Träning - del 1
Det var vår i luften. Man bara känner det, förnimmer det, ni vet. En dag när man går ut genom dörren är den bara där; vårkänslan. Nästan som en osynlig dimma som lägger sig över allt. Jag kände precis det när jag kom ut ur min port en eftermiddag som hade börjat gå mot kväll. Det var skymning, lite skumt här nere mellan husen, men ovan mig såg jag att himlen hade en lätt rosalila ton. Jag fyllde lungorna med den kylslagna luften. Kändes bra att äntligen komma ut. Ex-jobbet, eller masteruppsatsen, eller vad du nu vill kalla det, höll mig inlåst i min lägenhet större delen av dagarna. Att vara inne hade nästan blivit nästan en normalitet; jag drog mig för att gå ut efter att jag lagt ner skrivandet för dagen. Konstigt det där. När man inte kan gå ut vill man inget hellre än att göra just det, och när man väl kan, drar man sig för det. Eller man och man. Jag fungerar så i alla fall. Hur som helst hade jag tagit mitt förnuft till fånga och tvinga mig ut från lägenheten, jag skulle gå och träna, hade bokat in mig på ett pass som började om ungefär 20 minuter. Gott om tid med andra ord.
Några småfåglar kvittrade i närheten, jag såg inte var. Tänkte att jag borde kunna få syn på dem eftersom träden fortfarande saknade blad, endast små gröna knoppar visade sig här och var på grenarna. Jag tryckte in mina hörlurarna i öronen och fiskade upp telefonen ur fickan, pluggade in lurarna i telefonen och satte på “Sagres” av The Tallest Man On Earth, det kändes som ett bra soundtrack till den här kvällen. Till den här vårkvällen.
Was I ever part of knowing
With your hands in mine
Little screams into the wonder
And a wild set of rides
Jag gungande i takt till musiken när jag gick, sparkade grus och vägdam som ännu inte sopats upp. Hade en bra känsla i kroppen. Jag kände mig fri och hungrig på livet. Det låter kanske lite märkligt, men att släppas ut i en kväll som var allt som min uppsats inte var fick det att spritta i mig. Luggen kittlade i ansiktet och jag strök undan håret med fingertopparna, la det bakom örat, men det föll tillbaka lika snabbt igen. Strunt samma. Nästa låt kom på. Vad fan hette den nu igen?
Deep in the dust forgot and gathered
I'll grow a diamond in my chest.
I make reflections as the moon shine
turn to a villain as I rest.
Det var mycket folk ute och promenerade. Alla ville väl ta vara på kvällen. Jag fick syn på ett ungt par som jag gissade var i 25-årsåldern, borde vara ungefär som jag, kanske lite yngre. De såg kära ut. Bra studs i stegen liksom. Jag log. Efter ytterligare ett par låtar såg jag gymmet uppenbara sig lite längre bort på gatan jag svängt in på. Nu gällde det att tagga till, inte går här och dagdrömma.
Jag trampade av mig skorna, en skylt vid en bänk som fungerade som skogräns bad mig att göra det. Lång rader av skohyllor prydde väggarna och jag placerade mina sneakers på en ledig plats. Verkade vara mycket folk. Jag gick igenom ett stort rum där receptionen fanns, här trängdes besökarna i väntan på att få släppas in i salarna efter att passen innan tagit slut.
Jag trivdes verkligen här. Det var mycket bra energi, folk var glada och pigga och receptionisterna hälsade alltid så vänligt, som om de var glada att se just mig. Att träna med andra människor tycker jag är ungefär som att gå på bio. Egentligen kan man göra det själv, men det adderar någonting extra när andra är med, trots att de är helt okända för en. Det är mysigt att sitta med andra i biosalongen och energigivande att träna tillsammans. Man ingår liksom i någon slags gemenskap. Det är ju egentligen rätt intimt; byta om ihop, träna ihop, stretcha ihop och duscha ihop. En träningsanläggning är en fysiska plats i dubbel bemärkelse; fysisk som i träning, men också fysisk som i kroppar som rör sig, svett som rinner, hjärtan som slår, människor som möts. De här fysiska och intima dimensionerna av träningen hade en rätt stor del i att jag trivdes så bra med att vara här. Att kunna inspireras av och titta på alla människor som utförde olika slags övningar. Jag blev, precis som av vårkänslorna, glad och pirrig av det.
Jag försökte smita mellan kropparna som trängdes i receptionen så smidigt jag kunde. Log ursäktande mot människorna som snällt flyttade på sig. Från receptionen ledde en kort korridor fram till damernas omklädningrum. Dörren till vänster, strax innan i korridoren, ledde till herrarnas. Jag öppnade dörren till omklädningsrummet och krockade nästan med en kvinna som var på väg ut. Hon var nyduschad och blöt i håret och hennes toppar var mörkare än resten av håret på grund av vattnet som ansamlats där. Vi utbytte blickar och hejade kort på varandra innan hon försvann ut och jag gick in. Det var som att gå in i en vägg av varm fuktig, duschkrämsdoftande luft. Jag krängde av mig kappan och kände hur en svettdroppe rann längs min ryggrad och ner i svanken. Lång rader av enkla bänkar i klarlackad furu löpte längs rummet långsidor, och en dubbelrad i mitten av rummet, parallellt med dessa. Ovan bänkarna hängde enkla metallkrokar. Längre in i rummet fanns en bastu och i anslutning till denna, ett stort duschutrymme med uppskattningsvis tio duschmunstycken i två rader längs väggarna. Det var mycket folk här inne. Träningskläder, byxor, tröjor, jackor och väskor hängde på krokarna och underkläder, strumpor, träningsskor, hårtorkar, flaskor av olika slag och andra pryttlar stod och låg på utspridda på bänkarna. Det var ett ordnat kaos. Ordnat då alla försökte samla sina tillhörigheter kring sina annekterade platser. Kaos på grund av allt folk och alla grejer. Alla var i olika stadier av på- eller avklädnad. Vissa, som jag, hade precis kommit och skulle träna, andra stod i underkläder och skulle eller hade tränat, medan andra just stod i stånd att eller precis hade duschat och därför var mer eller mindre nakna. Det var verkligen en salig blandning av åldrar här inne; majoriteten låg mellan 15 och 40, med några enstaka undantag. En mix som jag gillade; alla var välkomna, även om inte “alla” verkade ha hittat hit. De flesta var mer eller mindre tränade. Snarare hade tidens gång, trots träning, börjat ta ut sin rätt hos vissa, vilket ju inte var så konstigt.
Jag svepte med blicken över rummet efter en ledig plats. Och när jag stod där och spejade slog det mig hur situationen på samma gång var märklig och naturlig. Märklig på så vis att vi i dagens samhälle värnar om vårt privatliv. Vi visar gärna upp en fördelaktig sida av oss i olika sammanhang och presenterar oss ogärna utan att vårt utseende eller personlighet passerat något slags filter först. Samtidigt var det här ju fullkomligt naturligt. När allt det där andra skalas bort är vi samma nakna art som vi varit så länge. Så naturligt det bara kan bli. En naken människa som ser andra nakna människor. Inget konstigt med det. Jag har alltid dragits till det där “naturliga”. Jag vet inte vad det är, säkert är det samma mekanismer som gör att jag gillar det fysiska i att träna. Men jag kan verkligen uppskatta att vara ute i naturen och göra saker som människan alltid har gjort där. Som att hasa ner byxorna och kissa under en promenad i skogen, att bada naken och ta rejäla simtag och känna vattnet virvla och dra över min kropp. Jag tror att det helt enkelt har att göra med den kravlösa frihetskänslan i naturen vilket i sin tur, får jag erkänna, eggar mig. Jag kan känna ett sexuellt sug i magen när jag tar en löprunda eller en promenad i skogen. Ibland brukar jag smyga av stigen och gå in en bit i skogen och exponera mig på olika sätt, typ ta tag i linningen på byxor och trosor och trycka ner dem en aning, så att mitt fitta blir synlig, eller dra upp t-shirten och dra toppen åt sidan så att mina bröstvårtor syns. Sen står jag så en stund, och bara är. Ibland onanerar jag, sällan till jag kommer, bara en kort stund. Smeker mig oftast lite förstrött, som för att få ut lite av den sexuella laddningen. Sen drar jag upp byxorna och går ut till spåret igen som om ingenting hade hänt. Det är extra kittlande när jag möter någon i spåret strax efter. Då pirrar det i mig, oavsett kön på den jag möter. Kanske gör det mig till bisexuell, har alltid kunnat se både män och kvinnor som sexuellt tilldragande. Jag vet att det kanske låter skruvat, men det är så jag funkar. Jag är säker på at fler känner samma sak, mer eller mindre. Vem får inte lite fjärilar i magen av de där vårkänslorna till exempel, det som naturen gör med en då? Jag blir naturligtvis inte alltid upphetsad av det som kan anses tillhöra “naturen” eller det “naturliga”. Men ibland är känslan där och jag märkte, när jag stod där och spejade över omklädningsrummet, att jag kände den vagt där och då. Kanske var det just vårkänslorna som triggat mig.
Fler noveller av samma författare
| Titel | Kategori | Betyg | Datum |
|---|---|---|---|
| Träning - del 3 | Onani | 3.9 | 5/7-16 |
| Träning - del 2 | Onani | 4.0 | 29/6-16 |
| Träning - del 1 | Onani | 3.9 | 27/6-16 |
| Jag ser dig | Onani | 4.5 | 21/2-16 |
Bygger upp enorma förväntningar ;)