Interenemy del 6
Författare: Bill Persson Datum: 2004-07-25 21:38:15
Kategori: Heterosex
Läst:
3 041 gånger
Betyg: 2.4 (136 röster) 1 medlem har denna novell som favorit
Jag orkade inte
Oron spred sig i HP:s digitala kropp: Spelade fienden ett spratt med honom? Varför svarade inte labbet, gjorde de något han inte fick veta? Hade han ändrat i historien? Var kvantdatorn uppfunnen; den som kunde färdas obehindrat genom tid och rum? Han ville tillbaka.
- Vi måste vara ärliga! HP har rätt att få veta allt om projektet, om han hör av...
- Även om han går under? replikerade Professorn på Assistentens ord.
- Ja, tvekade Assistenten. Ja... även om han går under.
Desperat for HP ut på chatten för att få svar. Hemligheten kommer spricka, tänkte han men det spelade ingen roll, nu gällde det livet:
"Hallå! Finns det någon som kan hjälpa mig?"
"Vem är det?" svarade någon okänd chattare.
HP presenterade sig och att han faktiskt befann sig på Nätet.
"Det gör vi väl alla som sitter här, tokfan".
"Nej, jag är INNE på riktigt. Jag har scannats över på Nätet. Alltså, jag agerar inte i verkligheten längre utan bara som virtuell."
"Visst, och jag är Jesus Kristus okända brorsa : )"
Han förstod att det inte var så lätt för någon att övertygas:
"Ni måste tro mig! Hjälpa mig att få kontakt med MIT- laboratoriet i Boston där min kropp har sövts ned."
Ingen respons. Efter ett tag kunde han dock se: Den han chattat med vände sig till andra på Nätet:
"Ett UFO påstår sig ha scannats över på Nätet", läste han.
"Jag kör över en fluga som flög in i min scanner. Den kan han ha som sällskap", svarade en annan.
- Du vet mycket väl att han inte skulle klara vetskapen om att hon är död, sa Professorn. Valent var allt för honom. Vill du honom ont?
- Är sanningen ond? motfrågade Assistenten.
- Ja, dröjde Professorn, ibland är den faktiskt det.
- Hur ska vi kunna fortsätta projektet om han inte får veta allt?
- Hur ska vi kunna fortsätta om han ger upp?
Äntligen hittade HP en videokamera som han kunde logga in sig på. Nu skulle hans ansikte synas i labbet. Även om HP visste att han i egentlig mening inte hade ett ansikte. Men inget i denna värld fanns ju? Fanns deras värld? Tankarna gick runt i HP:s virtuella skalle.
På labbet fortsatte man scanna Nätet i jakten på HP. Nästan givet upp då:
- Yahoo! ropade Assistenten då HP:s nuna lyste upp skärmen. Äntligen!
Viftande frågade HP om allt var väl.
- Ja, allt väl, bröt Professorn in.
- Hur är det med Valent? frågade HP.
I labbet frös tiden; Professorn och Assistenten tittade på varandra.
På Nätet hade nyheten om den digitala figuren börjat spridas. Sensationen var föremål för en febril aktivitet. Mestadels roades chattarna som skämtade kring påståendet; men en hacker som följde diskussionen undrade.
- Jo, hon hälsar, ljög Professorn.
- Ni kan inte ana vad jag sett här! Får jag prata med henne.
Professorn stammade att hon inte var anträffbar.
- Sök henne, sa HP, annars gör jag det härifrån.
- Nej, fienden kan spåra dig om du pratar med henne!
- Den kan väl lika gärna spåra mig nu, när vi pratar?
- Vi måste sluta här, hastade Professorn, så inget händer.
Labbets nervösa avvisande oroade HP:
- Har det hänt henne något? frågade han.
Assistenten vände sig till Professorn, viskade:
- Säg det nu, säg det. Annars gör jag det.
- Jag har en sak att säga, sa Professorn samtidigt som han tryckte Esc.
- Vad i helvete gör du?! skrek Assistenten.
Två nätvarelser satt i den virtuella världen framför en radio och tittade på varandra. De lyssnade på den märkliga dialogen mellan Professorn och HP:
- Vad vill han?
- Tydligen finns det mer än en.
Överallt på chatten skrattade man åt HP: Hans idoga försök att övertala folk om att han befann sig bokstavligen på Nätet.
I ett pojkrum på den amerikanska landsbygden fanns en enträgen datahacker. En som märkte att något inte stämde. Felen på Nätet uppkom inte slumpartat. Särskilt la han märke till en underlig fil.
Kunde det finnas digitalt liv, spontant uppkommet? I skolan hade man forskat kring digitalt liv. Men denna verkade ha en vilja, en själ?
Hackern vars namn var Linux slog in en identifieringskod. Den svarade: "IP- ADRESS SAKNAS. SÖKER VIDARE". Efter ett tag hittade den filens mönster. Nu lät Linux en Turingtest söka igenom filen. Det tog tre timmar.
Samtidigt såg man på labbet hur ryktet debatterades på Nätet.
- Ingen fara, sa en programmerare. Det finns ingen som tar det på allvar.
"FIL GENOMSÖKT. SPÅR AV AI FINNS", visade Linux dataskärm. AI står för artificiell intelligens. Det fanns många sådana filer på Nätet. Fast denna betedde sig annorlunda. Den agerade självständigt, som om den ville något.
"Hjälp mig, någon!" ekade filen. Linux ryckte till; frågade: "Vem är du?"
"Det är inget skämt, jag finns på Nätet i digital form". Linux visste inte riktigt hur han skulle förhålla sig. Många behagade nojsa på Nätet och han var alltför trött på dessa humorlösa lustigkurrar.
"Bevisa vem du är", uppmanade Linux den vädjande främlingen. Svaret dröjde en stund, sedan kom den desperata bönen:
"HP kallas jag. Här är min identifieringskod /.../ Kontakta MediaLab på Massachusetts Institute of Technology, MIT, i Boston, de kan bekräfta mig. Jag har blivit inscannad på Nätet för att göra slut på felen här: Fienden. Men jag har tappat kontakten med MIT. Jag vädjar; fienden gör snart slut på oss!"
Allt verkade vara totalt vansinne för pojken. Ändå kunde han inte förmå sig att nonchalera den nödställde; tänk om den sa sanningen? Intuitivt sa något inom honom att det var så.
Varför bröts kontakten med labbet? Han hade så mycket att berätta. Men de skulle väl ändå inte tro mig, spekulerade HP: Var det fienden?
Vem är den mystiska fiende som hela tiden bevakar, är det samma som angriper? tänkte han: Varför slår den aldrig till och dödar mig med en gång? Roas den av att terrorisera mig, en virtuell sadist?
Vad fienden än höll på med, stod det klart för HP: Den kom till sist att göra slut på honom, den dagen han inte längre orkade.
- Jag orkade inte, försvarade sig Professorn, HP skulle inte orka höra det heller.
- Förr eller senare får han reda på fakta, sa Assistenten, vad gör vi då?
- Jag hoppas att vi inte längre finns med då.
- Vad menar du? ängslade sig Assistenten. Ska vi överge honom?
- Vi ska alla dö. Han kan i princip finnas hur länge som helst; var som helst, färdas med ljusets hastighet likt andra instruktioner på Nätet. Det enda som kan ta död på honom är sorg över sanningen. Han kan själv avsluta sig. Vill du det?
Fler noveller av samma författare
