Var redo för mig, prolog
Författare: moebiuspet Datum: 2016-12-26 23:06:40
Läst:
25 392 gånger
Betyg: 4.2 (31 röster) 14 medlemmar har denna novell som favorit
Hon var uttråkad redan när hon satte sig i baren. Utbildningen firman där hon arbetade hade skickat henne på hade hon nu efter första dagen dömt ut som slöseri med tiden. De hade lyssnat på föreläsare efter föreläsare som malt på med siffror och cirkeldiagram, och även om de som satt runt om henne sett intresserade ut vägrade hon tro att så var fallet. Säkert satt de och tänkte på annat, precis som hon.
Hon hade pliktskyldigt följt med på den gemensamma middagen för man måste ju äta, när de andra var kvar uppe i anläggningens större matsal och småpratade om de där blodfattiga cirkeldiagrammen hade hon diskret smugit iväg till hissen och nu hade hon som sagt slagit sig ner i den rätt folktomma baren.
Rummet var relativt stort, förmodligen eftersom det behövdes plats när konferensdeltagare från olika föreläsningar skulle samlas. Anläggningen som låg en bit utanför en större stad i Mellansverige höll tydligen just nu i tre konferenser samtidigt. Fler än henne verkade känt behov av att smita från sina respektive grupper, men de flesta hade gjort det i mindre sällskap. Förutom hon var det ett par grupper om 3-5 stycken som slagit sig ner i de stora sofforna runt mindre bord och framför en eldstad som sprakade så där "mysigt" och fick baren att kännas mindre än vad den egentligen var. Vid bardisken, där hon stod, var det däremot ingen mer än hon som satt.
- Hej! Och vad kan jag erbjuda dig ikväll?
En sån där överdrivet klatschig bartender uppenbarade sig och fyrade av ett bländande, nästan snövitt leende.
- Åh hej.. En bourbon och soda, tack!
- Comin' right up!
Han trummade till med fingrarna mot disken innan han försvann lite längre bort för att blanda till hennes beställning.
Hon lyssnade till ljuden i rummet. Mummel, skratt, höjda röster, låga röster. Även om det var skönt att vara ensam en stund kändes det kanske just så, ensamt.
Drinken ställdes framför henne på disken, bartendern försökte med något snärtig kommentar men insåg att hon inte var intresserad av småprat. Han förflyttade sig tillbaka bort i baren, vem av dom som var mer tacksam var inte helt uppenbart. Visst, han försökte vara trevlig eftersom det var hans jobb, och just eftersom det var hans jobb tyckte han nog också att det var lika så skönt att slippa underhålla henne.
Ett plötsligt skratt fick hennes blick att dras mot en grupp män en bit in i rummet. De var alla klädda i mörka kostymer, såg ut att vara mellan 40 och 60 år, överhuvudtaget en homogen samling. Förutom en. Männen runt bordet var djupt inne i ett samtal och såg ut att vara stängda mot omvärlden. Förutom en. Denna "en" tittade rakt upp och rätt på henne. Hon såg ner, kinderna brände, tittade upp och mötte återigen hans blick. Den vek inte undan en tum, den var stark, mörk och lovade allt hon någonsin skulle kunna önska sig. Han log självsäkert och lyfte på ögonbrynet innan han återgick till sitt samtal. Hennes andning kändes med ens ansträngd, som om hon måste tänka på varje andetag, in - ut, in - ut...
Hon måste titta upp igen.
Hans blick var återigen fokuserad mot henne och den här gången vek hon inte undan. Upproriskt höll hon kvar och passade samtidigt på att ta in den information hon kunde. Han såg inte svensk ut, sydeuropeisk, eventuellt nordafrikansk.. Libanon? Marocko? Det var svårt att avgöra i dunklet. Hans hår rakat kort, mörkt skägg, välansat. Mörk kostym likt de andra, vit skjorta, slips.
Han skiftade fokus och samtalade med sina kamrater innan han ställde sig upp och gick mot baren. Det kändes som att han tagit sikte på henne men väl framme vid disken ställde han sig precis så nära som är allmänt tillåtet och gav henne ingen större uppmärksamhet utan påkallade istället bartenderns. Beställde drinkar till sitt bord och medan den klatschiga unga killen började fixa vred han överkroppen och nu fick hon se honom ordentligt på nära håll. Det väldigt korta håret grånade vid tinningarna men han såg inte ut att vara äldre än kanske 45...? Ögonen var varma, mörkt bruna och de såg lekfullt barnsliga ut. Leendet var självsäkert och roat. Hans kroppsbyggnad? Tja, längre än henne, så mycket kunde hon avgöra trots att hon satt ner. Han såg välbyggd ut även om han inte verkade vara gymtypen. Tryggt manlig.
- Vad dricker du?
- Bourbon och soda...?
Bara ett leende till svar samtidigt som bartendern ställde upp hans beställning på bardisken.
- Sätter du upp det på vårt konto? Jo... Och en till till damen här...
Han nickade mot henne innan han tog sina drinkar och gick tillbaka till bordet. Hon hann inte säga något, fokuserade återigen på andetagen, det var som om hans närvaro fått henne att tappa bort den igen. In - ut, in - ut, in - ut...
Då och då vågade hon titta mot hans bord, han verkar känna det för han tittar alltid upp. Eller så är det tvärtom, hon känner hans blick och måste möta den.
Hon skakar lätt på huvudet för sig själv. Skärp dig nu! Sveper det sista av drinken och börjar plocka med sina grejer, gör sig redo för att gå. Det var en trevlig flirt, men han verkar inte intresserad av mer. Synd. Kanske.
Nästa gång deras blickar möts nickar hon ett adjö och rör sig sedan mot hissen. Väl framme trycker hon på knappen och blir stående en stund medan hon väntar.
Så känner hon närvaron av en annan kropp, det är svårt att säga vad som avslöjar att han är där, doften, förändringen i hur luften flödar bakom hennes rygg. Eller är det hennes egna andetag som blivit grunda och korta igen?
In, ut. In, ut. In, ut...
Det enda hon vet med all säkerhet är att han är där och när hon äntligen hör hans röst känns det som att blodet rinner ner i fötterna.
- Vilket rum bor du i?
- 316.
- Jag kommer om en halvtimme. Var redo för mig.
En lätt vindpust när han går iväg lika tyst som han kom. Hon står kvar och nickar, även om ingen ser. När hissen kommer känns benen vingliga när hon går in och trycker på knappen märkt med en trea. Hon vågar fortfarande inte vända sig om förrän hon hör dörrarna gå igen bakom henne och hon känner det lätta suget i magen när den lilla plåtlådan påbörjar sin stigning.
"Var redo för mig"? Vad menade han med det egentligen? Redo för vad? På vilket sätt?
Dörrarna öppnas.
"Var redo"... Orden trummar i hennes huvud i takt med fotstegen i den tjocka heltäckningsmattan som fyller sitt syfte och dämpar alla ljud i korridoren.
"Var redo"... I huvudet hinner kopplingen till barndomens scoutläger skymta förbi. "Alltid redo!" Hon ler. Förmodligen inte alls den typen av beredskap Baden-Powell tänkt sig.
Väl inne i rummet ser hon sig omkring, rafsar snabbt ihop de kläder hon hunnit sprida ut och trycker ner allt i väskan som hon skjuter in i den spegelklädda garderoben.
"Var redo"? Hon känner sig osäker på vad det betyder. Ska hon vara naken? Underkläder? Hon har inget särskilt spännande med sig, varför skulle hon? Det som händer var inte planerat även om det skulle vara lögn att säga att det inte var önskat. Duscha kanske?
Ja! Hon skyndar sig av med de kläder hon har på sig, slänger in dom i garderoben ovanpå väskan och går in i duschen. Tvättar inte håret, har inte tid att torka det, det får vara. Hon tvålar in kroppen, känner efter på benen och under armarna, fortfarande lent sen hon rakade sist. Händerna glider över de yttre blygdläpparna, även de är mjukt lena men hon tar rakhyveln ur necessären och trimmar ner den håriga triangeln så den blir lite mindre..
"Var redo för mig."
Hon ändrar sig och rakar bort allt.
Hon känner hans sort även om hon inte känner honom. Vet varför han drogs till henne och likväl varför hon knappt kunde andas i hans närvaro. De känner igen varandra. Han har sagt åt henne att vara redo och även om det egentligen kan betyda vad som helst vet hon innerst inne vad han väntar sig av henne. Vad han vet att hon kan ge honom.
"Kaka söker maka".
"It takes one to know one."
"Lika barn leka bäst."
Idag känner hon behovet fysiskt. Känner sig som ett fångat djur, vill gnaga av foten vid snaran. Paradoxen i att vilja bryta sig loss från vardagens boja av likformighet för att kunna bli fri i någon annans ägo. Det är svårt att förklara, svårt att beskriva för någon som aldrig känt det, än svårare att stå ut med när det river och sliter inombords. Funderingarna på om hon ens bryr sig om någon annan förstår. Tankarna på om det låter förmätet att tänka att det inte längre spelar någon roll.
Hon är övertygad om att han såg det. Lika tydligt som en skylt med en pil som pekat ner på henne. "Undergiven!" I neon. Ingen annan har sett eller känt det naturligtvis. Bara den som vet hur vågorna sänds ut kan förstå och tolka dem. Han kunde. Och hon är tacksam.
Hon tittar på klockan, det har gått en kvart ungefär. Allt i rummet är så bra det kan bli. Sängen är bäddad och hon har städat undan allt som är hennes. Det är anonymt, som en blank duk, en tom scen att framföra ett skådespel på.
Hon sätter sig naken på den hårda stolen som finns i rummet. Sträcker på ryggen. Skjuter fram brösten, ser till att svanken som övergår i hennes välformade rumpa kommer till sin rätt.
Hon vet att han kommer att vara i tid. Varken tidig eller sen. När det återstår ett par minuter innan han ska komma öppnar hon dörren och skjuter igen den så låskolven ligger mot listen. I den mörka korridoren utanför är det ingen som kommer lägga märke till det om de inte stannar precis utanför. Som han.
Hon sätter sig på knä på golvet i den lilla hallen, sträcker återigen på sig och viker händerna bakom ryggen vilket får brösten att än en gång skjuta ut.
Han är nära nu. Hon känner det.
In, ut. In, ut. In, ut...
"Var redo för mig."
Fler noveller av samma författare
Kommentarer
Den som vore så modig som den mannen – att våga gå fram till en okänd kvinna (låt vara att den ömsesidiga attraktionen finns där, om än inte ännu "officiellt" erkänd) och så öppet tala om önskan att ha sex ...
(PS Det heter "längre än hon" och inte "längre än henne" :-) )
Kommentera denna novell
Du måste vara inloggad för att skriva kommentarer.
Hoppas fortfarande på en fortsättning, dockan.