och oförblommerat kommersiella kedjorna, där minst hälften av sortimentet smakar av fadd "tjiiskäjjk" och detsamma i regel serveras med simpla plastbestick.

Dessutom är ljudmiljön därinne fruktansvärd! Horder av (tillsynes debila) ungdomar fäktar nervöst med sina blinkande mobiltelefoner och kacklar gällt, som om de alla samtidigt, medelst audiovisuell krigföring, söker överta ordförandeklubban i just sin lilla fjortiskonferens. Som vore detta inte vore nog, ett enfaldens monotona "unts-unts-unts" strömmande ur en billig ljudanläggning, på skorrande hög volym. Merparten av personalen också för övrigt sannolikt i tonåren. Överallt hårda blanka golv- och väggytor som på bästa badrumsmanér obarmhärtigt reflekterar allt stök och nojs, men vilka i gengäld säkert är lätta att rengöra.

Varför ska man envisas med att uppsöka sådana ställen, när det finns annat? Lathet? Masochism? Ja, ren idioti!? Just den frågeställningen trängde sig på, när jag satt där vid mitt repiga och metalliskt doftande bord, nästan helt tillverkat av aluminium. Naturligtvis blir man deprimerad, fattas bara...

Hur det nu var så fångades efter en stund min fulla uppmärksamhet, de kakofoniska förhållandena till trots, av ett sällskap som slog sig ned precis bredvid mig. Eller, trängde sig ned, rättare sagt, eftersom bord och stolar i industriell anda nästintill ställts på varandra. Två unga damer i sjuttonårsåldern, skulle man kunna tro, av kläder och röster att döma. Ingenting märkvärdigt i sak, på ett sådant ställe, mer en regel än undantag. Men, någonting var ändå påfallande märkligt med dem. Det stämde inte riktigt.

En stund av förstrött sneglande kastade inget förklarande ljus över situationen, men sedan, efter att jag gått efter ett glas vatten Såg jag dem på väg tillbaka till min mediokra sittplats. Såg dem samtidigt... och, mina vänner, en ojämförlig chock var med ens ett faktum. Momentan ögonvärk infann sig, dessvärre. Jag presenterades nämligen ett estetisk motsatsförhållande av de mest diametrala proportioner! På renaste Svenska: Den ena vacker som en dag, den andra ful som stryk - en fägringens och vederstyggelsens sträva kontrapunkt.

Hur i hela Fridens da'r kunde dessa två disparata skönhetstyper sitta vid samma bord, samtala med varandra dessutom? När de i självaste verket såg ut att komma från olika planeter? Två olika dimensioner, rent utav?!

Den gode läsaren brinner säkerligen redan här av iver att få reda på fler upplysningar i detta utseendemässigt så allvarligt upprörande ärende. Självfallet skall han* här få sitt lystmäte, i så pass detaljerad form som den Goda Smaken nu tillåter. Låt oss, för att i bästa fall mildra obehaget något, börja i den vackra ändan av spektaklet.

Sällan har väl ett par trötta mansögon förlänats så överväldigande fagra synintryck. En hugsvalelse värdig Parnasser, av högsta rang och dignitet. Ett glittrande gyldenblont hårsvall rinner muntert ned för ett nätt och högburet huvud, och omfamnar sedan mjukt, med en kavat liten insvängning längst ned, flickans utsökt skulpterade skuldror och axlar. Cowper's pre-rafaelitiska gestaltning av fåfängan bleknar. Den stolta, men samtidigt ytterligt delikata nacken skymtar med sin kyssvänligt subtila kurvatur bak den nyss omnämnda gnistrande ridån. Halsen, till hälften dold av en mintgrön polokrage i skir kashmir, suggererar fram en kittlande förnimmelse längs den egna ryggraden, nästan som om man redan var i färd med att ömt nafsa sig uppåt där, över sensuella åsar och kanjoner, mot hennes smäckra öronsnäcka.

[Läsaren uppmanas redan här att vänligast men genast, omläsa stycket precis ovan. Blunda sedan och försök, att efter fantasins bästa förmåga, bemåla insidan av edra ögonlock med vad som här beskrivits. Kan ni frammana endast en tiondedel av det jag bevittnade där, så skall ni överväldigas av sällsam lycka. Drabbas av svindel. Röras till tårar...]

Likt en Pygmalion satt jag hänfallen inför denna svalt klassiska sinnebild av utmejslad estetik, som om den nyss börjat röra sig,... precis börjat erhålla sin kroppsvärme.

Det älvolika klingande skrattet likt en generös näve äkta små pärlor, ömsom studsande ömsom trillande utför en tunn silverbricka, i försiktig lutning. En välbehagets värmande darrning genomfar min själ. Inramningen av dessa himmelska harmonier är tvenne, av fyllighet fulländade läppar. Endast en flyktig blick räcker för att nå djupaste förståelse av den smak dessa konstverk besitter; subtilaste Karibisk vanilj, med oemotståndliga toner av färska, röda sommarbär.

Näsan, den näpna, alldeles bedårande. En spjuveraktig liten pikant nästipp, vilken vippar, knappt märkbart när hon talar. Vad kan egentligen mer tilläggas om denna?

... och brösten, ... Kära Någon! Den unga flickans Bröst!!

Paradoxen förkroppsligad. Under den exklusivt tunna väven framträder de, avtecknar sig tydligt, nästan som vore de alldeles blottlagda. Skapta i fast och pockande, men på samma gång mjuk välvning, som för att omslutas av lystna händer, ... men, på samma gång för ädla för att beröras. Ytterst belägna på dessa nymphette-kullar ett par kontrasterande och rodnande (ser jag för mitt inre) hårda knoppar, som rubiner tillslipade av Antwerpsk mästarhand.

Mer fanns inte till beskådan, av denna unga varelse här, ty bordsytor och annat skymde hennes midja och nedåt. Vilket min mentala hälsa tackade såväl högre som lägre makter särskilt för. Det hade jag inte stått pall för.

Nå, gott folk, se till att sitta ned nu. Ta några rejäla klunkar av något stärkande och ett par djupa andetag. Vi måste nämligen gå vidare, till beskrivningen av den andra flickstackaren.

- - - - - ~~~ ||| ~~~ - - - - -

"As he passed the old alleyway, later that very evening, the unshapely guise of [[misery]] caught the corner of his eye. Looking straight at it seemed to dissolve it's contour. He shuddered and ran off, like mad"

- - - - - ~~~ ||| ~~~ - - - - -

En kort, gles, ojämn och flottig ursäkt för en frisyr (Ni får vänligast ursäkta den direktöversatta anglicismen!) vanpryder den lika flottbemängda hjässan. Stubbigheten i hårväxten följer, för allt man kan se och föreställa sig, likaledes samma vanprydande anda över hela kroppen. Styva, grova och mörka hårspröt bryter i sporadiska men rikligt förekommande "ruggar" fram genom det bleka hullet på armarna. På den valkiga hakan likaså. Svinborst ter sig inte alls illa, i en jämförelse. Redan dessa synintryck torde vara tillräckliga för att frambringa skärande av tänder och rysningar av obehag hos den arme betraktaren. Naturligtvis är inte dessa nämnda hemskheter nära nog, utan tjänar dessvärre enbart som en Uvertyr till den vämjeliga helheten.

Uppsynen skevar på ett sådant vis, att man inte riktigt kan förstå åt vilket håll. Näsan, närmast av bakpotatistyp, är översållad av små mörka fläckar av divergerande storlek och det är omöjligt att avgöra vad som är permanenta missfärgningar och vad som är pormaskar. Hu! De plufsiga kinderna sticker rakt ut från sidorna av huvudet, nästan som om de var egna varelser eller parasiter. Just här är faktiskt kroppsbehåringen av annan karaktär, vid närmare skärskådande; nämligen tätt luden. Ja, just precis, ett par luddiga svålar, är det, som ansträngt häver och krumbuktar sig när den horribla honvarelsen begärligt tuggar i sig den syntetiska chokladsubstansen från papptallriken.

Hur kommer det sig att man väljer ljusgrå tunna ulltajts, när man är begåvad med lår bubbliga av celluliter! Som ett par veritabla stubbar av fett?! Kanske inte hade varit mitt förstaval, i det prekära läget... Överhuvudtaget besitter denna unga kvinna inga som helst chanser att klä sig på ett fördelaktigt vis, möjligen kunde det allra värsta till nöds skylas i heltäckande säckväv.

Fingrarna och händerna för osökt tanken till någon slags,... korv, otillagad och isterfylld, med blekt och alltför tunt fjälster. Obehagliga grumliga naglar, med självsprickor i, vilka knappt ser ut att sitta fast ordentligt.

Brösten är svåra att göra sin fasansfulla rättvisa när man beskriver dem såhär i ord, men den uppenbara referens som ligger närmast till hands är de i populärkulturen s.k. "Moobs", det vill säga Man-Boobs. Framträdande valk-liknande bröst som hos en gravt överviktig ung man.

Jag lyssnar uppmärksamt till deras konversation. Fullständig samklang råder uppenbarligen här, avseende intellekt och apparans för dem båda. Detsamma gäller röstkvalitéerna. I det förra fallet nyttjas en välartikulerad, välformulerad Svenska med en säregen sjungande och mjuk språkmelodi. Ordförrådet rikt och replikerna rappa och förnumstiga. I det senare fallet... suck, ... raka motsatsen, avseende alltsammans.

Allt detta framkallar i mig en yrsel och lätt illamående.

Kan ni verkligen klandra mig, för att jag inte orkade längre, vare sig se eller lystra till dessa ojämförliga kontraster? Under alla omständigheter blev det alltför utmattande, övermäktigt, och jag lämnade således den kaotiska lokalen i all hast. Med ett par föga eleganta springsteg var jag åter ute i den väntande vårens snålaste av väderlekar, vilken till största lättnad åter piskade mig till sans med oförtruten nederbörd, vindbyar och råkyla.

Episoden lämnade inte mitt medvetande. Den bet sig envetet fast. Det vackraste vackra och det fulaste fula. Som såta vänner. En ohelig allians?

- - - - - ~~~ ||| ~~~ - - - - -

"All mirrors in the building, across the street, suddenly lost their ability to reflect. But, standing in front of them still had an intense effect on ones mind"

- - - - - ~~~ ||| ~~~ - - - - -

Vackra kvinnor finns överallt i Stockholm, var man än vänder sig syns de. Unga, mogna och allt däremellan. Att se på dem, ganska oblygt objektifiera, ja det gör jag varje dag. Den i feministkretsar så avskydda och manligt granskande blick vilken väl förvisso fyller en biologisk roll, för vår art som helhet? Att verkligen Se dem, ordentligt. Som sagt skärskåda. Går man sedan igenom minnesbanken, bestående av alla som någonsin attraherat, så finns där ingen riktig röd tråd; Olika färgtoner i hyn, kurvaturer, längder, bystmått, frisyrer, klädstilar, gladlynta eller svalt reserverade - de tjusade mig, till känslor och erotiskt intresse. Märkvärdigt.

Så började jag att jämföra, nästan mot min vilja. Till en början oftast undermedvetet. A Divine reference. Ingen kunde mäta sig mot skönheten i mintgrön kashmir, ja, inte ens de aktuella favoriterna på arbetet eller serveringstjejerna på mina stam-caféer. Först drömde jag om flickan. Långa onani-sessioner till det detaljerade minnet av hennes oslagbara uppenbarelse. Ja detaljerna fanns där, kristallklara, att visualisera en i taget. Men, att se helheten var direkt lögn. Vilket störde mig en aning.

Så, en kväll, efter en ovanligt seg dag, kom jag hem, rätt ordentligt sent. Mitten av Juni, har vi hunnit till. Kryddstark take-out-mat och ett par krispigt svala bärs, är vad jag här orkat prestera, på middagsfronten. Och TV:n till enda och skräniga sällskap, med dess hundratals kanaler. En av de allra trashigaste sänder nu Victorias Secret Fashion Show, från i vintras. "Kunde väl vara ganska trevligt" resonerar jag av gammal vana och avhåller mig från vidare slö-zappande, för tillfället.

Långbenta varelser med strama anletsdrag och inte ett gram fett på fel ställe. Dock precis rätt mängd av det sistnämnda, i byst och stuss. Drömkvinnorna som dryper av perfektion,... de alla andra kvinnor tror att de vill se ut som. Idoler och ikoner. De skira underkläderna smiter sensuellt åt, där de graciöst steppar fram och HD-kvaliteten på skärmen gör så att säga sitt jobb också. En precis lagom frustrerande påklädd nakenhet.

Men, någonstans under föreställningens gång så känner jag av ett litet skavande korn av irritation, i sinnet. Ett uppvaknande för mitt medvetande är så sakteliga påbörjat...

- - - - - ~~~ ||| ~~~ - - - - -

"As fall come to an end, the first snow began to fall. A few hesitating flakes at first. Then plentiful. To their profound uncomfort and dismay, it wasn't all that white"

- - - - - ~~~ ||| ~~~ - - - - -

När tankens frö väl såtts gick det inte att hindra. Växte till exponentiellt. Sedan den tidiga ungdomens år hade jag alltid strävat efter pinglorna. Puddingarna. Hade ansträngt mig, krumbuktat mig och allmänt gjort mig till. Bearbetat, charmat och varit påstridig, ibland till en direkt skamlig nivå. Vissa gånger fungerade det, andra inte. Ja, oftast inte. Tillfredsställelsen i att landa ett prima ''villebråd'' infann sig ofta, men själva kalasandet på detsamma motsvarade sanningen att säga aldrig förväntningarna. Aldrig, aldrig någonsin.

Vilket horribelt slöseri med tid och energi!

Prövade mig så sakta fram i pornografins dunklare utmarker, med kvinnor och tjejer som sett bättre dagar. Eller kvinnor och tjejer som aldrig sett några goda dagar.

Den första i denna rad skall inte glömmas, i första taget. En utmärglad Amerikanska, som i den korta scenen, förbluffande autentiskt, ikläder sig rollen som crackhora. Månne hade hon gjort autentisk research, inför sitt rollframträdande? Stripigt hår, grönblekta amatörtatueringar på rödflammig, torrfnasig och rynkig hy. Riktiga taxöron till bröst och ett allmänt sönder-rökt utseende. Gula tänder därtill. Hon ligger på en skabbig soffa i en rörig lokal, trailer-trashmiljö, och blir knullad av en manlig, något äldre ekvivalent. Oengagerat och smutsigt. Monotona och slentrianmässiga stön och porr-ylanden, helt utan trovärdighet.

Låter förfärligt tänker ni, va? Ja och nej, svarar jag Er då.

Min uppjagade kåthet känner inga gränser. Det är som att kliva rakt på en mina, när jag tar i den maximalt styvnade kuken, den exploderar vid första beröring. Som om man var 15 på nytt! Orgasmens ljuva ilningar dröjer sig kvar i mellangärdet, i dryga timmen.

Nästa kapitel i denna historia om självförverkligande skulle inkludera praktik. Hands on. Det fanns nämligen ingen återvändo.

- - - - - ~~~ ||| ~~~ - - - - -

"It's flavour was aggressively bland,.."

- - - - - ~~~ ||| ~~~ - - - - -

En erbarmlig restaurang, belägen på Hornsgatans allra sämsta del. En arkitektonisk utformning och ett litet stycke stadsplanering som Gud glömt, ja, förmodligen aldrig lagt sina omnipotenta händer vid. Som en trång och dammig vägren, bredvid innerstadens motsvarighet till motorväg. Den höglänta Åsöns befolkning känner haket som sista utpost för alkisar på dekis, innan de permanent hamnar nedpissade och i mänsklig mening skutkörda, ute på stadsdelens många parkbänkar. Lokalen är inte stor, luktar av kompakt stekos och förbränt nikotin genom decennier. Jack Vegas-maskiner på rad, såklart.

Min gestalt sticker märkbart ut här, välfriserad och propert casual-klädd, som jag är. Fräsch. Rödmosiga, djupt deprimerade ögonpar betraktar mig dimmigt och förstrött men häpet. Fortsätter sedan ned, tillbaka i sina bägare, som om inget hänt. Det är sen eftermiddag, Söndag närmare bestämt och försommarvädret strålande. Här inne kunde vara November.

"Va ska ru ha, rå?" frågar den föga charmiga servitrisen, då jag satt mig vid ett fönsterbord, med raspigt och hårt tonfall. Utanför den solkiga rutan går en barnfamilj förbi, med uppspelta ungar och soliga föräldrar. Ljusa lätta kläder. Förmodligen på väg mot Årstavikens glittrande vatten, bangolf och glassar. Jag har gått in i en annan dimension...

Har man väl på börjat leken kan man lika gärna gå "Åål inn" så det blir en farligt seg plankstek, med potatismos som smakar vidbränt rostbröd. Superfet och liksom plastlik sauce bearnaise, utan egentlig smak. Som gult motorfett, med gröna prickar i... En blaskig Corona att dricka.

Måltidens ytterliga bedrövlighet vederkvickar mig och får saven att stiga i könet. Härinne existerar inte någon skönhet eller stil! Har aldrig gjort.

Sällskapet på bordet bakom har hamnat i en berusad dispyt. Om vad exakt är oklart, men Berra är heligt förbannad på Robban, så mycket kan man absolut räkna ut. Det grymtas och bankas i bordsskivan. Upprörda bekanta försöker lugna ner. Svordomsharanger. Precis som åskådarna i lokalen tror att servitrisen lyckats stävja grälet, så åker en bedagad herre i golvet, med ett brak. Blod sprutar ur ett jack i pannan. Handgemäng börjar och förflyttar sig snart ut på gatan. Trötta polismän dyker upp och buntar rutinerat ihop välbekanta fylle-nyllen, för en kort färd till SÖS, där vana sömmerskor ska sy dem samman för vilken gång i ordningen. Sedan vidare till nattlig fyllecellsångest.

Vid de bortförda slagskämparnas bord inne på restaurangen sitter en kvinna kvar och gråter stilla och trasigt. Läpparna små utav rödtjut är blå. Håret illrött av billig infärgning och trassligt. Svart syntetklänning, på tok för kort och hög slits. Kunde vara köpt i Ullared.

Detta är min välsignade chans.

"Hej" säger jag, ganska nervöst. "Får jag bjuda på något?" Stora, nästan barnsliga gröna ögon ser upp på mig. "Mer av den" säger hon uttryckslöst och skjuter fram sitt vinglas, med utsidan av handen. "Ta en flaska... ta två"

Genom klunkarnas ömkliga maraton sitter vi, bredvid varandra på en av de bänkar som här finns, vid ett i övrigt tomt bord. Ja, där sitter vi i sällskap, tills det att man bommar etablissemanget för natten.

Ann-Mari, just med den enkla stavningen, heter min, av slumpen generöst tilldelade bordsdam. Uppväxt i kvarteren härikring, har sällan lämnat dem överhuvudtaget, får jag veta. Är 42 år, men ser nästan pensionsfärdig ut. In Vino Veritas och vad man vill veta är det bara att fråga henne om. Jag får så småningom på grund av detta veta mer än jag vill,... vilket gör mig djävulskt kåt!

Frånskild tre gånger, barn med samtliga herrar, det första kom vid 15. Såväl hennes egen som det blivande barnets far spöade opp henne rejält för tilltaget, att behålla det. Två av dessa tidigare makar utgjorde förresten de huvudsakliga kombattanterna här i restaurangen precis nyss, gör hon klart. Det kastar onekligen ett förklarande ljus över hela saken.

Sakta och successivt glider jag närmare henne, på bänken, tills vi sitter höft mot höft. Lår mot lår. Elvis pryder ljudmiljön med sin King Creole, för minst den tredje gången. Musik som är charmigt passé. Smyger en arm om hennes liv. Detta är hetta!

Graviditeter, tröstätande och hetsbantande omvartannat, kopiös alkoholkonsumtion därtill, har satt sina permanenta spår på hennes kroppshydda. Mullig men inte fet, fast det mesta på henne hänger sorgligt, som det tappat all stuns och gnista.

När vi lämnar stället blir jag yr av förväntan.

- - - - - ~~~ ||| ~~~ - - - - -

"But, what did I tell you; constantly walking uphill is exhausting, even if the ground itself is flat"

- - - - - ~~~ ||| ~~~ - - - - -

Uppehåll efter uppehåll. Vingligt. Trots att sträckan inte är mer än några kvarter, så tar det närapå halvtimmen att nå till Ann-Maris lya, nere vid Liljeholmsbrofästet. Vad som först slår en är att det härinne doftar exakt som den restaurang vi under aftonen bevistat. Samt någonting odefinierbart och sötaktigt. Tavlor utan egentliga motiv hänger på väggarna, bleka blommor i fönstren och kitschiga prydnadsföremål på hyllor och skåp. Gardiner. Ingen skulle dock med den bästa av viljor kunna påstå att här var inrett. Samma parallella November-dimension.

Kvinnokroppen är tung och omedgörlig, men villig. Baxar och baxar, tills hon halvligger i sin bruna vardagsrumssoffa. TVn är på, ja, har lämnats på. Är förmodligen alltid på. Stor självbehärskning krävs för att inte slita av trosorna och ta henne, direkt.

"Ann-Mari..." viskar jag, i hennes öra. "Vill du älska med mig?"

"Mmmmhrmm,... du e så snäll" får jag till svar.

Det får duga, eller vad säger ni?

Utan att ta av henne några kläder, så börjar jag kyssa hennes knän och lår. Valkiga och oformliga. Fjäderlätta ömma smekningar. Kvinnan hummar gillande. Hon har slarvknullats nästan hela sitt liv, ibland hårt och ibland slött. Men, förmodligen aldrig älskats med. Varm fukt strömmar ut under klänningens fåll. Den väntar på mig, därunder.

Nafsar i det lösa skinnet på halsen. Klöser på ryggen. Brösten ger rappt svar på min behandling. Försiktigt låter jag den vulgära syntetklänningens axelband falla åt sidorna. Under det svarta tyget finns ingen bysthållare eller liknande, att ytterligare forcera, bara utflytande kvinnohull.

Mina läppar omsluter en gigantisk bröstvårta, i djupaste purpurfärg. Suger in den i munnen. Hård som sten. Nästan lika hård som min kuk.

"Sköönt,..." sluddrar min älskarinna, till bekräftelse.

Tar ett tag om den andra vårtan med fingrarna och drar försiktigt. Rullar den mellan mina fingertoppar och nyper till ordentligt!

- - - - - ~~~ ||| ~~~ - - - - -

"If time was to gain knowledge of it's own character and existence, we're all screwed, Bigtime!"

- - - - - ~~~ ||| ~~~ - - - - -

Många är de, vilka släcker den elektriska belysningen, innan älskogen på allvar tar sin början. Jag, å andra sidan, sträcker mig efter strömbrytaren till golvlampan, precis bredvid soffgaveln. 60 Watts exponerande och oförmildrande ljus strömmar snart ned över ett tillsynes ganska omaka par.

Likt pärmarna till en stor och tung bok öppnar jag med andakt låren. Kanske den enda boken, om än bildlig, i denna litterärt försummade miljö.

Fittan som möter mig har en överväldigande stark personlighet och karaktär. Danad som av egen livserfarenhet. Jag önskar, mina kära läsare, att ni kunnat vara med mig där, i denna stund. De unga och piffiga fruntimmer jag mestadels lägrat har haft uttryckslösa och bleka underliv, ja, liknande de vaginareplikor i gummi, som saluförs i särskilda butiksmiljöer. Passiva i sexakten. Ann-Maris slida, saftig och vinröd, ville bekanta sig med mig, hade nästan en bedjande uppsyn.

All den spänst som i övriga kroppen fattades henne, fanns istället här. Tjocka, fylliga och blodfyllda hudveck och skrymslen att utforska. En schavigt rakad, rödhårig landningsbana av pubeshår. Jag dök ned och slickade den, begärligt. Hånglade och tungkysstes med den.

"Faan va äcklit!"

Ljudet av en ung gäll flickröst skär som en cirkelsåg genom den täta luften. Saboterar mitt livs bästa knull. På tröskeln till vardagsrummet, från ett angränsande rum som jag inte tidigare noterat, stirrar en knubbig gestalt mot oss. Med stor och upprörd skepsis. Déjà vu, alltså. Jag tappar andan och är osäker på om jag kommer att finna den igen. Flickstackaren från tidigare i våras. Den vackrastes så vämjeliga motpart. Nu ännu fulare än någonsin.

"Mmmääh,... gå å lägg rejj, Bella" gnäller Ann-Mari sprött, utan nödvändig auktoritet. Mamma Ann-Mari, uppenbarligen. Vad kan oddsen vara, för sådana sammanträffanden? Bortbytingen står envist kvar, som en stenstod. Cock-blockar på så vis den envisa stenstoden i mina kallingar.

I ett försök att behålla min värdighet reser jag mig sakta och rättar till kläderna. Känner hur kukens konturer tydligt framträder genom byxtyget, kanske med en våt fläck av kåtsaft.

Efter ett par misslyckade försök bär rösten någorlunda ordentligt och jag deklarerar kort och torrt min avsikt att göra en snar sorti. Ingen av kvinnorna ger replik... Farligt nära dotterns groteska uppenbarelse, passerar jag på väg mot trapphuset och nattluften utanför. En besynnerlig doftblandning av uppvärmt stearin, svett och terpentin står kring flickan. Vansinnets vågor sköljer över mitt sinne, av stegrande lystnad. Att få knulla Bella vore Nirvana...

Det sista jag tycker mig se därinne, innan jag förmår mig att gå ut, är de vidöppna låren och den slaskiga skåran, besviket gapande efter mig. Ann-Mari har somnat.

- - - - - ~~~ ||| ~~~ - - - - -

"Oh, that towering, blue Babylonian gate of old, it proved to be a test of sorts. No doors, no guard, no portcullis... only the true and genuine coward was allowed to pass through"

- - - - - ~~~ ||| ~~~ - - - - -

Jag kommer inte längre än ett par steg utanför lägenheten, innan det tar tvärstopp och jag måste sitta ned, på den kalla hårda marmortrappan. Systemet har överhettats.

Säkerligen känner ni alla till den speciella stämning som härskar i de Svenska trapphusen, ja, trapphus i en internationell mening, också. En märklig och ofta smått ogästvänlig passage, vilken liksom motvilligt förbinder de närbelägna bostäderna med varandra. Utrymmen där man inte gärna uppehåller sig längre än nödvändigt. Ihålig ekande akustik. En byggteknisk kompromiss. Men på natten en sällsam stillhet. Knappt hörbara ljud, från hushållen bak lyckta dörrar, sus från ventilation och fjärrvärme.

Endast några meter från mig ligger ljuvligheten redo. Fyfan! Utan mentala spärrar lättar jag på knappar och blixtlås och släpper fram min manslem, värkande, priapristiskt rigid, slemmig och på det hela taget ömklig. Runkar den med trög frenesi, både hyperkänslig och avdomnad på samma gång. Endast lampknappens diod lyser röd, likt en olycksbådande stjärna ovanför mig. De kvardröjande bilderna och smakerna av sjabbig och utfläkt drömkvinna plågar och maler envetet i mig. Hur länge sitter jag där? Inte den blekaste. Ljust har det ännu inte blivit ute, när det plötsligt slår mig

Något låsvred har inte hörts...

Darrande och flämtande tassar jag fram till dörren igen. Ståndet helt fritt, i vädret. Lägger örat tätt mot det rödbruna träfanéret och försöker lyssna efter ljud inifrån. Svårt, att urskilja något är det, eftersom pulsen dunkar som en baskagge i bröst och huvud, ja, risken finns att detta våldsamma bankande hörs in till lägenheten till och med.

Tänk inte för mycket viskar jag, i egenuppmuntrande syfte.

Fungerar.

Med beslutsamhet, dock så varsamt som möjligt trycker jag ned handtaget. Och dörren glider strax upp, med ett diskret knarrande. Stopp! Lystra... För säkerhets skull lämnar jag den så. Halvöppen. Likt en bisarr, störtkåt ninjafigur smyger jag sedan rakt in i farozonen, igen, försatsen droppande över halva golvet. Utan belysning råder beckmörker, bakom fiendens linjer.

Trevande längs väggen slår jag strax i foten i en hård golvmöbel, vilket gör svinont. Men, den försåtlige knull-ninjan hör till ett släkte med ytterst sträng disciplin. Bit ihop och knip igen. Famlar vidare ut i vad som borde vara vardagsrummet och blir varse tunga snusande ljud, precis framför mig. Ann-Mari ligger kvar, där jag lämnade henne.

Nu är inte tid för långdragna ritualer eller manér. Samlag skall fullbordas.

Utan minsta tillstymmelse till östasiatisk smidighet lägger jag mig på soffan, bredvid den sovande. Som inte vaknar av det. Ann-Maris ben tycks predisponerade att säras på, för så fort jag vidrör dem så skrevar hon upp till max. Som på reflex. Fittskåran är tack och lov oförändrat sjöblöt och hal så jag lägger mig över den slitna kvinnokroppen och låter det sprängfärdiga ollonet stryka mot hennes blygd.

Så till den milda grad öppet och vått är det att jag inte ens märker när jag glidit in i henne. Rätt var det är så knullar jag, bara. Hon ligger helt stilla som en mjölsäck, men efter en kortare stunds stötande in i den köttiga hettan så kommer ett ljudande svar - "ah - ah - ah - ah - åh"

Det är så infernaliskt ljuvligt och fel och fult. The male point of no return närmar sig oroväckande snabbt och jag kan inte hålla tillbaka mina grymtande läten längre. Förebådande sköna kramper anhopar sig, i tätnande vågor.

"Hyyssj, väck inte opp 'na" instruerar Ann-Mari halvsovande men förvånansvärt klarsynt.

I vanliga fall brukar jag visa gentlemannatakt och artigt fråga var damen i fråga önskar att jag sprutar, någonstans. Till och med under alkoholpåverkan, visar jag normalt sett denna lilla hänsyn. Vilket nästan alltid brukar uppskattas.

Ingalunda sa Kunigunda

- - - - - ~~~ ||| ~~~ - - - - -

"Sliding... sliding without direction,... across and towards a barren nothingness... It's damn soft"

- - - - - ~~~ ||| ~~~ - - - - -

Svår svindel och sus i huvudet när tjocka spermastrålar ilsket skjuter fram ur mig, i generösa doser. Kvinnan registrerar den invärtes utlösningen och låter höra ett nästintill ohörbart suckande, av behag låter det som. Mina stötar avstannar inte som förväntat, utan fortsätter maniskt, ståndet fortfarande fullt. Jag vill inte och orkar inte knulla mer, men kroppen fortsätter oförtrutet att jucka och stöta. Det ilar starkt i ollonet, ja, det känns ungefär som en hand som vaknar till igen, efter en längre tid av strypt blodcirkulation. Rekordömt, direkt plågsamt. Maktlös, är jag... besatt.

Den andra satsen pressas vällande fram och blandas med resterna av den första. Under spastiska och smärtsamma former, men uppenbart är att jag inte kan stoppa galenskapen.

"Hjälp mig, Hjälp mig Bella" vrålar jag, med all kraft som går att uppbåda. Hjälp får jag. Kvicka steg närmar sig, argt.

Det knakar som en gammal gisten ekparkett i bröstet, då den första sparken tar i revbenen, på sidan. Åh, så befriande. Andra smällen rakt på låret. Och så skallen... först när överläppen spricker upp så lyckas jag dra mig ur Ann-Mari.

Denna gång är hoppet helt och definitivt ute, vad beträffar att behålla värdigheten. Jag vet inte om ni någonsin försökt att dra på er tighta byxor, med en katastrofal jätte-erektion i vägen, samtidigt som en vildsint tonåring misshandlar er, i brinnande och passionerat raseri? Vänligast ta mig på orden, det är mycket besvärligt.

I sakta gryende morgondag rasar jag slutligen ut på Bergsundsstrand, nere vid vattnet, fullkomligt mörbultad i kropp och psyke. Alla kroppsdelar molar och värker, på sina vis. Från andra sidan gatan blänger en latinamerikansk renhållningsarbetare på mig och skakar uppgivet på huvudet. Ja vad skulle han göra?

- - - - - ~~~ ||| ~~~ - - - - -

"Paint your pictures, and stand by them"

- - - - - ~~~ ||| ~~~ - - - - -

Ni som är bekanta med området känner nog till det lilla berg som skjuter ut i Årstaviken, precis där strandpromenaden mot Skanstull börjar. Varma eftermiddagar är det översållat av badare och solare, nu i arla morgonstund är här bara ett par duvor. Vilka jag kavat steppar förbi och rakt ut i vattnet, med kläder och allt. Temperaturen är nog anständig, men hugger som dolkar av is, i min upphettade hy.

För sista gången på flera månader runkar jag fram de få kvarvarande dropparna av sädesvätska, som finns kvar i mig. Lätt. De blandas ut och virvlar bort i Mälarens vattenmassor. Jag välkomnar tomheten, för stunden.

//Melancholius

-----------------------------------------

*Det i popularitet alltjämt stigande "hen" är en språklig olycka som pronomen betraktat och måste till varje pris undvikas, ja, bekämpas till och med. I detta fall låter vi "läsaren" istället få anges i Maskulinum, enligt beprövad god Tysk modell. Att uttala det förhatliga ordet, med mindre än att man framstår som svagbegåvad, är för övrigt mycket svårt, givet dess inneboende klangliga egenskaper. Man blir förbannad! Förf. anm.

---

---

Fler noveller av samma författare

Titel	Kategori	Betyg	Datum
Hur det kunde ha börjat	Första gången	3.0	25/6-23
Klara från Enerike	Första gången	3.6	12/7-22
Ett ligg, mer eller mindre	Heterosex	3.9	11/3-20
I Betraktarens Öga	Heterosex	3.0	21/6-17
Androm till Varnagel.	Heterosex	4.3	1/6-17
Fjord i Storm	Bdsm	4.2	17/5-16
Det Naturliga urvalet	Fetish	2.8	22/4-16
En tid av Köld	Lesbiskt	4.5	24/11-15
Skuggor av ett 50-tal	Age play	4.5	5/8-15
Det allra Senaste	Age play	4.3	3/6-15
Äpplet faller inte långt	Age play	3.5	26/2-15
Domän	Heterosex	3.7	28/1-15
Frustrationens lov	Heterosex	3.7	12/12-14
Stackaren, herrgården och frälsarinnan	Heterosex	2.8	7/12-14
Prinsessan av Bagarmossen	Lesbiskt	4.1	23/10-14
Förhandlingar - ett givande och tagande	Heterosex	3.6	8/10-14
Manlig upprättelse	Heterosex	3.1	27/9-14
Kaffe smakar ännu bättre i November	Heterosex	4.5	20/9-14
Kaffe smakar bäst i Oktober	Heterosex	4.3	4/9-14
Summer in the city	Fetish	3.0	1/9-14

Kommentarer

Kommentera denna novell

Du måste vara inloggad för att skriva kommentarer.