Det Naturliga urvalet
Författare: melancholius Datum: 2016-04-22 17:46:51
Läst:
14 672 gånger
Betyg: 2.8 (7 röster) 2 medlemmar har denna novell som favorit
Det Naturliga urvalet
En anspänd vårnovell, av Melancholius
- - - < < - - ~ || ~ - - > > - - -
I vanlig ordning beröres här inte några uttryckliga eller explicita sexscener förrän ett bra stycke in i novellen. Läsaren uppmanas därför vänligen, men samtidigt å det bestämdaste att hava fördragsamhet med det saktmodiga tempot, eller att avstå novellen helt, rätt och slätt.
Texten vänder sig kanske i första hand gentemot de Män som uppskattar hanrejerier av alla de slag, som kanske fantiserar om dem, räds dem... vill deltaga i dem. Naturligtvis är kvinnan ändå alltid och ofrånkomligen i centrum för ett dylikt sexuellt skeende och jag är själv omåttligt nyfiken på hur Damerna här, i alla upptänkliga Åldrar och Livsfaser, förhåller sig till nedanstående. Kan de på allvar tänka sig in i sådana scener, med sig själv i huvudrollen? Vilka känslor uppväcker det, i dem? Når de i så fall någon som helst upphetsning? Kan de förstå det manliga psykets reaktionsmönster, mot bakgrund av en dylik interaktion?
Skulle det var någon gång som kommentarer eller PM med reflektioner är välkomna, ja, då är det nu.
Mycket nöje!
önskar
Eder,
Melancholius
- - - < < - - ~ || ~ - - > > - - -
Interiören är bedårande, som vore den hämtad direkt ur ett boningspornografiskt reportage i någon glättig hemmafixar- eller inredningsblaska. Ett potent, ljust och fräscht opium för hemmafruar, av vår tid:
Pelargonprydda fönster med tidstypisk spröjs från nyklassicismen och genom dem, från köksbordet (vitlaserat med svalt rustik elegans och alltid med fräscha örter i kruka, naturligtvis!), ser man ut mot en pittoresk och lummig innerstadspark. Röda träkåkar som andas 1700-tal skymtar bak den flerhundraårigt imposanta eken där utanför, Saltsjöns glittrande vattenspegel likaså. Fiskbensparkett i ursprungligt ekutförande, generös takhöjd och yta, allmänt nyrenoverade ytskikt, badkar med lejontassar... You name it! Hemmaidyll av det urbana slaget, i ett litet nötskal. Och snart ska bli vi tre, Elin och jag. Vi som varit två, nästan så länge folk nu kan minnas. Vår ekonomi är provocerande bekymmerslös, främst tack vare välbärgade föräldrar. Och vår Kärlek (med versalt K!) har alltid varit solid, sammanflätad och stark, som finaste Damaskusstål. Vänner och bekanta kan inte skyla sin avund, trots idoga och illa dolda försök.
Den tidiga vårvintersolen kastar en poetisk och kristallklar ljuspelare över min älskade sambos 9-månadersmage där hon ligger på sängen och vilar lite denna Februari-Söndag, strax efter lunch. Förnöjsam stillhet i fulländad form råder synbarligen i vårt sovrum, beläget i direkt Söderläge. Hon lägger ömt och fridfullt sin finlemmade hand över det växande undret i hennes kvinnobuk. Ler sitt självsäkra, trygga och änglalika leende, som bara Elin kan. Det sparkas och krumbuktas nämligen därinne. En speciellt pigg och stark liten krabat, precis i enlighet med hennes egen profetia och plan.
För bra för att vara sant? Anas en oro i lägret?
Jo. Så är det.
Mina känslor,... är mycket motstridiga. En god portion ångest finns med i bakgrunden. Jag har familjedrömmen i min hand och lever densamma, men, ... ändå inte. Verkligen inte, faktiskt! Mina bryderier är så omfattande att jag inte riktigt kan tänka i räta banor längre, och följaktligen vet jag inte heller exakt var denna berättelse skall låtas ta sin början. Ni får hava ett milt överseende med eventuella omotiverade utspel, överdriven interpunktion eller ologiska brott i tidslinjen; emedan jag inte är mig Själv. Det hade nog inte Ni varit heller i mina Arma skor, skall jag säga Er!
- - - < < - - ~ || ~ - - > > - - -
Jag föddes i mitten av 1970-talet, och växte upp i en tämligen välbärgad villaförort, belägen ungefär 15 minuters bilväg nordväst om Stockholms Stads kärna. Min far var ingenjör vid ett mindre men framgångsrikt finmekaniskt företag och min mor en hemmafru, stick i stäv med tidens progressiva melodi. Syskon fick jag aldrig några, men till kompensation en lång rad av mer eller mindre sällskapliga husdjur, somliga håriga, andra blöta, slingrande, gläfsande eller helt tysta. Inget fattades mig materiellt eller bildningsmässigt.
Man anställde även en barnflicka, Jane som importerats från Manchester, att hålla ordning på mig och sköta den markservice som min mor ansåg sig för "upptagen" för att handskas med. Nu var jag ett mycket lydigt och stillsamt barn på det hela taget, utan några som helst upproriska tendenser, så det torde ha varit en ganska behaglig syssla kan man tänka. Jane, ja ... [en längtans djupaste suck låter här vemodigt höras av författaren].
Min första stora kärlek blev hon, självfallet. Det skirt blonda håret, ständigt de himmelsblå linneklänningarna om sommaren. Det är i själva verket hon som visionärt reflekteras i Debussy's Prélude, No. 8 i Gess-dur - det är och har alltid varit min fulla övertygelse! Vi spenderade hela dagar med varandra under åratal och jag beundrade och avgudade henne, utan förbehåll. Övrigt umgänge hade hon inte något under sina år i Sverige, utan trivdes för allt vad vi kunde märka bra i vårt sällskap, eller ibland under kortare stunder helt på egen hand. Hennes subtila kvickhet och otröttligt optimistiska kynne satte guldkant på de dystraste dagar. Hon doftade alltid svagt av honungstvål och svett... och något annat mer obestämbart. Vad skulle man inte ge, för att få känna den ljuva odören, än en gång?!
Precis som Ni säkerligen gissat redan, så skedde mycket riktigt mina första kontakter med det Erotiska i hennes illustra närvaro. I badkaret, när liljevita tonårshänder åkte kana över min våta kropp för att tvaga den. Eller, när hon låg tätt tryckt emot mig i sängen, under mysigt spännande stunder av sagoläsning. Särskilt kanske de relativt sett få gånger jag fick en skymt av hennes egen nakna lekamen, på badhus eller genom dörrspringan till pigkammaren därhemma i husets övervåning. Sexuellt upphetsad blev jag kanske inte på det sättet, eftersom jag endast var 11 år gammal när hon återvände västerut, men drabbades vid dessa rara tillfällen ofta (för att inte säga alltid) av en påtaglig och kroppslig "upprymdhet".
Saknaden efter henne var enorm och mitt barndomshem blev sig aldrig riktigt likt efter Janes, för mig, så bittra avfärd. Jag lovar mig själv högtidligt, inför vart nyår, att jag skall skriva ett par rader till denna så betydelsefulla kvinna. Återknyta kontakten, på något sätt. Men, hon borde vara i den knappa 50-årsåldern nu och är kanske, eller högst sannolikt ska man säga, fortfarande lika tilldragande som då. Ännu mer så, kanske. Nu med egen familj naturligtvis, de Stockholmska åren en parentes, blott. Har inte vågat ge mig till känna, helt enkelt. Men, skulle jag mot förmodan ändå få tummen ur tillslut så skall Ni bli de första som får en rapport över hur detta företag artar sig - Hedersord, på det!
Åren därefter avlöpte utan större dramatik, kan man väl säga. Någon revolt mot föräldrar eller etablissemang blev inte aktuell heller. Kompisar hade jag väl ett par, att kicka boll och åka skridskor med, men några riktigt nära relationer var det aldrig tal om. Modellflyg var en hobby som fullkomligt uppslukade mig, på väg in i de yngre tonåren och jag kunde under helger och ferier ägna dygnets samtliga lediga timmar, nära nog, åt byggande, trimmande och dekormålande. En tydlig insikt om att detta inte(!) var en passion att locka tjejer med, än mindre att dela med dem, ledde dock till ett bryskt avslut för denna barnsliga passion på 15-årsdagen.
För, just tjejer och endast tjejer var nu det som gällde hädanefter, kosta vad det kosta ville. Jag hatade discodans av hela mitt hjärta - och infann mig naturligtvis på varje större disco som arrangerades väster om Alvik, löjligt svängande min omedgörliga gestalt i diverse stapplande åtbörder. Inte gav det något, ja, inte förrän de allmänna berusningsnivåerna nått sin kulmen för kvällen eller natten. Då kunde man, med största möda, tilltjata sig ett hångel eller till och med smärre torrt pull under de mest tursamma stunderna.
Samlagsdebuten var en så sorglig historia, att jag egentligen inte vill gå in på den i närmare detaljer. Möjligen kan nämnas att flickan i fråga var föga attraktiv, i något slags klassiskt estetiskt hänseende. Och vidare att både hon och undertecknad av sällsamt rejäl fyllnad skulle komma att vomera, åtminstone varsin gång, innan den tarvliga akten slutligen (äntligen!) var till ända.
I denna anda fortsatte det, tills det att jag flyttade hemifrån, till förmån för studier i Uppsala, 18 år gammal. Fylleslagen vid Nationerna var i grund och botten av samma enfaldiga karaktär som hemma i Västerort, men ändå med tydliga och uppiggande inslag av finess. Under det snabba tillfyllnandet bar man trots allt knuten fluga och citerade ironiskt både Almquist och Atterbom. Välmanglade, tjocka och kritvita dukar på borden, att kasta upp på.
Jakten på kjorteltyg intensifierades alltjämt och framgångarna blev om möjligt ännu färre, än tidigare. Studentskorna däroppe hade en besvärande hög tröskel, till den bland killarna så önskvärda och eftertraktade lösaktigheten. Desperationen yttrade sig i de märkligaste initiativ, dans av alla de motbjudande slag självfallet, men även andra krystade sociala aktiviteter såsom exempelvis improvisationsteater. Under kvällar av aktivitet inom den sistnämnda "konstformen" så tänjdes gränserna för skam och vanära bortom all rim och reson.
Allt detta för lite presumtiv Fitta!
Och ändå, det var där, i en torftig gymnastiksal som Hon gjorde sin entré i mitt liv. Elin. På sant romantiskt manér skulle jag här egentligen återge hur jag för första gången vilade blicken på denna gudabenådade honvarelse, denna änglalika fägring - en Boticelli! Men, sanningen att säga minns jag inte alls hur eller när hon började i ensemblen. Var hon där redan när jag kom med? Beats me. Säkerligen inleddes vår allra första konversation också i rus, insvepta i ångor av flödande starkvaror.
Däremot tror jag mig, med någorlunda säkerhet, veta att vår första natt tillsammans i en säng var en Valborgsmässoafton. De Uppsaliensiska Walpurgistraditionernas vilda rykte överträffas endast av verkligheten. Det rör sig nämligen om en slags masspsykos vilken Staden och ordningsmakten bemöter med ett slags omvänt undantagstillstånd: Man ser mellan fingrarna på nästan allt! Detta resulterade följaktligen i ännu en ångestfylld morgon, med sprängande huvudvärk och fragmentariska minnesbilder. Men, denna gång med en glad överraskning på kudden bredvid. Hon var nämligen vacker, även i detta prekära tillstånd. Och krasst humoristisk. Någon man t.o.m. kunde tänka sig att äta bakfylle-frukost med!
Huruvida vi faktiskt hade legat med varandra denna (förmodat) hejdlösa natt var också höljt i dunkel, men kunde ju definitivt inte uteslutas. Elin garderade med ett akut P-piller, som jag fick köpa loss av en korridorskamrat för dyra pengar (dylika var nämligen ingalunda tillgängliga utan recept, vid denna tidpunkt). Vi fann detta för säkrast, efter en intensiv och gemensam spekulation vid ovan nämnda frukost (vilken för övrigt inmundigades vid 15-tiden på eftermiddagen!). Där fanns indicier som till viss del talade för att ett umgänge av mycket intim karaktär troligtvis ägt rum. Ett illamående avlöstes således av ett annat, mer hormonellt inducerat, kort och gott. Hon spydde i parti och minut, och jag med, till lika delar av levervåndor, sympati och aktuella doft-, ljud- och synintryck.
Inom kort hade vi under alla omständigheter flyttat samman i hennes 40-kvadratmeter stora (lilla) lägenhet, öster om Stationen och tågspåren. På denna väg är det, som de säger.
- - - < < - - ~ || ~ - - > > - - -
Några korta ord om Elins bakgrund kunde väl vara på sin plats också, inte sant?
Hennes barndom var inte alls präglad av samma stabilitet och lugn som undertecknads, även om hennes släkt hade både finare stamtavla och större tillgångar än min dito. Uppväxt på en Östgötsk Herrgård, slets hon mellan missbrukande, excentriska och egoistiska föräldrar (vilka till yttermera visso fortfarande inte drar det minsta jämnt) och ett kompisgäng bestående av tjejer som såg testande av gränser som sitt enda tecken på existensberättigande.
Av hänsyn till den egna sinnesfriden har jag aldrig vågat efterforska, s a s "fullt ut", vad dessa experiment i sin yttersta förlängning faktiskt gick ut på. Sex, droger och kriminalitet ligger nära till hands att tro, dessvärre. Naturligtvis har ett och annat, högst bekymrande faktaunderlag, framkommit mellan raderna i andra diskussioner, eller genom de av hennes gamla polare som hon fortfarande har sporadisk kontakt med. Gabrielle, den av dem som Elin möjligen står närmast, ger mig kalla kårar, med sin avstängda likgiltighet, uppenbara brist på självrespekt och obefintliga omtänksamhet gentemot sin omgivning. Att "Bellan", som hon kallas, under perioder emottagit betalning (pengar, eller annat) i utbyte mot ibland direkt förnedrande sexuella tjänster till kreti och pleti, ja, det har ju framgått med oönskvärd tydlighet. Detta aldrig av ekonomiska skäl, bör tilläggas. Elins eventuella jämförbara förehavanden under ungdomsåren,... de vill jag inte tänka på! Överhuvudtaget!! Magen knyter ihop sig...
Hon pluggade sedan inte till något särskilt, utan valde strökurser här och där, merparten av vilka hon inte ens fullföljde. Mycket charmigt och en uppfriskande kontrast tyckte jag, som kom från en hemmiljö som i stor utsträckning präglats av diverse plikter --> Det är en självklar Plikt att hålla sig med Plikter i allmänhet, för Pliktens egen skull!, om Ni förstår hur jag menar?
Hur dubiöst leverne hon tidigare än må ha haft, så har jag inte under alla dessa år för en stund tvivlat på hennes trohet mot mig. Förrän nu. Här bär det sig inte bättre än att vi för första gången närmar oss den ohyggliga fortsättningen av vår gemensamma historia,... det huvudsakliga spörsmålet, kanske också det oundvikliga slutet...
- - - < < - - ~ || ~ - - > > - - -
Jag och Elin började relativt tidigt att fantisera och raljera om barnalstrande, fann på ironiska namn till vår hypotetiska avkomma. Tänkte ut fantasifulla platser och situationer att alstra densamma på. Skrattade hjärtligt tillsammans och knullade sedan varandra bekymmers- och hämningslöst, på ungdomars vis.
Så, helt plötsligt var vi närmare 40 än 30. Hennes biologiska klocka gick liksom inte att Snooza längre. Retoriken blev plötsligt allvarlig och högtravande, inte alls som jag var van vid. Det var förvirrande.
"Men sluta med p-piller då, så får vi se...", sade jag naivt. Så enkelt var det inte. Eller jo, sluta med dessa hormonpreparat gjorde hon tydligen per omgående, men när vi sedan skulle ligga med varandra så tog hon nu endast emot mig i sin mun eller anal. I synnerhet den senare kroppsöppningen hade en svårt vederkvickande effekt på mig inledningsvis, eftersom hon i princip aldrig tillåtit någon entré den vägen tidigare.
Hon har ett fantastiskt stjärthål mellan sina välformade skinkor, Elin. En kramande och sugande liten stjärna av rodnad känslig hy. Ofta har jag under älskog närmat mig denna förbjudna Zon med tunga, fingrar och i modiga stunder även mitt ollon. Bryskt avvisande, som ständigt resultat. Albert Einsteins definition av sann Galenskap ska förresten tydligen vara när man tillämpar samma åtgärd, gång efter annan, och sedan alltid förväntar sig ett nytt resultat.
Så, jag var väl galen då, av kåthet om inte annat. Och den Psykologiska aspekten av inträngandet därbak är inte oansenlig heller - intensiteten i utlösningen, när man faktiskt sprutar ut sin sperma rakt in i hennes ändtarm, är tabubemängd och besynnerligt eggande. Eller att se sin älskade i ögonen, samtidigt som man pumpar ut sina heta vågor av säd i hennes än hetare mun, och höra det glupska ljudet från strupen när den slemmiga vätskan sväljs ned. Kyssa henne efteråt och känna, inte smaken, utan en metallisk nyans av manlig uttömning. Chockerande sexiga upplevelser!
Men, nu hade tanken på ett nära förestående faderskap, ja, föräldraskap med Kvinnan numero 1 på Jorden, faktiskt slagit rot i mitt tröga sinne också. Till sist. Jag försökte åter att gång efter annan penetrera mellan de ack så välkända, men fortfarande så sanslöst lockande fittläpparna. Än mer lockande och pockande nu, eftersom hela mitt Väsen äntligen bespetsat sig på fullbordad Befruktning. Jag visste att hon var öppen och oskyddad - mottaglig! Det förvred mitt vanligtvis så rationella sinne något alldeles.
Elin vägrade resolut och konsekvent. Ofta med hänvisning till svepskäl, att min kuk skulle vidrört hennes Stjärt först - "det rubbar den bakteriella balansen, blir infekterat". Eller att hennes underliv var ömt, inför förestående Menstruation. Att slemhinnorna var så "torra och sköra, just ikväll", fastän hela Vulvan glittrade av våthet och det luktade av Dyngsur Fitta, ända ut på gatan. Någon gång lyckades jag glida in, i hennes slida, tidig morgon efter ännu ett nytt "alternativt" samlag, och vi ändå låg nakna. Halvt i dvala. Men, då fick jag en rungande örfil. Så lade hon sig på soffan och sov, istället.
- - - < < - - ~ || ~ - - > > - - -
Slutligen, med mörkt onda aningar molande i sinne och bröst, var jag tvungen att konfrontera henne, min älskade Elin. Min livspartner och sambo sedan evigheter. En morgon, vid frukostbordet; "Vill du inte, i alla fall? Duger jag inte som förälder?!" Rösten knöt sig, trots att jag förberett mig noga och övat in ett lugnt och liksom självsäkert anförande.
Elin redogjorde nu, i tydliga ordalag, för en horribel, men samtidigt (detta gör saken än värre!) i någon mening rimlig inställning. Att som Kvinna nära fyrtiostrecket bli gravid är en uppoffring, på ett sätt som en Man aldrig kan förstå. Fair enough. Hon ville ha ett PERFEKT barn. Att jag kunde stå för passning, hämtning och lämning på dagis, läxläsning m.m., det rådde det inga som helst tvivel om. Men, genetiken... [författaren drabbas inför dessa minnesbilder av svindel, yrsel och illamående... måste ta en paus... Dricka vatten. Eller något betydligt starkare...!]
Elins modell var lika tydligt utarbetad som cynisk och kallhamrad. Jag fick till och med se projektplanen i skriftlig och detaljerad form. Framarbetad under ett decennium, närapå. [Som jag undrat vad den där skinninbundna svarta luntan, hon ständigt nu burit med sig varit för något...]
Manliga praktexemplar (fysiskt och intellektuellt), ett tjugotal närmare bestämt skulle väljas ut, ersättas ekonomiskt tillika vidlyftigt och deras sädesceller skulle sedan få en likvärdig chans att simma upp i henne. Göra henne på smällen, som de säger i enklare hushåll. Undertecknad skulle, aktat vår långa gemensamma historia, beredas möjlighet att deltaga i utmaningen. Även om, och detta framgick rätt tydligt, hon inte trodde att mina chanser till framgång var särskilt stora därvidlag, för att uttrycka saken milt. Jag blev kall om nosen, och resten av huvudet, nöp mig sakta men hårt i armen. En miljon riksdaler för att få vakna ur denna vanvettiga mardröm.
Jag vaknade hur det nu var inte på någon trygg plats, utan kände snarare en tilltagande blek- och samtidig matthet sprida sig. Snabbt. I detta trivsamma kök, som tidigare utgjort själva sinnebilden för just trygghet.
Maten, en ägg- och kaviarmacka på rågbröd, hade med ens tappat all sin smak. Insikten om att här menades allvar blev alltmer oundviklig och tydlig.
"På..., någon slags,... klinik... ... då?" flämtade jag fram, med största ansträngning. Krampaktigt kramande runt tekoppen i de svettiga och ostadiga händerna.
Nej ingalunda, detta skulle självfallet ske under naturliga former. Hela tanken var att just Naturen, detta obehagliga och ohejdbara fenomen, skulle ges 100%-igt fritt spelrum. Under en enda stor befruktningsfest, med en kvinna och mängder av utvalda män.
Allt för det bästa resultatet.
Må bäste man och hans arvsmassa segra!
Vårt liv tillsammans gick inte att tänka bort. Tyvärr. Starka röster höjdes i mitt undermedvetna, så till den milda grad att de snart hördes på ett högst medvetet plan. "Rädda dig!" sa de, "Fly medan tid är, innan du sitter fast för gott". Rösterna hade ju helt rätt i detta, egentligen skulle man stolt proklamerat sin hållning, lämnat skutan och karskt tackat Elin för denna tid. Önskat henne lycka till, med sitt fortsatta sökande.
Så blev det nu inte, trots allt.
Tankarna gick i försiktigtvis hoppfulla nya banor: Kanske kunde hon drabbas av kalla fötter, när läget väl blev skarpt? Måhända blev mina kvaliteter ställda i nytt ljus, när jag med stolthet accepterade dessa stolleprov och bistod henne.
Ja, så är det naturligtvis; Ett test!
- - - < < - - ~ || ~ - - > > - - -
Men projektet drog igång, i full skala - och det var olidligt hemskt!
Min älskade sambo inledde för egen del en förbättringsprocess, med viktnedgång, biodynamisk och giftfri kost, ja en allmänt förhöjd fysisk status. Mediterade och yogade målmedvetet, för att förbereda sin kropp "sitt tempel", och sitt sinne för den stundande uppgiften. Och, till min ytterligare stora förnedring, berättade öppet om proceduren för sina väninnor! De stöttade henne helhjärtat i detta. Naturligtvis. Gav mig menande och svalt medlidsamma blickar.
En annons publicerades på en Elit-dejtingsajt (vilka vämjeliga ord, i den konstellationen!) i vilken intentionerna självklart inte redogjordes för i detalj. Tanken var att locka stiliga, välväxta och smarta män till en vanlig träff, på någon restaurang eller café, för att efter en granskning och bedömning eventuellt lägga alla korten och förutsättningarna på bordet. Att få fullgoda "napp" visade sig, föga förvånande, vara mycket lätt för henne. Det blev istället ett överflöd.
Min egen inblandning i denna verksamhet var ingalunda ringa, ty vid varje "date" skulle jag snällt hålla mig i närheten av aktuell lokal samt att, om nu "intervjuoffret" i fråga verkligen var intressant, på given signal dyka upp och gå i god för att detta faktiskt var ett seriöst förslag. I egenskap av sambo. Gruvligt förödmjukande. Mot all rim och reson gjorde jag lydigt just detta, Hör och Häpna!
Med oförtruten energi, ägnade min älskade Elin hundratals timmar, under vårkanten, åt ovanstående. Jag jamsade med. Höll god min. Alla dessa män (baske mig) såg bättre ut, var mer elokventa, mer bredaxlade och längre än jag. Det uppstod ofta en viss nervositet och förvirring när jag, efter en diskret signal, kommit fram till bordet och stört den mysiga stund de haft tillsammans. Till detta presenterat mig som sambo till den vackra kvinna de dejtade för första gången.
Men, sedan alltid och ständigt samma visa: Det gick upp för dem, vad detta handlade om, och då var alla med på tåget, ... plötsligt. Jag fick överlägsna hånleenden och nedlåtande gliringar av dessa präktiga avelshingstar, som nu istället sträckte på sig. Jag ville krevera. Varje gång. Tänkte på dessa män, lägrandes min kvinna. Utpumpandes sina livgivande satser i hennes fertila sköte.
- - - < < - - ~ || ~ - - > > - - -
"Ryokan Hanare"
Avskildhet, skall det enligt någorlunda säkra källor betyda på Japanska. Belevade och kräsna Stockholmare känner även namnet som kännetecken för exklusiv och avskalad spa-miljö i skärgården.
Alltings relativitet upphör aldrig att förvåna. Trots vårvinterns mentala och utdragna tortyr så kom Maj månad över oss, som ett jehu, med spirande grönska och allehanda delikata knopperier. Fruktbarhetens sanna tid.
Elin hade för svindyra pengar hyrt in oss på just den nämnda Japanska badanläggningen, där vi fick ett eget exklusivt litet hus att bo och förbereda oss i. Tatamimattor, futonger och naturmaterial i rena linjer. Rofyllda vyer av skog och hav utanför rummets panoramafönster. En egen badanläggning fanns där att tvaga sig i, till och med. Massage kunde man få, och hälsosammaste Japanska Cuisine.
Dagen vi anlände var ett vårligt under av knoppande och prunkande. Himlen gick dock i bister platina som kontrast och bjöd våra anleten på en sval, stilla strilande nederbörd. ''Jag är verkligen redo, nu" viskade Elin i mitt öra, precis när vi regnvåta lämnade incheckningen. Den ystra upphetsningen i hennes röst gick inte att ta miste på. Inte heller den uppvarvade andningen och värmen som strålade från hyn.
En störtkåt kvinna.
På gränsen till någon slags kritisk massa.
Den huggande känslan i kuken grumlade effektivt mitt sinne.
"Sashimi Moriawase" - de allra finaste bitarna ur havets skafferi, tillskurna med ackuratess och perfektion. Smakfullt presenterat på svartlackat matt porslin. Smaken intetsägande och blek. Restaurangen var nästan tom, så när som på två andra mindre sällskap. Vi samtalar inte. Diskret ålar min(?!) kvinna ur sina underbyxor och drar fram dem under den kopparfärgade designer-klänningen. Sträcker dem till mig över bordet. Genomvåta. Av ägglossningsslemmig kvinnoväta.
- - - < < - - ~ || ~ - - > > - - -
Tre ostadiga knackningar på dörren till vår tillfälliga Japanska hydda. Elin slår upp dörren. Den råfuktiga kylan från hav i skymning väller in i rummet.
- - - < < - - ~ || ~ - - > > - - -
Fem timmar har förflutit efter den samtalslösa måltiden i anläggningens matsal. Massage har hon köpt, för att stimulera blodflödet i bål och underliv. Sa det t o m rakt ut till massören - "Jag vill bli gravid i kväll. Kanske kan du några tekniker som underlättar?" Hon gjorde verkligen sitt bästa, den spensliga Asiatiskan, med exklusiv massageolja och sina späda men erfarna och starka nypor.
Elin har den mörkblå morgonrocken, med vita Japanska tecken på, som alla gäster får. Under - ingenting. Skötet renrakat, sedan igår kväll. Slätt och svullet. Min egen lust att tränga in i henne känner inga som helst gränser. Hon låter mig känna inuti henne med fingrarna, ett par gånger, men inte mer.
På ett litet rött bord i tamburen ligger 20 eleganta kuvert, med rikliga mängder kontanter i. Vart och ett med ett mansnamn handskrivet utanpå.
Ett otal stearinljus brinner stilla och sprider ett varmt ljus i lokalen.
- - - < < - - ~ || ~ - - > > - - -
"Hej,... hrm.. ja,.. Lars heter jag, om du...eh, kommer ihåg, ... då. Är, du... vahettere,... alltså. Hm,... jag skulle vara här prick 21... såå.."
Elin nickar bestämt och tar utan ett ord den gänglige mannens hand. Hjälper honom av med skinnpajen och leder honom till sängen, precis bredvid den hårda lilla låga pall jag hopsjunken sitter på. Tre ben har den, pallen, vilken trots detta är förvånansvärt stabil som sittmöbel betraktad.
"Eh,... ska han ... va här,... nu? ... Eller?!" Denne Lars nickar mot mig, utan att faktiskt se åt mitt håll. Ostadig rosslig röst. Elin hyssjar honom vänligt och lugnande med pekfingret över sina mjuka subtilt målade läppar. Läppstiftets kulör går i havtorn. Jag känner mycket väl igen mannen. Från dejtingtillfället tidigare i våras. En tuff snygging av sportfånetyp.
Med vana flinka feminina handgrepp lösgörs hans livrem och ljusblå jeans. Sen en liten knuff, så hamnar den ståtlige mannen på rygg i sängen.
Till min stora förvåning uppbär han ännu inte någon erektion. Efter några minuters bearbetning med Elins virtuosa mun och tunga har lemmen dock styvnat till rediga proportioner. Ådror som sväller och ett grovt glänsande mörkfärgat ollon som spänner ut av blodfyllnad.
Hon ser på mig med fixerad men dimmig blick när hon sakta sätter sig över honom, med ett knä på var sida. Ansiktsuttrycket målmedvetet och rödflammigt av upphetsningen. Särar på sina spänstiga fittläppar och låter långfingret stryka ut rikliga mängder egenproducerat slem över dem. Oändligt långsamt sänker hon sig sedan ned och styr in honom i sig. Svaga grymtningar från den beridne hörs och han börjar omedelbart att stöta uppåt. Instinkt.
Det värker fruktansvärt i mitt hjärta av otyglad svartsjuka. Och i kuken likaså, fast av intensiv kåthet.
Elin gnyr tystlåtet. Ögonen slutna. Är helt uppslukad av situationen. Av kuken som plöjer inuti hennes buk. Själv ser jag också bara det styva skaftet som hon glider upp och ned på,... och hennes inbjudande välkomnande öppning. Öppen men upptagen
"Kom... kom..." viskar hon tystlåtet och bedjande, efter nästan tio minuter av gemensamt vaggande med mannen under henne. Smeker hans pungkulor med vänsterhandens fingrar. "Kom i mig... ... kom"
Sekunder senare så sker det - Pungen drar häftigt ihop sig och skaftet pumpar. Kropparnas rörelser avstannar.
Stillhet följer.
"Du kan bara ta kuvertet högst upp. Det är ditt." Elin kysser Lars på munnen, med honom fortfarande i sig. När Lars hastigt och med fumliga nävar klätt på sig och gått ligger Elin kvar i sängen, med särade ben. Stark doft av fitta står ikring henne. Jag kallas fram. Ostadiga ben, men lyder naturligtvis.
"Nio minuter kvar innan näste man kommer" ... "Slicka mig!"
Med kväljningar och hulkande, omvartannat, så tillfredsställer jag med största psykiska ansträngning den nyligen uppknullade vulvan efter bästa förmåga. Djuprött rosig, öppen och fertil. Som jag med ohämmad glädje slickat denna ljuva köttighet, genom åren. Tusen- och åter tusentals gånger. Upplevelsen nu är en hisnande kombination av gammal vana och total främmande förvirring. Säden från Lars ligger kvar djupt i Elin, det mesta av den. Är själv våldsamt styv mellan benen. En liten sträng av den utgjutna satsen ligger dock i fittöppningens nederkant och jag gör allt för att i det längsta undvika den. Det går ett tag... Precis som jag tappar besinningen och försöker kliva upp och ta henne, återta det som är mitt,... som håller på att förloras, så knackar det på dörren, igen.
- - - < < - - ~ || ~ - - > > - - -
Sparken tar strax under nyckelbenet, en ganska hård sådan. Ramlar ned på golvet och får moloket backa undan. Som grädde på moset tvingar hon mig att öppna, eftersom hon inte vill lämna sitt ryggläge - i befruktningens namn!
När dörren till slut går upp (ja, jag är faktiskt så darrig att det är svårt att få fatt i låsvredet) så slår återigen den där friska doften av Östersjöhav emot mig utifrån. Mörkret har fallit och kylan fläktar mot mitt bröst. Hettan från atmosfären och de animaliska dofterna inne trycker i ryggen. En vild tanke att bara springa ut och låta böljorna sluka mig kontrasterar mot den djuriska,... som omedelbart och kompromisslöst vill lägra min kvinna.
"Kanske jag har hamnat fel,..." Den eleganta unga gentlemannen, sannolikt från ett högre samhällsskikt, ser förbryllat på min sorgliga gestalt. Blond och halvlång backslick har han och en beige trenchcoat av högsta kvalitet. En ljusrosa scarf,... Jag som HATAR backslick och rosa scarves. En riktig Porschesnubbe.
Innan man kan fatta vad som händer ens en gång så står den förarglige främlingen spritt språngande naken, med sin lem som en vägbom, rakt ut från den välbyggda men magra kroppen. Synintrycket av den skrevande våta kvinnan i dubbelsängen räckte, i hans fall. Vem kan klandra något sådant? Undertecknad tillbaka på min lilla hårda pall. Absolut första parkett till det kladdiga skådespelet.
Utan några som helst krusiduller eller åthävor gör han sitt jobb. Effektivt. Clean. Ställer sig på knä mellan Elins vitt särade ben. Vilka vackra ben. De är perfekta! Han runkar sakta och målmedvetet samtidigt som andra handen smeker hennes anus. Stirrar på det uppfläkta skrevet nedanför sig. Precis som det börjar gå kniper han åt om kukskaftet, just bakom ollonet, sänker sig snabbt ned och för in toppen i fittvärmen. Låter säden pumpa in, utan att ha knullat i egentlig mening. Fegt, men det lär tjäna sitt syfte, trots allt.
- - - < < - - ~ || ~ - - > > - - -
Innan potentiell befruktningsman no. 2 har lämnat sängen en gång, så gör den tredje en burdus entré. Han öppnar karskt dörren (som tydligen inte låstes av mig nyss) och kliver rakt in. Carl, som han heter, tittar på den lilla församlingen och ler självsäkert. Hårmanen på denna hingst är också rätt långt, men tjockt, mörkt och lockigt. "Är ni klara snart, eller?" skojar han avspänt. Den blonde får plötsligt mycket bråttom ut. När han passerar Carl får han en manligt vänskaplig klapp på ryggen, vilken nästan ser ut att ge ett brännsår, av ansiktsuttrycket att döma. Mig ser ingen. Aldrig har jag känt mig så marginell, min existens så totalt åsidosatt.
Elin lägger en hand över sin blygd och ler mjukt. Hon är trygg i situationen.
Carl visar sig vara den sliskigt amorösa typen, som smeker och kysser tillgivet. Liksom dyrkar hennes lekamen, från fötterna och uppåt. Låter händerna kana sensuellt över de nyrakade sammetslena smalbenen. Tar gott om tid på sig innan han når upp över naveln. Suger ömt på bröstvårtorna så att de hårdnar, hårdnar som aldrig tidigare skådat. Som om de är ett passionerat gift par. På sin bröllopsnatt. Och Elin fullkomligen älskar behandlingen hon får.
Det syns tydligt och hörs än tydligare.
Med långfingret varsamt parkerat på hennes, av berusningen framtittande kittlare och samtidigt begärligt nafsande hennes nacke under örat så kommer hon. I en lång serie änglalika klagande suckar...
- - - < < - - ~ || ~ - - > > - -
Älskaren ser henne djupt i ögonen, med sin hungriga gyllenbruna blick. Särar bestämt hennes lår ytterligare inför sitt eget stundande inträngande. Kysser henne eldigt och intensivt, med sin tunga i hennes heta mun. Orgasmen har i sina kraftiga sammandragningar tvingat ut en del av den, nu sammanblandade, sperman ur hennes djupa inre. Den gnistrar och glänser där den vällt fram i ljusens varma sken. Carl doppar ett finger i den såsiga substansen och för det upp till hennes läppar. Stryker ut den och hon slickar i sig, som den manliga nektar det är.
Det sista jag ser innan det svartnar fullständigt är hans muskulösa brunbrända rygg, som häver sig upp och ned. Över min skatt i tillvaron. Min ovärderliga skatt.
- - - < < - - ~ || ~ - - > > - - -
Mellangärdet värker och bultar dovt. Mitt huvud likaså. Det sträva underlaget skaver mot min stackars tinning och kind. Vått och lite slemmigt kallt i kalsongerna. Var är jag?! Önskar att jag inte visste, men minnet är dessvärre helt kristallklart. Fåglar av obestämd art kacklar upprört ute. Disigt och vasst gryningsljus skjuter in mellan trädgrenarna, in genom de stora fönstren. Sticker i ögonen. I övrigt en olycksbådande tystnad. Stämningen är Apokalyptisk och klockan är strax efter 04.
Utan att se mig om vacklar jag ut i gräset. Måste kissa först, men, det kommer ingenting. Kåtheten blockerar allt. Iskall dagg i gräset bränner på fotsulorna. Händerna domnar bort.
Tar djupa andetag, utan att för den sakens skull få i mig luft, och vacklar ånyo in i värmen. Kontrasten mellan luften ute och inne är tillräcklig för att man nästan ska tuppa av igen. Det luktar, ... nä, det stinker av brunst.
I ögonvrån registrerar jag att ett enda kuvert ligger kvar på det lilla hallbordet. Robert K. står det skrivet, i Elins omisskännligt vackra skrivstil. Fy satans jävla helvete alltså,...
Elin sover djupt och tungt. Fullkomligt utmattad och rödflammig, över hela kroppen. Ligger kvar i samma öppna skrevande ställning. Bröstvårtorna står fortfarande upp som små benhårda toppiga snäckskal. Hon måste ha kommit ett otal gånger denna säregna natt. Venusberget och blygdläpparna ser onaturligt svullna ut och hela underkroppen är täckt som av en krackelerad, vitmatt fernissa. Lakanet fullkomligt indränkt av sädesvätskor.
Jag blir så med ens alldeles slut. Sjunker ned framför hennes snart (eller kanske redan) befruktade sköte. Det läcker och sipprar fram ur det. En enda utlösning från en frisk man innehåller över 100 000 000 spermier. Här talar vi alltså miljarder!!
Utan att kunna hejda förloppet så går min egen betäckarinstinkt igång, för fullt maskineri. Den av konstant erektion uttröttade kuken reser sig för sista gången på ett bra tag, till sitt yttersta maximum och den leder mig. Leder mig rätt. Mina fingrar öppnar henne ytterligare, helt i onödan så klart. Vad som helst hade kunnat glida in lätt här. Kallt och hal-slemmigt på utsidan, som undersidan på en öronmanet. Skållhett och sjöblött motståndslöst på insidan.
När som jag knullat henne en bra stund så ser jag att hennes ögon är öppna. Plötsligt. Jag ser i dem att hennes minne är minst lika ögonblickligt och klarsynt som mitt eget, nyss. Aldrig har vi varit så nära varandra. Jag pumpar och plöjer i hennes överfyllda nedsprutade hål och det är så ljuvligt kittlande härligt. Gudomligt! Vill inget annat än att ejakukera,... samtidigt knulla henne i en oändlig evighet.
Älskar hennes gestalt över allt annat.
Hatar detta svekfulla, egoistiska och skamlösa luder till spermahink.
"Var duktig nu..." säger hon och släpper lös ett kvittrande skratt, precis bara sekunderna innan det går för mig i henne.
- - - < < - - ~ || ~ - - > > - - -
Fem ynka procent, eller mindre. Det är sannolikheten. Den kunde lika gärna varit 0, vad mig anbelangar. Vi kommer aldrig att få veta, med säkerhet. Barnets drag när det växer upp kommer att ge upphov till spekulation och teori, men aldrig klarhet. Pappret anger mig [punkt]
Men ordningen är i någon mån ändå återställd. Hon har inga som helst behov av otrohet längre. Jag får ligga med henne i princip när jag vill, ta henne i vilken öppning jag vill, om hon inte har hög feber eller liknande. Jo, till och med då, ibland i alla fall. Vårnatten i Stockholms skärgård gjorde henne till ett sexuellt väsen, av en högre ordning. Öppnade dammluckorna bildligt och bokstavligt talat.
- - - < < - - ~ || ~ - - > > - - -
Den tidiga vårvintersolen kastar en poetisk och kristallklar ljuspelare över min älskade sambos 9-månadersmage där hon ligger på sängen och vilar lite denna Februari-Söndag, strax efter lunch. Förnöjsam stillhet i fulländad form råder synbarligen i vårt sovrum, beläget i direkt Söderläge. Hon lägger ömt och fridfullt sin finlemmade hand över det växande undret i hennes kvinnobuk. Ler sitt självsäkra, trygga och änglalika leende, som bara Elin kan.
Hon rullar mjukt över på sida och fnissar uppspelt, drar isär sina skinkor lite, så att jag lättare skall kunna glida in i henne bakifrån...
M.
Fler noveller av samma författare
Inga kommentarer än? Skandal! Ditt språk är livfullt och hantverket mycket gott. Ett pirr, av den behagligare sorten, sprider sig i min kropp när jag läser. Det är något både spännande, upphetsande men likväl lite vemod (yep, du läste rätt) över denna novell. Likväl är jag redo för fortplantning när jag läst denna. Så redo någon någonsin kan vara. Du skriver väldigt bra.