Ris och ros del 5 ("Nu blir det smisk")
”Ris och ros – en utvecklingshistoria”
Del 5: ”Nu blir det smisk”
Här är femte delen i en serie noveller med teman som: första gången, lesbiskt sex, disciplin med mera. (Man bör ha läst del de tidigare delarna). Jag är som alltid tacksam för respons. Kom gärna med förslag på hur ni vill att berättelsen ska fortsätta!
Till läsaren: Vad som inträffat i serien mellan del 4 och del 5 är inte så muntert och återberättas därför mycket kortfattat:
Lova har längtat efter sin älskade Charlotte hela sommaren, men när Charlotte återvänder från Florida, är det som om hon har glömt sin nyupptäckta lesbiska sida och behandlar därför Lova som luft. Lova blir såklart förkrossad. Hon kan inte koncentrera sig på skolan som tidigare och blir allmänt odisciplinerad till sin stränga mamma Julias förtret. En kväll får Lova höra att Charlotte är på en fest i ett lyxigt villakvarter, och Lova kan inte låta bli att gå dit, fastän hon inte är bjuden. Väl på plats får hon syn på Charlotte – sittande i knät på en kille. Kan det bli värre? Ja, tydligen kan det det, för Lova, som i vanliga fall är skötsamheten själv, dricker sig full och blir till sist nästan utkastad ur huset. Vin- och rökdoftande tar hon sig hem mitt i natten, bara för att bli utskälld av mamma Julia, som inte kunnat nå henne under hela kvällen. Och Julia som är så sträng…
***
Det var redan förmiddag när Lova vaknade dagen därpå. Minnena från festen dök upp som vålnader runt omkring henne, trots att hon blundade hårt och låg begraven under täcket. Hur hade allt kunnat gå så långt? Och hur hade hon kunnat sjunka så djupt? Förlorat all självkontroll, skolkat från skolan, gått till fester hon inte var bjuden på, druckit och blivit utslängd och spytt på vägen hem! Övergiven av den hon älskat… Och sedan avrundat det hela med att göra mamma så besviken och arg… Lova grät en skvätt för att slippa tänka. Ändå dök ännu en spöksyn upp för henne: Charlotte, Charlotte med någon annan! Nej!
En skarp klang av kastrullock hördes från köket, som låg vägg i vägg med Lovas rum och fick henne att kvickna till. Djupare än så här får jag inte sjunka, tänkte hon och satte sig upp i sängen, fortfarande yr i huvudet. Det som hände igår skulle bli en före och efter-händelse, intalade hon sig själv. Hon började känna sig allt piggare inombords, men det tilltagande skramlandet från köket gjorde henne påmind om att det inte bara var att resa sig upp och gå vidare. Mamma Julia där ute var kanske fortfarande arg och besviken. Det hade hon vid närmare eftertanke rätt att vara, så mycket som Lova ställt till med den senaste månaden. Kanske var det därför som hon gjorde oväsen där ute? Och om hon fortfarande var arg, vad skulle hon då göra med sin dotter? Skulle hon… Lova förstod att detta inte var rätta tillfället att sätta sig på tvären. Från och med idag, tänkte hon sammanbitet, skulle hon börja uppträda exemplariskt igen och sluta göra mamma besviken. Kosta vad det kosta ville.
Hon tog på sig linne och mjukisbyxor och gick ut i köket, där hon möttes av doften av nybakat bröd. Julia hade en av sina återkommande bak-dagar och köksbordet var fyllt av bunkar, skålar och övertäckta plåtar.
”Och du lever och mår bra?” sa Julia och drog ut en stol, så Lova kunde sätta sig med en duns. Hon verkade inte arg, i varje fall inte jämfört med föregående kväll, men Lova vågade ändå inte möta hennes blick.
Julia skar upp en nygräddad limpa och lade tre rykande skivor på en assiett framför Lova.
”Ät nu ordentligt, så du orkar hålla huvudet uppe. Det verkar ju inte ha blivit så mycket brödföda för dig på sista tiden.”
Det var ingen överdrift. I takt med att Lova börjat tappa greppet den senaste månaden hade hon också fallit tillbaka i sin gamla ovana att sluta äta. Hon hade varit för upptagen av hemska tankar för att bli hungrig och struntat i skollunchen nästan varje dag, när hon tänkte efter.
”Nej det har väl inte det” medgav hon och tvingade sig att ta en rejäl första tugga. Det var lika gott som nybakat alltid är och samtidigt en smak från förr; grahamsmjöl och något slags frön, nyttigt och genomtänkt – så typiskt för hennes mamma!
”Men det har visst blivit mer intag av annat” sa Julia. Lova slutade tugga. Nu fanns det ingen återvändo, ingenting att skylla på. Hon fick anstränga sig för att möta mammas blick.
Julia verkade mycket lugn och samlad; hon var inte ute efter att fortsätta skälla på Lova för det som inträffat, bara tala igenom det i lugn och ro. Lova gav mest korta små svar på mammas frågor. Hon behövde inte berätta exakt vad som hänt och varför, men det var mer befriande än hon trott att få bekänna sin snedsteg. Frukosten varade i gott och väl en timme. Efter att Lova borstat tänderna ville Julia ha hjälp att diska alla saker från baket och rengöra köket. Det tog ytterligare en halvtimme, och Lova gjorde inga invändningar. Allra sist torkade mamma av bordet två gånger och sköljde noga ur disktrasan.
”Du förstår väl att jag måste straffa dig också?”
Lova stelnade till, fast hon lovat sig själv att ta konsekvenserna för sitt handlande utan protest.
”Ja…”
”Bra. Jag ska åka in till kyrkan några timmar, men jag kommer tillbaka vid femsnåret. Och jag antar att du inte går iväg nånstans? Medan jag är borta.”
Det sista tillade hon med en aningen skarpare ton, och om Lova inte förstått vad som gällde, förstod hon det nu: lyda…
”Nej absolut, jag ska inte gå nånstans.”
”Bra”, sa Julia. Hon gav Lova en puss på kinden och gjorde sig i ordning för att gå. Väl ensam visste Lova inte riktigt vad hon skulle göra. Eller rättare sagt, hon visste hundra saker hon borde göra, men inte vilken att börja med. Tanken på ”straff” gjorde henne förlamad, trots att hon egentligen redan räknat ut vad som väntade. Att inte ge sin dotter en gammeldags uppläxning efter att hon skämt ut sig som Lova gjort, vore allt annat än typiskt för Julia. Det var bara så länge sedan hon fått ett sådant straff av mamma. Fått SMISK. Av MAMMA. På STJÄRTEN! Någon annan bestraffningsform kunde inte komma på fråga, den saken var klar. Lova märkte att hon började andas snabbare. Hon hade inte blivit agad av mamma sedan hon började på gymnasiet, frånsett någon enstaka dask med byxorna på. För ett halvår sedan hade däremot John ertappat henne med att röka och gett henne valet mellan att ”buset” avslöjades för mamma eller att John gav henne två dussin rapp med ridspöet. Hon hade valt piskan, vilket svidit infernaliskt, men hur mycket värre än så hade hon inte ställt till det för sig nu? Och den här gången visste mamma redan. Tänk om hon också skulle ta fram ett ridspö?!
”Andas djupt” intalade Lova sig själv. ”Ta det som kommer och oroa dig inte förrän det är dags.” Hon tog en lång dusch, mån om att tvätta bort minsta spår av gårdagens skörlevnad. Därefter kammade hon mig omsorgsfullt och tvinnade håret i två flätor. Hon brukade inte ha det så, men hon visste att mamma Julia gillade att hon såg prydlig ut. Sedan tog hon fram sin skolväska, som hunnit bli full av osorterade papper. Det var uppsatser hon knappt börjat på, staplar av läxor och olästa böcker. Inte förrän nu insåg hon hur långt efter hon hamnat och bestämde sig för att arbeta utan avbrott tills… tills det var dags. Tanken på att det vankades smisk, att Lova 17 år gammal, inom några timmar skulle ligga på mage i sin mammas knä och få smäll på stjärten som en stygg liten flicka och säkert reagera som en också, bröt hennes koncentration. Hon var inte direkt rädd för det som komma skulle, men hon kunde heller inte sluta tänka på det. Hur mycket Lova än försökte hitta tillbaka till franskan, som var det ämne hon valde att ta itu med först, vandrade tankarna snart tillbaka till den stundande bestraffningen. Hur mamma skulle disciplinera henne visste hon, men med vad? Att komma undan med bara handsmisk, vilket kunde vara nog så svidanade, var inte realistiskt, förstod Lova nu när hon börjat få distans till hur hon betett sig den senaste tiden. Troligare skulle mamma ta till något av de redskap hon hade till sitt förfogande, antingen läderpaddeln eller björkriset. Paddeln hade Lova fått smaka sedan hon var ganska liten, från början bara för sällsynt allvarliga regelöverträdelser, som när hon och en kompis var borta flera timmar för länge en sommarkväll, men så småningom som ett allt vanligare komplement till Julias handflata. Den bedövande heta och förödmjukande känslan att få smisk med läderpaddeln, ”stjärtpaddeln” som mamma kallade den, var inte så olik den att bli smälld med handen, fast mycket mycket mer intensivt. Annorlunda var det med riset, vars hemskt ”vassa” sveda Lova bara fått känna på två gånger. Den första var i slutet av åttan, när det stod klart att hon inte ansträngt sig så mycket som hon borde i skolan och kommit hem med slätstrukna betyg. Det hade Julia inte tolererat, och eftersom en flicka i den åldern inte alltid förstår sitt eget bästa hade Julia tagit saken i egna händer, plockat ett färskt björkris, skurit och bundit det, tills det hade lagom storlek och sedan kallat till sig Lova, som blivit livrädd vid blotta åsynen av riset. Vilket var en av Julias avsikter – Lova skulle inte tro att hon kom undan med några lösa daskar hit och dit. Nej, från och med nu, hade mamma förklarat, var det riset som väntade om man inte skötte sig ordentligt. Agan som följde var följaktligen synnerligen sträng, och efteråt hade Lova, gråtande i mammas famn, lovat att göra allt hon kunde för att förbättra sig till nästa läsår. Det gjorde hon också, och på så vis var det björkriset och mammas konsekventa uppfostran som gjort Lova till en toppelev som kommit in på det åtråvärda gymnasiet inne i stan. När Lova tänkte efter, så hade hon lättare att förstå mamma. Bara en gång till hade hon fått aga med riset; det var ett drygt halvår senare i nian, när Lova råkat säga något som kunde tolkas som oförskämt till en äldre släkting. Sådant fick inte passera!
Så vad kunde hon vänta sig idag? Lova bet sig i läppen. Samtidigt som hon jagade upp sig själv med tankar, hade en annan känsla smugit sig in i hennes medvetande. Hur mycket hon än visste att hon skulle få lida under det stundande straffet, kunde hon inte låta bli att också se fram emot det. Hon hade blivit varm inombords av tanken på att snart – ja snart! – skulle mamma ta hand om henne. Det fanns visserligen mer komfortabla sätt att ha kroppskontakt med en annan människa, men ju mer Lova tänkte på det, desto mer började hon faktiskt längta efter att få ligga i mammas knä. Naturligtvis inte efter smärtan hon skulle få känna, men efter den fysiska omtanken från någon som brydde sig om henne. Hur sträng Julia än var och hur mycket Lova än jämrat sig och sparkat ifrån under alla bestraffningar genom åren, hade hon alltid vetat att mamma inte var ute efter att skada henne, utan tvärtom gav sin dotter smisk på stjärten med samma noggrannhet och omsorg som hon skötte sina övriga uppgifter. Var Lova bara lydig under agan skulle hon säkert både bli tröstad och förlåten efteråt, tänkte hon och kände hur hjärtat börjat slå allt snabbare av förhoppning. Nej, ännu bättre, ändrade hon sig: hon skulle VILLIGT ta sitt straff den här gången. Hon skulle göra mamma stolt genom att visa fullständig undergivenhet – Så måste hon göra. Fantasin började skena och snart såg Lova framför sig hur hon låg alldeles naken i Julias knä och blev tuktad då hennes telefon ringde. Det var faktiskt mamma, men hon hade något helt på hjärtat:
”Kan du kolla om vi har saffran hemma?”
Det hade de.
”Bra, då behöver jag inte köpa. Jag är hemma om en timme.”
”Ja… jag väntar.”
Nu bestämde sig Lova för att sluta drömma. På det här viset fick hon ingenting gjort, och om hon nu ville vara mamma till lags, kunde hon hellre göra ett tappert försök med franskan. Därför satte hon sig med läroboken och ett lexikon vid köksbordet och släppte inte texten med blicken förrän hon hörde Julias steg i tamburen. Då låtsades hon se ännu mer upptagen ut, fastän hennes koncentration på passé composé för tillfället var bruten.
”Så du har börjat på den smala vägen igen” sa Julia uppmuntrande då hon kommit in i köket. Hon ställde ner två fullproppade matkassar från Ica Maxi på diskbänken.
Lova fortsatte låtsas studera, medan Julia ställde in livsmedlen i kylskåp och hyllor. Hon hade börjat känna av sin motsägelsefulla längtan igen. Längtan efter välförtjänt straff…
”Kommer du upp till mig, när jag ropar på dig?”
Julias fråga var naturligtvis ingen fråga, utan en befallning, och Lova hade hört den många gånger förut. Detta var signalen att nedräkningen kunde börja, men för en gångs skull kände hon ingen ångest för det som väntade.
”Javisst…”
Julia lämnade henne och gick upp för trapporna till sitt eget stora rum, det dit Lova i normala fall inte hade tillträde. Det var också i det rummet hon som regel fick ta emot sina straff – Julia var noga med att hålla på ritualerna – och med största sannolikhet höll hon som bäst på och förbereda sig. Lova var plötsligt ur stånd att tänka ett ord på franska och stoppade ner alla böckerna i skolväskan igen. Hon gick in till sitt rum och satte sig på sängen men lämnade dörren öppen. Nu kunde det bara vara en fråga om minuter innan mamma kallade på henne och Lova hann kasta en blick på sin vid detta lag ganska slitna plansch på Rihanna. Hade hon också blivit straffad för något när hon var i Lovas ålder?
”Lova…” hördes Julias röst från övervåningen. Den lät bestämd… ”Kommer du?”
Nu fanns det ingen återvändo. Lova gick upp för trappan, in i stora rummet – mammas stora rum. I sängen satt Julia, iklädd samma långa svarta klänning som hon brukade ha på orgelkonserter, och bredvid henne på täcket låg LÄDERPADDELN, nött och mörk i färgen även den men också en aning blankt. Lova svalde och tyckte att avståndet fram till sängen plötsligt blev enormt. Nu visste hon att hon skulle få lida mer än på länge. Först hade hon inte vågat möta mammas blick, men när hon nu fick svart på vitt att straffet skulle bli strängt, var det som om ett oväntat lugn infann sig i henne. Som i slow motion gick Lova närmare mamma, och märkte att hon, omedvetet, dragit upp snöret till de lite för stora mjukisbyxorna, som därför föll av henne och blottade hennes underkropp. Väl framme vid sängen gjorde sedan Lova någonting hon aldrig gjort förut och heller inte planerat att göra. Utan att släppa ögonkontakten med mamma, drog hon själv av sig sina trosor inför mamma och lät också dem falla till golvet, så att hon nu stod endast iklädd linne och vita strumpor. Fram till denna dag hade det alltid varit Julia som fått lirka av henne trosorna, och inte sällan under protest, men nu hade Lova satt sig före att inte bara lyda Julia, utan även förekomma hennes befallningar. Mamma ville ju ge henne smäll där bak, alltså blottade hon baken. Om hon brukat skämmas för att visa sig naken, gjorde hon det inte längre, nu var hennes primära känsla att vilja vara mamma till lags. För några utdragna sekunder tittade mor och dotter på varandra, innan Julia uttalade de magiska orden:
”Nu ska du få smäll…”
Hon klappade sig på knäet, vilket var signalen för Lova att stiga fram och vackert lägga sig på mage inför mamma. Hur gammal hon än blev, tyckte hon sig alltid förvandlad till en liten flicka, när så skedde. Att bli agad av Julia var mycket riktigt en ceremoni, som inte förändrats så mycket under åren. Mamma tog alltid god tid på sig att justera dotterns position i knäet så att hennes rumpa hamnade i rätt vinkel och den övriga kroppen låg avslappnad. Sitt huvud fick Lova alltid vila i en extra mjuk kudde; den hade fått suga upp många tårar genom åren.
”Först blir det handsmisk” sa Julia. Även sedan de andra pinoredskapen kommit in i bilden hade hon behållit vanan att först ge Lova lite smäll med handflatan. Det brukade inte göra särskilt ont men hade ett mer psykologiskt syfte: att påminna dottern om att hon nu var liten och försvarslös där hon låg i mammas knä med stjärten i vädret och blev smiskad på traditionellt vis. Det kändes barnsligt och kolossalt ”skämmigt” och var därför en väsentlig del av straffet.
”Klatsch-klatsch-klatsch-klatsch” landade mamma Julias handflata på Lovas rumpa, samma rumpa som det senaste året vuxit ut till en ung kvinnas behagfulla stjärt, men som nu just nu blev disciplinerad som om tiden stått stilla. Gud vad pinsamt! Och sved gjorde det också, mer än det brukade till och med. Lova började undra om hon skulle klara av att vara så foglig som hon hade föresatt sig. En ny serie daskar följde, den här gången växelvis mellan båda skinkorna. Sedan gjorde Julia paus innan det var dags för verkställandet av det egentliga straffet. Hon tog upp smiskpaddeln och strök den mjukt över Lovas skinkor i små cirklar. Lova hade glömt bort hur märkligt svalt lädret i ”stjärtpaddeln” kändes mot hennes eget skinn. När beröringen upphörde visste hon att det var dags. Julia höjde sin arm och måttade ett distinkt första rapp över Lovas försvarslösa rumpa.
”KLATSCH!”
”Aj!”
”KLATSCH!”
”Aj!!”
Julias röst var inte hård men nog så befallande:
”Ligg nu still bara. För nu ska du bli smälld på stjärten förstår du”.
Så började en ny omgång smisk, som helt enligt vad Lova förväntat sig och på något konstigt sätt också hoppats, blev den strängaste aga hon fått på mycket länge. Gång efter gång efter gång höjdes läderpaddeln och for svischande genom luften. Gång efter gång landade det styva lädret på Lovas nakna skinkor. Klatscharna fyllde rummet, som lyckligtvis var stängt. Mamma Julia visade ingen pardon och skulle inte ha gjort det ens om Lova hade tiggt om nåd i hennes knä, utan fortsatte lugnt och metodsikt att smälla sin dotter på rumpan. Hon alternerade mellan höger och vänster skinka och mellan olika punkter på respektive stjärthalva, för hon tänkte inte nöja sig förrän hela baken var röd. Hon gav snabba serier av klatschar, för att ibland pausa mellan rappen och sedan daska lite hårdare. För Lovas del var bestraffningen ryslig men också befriande. Hon hade nästan glömt hur enormt det svider att få smisk med läderpaddel på bara skinnet och snyft-grät snart i kudden. Eller kanske var mamma Julia helt enkelt strängare än tidigare? Lovas flätor studsade upp och ner över axlarna, trots att hon försökte ligga still.
”KLATSCH!”
”Aj.”
”KLATSCH!”
”Aj. Förlåt…”
”Ja, du ska nog bli förlåten. Men inte riktigt än…”
”KLATSCH! KLATSCH!”
Tänk så många gånger hon legat och jämrat sig på detta vis medan mamma daskade hennes stjärt! Från det att hon var liten till nu, i slutet av tonåren. Från början för barnsliga saker som att hon lortat ner sig, kissat i trosorna, eller tagit plockgodis i affären, till att hon blev äldre och ställde till det för sig på andra sätt, som när hon kom hem för sent eller slarvade med betygen. Eller som nu, när hon gjort nästan alla fel som tänkas kan. Straffet hade alltid varit detsamma. Smisk – detta så smärtsamma och ändå så intima. Varje gång hon fått smäll av mamma de senaste två-tre åren hade dock två motstridiga känslor fyllt henne. Å ena sidan skämdes hon förfärligt för att hon betett sig illa och ångrade sig som en hund. Hon skämdes över att hon än en gång givit sin mor en orsak att straffa henne och ville ingenting hellre än att få förlåtelse. Å andra sidan skämdes hon lika mycket, eller till och med mer, över det faktum att hon behövde ligga halvnaken i någons knä och undergivet visa upp sig på detta sätt. Hon som var på väg att bli en ung kvinna tvingades exponera allt hon i vanliga fall dolde så väl: sin rumpa förstås, men också delar av sitt sköte och sin bakre öppning. Vad som brukade hända under agan var att den andra sortens skam var starkast i början, men med tiden övervanns, så att Lova, när hon blivit ordentligt smälld efter en stund inte längre tänkte på vad hon låg och visade upp. Allt hon kände var svedan i stjärten.
Men just denna dag var annorlunda. På något sätt hade Lova övervunnit skammen över nakenheten redan då hon självmant lät sina kläder falla. Hon tänkte inte vara pryd, utan ta sitt straff lydigt, från första stund. Därför behövde inte Julia banna eller befalla henne så mycket som hon ibland gjorde. Små klappningar med läderpaddeln mellan daskarna var allt som behövdes. Om Julia till exempel klappade lite lätt på toppen av rumpan var det ett tecken på att Lova skulle ligga mer stilla. Kom beröringen med lädret istället på insidan av låren var det en underförstådd tillsägelse att sära mer på dem. Den metoden hade för övrigt inte använts de två gånger Lova blivit smälld med riset. Då hade Julia dirigerat det hela med muntliga befallningar istället: ”Ligg still med benen”, ”Och så inte knipa med rumpan Lova. Hela stjärten vill jag se…”
Efter några minuter gjorde Julia ett längre uppehåll i smiskandet, dels för att Lova skulle få pusta ut, dels för att hon själv skulle få chansen att inspektera Lovas rumpa, som redan fått stora rodnader. Hon hade lagt ifrån sig läderpaddeln och strök istället dotterns bak med handen och klappade den lätt.
”Det här smället har du verkligen sparat ihop till” sa hon och lät både sträng och kärleksfull.
”Ja mamma” pep Lova från kudden.
”Men vi är inte riktigt färdiga än…”
På nytt kände Lova det svala lädret från paddeln smeka mot sin stjärt, och hon ryste över att säkert halva straffet ännu återstod. Julia fortsatte att låta det platta smiskredskapet röra sig i mjuka cirklar över Lovas ända.
”Du vet väl att den här har tillhört mormors mor en gång? Det var på den tiden duktiga flickor gick i särskilda flickskolor.”
Lova blev plötsligt full av tankar. Detta var helt nytt för henne. Att hennes mormors mor varit föreståndare för ett flickinternat i början av förra seklet visste hon, och hon hade också antagit att den nötta och blanka läderpaddeln var ganska gammal även den. Men aldrig hade hon kopplat ihop dessa båda saker. Betydde det att massor av andra tjejer också hade blivit smällda med den? Tjejer i hennes egen ålder, fast för länge sedan? I ett annat rum hängde faktiskt ett litet porträtt på Lovas gammelmormor, och när Lova tänkte efter såg hon mycket sträng ut.
”…Och den kommer till användning nu också”, fortsatte Julia och väckte Lova ur hennes drömmerier. ”För nu ska DIN stjärt ha lite mer smäll.”
Med dessa ord fortsatte smisket. Klatsch efter klatsch, dask efter dask, gud vad det brände i baken! Ändå låg Lova still och tog sitt smäll som den lydiga flicka hon innerst inne ville vara. Hon snyftade och gnydde i kudden men lät mamma Julia lugnt disciplinera henne. Men inuti henne fortsatte tankarna på att hon nu fick samma slags straff som andra flickor och med samma redskap. Och den tanken gjorde henne oväntat… tänd! Smiskpaddeln av läder måste en gång ha tillverkats enbart för detta syfte, att smälla olydiga stjärtar, tänkte hon, och såg framför sig hur den lämnat avtryck på inte bara hennes rumpa utan dussintals andra. Hur många tjejer måste inte ha legat och jämrat sig i någon sträng lärarinnas famn, på samma sätt som hon fick göra? På något sätt började hon tänka sig att hon ingick i ett stort systerskap med dessa flickor, och hon tilltalades av den tanken. Sedan hade paddeln gått i arv hela vägen till Julia, som höll den stränga traditionen vid liv. Lova andades tungt och märkte först efter lång stund att hennes mamma hade slutat smälla henne.
”Ställ dig upp” sa Julia kort. Lova reste sig upp på lite vingliga ben men stod snart rakt framför Julia som satt kvar i sängen. För första gången på åtminstone tio minuter hade mor och dotter ögonkontakt. Att Lova var naken, så när som på strumporna och linnet, tänkte hon inte på. Hon visste vad hon skulle göra, och den här gången ville hon göra det. Hon neg för mamma. Neg djupt. Och Julia omfamnade henne.
Trots att det bara var eftermiddag skickades Lova genast i säng efter smisket, efter att ha blivit tröstad av Julia, som till och med berömde henne för att hon tagit straffet så väl. Lova gned sig intensivt om baken hela tiden. Sanningen att säga ville hon ingenting hellre än att krypa ner under lakanen, låt vara att hon skulle behöva ligga på mage. Fantasin med flickskolan släppte henne inte, och så fort mamma Julia hade släckt ljuset och stängt dörren ordentligt förde hon ner sin hand mot könet för att känna efter. Mycket riktigt: hon var våt. Våt och kåt, trots att hennes rumpa fortfarande sved – eller kanske just därför? Hon hade i varje fall inga skamkänslor längre, varken för det hon nyss varit med om, eller det hon tänkte ge sig in i. Hon lade sig på mage och smög in höger handflata under skötet och började gnugga sig själv samtidigt som hon gned sig sina skinkor med andra handen och började guppa på rumpan. Detta var faktiskt det första sättet hon hade lärt sig att onanera på, och det fungerade fortfarande. Särskilt nu, när en helt ny värld av fantasier öppnade sig för henne. Lova kom att tänka på gulnade fotografier ur ett fotoalbum mamma visat henne vid någon släktträff. Svartvita bilder från tidigt 1900-talet på flickskolan i Södermanland med aula, klassrum och sovsalar samt bilder på för länge sedan bortglömda lärarinnor och elever. Den gången hade hon bara ägnat det hela förströdd uppmärksamhet, men nu började hon befolka platsen med sina egna fantasier. Hon såg framför sig hur flickeleverna, som var i hennes egen ålder, skickats till skolan inte bara för att lära sig saker utan för att disciplineras. Förr var ju allt så mycket strängare än idag, och säkert krävdes inte särskilt allvarliga regelbrott för att en flicka skulle hamna i klistret. Och få smisk på stjärten av lärarinnorna. Med samma specialtillverkade ovala läderpaddel som hon själv just smälld smäll av…
Lova började ogenerat ge sig själv njutning medan hon sveptes med i vågen av fantasier. Hon växlade mellan att trycka mot sin klitoris och låta flera fingrar glida upp och ner längs slidan, fortfarande guppande sin rumpa för att öka stimulansen. Detta var så skönt! Hon började fantisera om att hon själv gick på den stränga och krävande skolan och att hon hade vackra väninnor som hon älskade och som älskade henne tillbaka, fast sådant inte fick visas öppet. Hon tänkte på hur det skulle vara att ha bli bestraffad av en av fröknarna och sedan förödmjukad skickas i säng, för på fotografierna från skolan hade Lova sett att alla sovrummen hade tre bäddar. Det betydde att två flickor skulle vänta på henne där… Lova fick pressa munnen mot madrassen för att inte stöna för högt, när hon fantiserade om hur två underbara väninnor (som skulle vara blonda, ha fylliga stjärtar och vara ett år äldre än hon) lät henne gråta ut i deras famnar, medan de smekte henne och tröstade henne. Sedan skulle de kyssas och kramas allt hårdare. De andra två flickorna var mer erfarna än Lova och bestämde sig för att ge henne njutning, trots att sex mellan elever på skolan naturligtvis var förbjudet. (Om en av fröknarna öppnade dörren och ertappade dem, skulle alla tre få ris på stjärten i den allra strängaste lärarinnans knä, men vad gör man inte för att hjälpa en vän i nöd?) Taklampan släcktes och den enda ljuskällan var skenet från fullmånen utanför fönstret. Flickskole-Lova fick lägga sig på mage i den mellersta sängen med en två kuddar under skötet så att hennes älskarinnor kunde smeka hennes nysmiskade bak, en flicka per skinka. De blåste på den, klappade den lätt, kysste. Lova blev bara kåtare och kåtare där hon låg, vilket flickorna märkte och därför övergick till att kyssa hennes mun och viskande berätta om hur söt hon var. Nu ville Lova ha stimulans i fittan, vilket inte var så lätt eftersom hennes stjärt ännu var så öm att hon inte kunde ligga på rygg. Men den ena (och erfarnaste) av sängkamraterna hade lösningen på det också. Hon hade nämligen smugglat med sig en flaska med en läkande salva (såklart förbjudet att inneha!). Medan Lova ännu låg kvar på mage tog de andra varsin klick salva och började förnöjt smörja in Lova tonårsstjärt som nyss fått så mycket smäll. Först brände det till i hennes skinn, gjorde bara ännu ondare, men i nästa stund infann sig en bedövande skön svalka och Lova kunde äntligen krypa upp på rygg. Hon hade inte märkt att de två väninnorna klätt av sig lika nakna som hon, och snart älskade de med henne. Gav henne det sex hon längtat så efter, och om det inte var för risken att bli upptäckta skulle alla tre skrika rakt ut, så skönt var det. När de älskat i väl en timme och kommit minst en gång var, fick den äldsta och erfarnaste flickan någon lekfullt och framfusigt i blicken och viskade att Lova skulle lägga sig i på mage i hennes knä. Hon hade nämligen lite salva kvar i flaskan, sa hon. Lova förstod inte riktigt vad som väntade men gjorde som hon blivit tillsagd. Den tredje flickan såg roat och upphetsat på när Lova lade sig i den erfarnas knä – precis i samma undergivna men trygga position som när smisk utdelas. Hon kände på nytt hur den läkande krämen appliceras på hennes bak, men den här gången var det inte skinkorna som smörjdes in. Istället hade den erfarna flickan tagit sikte på klyftan mellan Lovas stjärthalvor, och med nätta fingrar började hon massera in salvan i unga Lovas rumphål. Nu först började det gå upp för Lova vad de andra flickorna ville ge henne… ”Ja!” viskade hon, ”ta mig där!” Och mycket riktigt hade snart en väl insmord fingertopp letat sig in i hennes trånga men längtande anal. Nu skulle det ske, detta som hon nästan inte vågat fantisera om att få uppleva – sex i stjärten! Den erfarna flickan tecknade åt den andra att kyssa Lova och om nödvändigt täppa för hennes mun, så hon inte stönade för högt. ”Nu Lova, ska du onanera fint i mitt knä” väste hon och lät precis som den älskande storasyster hon var. ”Och under tiden ska jag knulla din lilla stygga stjärt…”. In och ut gick fingret, in och ut…
Med denna fantasi gav sig Lova, som blivit straffad av sin mamma bara en timme tidigare, de underbastaste orgasmer. Hon somnade inte på mycket länge.
(Kära läsare, ge kommentarer så kanske serien fortsätter.)
Fler noveller av samma författare
En alldeles underbar novell om ett kittlande ämne. Jag vill gärna läsa mera i samma stil.