Som om man aldrig funnits

---

---

Som om man aldrig funnits

Det var i tussilagons tid det år när Eyjafjallajökulls aska stoppade alla flygningar över Atlanten jag träffa Noushafarin för första gången. Lönnarna utanför Sjödalsgymnasiet i Huddinge hade just passerat lövsprickningen och stod sig vackert ljusgröna mot den slitna, rödbruna tegelfasaden när jag långsamt gled förbi byggnaden i min vita Audi lastad med tjugo liggunderlag i jakt på ingången till idrottshallen.

Det var inte lätt, men efter att ha stannat bilen och frågat mig fram bland några elever utanför entréns glasdörrar och dessutom ha fått oväntad hjälp att bära in mina kartonger hittade jag slutligen fram till en fräsch, nyrenoverad idrottshall. Idrottsläraren, salens kung, såg ut som värsta gangstern med svart skäggstubb, rakat huvud och kantig haka. Dessutom hade han ett grekiskt namn. Men han visade sig snabbt vara jättesnäll. I salen fanns dessutom en liten grupp elever. Bara sju, litet vilsna, killar och en tjej. Hjärtat sjönk litet i mig. Ibland fick vi på kliniken förfrågningar om att åka ut till arbetsplatser, gym och skolor för att rent praktiskt visa på kroppens ergonomi, rehabilitering vid skador, massage och liknande. Vid de tillfällena fick vi ingen lön från kliniken, men istället fick vi en rätt bra slant för varje person som dök upp. En hel klass hade gett bra betalt, Åtta elever fick det inte att gå runt.
"De är inte så många."
"Tja du vet", läraren ryckte på axlarna, "det har kommit kataloger med studentmössorna. Det var många som hellre tittade på dem."
"Än att få utbildning?"
"Ja, jag är ledsen men så är det. Den här tiden på året är studenten viktigare än betygen, men du har i alla fall de här." Meningen avslutades med en vissling och ett rop till eleverna som samlades i en ring runt oss. Läraren presenterade allihop, men jag kommer inte ihåg dem längre. Ingen utom flickan, Noushafarin. Hon var söt och vältränad klädd i slimmad, långärmad svart tröja som snarare framhävde brösten än dolde dem. Så tunn att BH:n syntes tydligt genom tyget, och med ett par svart-blå träningsbyxor. Hon var hårt sminkad med en hudnyans som skvallrade om ett ursprung i Mellanöstern. Men allt detta gjorde henne inte särskilt speciell i Stockholms förorter. Hennes hår, däremot, var som ett korpsvart vattenfall som vällde ner i en tjock matta från huvudet. Ner över axlarna, ända ner på ryggen. I hårsvallet fanns otaliga små flätor, färgade tofsar och inflätade plastpärlor i regnbågens alla färger. Det var vackert och ramade in hennes ansikte på ett fantastiskt sätt. Redan där hade jag svårt att fokusera på de andra eleverna, trots att det säkert skilde över tjugo år mellan henne och mig.

Jag Hade en lång genomgång med eleverna. De fick ta på varandra och jag förklarade hur leder fungerade och hur senor, muskelfästen och leder samarbetade. Jag gick igenom typiska idrottsskador. Eleverna satsade trots allt på en framtida karriär som friidrottare eller personliga tränare, och jag tyckte det var viktigt att visa både hur man kunde förebygga skador och hur man lämpligast behandlade dem. Som avslutning ville jag att de skulle lära sig enkel massage. Med lärarens hjälp delade jag snabbt ut åtta av de mörkgröna skumgummiunderlagen till eleverna och ställde fram små oljeflaskor på golvet. Där tog det stopp. Först ropade Noushafarin:
"Jag tänker inte låta nån av dem kladda på mig. Glöm det! De får massera varandra."
"Men va fan, jag kan väl inte massera Ahmed heller?" protesterade den största av grabbarna som stoltserade med några fjun till mustasch under näsan.
"Varför inte?" kontrade jag.
"Varför inte? Vad då, varför inte? Jag är väl inte bög heller?"
"Fast man behöver väl inte vara bög för att massera andra killar?"
"Det är klart man är bög då. Nä, fy fan. Kom igen grabbar. Nu sticker vi och kollar på studentmössor istället."
Merparten av killarna tittade osäkert på mig och sedan på den informelle ledaren medan de började resa sig och ställa sig i grupp runt killen med mustaschen.
"Ni kan väl inte bara gå?" hojtade läraren.
"Watch me bitch!" ropade killen tillbaka och gick iväg. Med sig hade han en svans på fem grabbar. Två grabbar satt kvar på ett liggunderlag och tittade på mig med osäkra miner. På ett annat satte sig Noushafarin med armarna runt benen och pannan mot knäna. Läraren försvann efter killgänget. Jag sträckte ut oljeflaskan mot flickan.
"Är det okej om jag masserar dig?"
Hon nickade men tittade förstulet mot killarna bredvid. De flinade tillbaka.
"Klart hon gillar att du masserar henne. Hon gillar tjejer." sa den ena. "Hon har en flickvän hemma i Iran", sa den andra.
Noushafarin sträckte upp ett långfinger i luften mot dem. "Men håll käften era jävla kioskmongon. Skulle jag vara lesbisk? Va? Bara i era runkdrömmar då. Fattar ni?" Så tystnade hon och tittade på mig. "Ursäkta, men jag blir så jävla irriterad. De håller på så där hela tiden för att jag har en bild på en kompis i Iran i skåpet." Så tystnade hon och tittade ner på sin framsida. "Hur mycket vill du att jag skall ta av mig? Räcker det med att jag tar av mig tröjan?"
"Det räcker. Behåll underkläderna på, och byxorna. Jag visar bara hur man masserar ryggen idag."
Med ryggen mot mig blottade hon sin rygg med en champagnefärgad BH för att lägga sig ner på mage och jag tänkte att jag väl egentligen, om jag var helt ärlig mot mig själv, hade velat att hon skulle ta av sig mer. Men det säger man bara inte till en tonårstjej när man själv är närmare fyrtio. Med en suck värmde jag en skvätt massageolja i händerna och satte mig på knä bredvid henne.

Det händer något magiskt när man masserar en annan människa. Oljan gör att man känner allt som finns under den skyddande huden så mycket tydligare. Varenda sena. Varenda muskelknuta. Kroppen går att läsa av som en bok som beskriver ett liv. När man trycker över musklerna frigörs dofter. Det tänker man sällan på. Ibland otrevliga dofter från nikotin och dålig hygien. Från Noushafarin kom dofter av kryddor och varma vindar. Hon rös till så små knottror bildades över huden när jag drog undan håret över hennes nacke och hon stönade till när jag mjukt men bestämt masserade hennes kropp. Upp och ner, från den blottade nacken, ner över ryggen till BH bandet, sedan vidare ner där byxlinningen hängde utanpå höfterna just där de breddades till en fast rumpa.
"Du gillar verkligen att massera henne. " Rösten kom från en av killarna på mattan bredvid. Jag hade faktiskt tillfälligtvis glömt dem.
"Jag har faktiskt en kille", svarade jag, helt sanningsenligt och stannade upp i massagen medan jag strök håret ur ansiktet. Hårbandet var kvar i bilen och mitt blonda hårsvall föll ner framför ögonen hela tiden.
"Maria, jag har en snodd i bakfickan. Du kan ta den." mumlade Noushafarin utan att ändra ställning. Mjukt letade jag ner handen längs hennes ryggslut. Vilken ficka? Utan att tänka först, gled jag in med fingrarna under träningsbyxornas resårlinning. Hon hade vita spetstrosor av något glansigt tyg på sig. Fingertopparna trycktes ner mot hennes trosklädda bak av det spända tyget i byxorna när jag strök dem fram och tillbaka över skinkorna på jakt efter fickan. Min andning blev svårare att ha under kontroll. Så fastnade lillfingret i en tygflik. Den sträva hårsnodden kändes oväntad efter de mjuka sensationerna innan. Jag drog upp det ur fickan, långsamt. Utan att egentligen vilja dra upp handen. Pulsen slog i öronen, armarna trycktes bakåt och brösten spändes utåt när jag sträckte på ryggen medan händerna grävde runt i mitt hår som fick en hästsvans där jag satt vänd bort från killarna. Noushafarin vände sig litet uppåt och tittade på mig med ett leende. Rodnaden spred sig på mina kinder när jag tittade ner och såg hur bröstvårtorna strävade ut mot T-shirtens vita bomullstyg som två, hårda knoppar. Fullt synliga för den unga flickans forskande blick.

Det blev inget mer. Eftermiddagen i idrottshallen med Noushafarin blev ett minne av en skamfull känsla av åtrå till en alltför ung flicka under en av få perioder i livet då jag faktiskt levde med en man och inte med en kvinna. Eller ensam. Jag har alltid föredragit tjejer. Det kanske var min kropps sätt att tala om att det var dags att gå tillbaka till rätt planhalva. Vilket jag också gjorde kort därefter.
Åren gick. Jag blev singel och jag blev sjuk och jag blev långtidssjukskriven. Så, februari 2013 hände det jag aldrig trodde skulle hända.

En av tjejerna från jobbet hade ett ljusparty, där tanken var att alla skulle köpa så mycket ljus som möjligt. Det var tråkigt att vara hemma med katterna jämt och jag tog chansen att återse alla gamla kollegor. Det var en väldigt trevlig kväll och eftersom jag inte gillar att åka tunnelbana ensam på kvällarna hade jag tagit bilen, nedbytt till en blå Skoda. Även den en lyx på sjuklönen. Att hitta till kamraten gick hyfsat enkelt med mobilens GPS, men Västerort är inte något område jag känner särskilt bra. När det var dags att åka hem blev jag tipsad om att strunta i GPS:en jag använt för att hitta rätt och istället ta en genväg på småvägarna bakom Ulvsunda slott. Det var en klar kväll med bitande kyla och rökpuffar ur munnen. Jag körde in och runt och förbi och helt klart fel för snart var jag inne på ett industriområde som jag inte visste hur jag skulle komma ur. Genom att köra runt i en U-sväng mellan två kvarter, instängslade med nät och taggtråd, tänkte jag krångla mig runt och hem en annan väg. Det var då jag såg den ensamma kvinnan vid en busshållplats som stampade i snön och blåste i händerna. Det fanns bara industrifastigheter inom synhåll, inte ett enda bostadshus. Först tänkte jag köra vidare och tycka synd om henne. Sedan kände jag igen håret, det fantastiska hårsvallet, och jag bromsade in, backade tillbaka och vevade ner rutan. Noushafarin, för det var verkligen hon under den militärgröna jackan, blängde misstänksamt på mig och stod kvar vid busstolpen.
"Har du missat bussen?"
"Jag borde inte ha gjort det ... men jag tror det." Hon tystnade och böjde sig framåt litet för att se bättre in i bilen.
"Vill du ha skjuts?"
"Känner jag dig? Har vi setts?"
"För länge sedan. Jag masserade din rygg."
Först då såg jag att hon slappnade av. Hon hade haft en liten sprayburk gömd i händerna och den lät hon slinka tillbaka i jackfickan. Ett gnistrande leende spred sig från öra till öra och hon skyndade mot bilen.
"Tack, jag kände inte igen dig i den där korta frisyren. Förra gången hade du långt blont hår. Du lånade min snodd. Minns du?"
"Jag lovar, det glömmer jag aldrig."
Noushafarin satte sig huttrande i passagerarsätet och jag körde iväg. Vi småpratade längs vägen. Hon blev aldrig någon tränare. Det blev litet småjobb och sedan, hösten innan, hade hon börjat på musiklinjen på Jakobsbergs folkhögskola.
"Det är ett internat" påpekade hon. "Nästan som att flytta hemifrån. Inte för att jag inte gillar min moster men det är ändå skönt med något eget."
Med Noushafarins hjälp kom jag mig ut på Bergslagsvägen och sedan E18 västerut. Hon var tacksam för skjutsen. Tidigare hade andra bilar stannat i närheten av henne medan hon väntat på bussen men inget hade hänt, ännu. Det var visst största nackdelen med att jobba extra som städerska på kontoren efter det att alla gått hem.

Resan gick fort. Den tog slut när jag passerade två grindstolpar av tegel vid uppfarten mot en herrgårdsliknande byggnad.
"Kör på, det gör alla andra" mumlade Noushafarin när jag tänkte stanna vid parkeringen och jag fortsatte upp till en grusplan framför en stor, gråvit, rappad tvåvåningsbyggnad med bruna fönsterbågar. Bilen stod på tomgång. Vi tittade på varandra.
"Ja, här bor jag." Hon drog på orden.
"Det ser fint ut."
"Det är fint, litet lyxig miljö faktiskt."
Sedan tystnade vi. Jag tittade på henne och hon tittade mot entrédörren i byggnaden där två mörka skuggor stod och rökte.
Till slut drog jag åt mig andan. "Det är väl bäst att jag åker. Härifrån tar du dig väl hem på ett säkert sätt?"
"Du ... vill inte ha en kopp te?"
"Gärna, men bilen...
"Låt den stå. Det står bilar här hela tiden, fast de inte får."
Jag stängde motorn, klev ur och tillsammans gick vi fram till entrédörren som hon låste upp. Skuggorna hälsade glatt på henne. Hon släppte in mig och försäkrade sig om att dörren gick i lås bakom oss. Sedan visade hon vägen till köket. Det var litet, ett hål i väggen på korridoren, men det fanns spis och Noushafarin hade både iranskt te och socker. Vi satt vid ett väldigt litet runt bord i korridoren, så nära att vi hela tiden råkade röra varandras händer av misstag. Teet var starkt och gott. "Som hemma i Teheran", sa Noushafarin. När hon gick mellan bordet och köket med koppar, skorpor och smör kunde jag inte låta bli att beundra henne. Jeans och åtsmitande, svart tröja som visade hennes kurvor. Lätt sminkad, men utan några direkta smycken. På fötterna hade hon träningsskor. Inte särskilt sexigt, men praktiskt när man städar.
Så tog teet slut. Det var uppenbart att klockan blivit för mycket. Alla korridorens rum var stängda och vi verkade vara de sista vakna personerna. Noushafarin följde med ned genom ytterdörren där hon ställde sig med en fot i dörrspringan för att den inte skulle slå igen.
"Tack för ikväll Maria." Hon stod med utsträckta armar och jag kramade om henne. Hon pressade sin kind mot min, hårt. Armarna lade hon om min nacke och hon tryckte sig mot mig. Jag öppnade min kappa och svepte in henne i öppningen för att hon inte skulle frysa och lade mina händer runt hennes midja.
"Vi måste träffas igen Noushafarin. Det här var trevligt."
"Jättetrevligt. Vi måste verkligen träffas." Rösten var dämpad. Hon talade ner i min fuskpälskrage. Med näsan strök jag undan håret och kysste henne på halsen. Hon suckade. Fingrarna gled upp under hennes tröja. Upp över hennes nakna rygg. Hon suckade igen. Själv undrade jag vad jag höll på med. En röst skrek i mitt huvud att jag måste sluta. Att jag faktiskt bestämt mig att det var ett liv med katter som gällde tills jag inte var sjuk längre. Men hon doftade så bedövande och var så vacker när hon blundade. Mina varma läppar kysste hennes kalla kind. Hennes läppar särade sig lätt. Med händerna smekande upp längs ryggen, längs sidorna, upp längs kanten på hennes bröst, letade mina läppar upp hennes och hon flämtade till när jag kysste henne. Utan ett ljud besvarade hon girigt kyssen Tungorna lekte med varandra, tafatt, kurragömma, brottningsmatch. Tänderna var blanka och bägge smakade vi te och söta skorpor när vi undersökte varenda vrå av våra munnar. Med vänster hand smekte jag henne högra bröst. Tog det i min han, smekte in under tygkanten och kände den stenhårda bröstvårtan som jag mjukt masserade med handflatan.
"Nej!" flämtade hon till, för att sedan knuffa mig bakåt, ifrån sig. Med vidöppna ögon stirrade hon på mig under en evighet av en sekund, för att sedan försvinna in genom dörren, springandes uppför trapporna i mörkret därinnanför. Dörren slog igen med ett klick och när jag drog i den var den låst.
" Noushafarin" ropade jag lågt, men hon kom inte tillbaka. Hon visste var jag fanns om hon ville återvända. Jag väntade en kvart, sedan gick jag tillbaka till bilen, startade motorn och körde hem. Det var väl meningen? Hon var så mycket yngre, för ung. Jag var för gammal, sliten, sittandes i dödens väntrum. Varför skulle jag? Men en annan röst viskade; varför skulle jag inte?

"I Iran kan man inte vara lesbisk." Noushafarin rörde långsamt om i tekoppen framför sig. Rösten var låg så att inte gästerna runt omkring skulle höra oss. Vi satt på skrangliga stolar av svart fuskläder, med stommar av kromade stålrör, på Teaterbaren i Kulturhuset. Utanför fönstren låg Sergels torg med människor som små kryp utsträckt framför våra blickar. Hon hade ringt på morgonen och velat att vi skulle träffas. Var hon fått mitt nummer från förstod jag inte.
"Vad är man då?"
"Kysk, man håller på sig. Flickvänner går inte att visa öppet. Killar kan i nödfall visa pojkvänner, om de också har flickvänner men för tjejer är allt sånt omöjligt. Då kommer moralpolisen. Straffen är hårda. Ibland försvinner bara tjejerna, för att skydda familjens heder. Ibland faller de från en balkong eller snubblar ut framför en lastbil"
"Och du ... du har en flickvän?"
"Hade, har. Jag vet inte. Jag har inte talat med henne sedan jag gick i gymnasiet." Hon tystnade en stund, suckade och stirrade på sin spegelbild i glasrutan. "Det är så tomt utan henne, men jag kan inte kontakta henne igen"
"Varför inte?" Jag lade försiktigt armen över hennes axlar.
"För hon svarar inte. Internet är kontrollerat i Iran, inte som här. Det finns ingen Facebook. Hennes mobil är avstängd. Hennes familj vågar jag inte kontakta."
"För att?"
"För att de vet att vi var ett par. Det var därför jag flydde, med min moster. Jag sa att jag skulle fly till Sverige och tjäna ihop pengar till hennes biljett, men det går inte. Jag får aldrig ihop så mycket pengar på städjobbet." Hon grät inte men det hördes på rösten att det var nära. "Jag har en bild av henne och mig bredvid sängen. Jag brukar alltid tala med henne innan jag somnar."
"Svarar hon?"
"Aldrig." Noushafarin log. "Men jag är rädd för att jag skall glömma henne. Glömmer jag, så finns hon inte längre, om du förstår vad jag menar? Då kanske jag glömmer varför jag är här. Vad jag måste göra för att det skall bli vi två igen. Men ... samtidigt. Nej, jag vet inte.
"Vad vet du inte?"
"Om hon finns. Om hon lever. Hennes pappa och min pappa är stora i Teheran. De har kontakter. Ni i Sverige förstår inte hur det fungerar. Om man skämmer ut familjen så försvinner man. Det är bara så. Man är borta. Ingen talar om en. Ingen nämner ens namn. Som om man aldrig funnits."
"Och vad tror du? Om du känner efter i magen?"
"Det har snart gått tre år sedan vi talade med varandra sist ... så min hjärna säger att hon är borta även om magen skriker att hon måste finnas kvar. Det är svårt att förklara."
"Och du? är du inte rädd att du ska försvinna?" Jag smekte henne över kinden där en tår sakta letade sig neråt.
"Pappa kanske är mäktig i Teheran, men han är ingenting i Stockholm. Här är jag säker."
"Men inte hon?"
"Nej. Inte hon. Levde hon skulle hon hört av sig på något vis. Hon är borta, men jag vill inte glömma henne. Förstår du det? Jag vill tro att hon finns kvar. Och hon finns kvar härinne i mitt hjärta." Hon tryckte händerna hårt mot kroppen under brösten. "Den där kärleken vi hade var fantastisk. Jag älskade henne fast hon var en tjej. Kan du förstå det, att man kan älska en tjej? Har du någonsin varit kär? I en tjej?" Jag nickade. Hon tystnade, förväntade sig kanske inte det svaret. "Så jag är inte den första du kysst?"
"Nej, inte direkt. Det har funnits andra."
"Men du kysste mig, hånglade med mig, fast du har en kille?"
"Hade, men inte längre."
"Tur." Hon log ett pärlvitt leende. "Jag blev så rädd."
"För vad?"
"För att jag skulle vara något på sidan om. Det vill jag inte."
Vi tystnade en stund och såg ner på människorna flera våningar längre ner. Ingen såg upp. Så harklade jag mig.
"Har du någonsin varit kär i en tant?"
"Tant? Vem? Du? Knappast. Du är ingen tant." Hon fnittrade till. Sedan lade hon sitt huvud mot min axel. Jag strök henne över håret och pussade henne på huvudet. Ingen verkade bry sig runtomkring oss. "Maria?" mumlade hon.
"Ja vännen."
"Kan du hämta mig ikväll efter det att jag slutat?"

Hon satte sig i bilen bredvid mig tillsammans med ett moln av polarluft och parfym.
"Tack Maria, du anar inte hur skönt det är att sätta sig i en varm bil."
"Jag vill ju inte att du skall stå här och bli upptäckt av en massa killar som våldtar dig."
"Eller ändå värre."
"Det finns inget värre."
Jag bet mig nästan i tungan. Det var ingen väg jag tänkte vandra vidare på, men Noushafarin tittade tyst på mig utan att säga någonting. Hon var uppsminkad och fin, inte alls som kvällen innan. Så kramade hon mig spontant.
"Vilken kram, varför..." Längre kom jag inte. Hon slog armarna runt mina axlar och den leende munnen mötte min i en varm kyss full av mentol, begär och synd. Kyssen blev lång. Först när saliv sipprade ut mellan våra kinder bröt hon den.
"Kör nu". Hon pekade längs vägen där en buss plötsligt uppenbarade sig, på väg mot vår hållplats. Sedan tog hon ny fart. "Jag har en överraskning för dig när vi kommer hem till mig."
"Vad? En ny tesort?"
"Nej, jag har bäddat rent i sängen."
Bilen vinglade till och hon fnittrade hysteriskt innan jag fick kontroll över den igen. Jag stirrade på henne i bilmörkret, leende men med klentrogen min.
"Är det så ni gör i Iran?"
"Nej. Jag gör så. Ingen talar om för mig vad jag får eller inte får göra."
"Men tänk om jag inte orkar, eller inte vill då? Har du funderat på det?"
"Du vill. Det kände jag på mig redan den där gången i skolan."
Med kroppen full av förväntning och en mjuk skakning på huvudet körde jag på så snabbt jag kunde mot Jakobsberg.

Sex, jag hade inte fått sex sedan jag låg på sjukhuset året innan. Nu pulserade det i kroppen. När jag gick bakom henne, upp i elevhemmets mörklagda trappa i Jakobsberg, hade jag hennes smidiga kropp framför mig. Höfterna vaggade förföriskt och hon tittade gång på gång över axeln för att se att jag hängde med. Vi smög fram i korridoren så tyst det bara gick. Framme vid hennes dörr stannade hon för att låsa upp och då ställde jag mig tätt bakom henne, kramade henne runt den mjuka magen, upp över bröstens förföriska kullar under tyget, samtidigt som jag kysste henne i nacken genom hårburret. Till svar putade hon ut med stjärten så att den trycktes hårt mot mitt underliv. Låset klickade till, Noushafarin drog upp dörren samtidigt som jag tryckte henne inåt med milt våld.
"Lugna dig." mumlade hon och jag kysste henne till svar.
Rummet var litet. Det fanns plats för en säng, en stol och ett litet bord under fönstret längst in. Med armarna runt hennes midja och munnen hungrigt sökandes hennes tryckte jag henne baklänges, steg för steg, vidare in i det mörklagda rummet tills hon föll baklänges i sängen med mig över sig.
"Är du hungrig?" flämtade Noushafarin.
"På sex?" Hon nickade. "Du är så vacker. Så fantastiskt vacker. Och du doftar så gott."
"Vill du smaka också?" Jag kysste henne, nickade och hon log är hon flämtade: "Åh, så underbart."
Tungspetsen gled ner längs hennes hals. Vid tröjlinningen tog det stopp, men hon krökte rygg, drog av sig tröjan och slängde den på golvet. Händerna pressade jag in under hennes rygg tills jag nådde BH låset som öppnades med ett knäppande ljud.
"Det gick fort. Knappast första gången?"
"Fråga inte." Jag drog upp BH:n och brösten blottas i det lilla ljussken som sipprar in genom fönstren. Två perfekt formade kullar med vårtgårdarna skrynkliga och litet mörkare än bröstens sandfärgade hy. Bröstvårtorna stack uppnosigt och retfullt uppåt och drog min hungrande mun till sig.
"Oh, snälla. Hårdare", flämtade Noushafarin när jag slukade den vänstra vårtan och en bra bit av bröstet. Med handen masserade jag den andra. Hennes händer borrade in sig i mitt kortklippta nackhår och ansiktet pressades in i hennes mjuka hull.
Medan hon rörde sig fram och tillbaka under mig fortsatte min tungspets att glida runt, runt på först den ena vårtan, sedan den andra. Hennes underliv trycktes upp mot mitt lår. När jag förde ner en hand, i den sträva skrevan mellan hennes byxklädda lår möttes jag av hennes fukt och värme som strålade ut genom tyget. Mjukt och rytmiskt började jag massera henne genom tyget.
"Litet till...litet högre upp ... där, Ja just där, så, mer." viskade hon mot mina tänder och jag gjorde som hon sa. Hennes händer gled in mellan oss och hon öppnade upp jeansen. Med den fasta stjärten en bit upp i luften drog jag av henne byxorna. Samtidigt hakade jag fast fingrarna i troslinningen och drog av dem med. Hon låg naken med särade ben och var så underbart vacker. Skårans fuktiga öppning stod mörk och pekade uppåt mot en liten svart triangel på venusberget. Brösten vällde ut på överkroppen. Magen hade en tunn, mörk hårsträng mellan naveln och tillbaka ner till venusberget. Med en lycklig suck kröp jag ner mellan låren. Tungspetsen följde blygdläpparna, de smakade salt. Upp, ner och sedan in när jag särade på dem med min styva tunga. Hennes händer greppade tag i mitt huvud och pressade det hårt mot könet så hennes safter smetades ut på kinderna medan jag hungrigt slickade henne fram och tillbaka längs skåran. Precis som hon doftade kryddor om huden smakade hon kryddigt och dovt, som en orientalisk gryta. Doften var som efter ett sommarregn. Ivriga händer tryckte mig uppåt, men jag log för mig själv och väntade. Jag kikade upp ovanför busken medan jag slickade henne och såg hur magen drog ihop sig och brösten gungade när hon, med slutna ögon, vred hela kroppen fram och tillbaka i sängen i samma rytmiska takt som jag slickade henne. Hon sa inget, men stönade genom hårt slutna käkar varenda gång jag tryckte in tungan i hennes hala djup.
Frestelsen blev för stor. När hon juckade uppåt, följde jag med i rörelsen och drog in hela hennes clitta i munnen samtidigt som jag förde in tre fingrar i hennes bultande inre. Det var inget problem, hon var våt och hal av sina safter som blandats med min saliv. Noushafarin skrek till. Hon släppte mig helt. Istället tuggade hon på sin knutna högerhand samtidigt som vänsterhanden rytmiskt drog ihop lakanet bredvid. Så kom juckningarna. En serie hårda stötar mot ansiktet som jag mötte med fingrar och tunga, för att slutligen känna hur hon saxade låren runt huvudet och lyfte hela kroppen i en båge med ett kvidande, bara för att sjunka ihop som en trasig ballong på sängen.
Jag kysste henne uppåt. Över den lilla busken, lekte med tungan i naveln, fortsatte upp mellan brösten, över halsen och slutade i en djup tungkyss. Samtidigt krånglade jag av mig mina egna byxor och trosor. När jag strök mig över mina blygdläppar kände jag hur våt jag var.
"Det var underbart." Noushafarins ansikte låg som en ljus båt på ett hav av svart hår. Tänderna lyste vita i mörkret. Svettdroppar hade runnit ner längs ansiktet.
"Var det länge sedan sist?"
"Jag bodde i Teheran förra gången", fnittrade hon fram och strök mig över håret. Ner över mina bultande bröst och jag slöt ögonen. Ner vidare över min blusklädda mage, ner till mitt rakade venusberg och slutligen, genom att pressa lätt mot min öppning, gled hon in med ett finger i mitt hungrande kön.
"Åååh", flämtade jag ofrivilligt till.
"Är det länge sedan för dig med?"
"För länge. Flera år sedan. Fortsätt":
Med mjuka drag masserade hennes fingrar både blygdläpparna, min clitta och mitt inre, som gav fukt nog att minska friktionen mellan mig och hennes fingertoppar till ett minimum.
Jag smekte henne över håret, ner över läpparna, med lillfingret rörde jag hennes tungspets. "Är du bra på att slicka?" Hon tittade upp på mig, men innan hon svarade fortsatte jag: "himla dum fråga" och drog mig upp över henne. Med ett knä på varje sida om hennes huvud sänkte jag ner mitt helrakade kön över hennes mun. Först kom tungspetsen tveksamt upp, nuddade mig, kittlade mig. Jag särade på benen så mycket det gick, tackade mig själv för yogaklasserna som hållit mig hyfsat smidig, och pressade mig neråt, mot henne.
"Visa mig vad du kan nu vännen. Tant Maria behöver det här." Hon började skratta men jag tystade henne genom att pressa mig hårt neråt. "Slicka. Börja med styv tungspets, sedan en mjuk tunga och sedan styv tungspets igen. Upp ... och ner. Sug litet ... just där. Ja..."
Min clitta fastnade mellan hennes läppar, som masserade den samtidigt som tungspetsen gled runt, runt. Jag satte mig upp med händerna på ryggslutet och kände henne händer glida upp längs min mage, upp mot brösten, sedan ner igen. Så stannade de upp. När jag tittade ner såg jag hennes fingrar glida över de två streck jag hade långt ner på magen. Det ena som en femkrona i storlek och det andra fyra fingrar brett. Trots att det gått ett år sedan operationen syntes ärren mörka mot min vita vinterhud. Hon reste sig litet så jag gled undan från ansiktet, blankt i det svaga ljusskenet, av mina safter.
"Håret ... du klippte det inte va? Det föll av? " Jag nickade. "Åh Maria, nu förstår jag. Jag tycker så synd om dig. Skall jag vara försiktig? Skall jag tänka på något särskilt?
"Om jag ville ha någon som tyckte synd om mig skulle jag gråta ut på Facebook. Det enda jag vill just nu är att du slickar." Jag grabbade hennes tjocka hår och mötte hennes blick tills hon log. Så pressade jag hennes ansikte hårt mot mitt bultande underliv och samtidigt som hennes lekfulla tunga utforskade mig smekte jag mig själv med vänstra handen medan jag tryckte huvudet allt hårdare mot mig med det andra. Hennes händer gled upp längs min svettfuktiga kropp. Beröringen spred rysningar av vällust genom mig. Sedan upp, in under BH kanten som trycktes av brösten, upp mot halsen så brösten hängde fritt. Jag skämdes litet för att de inte var lika fasta och fina som hennes. Men hon verkade inte bry sig. Händerna kändes svala mot min överkänsliga hud och varje gång hennes mjuka fingrar masserade brösten och deras styva toppar på sina rosa bottnar blundade jag instinktivt.
Så kom den, orgasmen. Den började som en näve som knöt sig i nedre magtrakten, där livmodern en gång suttit. Sedan spred den sig som en varm explosion, utåt, inuti min hud. Upp till brösten. Ner i mitt bultande kön. Hela min kropp drog ihop sig, knöt sig som en näve och jag föll framlänges med ett stönande så att jag slog pannan mot en hylla hon hade ovanför sängens huvudända så en inramad bild föll ner, innan jag slutligen gled ner på sidan bredvid henne. Vi låg så, tätt intill, hårt hopslingrade, länge efteråt, utan att säga någonting. Vi bara smekte varandras nakna, svettiga kroppar och log mot varandra.
Något kallt rörde vid min kind och när jag kände efter tog jag i en liten fotoram. Ljuset var svagt men när jag lyfte upp den kunde jag svagt urskilja en bild på Noushafarin i tonåren tillsammans med en annan lika söt tonårsflicka. De log mot bilden, som uppenbarligen var en selfie.
"Det var sista gången vi träffades, bara hon och jag", mumlade Noushafarin trött.
"Skall du säga godnatt till henne?"
"Inte ikväll. Inte när jag varit otrogen." Ett porlande skratt hördes i mörkret, och jag älskade henne för att hon fick mig att skratta, njuta och le. Hon var min sommarvind i ett hopplöst vintermörker .

Vi fortsatte vårt förhållande under våren. Hon bodde kvar på skolan och det var alltid där vi träffades eftersom hon var allergisk mot katter. Ganska snabbt kände de andra studenterna igen mig och ingen verkade reagera på vår udda romans.
En dag i april när jag kom till korridoren, stod dörren till hennes rum öppen. Inne i rummet var allt en enda röra. Det var inte likt henne, som var så pedantisk och ordningsam. Orolig, med darrande fingrar, ringde jag upp hennes mobil, men fick till svar att abonnenten jag sökte inte kunde nås just nu. Med försiktiga steg klev jag in och gick jag runt omkring på den lilla golvytan samtidigt som jag försökte undvika att kliva på glassplittret. Kläder låg utspridda överallt. Ramen med bilden på Noushafarin och hennes flickvän var sönderslagen och bilden var riven i fyra bitar som var utströdda på golvet.
"Hej, vem är du?"
En kille i tjugoårsåldern med palestinaschal och fjunig skäggstubb stirrade misstänksamt på min rygg från dörröppningen. När jag tittade upp kände han igen mig och slappnade av.
"Vad är det som hänt?"
"Hennes pappa kom, tror jag. Eller nå't. Det var fyra män i alla fall. De var araber eller nå't. Två tog ut henne till en taxi. De två andra gick igenom hennes rum, litet väl brutalt, om jag får säga det själv."
"Hon sa inte något?" Killen skakade på huvudet. "Hon lämnade ingen lapp? Inget brev?"
"Ingenting." Han ryckte på axlarna.
Återigen böjde jag mig ner och blåste försiktigt bort splittret från de fyra bitarna som utgjorde bilden, och stoppade ner dem i kappfickan
"Varför sparar du det där?" Hans röst var nyfiken.
"För att ... så länge det finns en bild kvar av henne, är hon inte glömd. Då finns hon fortfarande. Bara därför", mumlade jag, reste mig, och gick därifrån.

Det har snart gått tre år sedan vi talade med varandra sist...

© maria_e_andersson@hotmail.com

---

---

Fler noveller av samma författare

Titel	Kategori	Betyg	Datum
Ensamheten mellan oss	Lesbiskt	4.8	30/12-17
Älvan med piskan	Lesbiskt	4.6	4/9-16
Kylan utanför garderoben	Lesbiskt	4.7	22/5-16
Som om man aldrig funnits	Lesbiskt	4.8	12/3-16
Att tömma ett bakbord	Lesbiskt	4.6	17/9-15
Tårar av smärta och glädje	Lesbiskt	4.8	1/8-15
Äntligen hemma	Lesbiskt	4.9	13/2-15
Gudinnan från Grekland	Lesbiskt	4.8	28/7-14
När Kajsas mamma gick över till andra ...	Lesbiskt	4.7	14/7-14

Kommentarer

Kommentera denna novell

Du måste vara inloggad för att skriva kommentarer.