Interenemy del 19
Nornan uppnebarar
Med tunga steg lunkade Ambi hem till Paters fru för att få råd. Hon möttes av Pater som kände förlägenhet över sitt vittnesmål i tinget:
- Gå in till min fru. Trevligt att ni vaknat upp!
Den hemliga könsakten med HP fortfarande i minne gjorde frun brydd när Ambi kom in. Visste hon?..
I sin grotta satt HP och undrade varför han jagats av fiender. Inte heller förstod han deras upprepade fras om att han "kommer aldrig tillbaka". Skapade hans undermedvetna verkligheten?
Intuitivt anade HP sanningen. Men vilka var det? Allt hade förändrats på Nätet sedan han kom dit. Fanns denna verklighet innan han kunnat observera den? Han tänkte på kvantteorin.
- Förstår du ingenting?
Tankarna avbröts av en norna som dök upp och tycktes läsa hans inre.
- Vem är du? frågade HP.
Nornan verkade fredlig, utstrålade ett lugn. Ett överjordiskt lugn.
- Jag är inte längre orörd, snyftade Ambi. Vad ska jag göra?.. HP kommer aldrig förlåta... det var Daimon som!..
Bakom dörren hörde Pater avslöjandet.
Lättad av att inte ha ertappats kramade och kysste frun bort den väna flickans tårar. Det kändes skönt att smeka moderligt.
- Du är så snäll. Ingen annan är att lita på, hulkade Ambi.
- Allt ska bli bra, lugnade frun och kramade den docksöta flickan.
Tröstande pussar blev till vaga kyssar, nojsande la de sig ned, kelade alltmera krävande. En djup tungkyss fullborda:
- Vad gör vi? sa Ambi då kramarna övergått i hångel.
- Det spelar ingen roll vem jag är, tillkännagav nornan. Stunden nalkas.
- Vad är det jag inte förstår, frågade HP, och vad menar du?
- Dig själv. Hemligheten - vem du är. Fiendskapen kommer därifrån du kommer. Alla här vet att det är du som måste välja. Bara du.
Som förstenad stod HP. Nornan yppade det som latent legat där. Det som hindrats av HP:s ovilja att se sanningen. Obevekligt fortsatte nornan:
- Det finns en tidskod för oss! Alla bekämpar alla, för att överleva. Om du inte lyckas innan noll, kommer alla att dö. Bara du kan häva den. Bara du.
- Varför försöker någon döda mig då?
- Vi har order att döda alla. För att själva överleva. Det är ordningen.
Oroligt spörjde HP vem som låg bakom denna idiotiska ordning.
- Bara du kan historiens ursprung, sa nornan och försvann.
Det är människornas fel! tänkte HP. Människan; han kände ingen samröre med henne längre, den var ond, motbjudande, slemmig.
Ändå kunde han inte släppa tanken på att han kanske förrådde någon. Sitt ursprung, sin egen art? HENNE? Eller var det bara nostalgi?
- Slappna av, stönade frun när hon kände den unga flickkroppen.
- Vi borde sluta här, avvisade Ambi, inte så...
- Du är så ren. Vi måste hålla ihop, mumlade frun och bjöd ett finger.
I frun väcktes en åtrå hon inte kände igen. Aldrig tidigare hade hon dragits till en annan kvinna. Vad höll på att hända inom henne?
Motvilligt drogs Ambi med. Hon förmådde inte fösa bort. Dessutom kändes det ju skönt, mjukt och - spännande. En nyfiken kättja väcktes.
I rus föll kläderna. Omslingrade gav de sig hän. Smakade hungrigt på varandra; undersökte oblygt alla veck, drack ny, förbjuden söt nektar. Omvärlden försvann i ljuv, befriad lidelse. Skir och öm, så olikt...
- Djävulen har besatt er! skrek Pater inrusande. Ve, ve, ve!
Ett antikt "www" korsade HP:s väg mot Nätets grundnivå. Aningar besannas:
Tidskoden fanns; den stod nu på 0009906977. Vid noll var allt slut.
Ordningens spelregler fanns också där: "Döda ena falangen, eller dödas alla". Vem hade konstruerat dessa sadistiska regler?
Han tänkte tillbaka på den jordiska tiden som för all framtid var avstängd för honom. Valent; han både ville och inte ville bli kvitt.
- Jag kan inte glömma flickan jag lämnade; det bara är så, mumlade HP för sig själv.
Deras begränsade minne fungerar inte på mig.
Paters trygga Gemenskap skulle utplåna alla minnen; det vore ju lösningen! tänkte HP: Men till priset av att bli en zombie.
Filerna för de som tidigare försökt döda HP stod nu att läsa på skärmen. Han analyserade de många instruktionerna grundligt. Mycket grundligt.
Mönstret gick inte att ta fel på. Signaturen i instruktionsföljden visade att de bara kunde komma från ett ställe: Labbet?..
- Välj mig! hojtade Daimon utanför. Har vi inte haft kul ihop, kanske?!
De djävlarna har försökt döda mig hela tiden! förtörnades HP. Den fasansfulla fienden hade alltså varit hans gamla vänner - eller?
- Varför? kved han. Varför försöker ni döda mig? fortsatte HP samtidigt som han hamrade in frågan till sitt forna labb.
Han visste inte om det gick fram, om labbet eller ens världen längre existerade. Fortsatte labbets utsända skarprättare av sig själva?
Där fanns också en videofil - Professorns:
Ursinnigt går Pater lös på frun. Slår, slår! Ambi far upp, utom sig bevittnar hon sin nyfunna mätress hamras sönder och samman.
Mellan slagen väser frun att hon "haft en annan, en riktig man, som du känner!" Dessa ord avgör.
"Om du ser detta, avgör du framtiden", öppnade Professorn på videon: "Jag...vi kanske inte längre finns. Vi skickade in AI- dödare, med en tidskod för att de inte skulle ta över. Men de överförde tidskoden till Internets kärna. Bara du kan accesskoden. Förlåt..." Sedan bröts videofilen.
AI- dödare, förbittrades HP. Han själv var ju bara AI- instruktioner nu.
Bland alla data såg HP ytterligare en märklig sak: Hans fil hade kopierats. Det fanns alltså en HP till, eller kanske fler. Kom han att möta sig själv? Kan ett och samma medvetande finnas hos två individer?
- Vad har jag gjort? fasade Pater då hans fru slutat andas. Vi måste tiga om det här. För bådas skull, förstår du!? Annars dör vi alla...
- Jag kan inte välja! gav HP upp dagen därpå. Jag gör slut på mig själv.
- Och krig utbryter, konstaterade Pater. Vi kommer alla dö. Räcker det inte... Vill du svika en gång till? Unge man; tänk på Ambi. Ska hon också dö?
- Kom ihåg vår pakt, sa Pater till Ambi på det fyllda torget. Gud är med oss.
Daimon gick fram när Pater lämnat henne:
- Påverka HP rätt nu. Tänk om han får reda på...Jucka, jucka?
- Du är ett svin, och då väljer han inte dig. Han kanske behöver en rival för att väckas, sa Ambi och blev till Daimons fasa förförisk.
- Så ont vill du inte honom! värjde sig Daimon.
- Vill man inte sin älskade ont? Du krasade Paters äktenskap också.
- Nej... Men jag vet vem som lapade ur det mogna vinets källa, ha ha!
Visste han om hennes tribadiska äventyr? Med snabba steg gick hon bort till HP och kramade honom. HP frågade henne vem av dem han skulle välja.
- Alla är besudlade, svarade hon. Beräknande, falska. Även jag är usel.
- Som du säger? Du är ju den enda jag litar på. Den enda oskyldiga...
Anfäktad av ånger insåg Ambi att hon inte kunde bistå sin kärlek.
Fler noveller av samma författare
