Sussis sexuella sökande, del 4
Författare: predikaren Datum: 2016-04-23 20:28:56
Kategori: Age play och Gruppsex
Läst:
9 360 gånger
Betyg: 1 (2 röster) 2 medlemmar har denna novell som favorit
Min stilige papier maché-karl Kenneth hade nyligen smultit ihop, tyvärr under omständigheter jag helst inte vill prata om just nu, det är fortfarande för smärtsamt. Och sorgligt. Jag kommer bara börja gråta igen, och gråtit har jag gjort så det räcker över min döda älskare, det var ju delvis därför han blev till geggamoja.
[Men sluta då prata om Kenneth, Sussi! Du sa ju att du skulle sluta! Nu sitter jag här och grinar ändå.].
För nu, min kära läsare, är det dags för Sussis snuskiga sagostund. Ja, ta mig i brasan så du har längtat!
Blott 16 år gammal var jag, och hade redan fått begrava min andra karl. Alldeles förtvivlad var jag. Men framför allt kåt. Jag tänkte på alla fina stunder jag och Kenneth delat. Vilken gentleman han var, och hur sexig han såg ut i sina arbetarbyxor. En karl i blåställ grinar väl ingen illa av. Väldigt praktiska byxor också, med fickor och remmar för alla verktyg och allt. Jag tänkte på hur hans skepparskägg hade kittlat så tjusigt i mina ljumskar och blev kåt som en giftpil. [Jag blir så jävla förbannad på allt det här tjatet om Kenneth.] Snacka hit eller snacka dit, en sak var i alla fall säker - Sussi behövde knulla. Riktigt rejält. Dubbelknulla. Eller rentav trippelknulla, fan vet jag, det är ju lite krångligt det där med siffror. Fick IG i matte. Men det ska väl du skita i din frågvise fan, nu handlar det faktiskt om snusk här.
Jo, trippelknull, det visste jag att jag skulle ha. Men var skulle jag få tag i så många kukar på en gång? En dag kom lösningen till mig som en oljad snilleblixt [ibland slår de ner i skallen på en, inte fan är man tappad bortom korgen heller]. Jag låg i badet och runkade och funderade på hur vattnets volym förhöll sig till min kropps volym, och då gick det upp för mig - “FULLGUBBARNA! FÖRSTÅS! SUSSI!”.
Jag for upp och ut ur badrummet. Lämnade badvattnet och kisset i toan bakom mig - det var bråttom. Jag kastade mig in i vardagsrummet och ryckte åt mig Post-It-blocket som låg bredvid telefonen. Skrev ner “FULLGUBBAR”, “KUKAR”, “PARKBÄNK” och “TRIPPELKNULL” på lappar som jag naglade fast på väggen. Jag hittade hushållssnöre som jag kunde sätta upp mellan lapparna. Planen växte fort fram - den var alldeles genialisk.
Måndagen den 24 april skulle jag förföra Grogg-Berra, Dunken, Micke Skev och Dansken som alltid sitter på bänken i Mullvittraparken. Barnslig som var jag var tänkte jag att det skulle bli en lätt match. Allt är väl en fråga om kläder och rörelsemönster. Jag drog på mig ett tajt urtvättat linne utan behå, en liten rutig kjol, trasiga svarta nylonstrumpor och ett par randiga knästrumpor. Längs ned på kroppen satte jag mina röda högklackade. När man går med dom svänger rumpan som en knullgunga.
Jag for fram och tillbaka framför gubbarna på parkbänken precis sexton gånger på en halvtimme. [Lite beroende på hur man räknar turerna förstås, men jag hävdar bestämt att tur-och-retur innebär en resa. Disciplar av den reseseparatistiska skolan får vänligen konvertera mitt angivna värde. Men för att undvika missförstånd är det väl lika bra att säga att jag passerade parkbänken 32 gånger]. Gubbarna skrålade högt, men inte fan verkade de kåta. Jag gick långsammare, låtsades tappa nåt på gruset, böjde mig fram så gubbarna skulle få fri insyn i skrevet. Ingenting. Den sista gången satte jag mig på huk precis bakom parkbänken, drog ned strumpbyxorna till knäna och kissade. Fyllona reagerade inte.
Själv blev jag kåt som alla tonårstjejer med korta kjolar och tunna nylonstrumpor. Så jag gick hem och satte mig framför spegeln och skrevade. Genom nylonet syntes den krulliga hårbullen. Jag smekte tonårsklittan genom nylontyget och kom med en jävla smäll. Morsan slet upp dörren och undrade om jag lekte med smällare på rummet. Men inte fan blev jag mer knullad för det.
Det var uppenbart att fyllgubbarna krävde något mer än en kåt, kurvig, skamlös tonårsfitta. De ville ha sprit förstås. Sprit var väl det enda dom tänkte på. Och impotenta kunde jag lista ut att dom var. Lösningen var enkel: jag tömde sparbössan och tvingade min styvfar att köpa ut ett par flaskor vodka, och så knyckte jag en karta Viagra från hans sängbord.
Nästa dag klädde jag mig lite annorlunda. Jag insåg ju att gubbarna, dom kom ju från 1900-talet. Och då hade man nätstrumpor och sånt om man ville slampig. Så jag satte på mig nätstrumpor, och kjolen klippte jag av så den blev så kort att blygdläpparna syntes när jag stod bredbent. Hade dom inte vart så grå och skrynkliga och små så hade dom lätt kunnat tas för hängpattar. Sen tog jag kukpillrerna och spritflaskorna och gick ner till bänken.
– Är det nån av er stiliga karlar som kan tänka sig att knulla en liten tjej som mig om jag bjuder på en flaska vodka?
Dunken var den enda som kvicknade till:
– Japp! Inte för att en annan har mycket till kuk längre, men törstig är jag och du får hålla till godo med det lilla. Det är ju inte storleken som räknas. Utom på flaskan förstås.
Jag hade redan sett ut den perfekta lokalen. Bakom cykelförrådet i kvarteret fanns ett litet betongrum där hushållssoporna förvaras. Dit hade jag forslat en luftmadrass. Lodisen raglade in efter mig, och jag knuffade ner honom på madrassen.
– Var är spriten? undrade han.
– Den får du sen, sa jag, kavat som jag var.
Sedan tryckte jag in en blå romb i hans trut och började dansa lite för att hetsa upp honom. Jag hade förberett ett dansnummer som jag vill kalla för “Barnförbjuden lambada med extra krydda”. Dunken somnade tyvärr. Och snarkade. Men efter några minuter såg jag att det hände nåt i de nerpissade jeansen. Det var nåt som växte där. I takt med att hans byxdjur spirade kände jag även hur något jäste innanför min kjol. Jag slängde mig över honom och knäppte upp jeansen.
Där var den. Mitt livs kuk #2 skulle man kunna kalla den. Den var större än den förra. “Nu du Hampus ligger du i lä!” tänkte jag triumferande. Jag tog den i munnen hela vägen in till roten för att slippa lukten.
Så snart jag kände ollonets stela kant glida över gommens räfflor började det brinna och skälva i fittan. Jag ställde mig bredbent över den snarkande gubbfan. Jag önskar att han hade varit vaken och sett mig då, men det moderna samhällets alienation agerar ju tyvärr gärna som motvärn vid sådana belägenheter. Jag sänkte mig ned över honom med hela fittan. Mina nätstrumpor hade jag klippt upp i skrevet. Jag höll i hans kuk med min lilla hand med dess små fingrar med sina blodröda naglar. Jag styrde in ollonet mellan mina grårosa blygdläppar. Jag förde det lite fram och tillbaka, slemmet rann, fittan brann, klittan spann, den såg ut som en fästing som sugit sig riktigt fet och grann.
Ja, jag säger det bara en gång så har jag det sagt: det är skönt att knulla. Varken mer eller mindre. När Dunkens stenhårda kuk hade glidit hela vägen in i magen på mig och hålet äntligen var fyllt började jag grina så smått. Sedan lät jag mitt flickskrev studsa mot hans kappraka köttkäpp. Jag red honom som en matador på en brunstig tjur. Det kändes härligt. Men plötsligt vaknade han, bökade till och riktade en förskräckt gråstrarrsblick mot mig. Och kuken slaknade med en gång.
– Var är spriten? stönade han.
Jag suckade och halade upp flaskan ur handväskan. Han stack innan jag hade fått spruta.
Den kvällen gjorde jag en rutinmässig debriefing med mig själv. Jag började med att skissa på en ny, mer dramatisk, koreografi till mitt dansnummer. Eftersom Dunken somnat tvärt av min dans förstod jag ju att det fattades något - till exempel lite häftiga vapen! Under mötet lagstadgades även en nolltolerans mot flintskallighet. Jag avskyr verkligen karlar i flint, det är därför jag nobbat styvfarsan om någon nu undrade. Jag skulle alltså behöva köpa peruker till fullgubbarna inför nästa dejt.
Debriefingen avrundades med en ytterligare säkerhetsåtgärd. Situation: Yrvaken slaksnopp fick inte ske igen. Jag förstod ju varför Dunken varit så lättskrämd. Det är inte konstigt när en ung feminist med nätstrumpor våldtar män, särskilt med tanke på mansrollens problematisering i vår tid. Lösningen stod återigen skriven liksom eldskriften flammar på himlavalvet:
Du måste söva ner alkisarna Sussi.
Morsan är ju en flitig pillerfantast med erfarenhet av såväl konsumtion som produktion. Så i hennes apotekslåda hittade jag vad jag letade efter: Rohypnol.
Dagen efter fick jag med mig alla fyra gubbarna till soprummet. Jag lurade dom att svälja Viagran och knockout-pillret. Sedan gjorde jag återigen mitt dansnummer, den här gången en tuffare lambada med morakniv och rävsax som grande finale. Men alla somnade innan jag ens fått igång kasettbandspelaren. Så otacksamma. Förbannade karlar. Typiskt. Alla var som Hampus: stora besvikelser. Lovar stort, håller inte tätt, och kukarna vill ha dom för sig själva.
Jag avbröt mitt dansnummer och gick direkt vidare till akt 2. Kvällen innan hade jag letat pantburkar för att finansiera min totala makeover av traktens vrak. Det blev tyvärr inte många kulor, men det räckte i alla fall till fyra peruker som jag fyndade på Dollarstore. Utbudet där var lite lätt begränsat, så jag fick nöja mig med krulliga partyperuker i neonfärger. De dög - hellre en karl med en lejonman än en flintskalle med skorv och födelsemärken, som jag ofta brukar säga. Sagt och gjort - med en snabb manöver förvandlade jag fullgubbarna till bjärta lejon - djungelns konungar.
De fyra männen låg och snarkade med sina färgsprakande hårsvall på luftmadrassen. Synen påminde om hoppborgen och bollhavet på MackeDonken nere vid motorvägen. Där brukade jag ligga och runka när jag var liten. Vem har inte gjort det? Fast det här var ett mycket bättre bollhav, för det var kukar istället för bollar, karlar istället för snorungar och peruker istället för blöjor som ungarna tappat. Det liknade en orgie i gamla Rom, på kejsar Tiberius tid, å den som hade fått vara med och knullat slavar då, kanske i hans fina villa på Capri! Och visst råder det väl numera, sedan historicisterna och arkeologerna grälat färdigt, dom jävla gnällspikarna, konsensus bland fackhistorikerna om att romarna hade rakade huven och peruk? Eller var det egyptierna? Kukar hade dom i alla fall allihop.
Sedan hände samma sak som sist i pissebyxorna på dom fyra liken. Kukarna stod. Byxorna drog jag av. Jag inspekterade de stolta fallosarna. Från vänster till höger: en klubbformad med tjockt huvud och smalt skaft; en lång och smal som en ölkorv men vit som en Thüringer Bratwurst; en som var lika bred som den var lång, med ådror tjocka som feta daggmaskar; slutligen en som var lagom tjock och lång, tyvärr var den även skevare än tornet i pisa, och förhuden såg inte bättre ut än en skrynklig tomteluva. Och inte var det jul än på länge. Sammantaget - en utmärkt samling kukar som demonstrerade kukrikets väldiga mångfald.
Men hur skulle jag bära mig åt med alla kukar? Jag hade ju sett på TV att en stilig herre i smoking höll i gång inte mindre än sjutton snurrande tallrikar på pinnar. Då borde väl jag klara fyra kukar, smoking eller ej.
Upp och hoppa Sussi! sa jag till mig själv. Och hoppade det gjorde jag, än på den ena, än på den andra, medan jag använde händerna för att serva dom skrotiga kukvraken så dom inte skulle skära ihop för mig. Jag flyttade lite på Dansken och Grogg-Berra. Plötsligt nådde jag till att både ha en kuk i fittan, en i munnen och en i vardera hand på samma gång. För att nå kukarna med händerna fick jag sträcka ut armarna åt varsitt håll och ligga som ett mänskligt kors. Jag kan med fördel liknas vid en modern version av Jesus på korset - upp-pålad och salig [lika sexig som Jesus vill jag även tro att jag var. Alla har väl ägnat lika mycket tid som jag åt att fantisera om vad som kan ha gömt sig under det där slampiga minihöftskynket].
Ingen vaknade den här gången. Precis enligt planen. Men jag kunde ändå inte komma. Det gick bara inte. Det var inte perukernas fel. Men om man säger så här: även om kukkarosserna var korroderade så funkade avgasrören. Nu är jag inte nån överkänslig jävla salongstant, soprummet hade en pikant doft från början. Men dom här avgrundsdunsterna var knappast några romantiska doftljus som man hade kunnat hoppas, tvärtom: hade jag råkat tända ett ljus där inne då hade hela skiten exploderat. Och det hade ju inte varit särskilt juste mot vaktmästaren som jag lurat i att jag skulle ha replokal i soprummet.
Summa summarum: Fem människor, fyra medvetslösa, en storknande, inga orgasmer. Det krävdes ingen debriefing när jag kom hem. Orsaken till fiaskot var ju uppenbar: Jag hade ingen gasmask.
De eggande upplevelserna i soprummet fick smörbyttan att koka över. Jag var kort sagt desperat, om man säger så. Och pengarna var slut. Nu var goda råd dyra. Rentav alldeles för dyra. Jag var så pank att jag inte ens hade råd med ett dåligt råd.
Det gick ett par dagar. Varje gång posten kom letade jag fåfängt efter en överraskande penningförsändelse. Men det finns ingen Gud, det begrep jag för länge sen. För om det fanns en Gud - varför skulle han då ha skapat mig med en fitta som lider brist på kuk, nu när jag var så ensam att jag inte fick nån kuk, och dessutom lovlig? Ja, teodicéproblemet var länge min våndas frontryttare, tills jag insåg följande - om det fanns en Gud, så var han nog ond, och inte fan tänkte jag bli nån hårdrockare med nitbälte och dyrka Satan bara för att jag ville knulla. Så gick det till när jag tappade tron.
Jag satt på Aftonbladet-chatten en kväll och samtalade med en regelrätt snuskpelle som kallade sig “Q_Ken”. Han var riktigt härligt fräck och kränkande. Mitt i de sexistiska, nedlåtande, förnedrande smädelserna frågade han om han fick köpa mina använda underkläder. Vad är det för en dålig sexist? Ska han ge mig pengar för mina gamla trosor? Men jag fann mig:
“Det är en prisfråga.”
Q_Ken svarade rappt:
“Du får en femhundring.”
Jag blev så paff att urinslussen öppnade sig rakt där jag satt. Det sved. Men snart hade vi gjort upp affären. Han skulle skicka hälften av pengarna i ett kuvert och sen skulle jag skicka trosorna och sen skulle han skicka andra hälften. Men riktigt skitiga skulle dom vara, det betonade han. Inga problem för mig. I ärlighetens namn ska väl erkännas att jag inte alltid är Guds renaste barn, men det finns i och för sig ingen Gud. Som sagt. Skönt ändå att slippa gå till tvättstugan med de nerpissade trosorna. För en femhundring hade jag ju både råd med både ett par nya, en gasmask och mer vodka till gubbarna.
Det var så det gick till när jag startade mitt första företag. Jag har alltid känt mig som en entreprenör, ändå sen jag var liten och lät småpojkarna betala en krona för att kolla mig mellan benen i sandlådan. Jag tog även betalt för guidade turer där jag lät folk dra ner byxan på Hampus.
Q_Ken visade sig ha många kompisar. Det är ju så på Internet. Det är ju till för perversa galningar. Beställningarna haglade in och mina trosor räckte inte. Jag började knycka en och annan riktigt vidrig trosa från morsan. För att morsan inte skulle märka något ryckte jag även åt mig lite kalsipper från Hampus. Men då klagade köparen: han ville inte sitta och sniffa på några nersölade pojkkallingar. Tydligen ville de inte ha vilka underkläder som helst, utan det var damunderkläder som gällde. Man tycker att de hade kunnat specificera det i beställningsformuläret - men som god entreprenör visste jag att kundvård vad A och O, så slemhögen fick två par trosor gratis.
Ganska snart började jag även göra räder i den kollektiva tvättstugan. Grannkärringarna var knappast några paradexempel på folkhygienens betydelse för ett väl fungerande samhälle. Inte undra på att deras gubbar hellre satt och glodde på mig med kikare och runkade än knullade med dem.
Jag fick snart kapital att investera i nya bättre peruker (nu hade jag råd med mer naturtrogna lejonmanar) och en gasmask. Det mänskliga alkisbollhavet blev rena fröjden. Kukar i många meter och sprut i många deciliter blev det dagligen. Eventuella dubier hos gubbarna dränktes i litervis med brännvin. Och skulle de börja tjafsa hade jag förstås tagit komprometterande foton. Jag kände mig som en kung.
Företaget växte och tjyverierna i tvättstugan räckte snart inte längre för att möta mina kunders behov. Det var dags att utöka mitt jaktområde. Jag började med att hälsa på hos grannparet, Bertil och Marita för att se om Marita hade något gott i tvättkorgen. Bertil satt naken i hammocken och solade med dreglet rinnande över hakan, så det blev han jag frågade först.
- Bertil! Har Marita använt nån trosa på sistone? Nån som hon kan tänka sig att donera till mig? Jag har startat en insamling till Afrikas troslösa fattiga nämligen!
- Hörru Sussi! Nu låter du bara ansiktsfittan glappa och tänker inte! sa Bertil och lät purken.
Konstigt, tyckte jag. Som alla vet, slog ju Descartes fast att ”Jag tänker, alltså finns jag”. Men om jag inte tänkte fanns jag ju inte när Bertil sa så där till mig. Och vem var det då han pratade med?
Men såna grubblerier tjänar man ju inga pengar på. Men sura snåljåpar kan vara rena kassakor för en duktig marknadsförare. Här gällde det att se möjligheterna. “En duktig säljare ger sig inte i första taget” tänkte jag och flinade upp mig:
– Men Bertil, en sån sexig liten gammgubbe som du ska väl inte vara så negativ.
Innan han hann svara, svassade jag fram till honom.
– Detta ska du vara viss om, min gode man: jag brinner för den här saken. Jag har donerat alla mina trosor till Afrika. Kolla själv!
Och så drog jag upp jeanskjolen och visade fittan för Bertil. Ögonen ställde som råttpittar ur huvudet på honom. Och kuken, som legat i ide djupt inne i den gråhåriga jättebusken, stack plötsligt fram sitt röda huvud.
– Men Gud vilken snygg kuk du har Bertil! kvittrade jag och tog tag i nackskinnet på mullvaden.
Sedan tog jag hans hand och tryckte upp den i fittan. Gubben visade sig fingerfärdig. Han måste ha varit gammal fiolspelare, som Paganini när han stod på krönet av sin förmåga, inte på slutet när han började slinta på strängarna. För hur tjockt och valkigt Bertils pekfinger än var, smekte det min klitta med en fantastisk virtuositet och med alla kända tekniker: från vibrato och tremulando till legato och spiccato. Han fick mig att känna mig som en stradivarius. Jag kom på tre röda samtidigt som hörde jag mig själv sjunga:
– Vill ha dig i mörkret hos mig, tiden den stannar när vi rör vid varandra, å jag lättar jag flyger jag svävar fram, låt det aldrig ta slut!
Bertil brast i skratt och klappade mig på kinden:
– Ja du Sussi, du är en riktigt go’ liten tjej. Men sladdertackan som har byggt bo under min hängbuk kan du lika gärna släppa. Den tycker om att hälsa, men det är allt. Den har inte gett ett pip ifrån sen prostatacancern. Dock har du lyst upp min dag med din härligt saftiga, välansade tonårsfitta. Så detta lovar jag dig: Marita kommer att skänka rikligt ur sin trossamling.
De andra grannarna var lättare att övertala, särskilt när jag lade till att trosorna inte behövde vara tvättade. Jag erbjöd mig att tvätta dem själv, så de skulle slippa tänka på det. Nu hade jag gått från småföretagare till storföretagare. Jag funderade på att anställa en revisor för att hålla reda på alla beställningar och penningtransaktioner. Jag borde också börja penssionsspara. Men av allt det här blev det ingenting. För efter drygt tre veckor kollapsade bolaget. Jag fick ett samtal. Det var Marita. Hon lät sur:
– Fan för dig Sussi-Pussy. När jag hem från jobbet idag satt Berra i hammocken med ett par trosor uppkörda i näsan och krafsade sig i kråkboet. Jag kände igen dom så klart, det var mina. Men Berra påstod att han köpt dom för en femhundring på Internet. Nog fan begriper jag att du har lurat oss allihop, Sussi. Det finns ingen afrikansk trosinsamling. Det finns bara en massa äckliga karlar på internet. Och varenda öre du dragit in har du väl slösat bort på att betala dina SMS-lån. Fan för dig Sussi.
Och så slängde hon på luren. Den här gången behövdes ingen eldskrift för att jag skulle fatta. Det var dags att lägga ner firman och fly stan. Jag hade ändå börjat tröttna på älskogen jag bedrev i soprummet. Nog för att det har sina fördelar att knulla medvetslösa män, men särskilt mycket kärlek och ömhet får man inte, om man inte tycker mänskliga avgaser är kärlek. Och det gör inte jag.
Ett sista ord till min trogna läsare: du må önska att du inte läst ovanstående rader, men vissa saker får helt enkelt inte förtigas. Vare sig det handlar om mänskliga avgasrör, skitiga trosor och skumma affärer: sanningen måste fram. För mycket kan man kalla mig, men någon mytomanisk skrävlare är jag då sannerligen inte. För det är jag som är Sussi - muttan, myten, madonnan.
Fler noveller av samma författare
