Tidslinje 14
Elin stod kvar på parkeringen och såg sin mammas bil försvinna bland trafiken. Det hade varit ett tårfyllt förväl, även om Elin bara skulle bli borta i en vecka. Hennes mamma hade kramat henne hårt och vägrat släppa henne ifrån sig under flera minuter, Elin hade inte kunnat hålla tillbaka gråten och det hade tills slut inte mamma Karin heller.
"Sköt ditt och håll dig för dig själv." hade Karin sagt.
"Gör som du blir tillsagd, ställ inte till med något, lova mig det."
"Och lova att du ringer hem så snart du kan!"
Elin hade snörvlat och lovat, och nu hade mamma till slut åkt iväg. Parkeringen kändes enorm och så väldigt, väldigt tom. Hon tog ett djupt andetag, torkade tårarna med ärmen och började gå. Inte mot entrén, utan mot den lilla sidodörr som brevet hon fått hem i brevlådan hade hänvisat henne till.
Tankarna skenade medan hon gick, hon hade lite pengar kvar på kontot och sitt pass med sig. Hon skulle kunna ta bussen till T-centralen, sen tunnelbanan ut till Arlanda... Nej. Hon skulle aldrig kunna lämna landet, de skulle hitta henne, allt skulle bli värre.
Hon tvekade i en sekund när hon kom fram till dörren, sedan stålsatte hon sig och klev in. "Receptionen" var bara en grå betongkorridor med mörka, olycksbådande metalldörrar och svarta träbänkar längs väggarna, och en kur med en vakt i mörkblå uniform på hennes högra sida. Vakten satt och läste en tidning och tog ingen notis om henne, trots att han måste ha hört entrédörren öppnas och stängas.
Elin knackade försiktigt på glaset, vakten tittade och med en irriterad min och sade inget.
Elin kände hur hon rodnade och knappt kunde möta vaktens blick när hon viskade:
"Elin...A...Anderson, jag är här för...jag fick..."
Vakten nickade kort, lade ifrån sig tidningen och började knappa på sin skrivbordsdator. Efter vad som kändes som en evighet sade han: "Giltig legitimation." Som en befallning. Elin lade sin ryggsäck på betonggolvet och kände hur hon rodnade ännu värre medan hon letade.
Tills slut hittade hon passet och sköt in det genom en lucka i kurens glasruta. Vakten öppnade det, jämförde med skärmen på sin dator och räckte tillbaka det.
"Vänta här." sade han och gestikulerade mot den närmsta bänken. Elin gick bort och satte sig med ryggsäcken i knät. Hon såg i ögonvrån hur vakten pratade i en intercom. När han pratat färdigt lutade han sig tillbaka i sin kontorsstol och plockade upp sin tidning igen.
Elin var så inne i sina tankar att hon inte visste om det gått tio sekunder eller tio minuter, men innan hon visste ordet av öppnades dörren rakt framför henne och ännu en vakt klev ut. Han var yngre än mannen i kuren, knappt 180 centimeter lång och såg stark ut. När han fick syn på henne log han brett.
"Välkommen, Elin!"
Det här bemötande var det sista Elin väntat sig, och hon kom sig inte för att svara. Vakten fortsatte att le.
"Jag förstår att du har många frågor, och jag skulle faktiskt vilja ställa dig ett par också." Han glev åt sidan och gjorde en gest mot den öppna dörren bakom honom. "Kliv på, så ska vi få allt överstökat så du kan få lite middag."
Elin reste sig och gick med snabba, nervösa steg in genom dörren. Vakten stängde den bakom henne. Han lade en hand på Elins axel och ledde henne, förvånansvärt millt, genom en ny korridor som slutade i en gallergrind. Han släppte henne och låste upp grinden. Elin klev igenom och väntade med bultande hjärta medan han låste den igen bakom henne.
"Den blåa dörren." sade han och väntade tills hon började gå självmant, varpå han följde efter alldeles bakom henne. Nu när de var i fängelsets innre med en grind mellan henne och friheten behövde han inte hålla henne längre, tänkte Elin och rös.
Rummet med den blåa dörren var väldigt litet, kalt så när som på en rad med skåp längs en väggen och en likadan mörk tränbänk som de i receptionen längs en annan. På den låg en prydligt vikt hög med ljusblå kläder, av allt att dömma i bomull. Mitt på golvet stod en tom, grå plastback. Vakten nickade mot den.
"Placera alla dina kläder och personliga tillhörigheter i backen."
Elin blev kallsvettig, började desperat se sig om efter en flyktväg. Hon måste ha läst brevet från Fängelseverket hundra gånger, hon hade dessutom läst på så mycket hon kunnat och vågat. Hon hade förberett sig mentalt för det här i en månad.
Men Nu. Nu när det var dags för vad hon visste skulle komma så blev hon i alla fall stel av skräck.
Vakten log igen.
"Jag förstår om det här är tufft, så vi ska inte jäkta. Men jag tror vi båda två vill ha det här överstökat, eller hur?"
Elin nickade, lade ifrån sig ryggsäcken och satte sig ner på bänken för att ta av sig sina sneakers, sedan reste hon sig och drog t-shirten över huvudet.
När hon knäppte upp sina jeans för att dra när dem började hennes händer att darra. När hon klivit ur dem kom tårarna igen.
Vakten klappade henne på axeln.
"Såja, halvvägs där."
Hon tittade i golvet när hon fumlade med behån, och täckte instinktivt sina bröst med en armen när hon stoppade ett tvekande finger innanför troslinningen. Sen bestämde hon sig för att göra som han sa och få det överstökat. Hon drog ner trosorna hela vägen och klev ur dem. När det var gjort vågade hon för första gången titta upp på honom.
Han blinkade åt henne och tittade ner på hennes fötter.
"Strumporna också."
Utan att riktigt veta varför rodnade hon ännu värre när hon drog av sig strumporna och lade dem i backen.
Vakten nickade uppfordrande och räckte henne en hög med fångkläder. Hon klädde på sig så snabbt hon kunde, ett par shorts, sen ett par byxor som räckte strax under hennes knän, och sist en kortärmad t-shirt. Det tunna bomullstyget fick henne att fortfarande känna sig naken, för att inte tala om att hon var barfota och utan behå.
Vakten höll en öppen tygpåse framför henne.
"Jag antar att du valt ut de fem saker du får ha med dig till cellen?"
Elin nickade, och plockade upp dem ur ryggsäcken. Det var en svart sportbehå, en alarmklocka och tre par minimala stringtrosor.
Vakten nickade gillande: "Smart tjej!"
Elin stoppade ner sakerna i påsen, och vakten stängde den och räckte över den till henne.
"Nu har vi bara lite pappersarbete kvar innan du kan äta, följ mig till kontoret."
En knapp minut senare satt de på varsin sida av ett skrivbord inne på ett förvånansvärt hemtrevligt kontor, med riktig matta på golvet och tavlor på väggarna. Vakten tog fram en plastficka ur en av skrivbordslådorna och lade den framför Elin.
"Först och främst." började han med myndig röst, "ska jag be att få presentera mig."
Han log åt hennes förvåning. "Jag heter Patrik."
Patrik sträckte fram handen och Elin tryckte den lätt.
"Elin, fast det vet du ju redan."
"Elin Elisabet Anderson?"
"Ja."
"Hemmahörandes i Täby köping, Uppland. Nyss fyllda 21."
"Ja, det stämmer."
Patrik studerade ett av papprena från plasfickan.
"Dömd den tolfte juli i år för grov stöld vid Attunda häradsrätt?"
Elin ville titta ner i bordet, men tittade i alla fall Patrik i ögonen.
"Ja."
Patrik gjorde en paus. Han log inte längre, och Elin kunde inte tolka hans ansiktssuttryck.
"Dömd till trettiosex slag av riset vid samma tingsrätt?"
Elin vek inte från hans blick. Hon hade läst de hemska orden i skrift gång på gång, men inget hade riktigt förberett henne för hur hårt det lät när någon sa det rakt ut. Hon och hennes mamma hade båda veta, men inte velat säga de hemska orden högt. Hon märkte att hon andades tungt.
"Jag antar att du vet hur det går till?"
"Ja.." viskade hon.
"Bra. Du kommer att hämtas från din cell i övermorgon och tas med till ett speciellt rum där straffet verkställs. Därefter kommer vi att hålla kvar dig i fängelset i ytterligare två dagar för observation och för att se till att läkningsprocessen går som planerat."
"Jag...Jag förstår." Hon kände att det inte var lönt att försöka visa sig modig längre.
"Bra!" Nu log han igen. Nu har jag diverse papper att fylla i, men jag ska visa dig din cell och allrummet först."
Allrummet låg bakom en dubbeldörr i slutet av korridoren, och visade sig bestå av ett långbord med stolar, en beige soffgrupp i ena hörnet och med vad som Elina antog var celldörrar, vita trädörrar med lås och stora glasfönster i. Elin såg att fyra personer i ljusblå kläder satt i sofforna, och en femte i mörkblått satt på en av stolarna vid bordet. De verkade diskutera något.
Patrik sneglade mot dem.
"Vill du gå över och säga hej, eller föredrar du att vara för dig själv ikväll? Det är tillåtet att äta i cellen?"
Elin svarade först inte, hon kände sig lite överväldigad av allt, och mer förvånad än någonsin. Hon hade förväntat sig en cell med gallerdörrar, eller en mörk fängelsehåla, även om hon så här i efterhand insåg hur fånigt det lät.
Hon hade absolut inte föreställt sig att det skulle vara andra i samma situation här. Hon började gå mot sofforna.
Gruppen tystnade när de fick syn på henne. Elin som inte riktigt tänkt ut något lämpligt att säga tittade från medfånge till medfånge. De var alla barfota och likadant klädda som hon.
En flicka i övre tonåren med arabiskt utseende satt i hörnet av ena soffan med knäna under hakan, märkbart mer nervös än till och med Elin. Två pojkar som knappt kunde ha fyllt femton, den ena ljus och längre än Elin, den andra kort och mörk, satt brevid henne. Sist men inte minst satt en blond, solariebränd kvinna som såg ut att vara mellan trettiofem och fyrtio ensam i den andra soffan. Hon satt propert och rak i ryggen, men verkade till skillnad från tonåringarna uttråkad snarare än nervös.
Patrik fick bryta tystnaden.
"Elin, det här är Maryam..." han nickade åt flickan "Simon och Juan" åt pojkarna "och så förstås Annica" han nickade åt kvinnan som korsade armarna över bröstet och himlade med ögonen.
"Hej..." fick Elin fram.
Det var tyst som i graven i vad som kändes som en evighet...
"Vad hamnade du här för?" frågade den av pojkarna som Elin antog var Juan. Hon hoppade till och vände sig om när vakten som satt vid bordet bakom henne frustade till av skratt. Han var längre än Patrik, ännu bredare över axlarna och Elin tyckte han hade en brutal uppsyn med rakat huvud och ett tjockt rödblont getskägg. Hon vände sig tillbaka.
"Jag är dömd för grov stöld. Från min chef...min förre chef" rättade hon sig.
"Wow" sade den som måste vara Simon. "Vad får man för det?"
Elin var tvungen att göra en paus. Först hade hon trott att detta skulle vara fruktansvärt att prata om,men nu kändes det av någon anledning nästa naturligt. Alla här väntade ju på samma sak.
"Trettiosex slag." svarade hon.
"Oj." sade Juan, han lät också lite imponerad. "Jag stal en cykel, så jag ska få tolv imorgon." Han vände sig mot Simon.
"Jag... taggade en bil" medgav Simon motvilligt. "Jag...ska få tjugo."
"Maryam här har det bäst, hon ska bara få åtta" fortsatte Juan och pekade på flickan som tycktes kura ihop sig i soffan ännu mer när någon nämnde ris. "Fast hon ska få ikväll", tillade han.
"Minst illa, menar du?" sade den äldre kvinnan med en fnysning. Hon gjorde ingen ansats för att berätta om sig själv, och Elin var på väg att fråga när Patrik tog till orda:
"Annica här har varit hos oss i snart tre månader." Elin såg hur den store vakten skakade på huvudet.
"Hon har fått uppskov av hälsoskäl, förstår du. Upprepade gånger från flera läkare. Varje gång det händer måste vi låta henne undersökas av en av Fängelseverkets egna läkare, som alltid kommer fram till att hon visst är i stånd att ta sitt straff. Det gick så långt att domaren lade på sex slag efter varje återbesök i hans rättssal, men Annica ger sig inte. Nu är hon uppe i... sjuttioåtta slag totalt.
Annica log överlägset: "Vi får se vem som tröttnar först."
Den store vakten sköt in: "Sjuttioåtta slag på bara röven? Du kommer inte att kunna sitta på ett halvår när de är klara med dig!"
Maryam jämrade sig och Patrik tittade ogillande på den store vakten.
"Uppför dig, Berg." sade han kort. Berg ryckte på axlarna, reste sig och gick.
Patrik verkade vilja säga något mer, men han vände sig till Elin i stället: "Kan tänka mig att du är hungrig, maten står i kantiner vid bordet."
Elin hade inte mycket aptit, även om hon visste att hon borde vara hungrig. Hon fick i sig en liten portion korv stroganoff och gick följde sedan med Patrik till Cell 4, hennes hem de fem kommande dagarna.
Cellen var en ännu trevligare överraskning, det fanns ett fönster, ett bord med tillhörande stol och till och med ett litet badrum med dusch.
"Som sagt, många föredrar att vara för sig själva, och vi anser att det är ett bra tillfälle för självrannsakan." förklarade Patrik.
När de kom ut i allrumet igen hade Maryam och Annica retirerat till sina rum, medans Simon och Juan satt i sofforna ochhögljutt diskuterade fotboll. Patrik ursäktade sig och försvann ut genom dubbeldörren som låstes bakom honom med ett klick. Elin var inte alls fotbollsintresserad, men satte sig ändå hos dem. Deras goda humör var smittsamt, trots omständigheterna, och Elin visste inte hur lång tid som hade gått dubbeldörrarna öppnades igen. In kom Patrik, Berg, och en tredje vakt som Elin inte kände igen. Patrik såg bister ut för ovanlighetens skull.
"Tillbaka till era celler. Försök inte öppna dörrarna innan ni fått klartecken." ropade han åt Elin och pojkarna. Simon och Juan hoppade upp och halvsprang till sina celler, Elin antog att det var klokast att göra likadant. När hon stängde om sig hörde hon dörren låsas. Hon tittade ut genom fönstret i dörren och såg att Patrik och vakterna var på väg mot Maryams cell. Hennes dörr var öppen.
Hon såg hur Patrik klev in, hörde hans och Maryams röster. Hon uppfattade inte vad som sades, men antog att Patrik försökte lugna henne, medan Maryam tiggde och bad.
Det verkade inte gå bra för någon av dem, för det slutade med att Patrik kom ut, skakade på huvudet och sade något som fick hans kollegor att kliva in i cellen. Ganska omgående kom de ut igen, halvt släpandes och halvt bärandes Maryam i varsin arm. De passerade Elins celldörr, vakterna utan att ta någon notis. Maryam däremot tittade bedjande upp på henne, med tårarna rinnandes ner för kinderna, och Elin tänkte att hon såg fruktansvärt liten ut mellan Berg och hans kollega.
När dubbeldörrarna stängts låstes celldörrarna upp igen. Elin kände inte för att gå tillbaka ut utan lämnade sin stängd och lade sig på sin säng.
Hon försökte samla tankarna. Skräcken som varit glömd i ett par underbara timmar var tillbaka. Stackars, stackars Maryam. Elin kunde se framför sig hur hon tiggde om nåd och bad om förlåtelse för vad hon än hade gjort, och vakterna som obevekligt släpade henne mot det "speciella rummet" där riset väntade...
Vart låg det här rummet, förresten? Låg det nära? Skulle hon höra Maryam skrika om en stund?
Hon kände kallsvetten komma igen.
Hon hörde aldrig Maryam under natten, men lyckades ändå knappt sova en blund.
Fler noveller av samma författare
| Titel | Kategori | Betyg | Datum |
|---|---|---|---|
| Tidslinje 14 - Sextonåriga Maryam | Bdsm | 4.0 | 9/8-16 |
| Tidslinje 14 | Bdsm | 2.7 | 8/8-16 |
Missade att lägga till "del 1" i titeln, men detta ska givetvis bli en följetong om intresse finns.