Fjord i Storm
Författare: melancholius Datum: 2016-05-17 15:38:21
Kategori: Bdsm och Första gången
Läst:
22 975 gånger
Betyg: 4.2 (7 röster) 4 medlemmar har denna novell som favorit
Fjord i Storm
---
Tätt och ständigt tryckta emot varandra, ligger dessa karga och yppiga landskroppar i Norden. I evig omfamning. Som ett geografiskt erotiskt faktum, nästintill. Två nationer omgivna av nordhavens iskalla vattenmassor, med språk som förena mer, än de skilja. Ständigt och muntert kärleksgnabb, som pågått dem emellan, genom alla tider - oavsett en Stolt vajande Sillsalat*, eller inte.
Författaren tar härmed, i novellsammanhang, sina första trevande steg utanför Sveriges riksgränser. Dock inte särdeles långt, utan vi håller oss till den västliga delen av Skandinaviska halvön. Hemtamt, men exotiskt.
Vi reser än en gång längs tidsaxeln, baköver. Till en orolig tid, en av kontinentens i särklass mest omstörtande. Det är tidigt 1940-tal, och ofattbart starka krafter skall nu forcera fram idel dåliga val och beslut, även på våra relativt sett avlägsna breddgrader. Kanske hade det på något vis gått att förhindra, dock sannolikt inte.
Texten nedan innehåller referenser, tematik och scener som förmodligen på flera olika sätt kan uppfattas såsom mycket stötande. Kanske särskilt för Norska medborgare. Men, detta är inte avsikten. Meningen är snarare att hitta en av Världens mest natursköna trakter, med inramning av en pikant historisk setting.
Denna fyller väl sitt syfte, rätt hyggligt, inte sant?
--> I hafven härmed rätteligen och med erforderlig tydlighet upplysts!
Med detta sagt, en god stund av läsning tillönskas Er alla, samt -
En skål för Brödrafolkens väl!!
---
I.
Grete avskydde Havet
- Havet, vilket med dödligt motstånd förplägat bygdens härdade innevånare i årtusenden. De ohyggliga dunkla djupen utan vare sig lock eller botten. Försåtligt vackert då solen sjunker sitt sista stycke, mot den avlägsna gnistrande randen i väster.
Men, hon stod snällt ut med dess olycksbådande närhet, som förväntades av en duktig flicka under denna tid och på denna plats. Tid av lydnad, en plats utan ifrågasättanden. Men, särskilt nu i natten, kände hon den oformligt svarta och Världsomspännande vattenkroppen lurpassandes brusa ut sin omättliga hunger, nere vid Trondheimsfjordens steniga stränder. Ryggen blir med ens iskall, där hon ligger och kurar, på sin tjocka hårda madrass och söker finna ro.
Oceanerna och större sjöar var ett ständigt skäl till oro, men det var endast ett av dem alla. Oredan i Europa, den stora - ännu större än den senaste, kastade ständigt små svidande ångestspjut i hennes bröst. Och hennes värld, vid Anläggningen med omnejd präglad av en egen lokal liten kalabalik. Sömnen blev aldrig riktigt vad den borde vara, ens då den sporadiskt kunde infinna sig. Man, eller rättare sagt Någon, tycktes vara ute efter hennes välbefinnande, efter de sista spillror av trygghet som ändå återstod. Märkligt, i denna från början så stillsamma trakt.
Och skogen,... något kändes verkligen inte bra i skogarna, härikring. De döljer något.
Arbetsuppgifterna vid Logementet enkla, men tunga och många. Städning invändigt som utvändigt, springa små och stora ärenden, hjälpa till att lasta i och ur leveranser, tvätta sängkläder, köksassistans - som en slags Mädchen für Alles. Hon mindes inget annat, än denna plats. Som barn hade hon vuxit upp i Sørlandet någonstans, till tio eller elva års ålder, men hela barndomen var försvunnen från hennes huvud. Mor och Far kunde finnas kvar därute någonstans, eller var borta, ingen visste. Och visste någon, så höll de tyst. Föräldrarna mindes hon för övrigt ingenting av heller. Födelsedag hade hon inte tagit sig någon.
Sedan den dag hon kommit hit till Anläggningen, strax utanför den lilla byn i Nord-Trøndelag, så var hon vuxen. I andras och egna ögon. Att arbeta, att sköta sina plikter utgör själva motorn i Gretes tillvaro och dessa är än viktigare, sedan Anländandet för ett par år sedan. Strama män i svarta rockar och styva stövelskaft av finaste skinn. De hade kommit söderifrån och övertagit,... allt. En naturlig självsäkerhet vilade över dem, som om planeten i sin helhet redan lagts vid deras fötter.
På väggen bredvid sängen, där hon nu ligger, spelar skuggor och ljusblänk omvartannat, från de kraftfulla svepande strålkastarna nere vid vaktposteringen. Ett nervöst skådespel, som knappast hjälper till med insomnandet. Självbefläckelsen lugnar måhända för stunden, men förlösningen är gäckande och svåråtkomlig. På insidan av sina ögonlock målar hon därför upp en scen, den hon så ofta återkommit till i dylika stunder av trängande behov
~~~~~~
Som den Dåliga flicka hon är, har hon ertappats, bokstavligen talat med underbyxorna nere vid anklarna. Ute, där hon i tanken befinner sig, har mörkret fallit sedan länge, men månens ljus är nästan bländande starkt. Kanske ligger ett nyfallet snötäcke över vidderna ...?
Soldaten som besudlar henne, mot det lilla kapellets trävägg på skogssidan, är gänglig och otroligt stark. Skuldrorna breda och greppet om hennes midja stenhårt. Handskar, av svart strävt skinn. Full mundering har han, som skulle han genast ut i strid, med hjälmen på hjässan och det skarpladdade geväret hängande i en rem över axeln. Alla detaljer ser hon tydligt för sig, utom hans ansikte. Dragen är grumliga och vill liksom inte framträda, riktigt. Han kan vara alla soldater vid Anläggningen, och ingen. En ovidkommande faktor. Den styvnade mandomen sticker ut genom de korpsvarta byxornas gylf,... och rakt in i hennes trängtande väta. Med hård och metronomisk taktfasthet knullar han henne,... länge, länge...
Precis som hon skall tippas över njutningsranden så avbryts akten helt burdust, av ett dovt skall. Precis invid dem.
Husmor Agnes, med sin morrande Rottweiler blänger ilsket på dem, vid husknuten. Den imposanta hanhunden är specialtränad och lukten av liderlig ung kvinna undgår honom aldrig! Bestens skräckinjagande blick lyser guldgul i mörkret och dess frustande andedräkt avtecknar sig som rökpuffar mot nejden bakom. Soldaten drar sig med omedelbar verkan ur,... försvinner tillbaka ut i skuggorna, vilka han förmodligen materialiserats ur.
Och, kvar står Grete skamset, med den vita baken i vädret och en molande ofullbordad orgasm, som hängande och darrande lämnats på gärdesgården.
En svidande dask på stjärten, får hon av den robusta Agnes. Och en till, som bränner och svider i skinnet, som om hon hade drattat på ändan i ett stort nässelsnår. Tredje rappet, med jyckens ihopvirade koppel, får Grete att okontrollerat skrika rakt ut
~~~~~~
Det är nästan alltid just där, i sin favoritfantasi hon kommer, första gången. Med lång- och ringfinger hetsigt rammande upp i sig och andra handens dito över kittlaren. Spänner musklerna i ländryggen och bålen till max,... anletet sammandraget som i kramp. Men, det är inte färdigt...
~~~~~~
Dylika tilltag måste straffas hårdare än så, det vet alla. Den anonyme Krigaren är förlåten sina manliga synder, vad annars!? Men Hon; Logementets alldeles egna Sköka ska få stå sitt digra kast.
Anläggningens huvudbyggnad har ett stort atrium, som en borggård omgärdad av ljusgula valvbågar. Där växer också ett litet träd mitt i. Alla som arbetar här och några tillresta får storögt bevittna spektaklet; hur hon fjättras, med händerna runt det lilla trädets stam. Spritt språngande naken, på underkroppen. De barlagda knäna placerade på en lågbred pall och näsan och pannan obekvämt pressade mot den sträva barken ... en stram bindel, för ögonen.
Tunga steg i gruset, bakom henne. Hon ser inte, men vet att det är Chefen för hela Anläggningen som närmar sig. Känner allas blickar på hennes exponerade ändalykt, i fullt solsken. Allom till varnagel! Minst 200 par ögon,... iakttar.
Hjärtat knyter sig, fittan likaså
Rappen som nu utdelas får husmor Agnes fysiska uppfostringsförsök vid "brottsplatsen" att framstå som ömsinta smekningar. Som pistolskott, ekar istället ljudet av ridpiska och ungt kvinnohull i våldsamt möte, över den nästan kvadratiska gårdsplanen. Gretes plågade snyftningar och kvidanden, samt Bestraffarens ansträngda andhämtning hörs mellan de blixtrande slagen. Mellan hennes skamläppar blir det nu så plaskvått att det saglar nedför insidan av båda låren. Vätskan glittrar vackert i solens avslöjande strålar.
När domen slutligen verkställts vänder man henne, med ryggen mot trädstammen istället, fortfarande med ögonen förbundna. Den breda pallen skjuts in mellan hennes fötter, vilka binds fast i den, så att benen ohjälpligt hålles brett isär. Skrevet ligger vidöppet för alla att se,... hur mycket smutsig lust som rinner ur henne, av den förnedrande behandlingen. En riktig Slyna!
Hon vet att Geir står där, någonstans i folkmängden, och ser hennes blottade underliv och rödstrimmiga skinkor.
~~~~~~
Här kommer Grete igen, med full kraft. Så häftigt att hon tappar andan och blir alldeles yr i bollen,... övergår i avslappning,... så äntligen, den efterlängtade sömnen...
- - - - - -
- - - - - -
Mitt i den fuktiga och köldtuktade bördighet vilken kännetecknar Nord-Trøndelags unika myrmarker, skjuter om sommaren som små purpurfärgade flammor upp. Upp ur grågrön markvegetation, mellan obändiga tuvor och spretiga gräsruggar. Framskjutandes likt exotiska färgklickar, som hämtade ur en tropisk biotop. Nästan som en ekivok provokation, mot det karga landskapet.
dactylorhiza incarnata cruenta
Av grekiskans dactylos [finger] och rhiza [rot], vidare av latinets incarnata [förkroppsligad/förköttsligad] samt cruenta [blodfärgad].
Blomställningen ett veritabelt sammelsurium av spräckligt violetta tungor, läppar, flikar och fördjupningar. En styv och rigid stjälk. Rotknölarna nere i myllan, alltid i par, tydligt påminnande om två manskulor.
I Norskt tungomål, 'Blodmarihand' efter Jungfru Marias egna [Blodstänkta?!] händer. Vissa har i den iögonfallande växten istället sett Den Ledes dito.
I folktron förledde naturligtvis dessa blomster den svage, raka spåret, till otukt och hor.
Den beskrivna effekten på omgivningarna har ännu inte säkert kunnat motbevisas
- - - - -
- - - - -
II.
Han blev den allra förste. Geir, den gladlynte och godmodige.
En rågblond tjock kalufs och antydan till fräknar. Gröna klara ögon. Vacker var han inte direkt, kanske, men ändå tilldragande på något tryggt sätt, med det soliga leendet och käcka hållningen. I ett par år arbetade de sida vid sida, utan att egentligen ta notis om varandra. Skaka mattor och räfsa löv. Jo, förresten, kanske att hon lagt märke till hans stiliga ben, vid något tillfälle, då han haft korta byxor. Men, mer än så var det väl inte.
Tills för två år sedan.
Sankthansnattens stora bål fräste och glödde på fältet, ned mot stranden. Rökutvecklingen tät och bränt aromatiskt. Grete var i närheten av festligheterna, men höll sig noga undan själva bålet och folkskocken, ty den öppna elden är ett högst oberäkneligt väsen. Var man än placerade sig så slog lågor och gnistor lynnigt ut, åt hennes håll. Människor i stora grupper också märkliga och lite stressande.
Hon hade satt sig på en sval fuktig stenbumling istället, vid grusvägen som leder upp emot Logementet och dinglade med benen, när hon såg honom - som såg så behagligt annorlunda ut i detta blekblåa nattdis. Han vinkade lojt åt henne och satte sig precis bakom, lutandes sin starka rygg mot hennes späda. Värmen som utvecklades mellan dem där på stenen var intensiv, mer så en den stygga brasan, men inte farlig. Det fanns inte så mycket att säga varandra, så de höll tyst, med undantag för något litet fniss eller fnitter. Men deras kroppar kommunicerade ivrigt med varandra, mot varandra.
Geir var äldre. Visste mer om sakernas beskaffenhet, så han reste sig hastigt, ungefär vid tvåsnåret. Värmen rycktes bort från hennes baksida, det sved till som ett gammalt fastväxt plåster, ersattes med den råa nattkylan. Men, innan någon protest hunnit formuleras så stacks en trygg hand i hennes. Ordningen därmed återställd.
De vandrade sakta och nära varann längs fält och bekanta stilla gårdar, västerut. Himlen ljus men inte klar, utan gråviolett. Nästan som vinterskyar. Så frös Grete plötsligt till, för nu var de nästan framme vid den vassa, obebodda och mycket smala halvön, som skjuter rakt ut i fjorden. Formad som ett stort knivblad. En vansklig plats! Mycket nära vattnet... ute i det! Ändå, med den trygga unga mannen bredvid sig gick det nästan bra och de kom, efter en stund av velande, fram till de fårade hällarna. Allra längst ut.
Så liten gjorde hon sig, att hon nästan inneslöts alldeles, i Geirs famn, sittandes mellan hans ben med ryggen mot hans bröst, där på klippan. Lutandes sitt huvud bakåt, mot hans axel. Kraftiga armar runt sin mage. Sommarnatt
Från sin strategiska placering vid naveln hade hans lekfulla nävar nära till andra platser, på hennes unga kropp. Uppåt, och nedåt. Utanpå och under klädesplaggen. Mannens läppar vilade mot hennes öra och de allt tyngre utströmmande andetagen påverkade hela hennes väsen.
Klänningen hade knappar, framtill och kunde lätt knäppas upp,... de hjälptes åt. Smekningar på låren. Insidan av dem, den sammetslena hyn. Strävade sakta vidare, mot den sannolikt hetaste punkten på hela orten. Där ingen man tidigare varit.
Läpparna möttes i en klumpig kyss.
Hon visste mycket väl vad som höll på att ske, lät det bara göra det.
Älskaren hjälpte henne av med trosorna och den kyliga brisen slog emot hennes vulva. Då vinden nått det våta som sipprat fram så brände det till mot huden, när nerverna inte visste hur de skulle reagera. Geir kunde inte dra ut på det längre, utan lät ett finger glida ned och smörjas i den mjuka skrevan. Samtidigt hade Grete knäppt upp hans byxor och lösgjort vad som dolts i dem. Höll det hårda skaftet i ett stadigt grepp, samtidigt som benen instinktivt särade sig själva.
Faran känner de här båda tydligt,... skydd finns inte. Vare sig mot graviditet, eller en upptäckt. Kvinnan mycket ung, men könsmogen och fertil.
Dimma rullar in och öar och kobbar bleknar bort i dis, utanför. Stilla vågskvalp och tung havsdoft.
Med initial och övermänsklig självkontroll låter han erektionen halka fram och åter, precis över hennes mynning. Klippan är hård och trycker oskönt på hennes svanskota, men smärtan är i detta nu förpassad till andra rummet.
Åh, hon vill ha honom i sig! Djupt!!
Gradvis börjar han jucka och hon vinklar upp sitt bäcken, för att underlätta det olämpliga inträngandet. När han väl kommit in i hennes värme går inte förloppet att hejda längre. Hon försöker känna efter så noga det går, att vara närvarande. Registrera varenda känsloförnimmelse, fysisk såväl som själslig. Lukten av sex. Detta är det hon skapats för.
Djävulen har farit i dem, båda två!
Genom att bita sig hårt, hårt i underläppen betvingades de ljud som ville bubbla upp genom strupen, kvidande och gnyende. Kanske lurar man åtminstone sig själv, genom att inte ge hals? Måsar och trutar väsnades i Gretes ställe, ovanför dem.
Men änglar, kanske finns de trots allt, för just som det ska gå för den unge älskaren, just som han intensifierar sitt stötande inför urladdningen, så drar han i ivern till för långt. Åker hjälplöst ur sitt slaskiga lystmäte, där han stretat, och bara ögonblicket efter att halkat bort så skjuter den första tunga strålen av viskös sädesvätska ut över Gretes mage och blygd. Små vita grumliga droppar fastnar i hårbusken, som slemmiga pärlor.
Andetagen från de båda lugnar sakta och successivt ned sig, den ena vilande på den andra.
Geir offrar chevalereskt sin ena socka, för att sanera sina utgjutelser från hennes lekamen, efter bästa förmåga.
Ännu stillsammare än ditfärden, vandrar de sedan tillbaka. Fingrar tätt sammanflätade.
Det är förborgat.
- - - - - -
III.
"Ah, mein kleiner Engel,..."
Rösten är grötigt mjuk och älskvärd. Andedräkten tät av exklusiv Cognac. Men, en labil kvalitét i tonläget röjer på samma gång den underliggande och explosiva aggressiviteten. Gerhard är chef, punkt slut. Han bestämmer allt vid Anläggningen. Ingen får någonsin invända mot något, överhuvudtaget. Inte utan vedergällning, vare sig densamma är sanktionerad av reglementet, eller inte.
Senaste månaden har han kommit in hit varje dag, i tvätteriet, precis före slutet av hennes ensamma kvällsskift. Pratat sin kantiga Tyska, som hon fortfarande inte riktigt förstår. Skrattat menande och klätt av henne med blicken. Mer och mer oförvägen för var dag, satt sig närmare och närmare på tvättbänken. Stannat lite längre.
Uniformsbyxorna och stövlarna på fortfarande, skärmmössan med det otäcka Emblemet likaså, men bara en nätbrynja på överkroppen, med hängslena hängande längs sidorna. Leendet är alltid vänligt och muntert, men ögonen samtidigt djupsvarta och tomma.
Grete är så förskräckligt rädd för honom att magen värker och har så varit, ända sedan dagen han kom dit för första gången. I en stor svart Mercedes Benz med blänkande polerat krom anlände han, fordonet kom långsamt och obevekligt krypande längs uppfarten. Anläggningens anställda uppställda i givakt, alla med ena armen resolut uppsträckta till hälsning. Symboliskt. Överallt dessa Emblem, även på bilens dekorationer.
"Aber, bist du nicht heiß,... Schätzie?" En hand på höften. Rätt långt ned på höften... Geirs händer är visserligen breda och starka, men dessa är något helt annat! Skapta för att krossa saker, tycks det. Förgöra och dräpa. Hur man än vrider och ålar sig så följer den obevekliga handen med. Sitter kvar där. Det går inte att lösgöra sig denna afton, som vid tidigare tillfällen.
Med blossande kinder och rusande hjärta försöker hon koncentrera sig på lakanen och blekmedlet på tvättbänken, men det är självbedrägeri och alldeles förgäves.
Samtidigt som hon bävar för vad Gerhards nycker skall leda till, ja hon fruktar faktiskt för sitt liv, så tränger ändå den där andra känslan igenom. Som första gången, på halvöns skrovliga klipphäll och i de vilda fantasierna, men ännu mer intensivt nu. För varje hårt och skrämt pulsslag i bröstkorgen så pressas mer fukt ut, i armhålor och ljumskar. Mer våt oljig halka rinner fram mellan hennes darrande ben och ut i underbyxorna. Brösten hyperkänsliga och styvnande, skaver eggande mot den sträva blusen.
Tiden rör sig oändligt sakta, men förflyter trots allt. Förbi skiftets slut, men hon vågar inte gå därifrån på ett eget initiativ.
Den våldsamma smällen bedövar hörseln, för ett ögonblick, när Gerhard med fullaste kraft slår ned klacken i kakelgolvet. Grete hinner inte förstå vad som händer, förrän hennes huvud brutalt trycks ned emot den höga tvättbänken av plåt. Baken sticker hjälplöst ut mot förövaren. Det kemiska blekmedlet far ut och svider på den mot metallunderlaget nedtryckta kinden.
Den andra manshanden sliter upp hennes kjol över svanken... river av trosorna i en enda manöver, nästan så att det går hål i huden på framsidan av låren. Tårar sipprar fram. Hon hatar honom,... men känner sig med ens så...
levande och störtkåt.
Huvudet sitter fast, som i ett skruvstäd, och det känns som om Gerhard utan minsta lilla ansträngning skulle kunna vrida nacken av Grete. Hon kniper ihop ögonen hårt, för att inte få in något av den frätande tvättvätskan i dem och känner hur grova fingrar systematiskt undersöker hennes blygd och anus.
Distinkta steg hörs plötsligt i korridoren utanför tvättinrättningen, det är vakten som går sin rond. Lokalen skall egentligen vara utrymd.
"Halt' deine Klappe, verdammte Schlampe" väser anläggningschefen hårt, rakt i örat. Blind lydnad gäller! Hon håller andan så att bröstet nästan exploderar. Gestalten fryst i sin extremt obekväma ställning. Stegen passerar precis utanför dörren, stannar till,... och ljuset släcks. Samtidigt pressas toppen av en massiv erektion, mot insidan av hennes mjuka lår.
Totalt beckmörker råder. Lokalen har inga fönster alls. Hennes angripare andas tungt och mycket hastigt mot hennes nacke. Släpper greppet om hennes bak för ett ögonblick och fokuserar istället på sin lem. Utan förvarning eller minsta pardon så trycks den strax rakt in i henne. Ända i botten. Öppningen är genomsur och kukhuvudet slemmigt av en klar seg vätska. Det går lätt men han fyller samtidigt upp henne på ett sätt, som aldrig tidigare skett.
Stötarna är hetsiga och furiösa, hela bänken rister under dem och det värker i henne. Som kraftfulla hammarslag mot innandömet. Skötet känns svullet och ömt, men samtidigt avdomnat och kraften i benen är helt borta. Vore det inte för greppet över hennes bakhuvud, skulle hon hjälplöst rasat ned på golvet.
Medvetandet upphör för ett ögonblick, hur länge vet Grete inte, men kommer till sans av att Gerhard säger något med torrt tonfall. Hon hör inte vad, men hon vill ju ändå inte veta...
När han gått sjunker hon ned på och blir ynkligt sittandes på golvet. Allting gör ont, från topp till tå, som om hon blivit överkörd eller nedstångad av en ilsken tjur. Underlivet bultar och flammar av hetta. Till slut, efter samlande av det lilla mod som står att finna, trevar hon försiktigt ned med handen mellan låren för att undersöka om något är trasigt. Kladdig varm vätska rinner ur henne i rikliga mängder och hon stelnar till,... blod?! Efter att ha doftat på den kan hon dock konstatera att det enbart är fråga om klibbig säd.
Orken att resa sig uteblir en stund till. Kjolen sitter uppkorvad kring magen och de sänderslitna trosorna hänger runt högra vaden. Kinden svider rejält av det aggressiva blekmedlet.
En plötslig påträngande tanke om graviditet blir nästa chock. Han kom ju inuti henne... Vilken fasa! han kommer att skjuta henne. I skogens mörker, som ryktet gör gällande att många gånger har skett med obekväma individer och fångar.
Panikslaget försöker hon avlägsna den motsträviga sperman från sin hårt och skoningslöst utnyttjade fitta. Det går sådär. Med största ansträngning lyckas hon ta sig upp, på huk. Hon krystar och pillar bort slemmiga trådar,... det känns förödande men samtidigt så skönt som det aldrig gjort förut där nere. Hon har ofta utforskat sina skrymslen under filtarna, efter mörkrets inbrott, Geir likaså, men nu är det rent av elektriskt.
Grete halkar runt med en fingertopp mellan fittläpparna och alldeles strax kommer den förlösande orgasmen. Rasar sedan ned på knä och gråter för fullt.
På väg ut i natten, kläderna hjälpligt tillrättade, så möter henne den hon sist ville stöta på, just nu. Geir, som varsamt tar tag om henne, håller om och stöttar, leder sin hemliga flickvän till hennes lilla pigkammare, i byggnaden bredvid. Återigen lönar det sig inte att göra något motstånd. Han vet intuitivt vad som nyss hänt, hon känner det tydligt på sig. Han har väntat på henne.
När de kommit upp till rummet så hinner huvudet knappt ta i kudden innan hon somnar. Djupt.
... vaknar sen, först av en envis mygga (eller flera?), som sjunger sin irriterande och genomträngande melodi från obestämbara positioner runt henne. Dagen börjar gry. Hon är helt naken och lite frusen, trots att alla till buds stående plädar ligger över. Geir ligger bredvid och stryker henne spänt över magen. Säger inte någonting. Handen vill vandra ned på henne, som så många gånger tidigare, men vågar nu inte riktigt. Den vänder upp igen, gång efter annan. Med diskreta och tröga drag smeker han sig själv.
Efter en stunds avvaktande särar så Grete sina ben och lägger det ena över Geirs lika nakna kropp. Hon älskar honom. Det har inte varit uppenbart, förrän nu. Hon har inte vågat tänka orden fullt och färdigt, men, hon älskar honom verkligen. Hjälper hans näve ned, dit han både vill och inte vill. Dit där det fortfarande ömmar och är såsigt av en annan man - Av ren Makt. Fingrarna hittar ögonblickligen in i henne, av god vana. Nu är det Geirs tur att gråta, och han gör det så stilla han bara kan, men, hon märker det naturligtvis direkt.
Hon känner hans lem, som är större än någonsin förut. Men, precis när hans mod slagit i taket och ett riktigt inträngande precis ska ske, det andra i hennes unga fitta på bara några timmar, så fylls hon av en avgrundsdjup skam. Ansiktet blossar i det sakta flyende mörkret,... vilken smutsig liten flicka hon blivit. I verkligheten nu! Kan inte för allt i Världen låta sin älskade Geir tränga in i samma hål som Kommendanten sölat ned, alldeles nyss.
Med varligt men mycket bestämt grepp flyttar hon det pockande ollonet mot öppningen nedanför istället. Ännu outforskat territorium, tillika förbjudet. Direkt Olagligt, vid denna tid. Men, alla gränser har ju redan passerats. Grete styr honom rätt, och han stöter och stöter, i frustration. Men, det tar bara emot. Nervändarna i henne har bespetsat sig på denna lustfyllda och tabufyllda friktion, men muskulaturen håller envist och stramt emot. Han trycker hårdare, med sitt penishuvud som nu nått personlig rekordstorlek. Det gör nu ont där bak och hon vet inte längre om hon kan klara att ta emot honom.
Precis när de båda gett upp och i desperation blivit liggande så i samma läge en stund, så ger det med sig och han glider helt plötsligt in i det trånga. Hon välkomnar honom...
Stötarna är inte som Gerhards, hårda och obönhörliga utan mjuka och följsamma. Den snälle killen. Ovant med intrång i baken, men underbart!
Kvinnan smeker samtidigt sig själv, låter fingertopparna ömsom spela lätt över klitorisknoppen ömsom in i slidan, som liksom Geirs mandom ökat rejält i omfång. Läpparna uppsvällda och hala som tvättsåpan, nere i tvättrummet.
Resterna av den kvarlämnade Tyska säden följer med hennes långfinger ut, på den unga mannens pumpande penisrot och sedan vidare ned över det tjocka bolstret. Grete skäms så att hon vill dö,... men, samtidigt har hon aldrig haft så skönt. Älskar att ge sig hän men hatar Gerhard, älskar Geir, hatar sig själv, älskar svallvågorna av den annalkande extasen som tornar upp sig...
... precis som hon kommer, släpper även Geirs fördämningar och han fyller henne med stora mängder ljummen sädesvätska, i kraftfulla sprut. Elva stycken, räknar hon till...
Grete somnar om igen, med Geirs fortfarande styva manslem i sig. Hennes bästa och samtidigt värsta dygn är nu till ända.
Morgondagen vill hon inte möta, för allt i Världen!
/Melancholius
- - - - -
Novellen i sin helhet författad under de tidigaste morgontimmarna, den 17:e Maj, 2016. Detta i tillstånd av största köttsliga påverkan.
*Saknar läsaren adekvat bildning, månne?
https://sv.m.wikipedia.org/wiki/Unionsmärket
Fler noveller av samma författare
