Interenemy del 4
Författare: Bill Persson Datum: 2004-07-25 21:36:03
Kategori: Heterosex
Läst:
2 855 gånger
Betyg: 2.5 (162 röster) 1 medlem har denna novell som favorit
Allt som lever
- Vad är det för fel, förbryllades sjuksystern, någon medicinsk förändring har inte skett?
- Den har identifierat honom, kungjorde Professorn.
- Den?..
Överallt där HP fann en terminal försökte han komma i kontakt med labbet. Förbindelsen stördes ideligen och på sista tiden hade det gått riktigt dåligt. Han förstod att fienden var honom på spåren. "Du kommer aldrig tillbaka", stod det på den virtuella skärmen.
- Underligt? sa HP för sig själv. Måste vara fienden...
- Fienden, förklarade Professorn för den oförstående sjuksystern. Den, eller de, har upptäckt honom och nu ger den sig på hans kropp.
- Kan den verkligen tänka ut att han är beroende av en materiell kropp? frågade Assistenten. Andra som ligger i koma angrips inte?
- Bara om den är intelligentare än oss.
Saknaden av HP, den malande känslan av att de kanske aldrig mer skulle ses. Allt detta hade tagit hårt på Valent. Sedan en tid kände hon en trötthet, gick ner i vikt och blev ofta illamående.
- Du kan få gästa vårt hus! erbjöd Pater HP. Bo här. Min fru ordnar det.
Bortkommen, som HP var, accepterade han. Hos Pater bjöds han på mat, för första gången smakade han virtuell mat. Paters fru var en yppig, sval, parant dam som tycktes ha funnit sig i den patriarkaliska tillvaron.
- Nå, unge man? hörde sig Pater för. Hur har du tänkt... med Daimon?
Kunde verkligen saknaden av sin älskade medföra rent fysiska smärtor? tänkte Valent: Eller var det något annat? Hjärtesorgen förvärrade hur som helst. Kontakten med Nätet hade bara blivit sämre. Professorn och labbet verkade inte vilja säga henne sanningen om hur illa ute HP var.
- Intelligentare än oss? frågade sjuksystern Professorn. Är det möjligt?
- Vad säger att människan nått den teoretiska maxgränsen för intelligens? Om det ens finns en maxgräns. Deras generationsfrekvens kan vara miljarder gånger högre. En generation för dem, tar kanske en picosekund? Hela vår biologiska utveckling gör de på några timmar.
Ibland blev smärtorna i magen nästan outhärdliga för Valent. Det stod nu allt mer klart för henne att hon var sjuk. Riktigt fysiskt sjuk.
- Jag önskar att vi aldrig uppfunnit det djävla Internet, bekymra sig Assistenten. Nu är vi totalt beroende av det. Lika bra att börja lära sig köra oxkärra.
- Har vi inte alltid varit beroende? genmälde Professorn.
- Vad menar du? Vårt moderna samhälle är mer sårbart än tidigare. Helt beroende av ett djävla datanät som vi själva konstruerat. HastAlta Vista!
- Människan, och allt liv, har alltid varit beroende av sin omgivning, förtydligade Professorn. Förr var det väder och bördighet. Elnätet har vi länge varit beroende av. Allt som lever är beroende av den livsmiljö den verkar i.
Frågorna gjorde Assistenten filosofisk, han funderade högt:
- Vi har trots allt skapat Internet. Ibland undrar jag: Är det verkligen vi som väljer? Väljer vi våra liv, eller är det livets förutsättningar som väljer åt oss?
- Kanske, sa Professorn, är det så enkelt att allt bara styrs av spelteorins sannolikhetslagar? Ett spel? Ett darwinistiskt spel?
Assistenten förstod vad Professorn menade:
- Det är alltså en kamp: Dem, eller oss? Döda eller dödas?
- Ja...Den starke i något avseende segrar alltid, dröjde Professorn. Här är styrkan intelligens. Är vi starkast? Är HP starkare - överlever han?
Med etikett tycktes Paters fru accepterat rollen som fond till sin make. En dam, svår att komma nära, som bekvämt kopplat bort känslorna. Högfärdig, på ett aristokratiskt sätt som enligt HP klädde henne.
Alla HP:s frågor till frun besvarades av Pater. Ibland lät hon blicken gå till maken, som om det utgjorde hans plikt att svara.
- Jo..? drog HP på det. Daimon säger att jag inte kan bli av med honom?
Frun och Pater växlade oroliga blickar mellan sig och HP.
- Han är en djävul! skrek Pater, slog näven i bordet så både frun och HP skärrade till.
En pinsam stämning rådde efter vredesutbrottet som ingen ville kommentera vidare. HP gick ut, än mer konfunderad över denna värld och vilka som var fiender.
I Internets kosmos fanns inga begränsningar än den man själv satte. Medelst att gå in genom olika dörrar, filer, kunde man göra allt: Flyga, köra bil, kriga, älska eller bara vara. Fantasin hade skapat allt och fantasin underhöll allt.
Nätet var från insidan, och för all del också utsidan, en gigantisk nöjespark. Men även en egen tillvaro. En alldeles egen.
Vem som gjort vad, spelade ingen roll. En del hade skapats av trägna programmerare. Annat genom spontan ordning ur kaos från AI- program som kopierat sig själva; muterat, planlöst, integrerat - levde.
Här fanns allt, så ock ondska - med mänsklig definition. Program som förstörde andra program. Levde på andras död, åt upp det som skapats för att själva skapa.
Det fanns också onda varelser, monster, odjur så hiskliga som fantasin kunnat göra dem. HP förstod att liv och död var ett. Att allt som lever kommer från det döda. Att kampen i livet alltid handlade om konkurrensen om livsmiljön. Och att Nätet ingalunda avvek.
Lugnt spatserande i denna undervärld häpnade HP över allt. Han såg inte de två varelser som smög efter honom. Varelser som hämtade från en saga - och kanske var det så.
- Det är allvarligt, sa Professorn, mycket allvarligt. Det kan vara slutet.
Plötsligt övermannades han av varelserna. De slet i honom, mumlade "döda, döda" medan de slog vilt omkring sig. Skräcken gick över i kamp för livet. Fäktande lyckades HP knocka en av dem, fast kampen var ojämn. Snart fick de ner honom på marken.
HP såg rakt in i dödens ögon, förstod att de skulle göra slut på honom.
- Vad vill ni, vad vill ni? knotade han, men de verkade inte höra.
Den som satt över HP tog ett stryptag, tryckte till. Det svartnade, han spjärnade emot i intensiv dödskamp, insåg, matt. Detta var slutet!
Efter en stund infann sig ett egendomligt lugn, en sinnesro omslöt honom. HP accepterade att slutet kom - att döden kom.
Med blickarna riktade mot skärmen kunde de följa kurvorna. HP:s kurvor som visade att hans kroppsfunktioner bara svagt rörde sig. Knappt.
Slutligen visades en rak linje och summern bekräftade med ett ihärdigt pip. Professorn såg på de andra:
- Det är bara att inse: Vi har förlorat honom.
_
- Du kan lita på mig! gapade Daimon.
Vimmelkantig vaknade HP upp, räddad av sin skyddsängel.
- Tack...Tack, sluddrade HP. Men det säger de alla. Tack i alla fall.
- Men jag är att lita på. Jag skulle aldrig döda dig. Aldrig döda...
Fler noveller av samma författare
