Harmoni rött
Utanför Moderna Museet var det ovanligt grått och trist; regnet öste ner, vinden piskade mot det stora fönsterrutorna; innanför var det lugnt och stilla. Inget bekymrade Pär när han strosade omkring och förstrött betraktade separatutställningen av Henri Matisse. Hans dåvarande hustru, Lotta, gick en bit före, helt inne i sin egen värld – i konstens värld som hon älskade så innerligt. Visserligen tyckte Pär att det var vackra och uttrycksfulla målningar, och Matisse var onekligen en intressant person, det var ofrånkomligt, men det var ändå för Lottas skull han var här. Själv hade han aldrig kommit på tanken att föreslå att de skulle gå hit. Men nu var de här och han fick helt enkelt göra det bästa av situationen och ge utställningen en chans. Om inte annat för att behaga Lotta, kvinnan han trots allt var gift med. Då.
Han kom fram till målningen "Harmoni i rött", för tillfället utlånad från Ermitaget i S:t Petersburg; ett åtråvärt komplement till museets egna Matisse-samling. Pär stod länge och betraktade kvinnan, inbäddad i den röda målningen, som serverade desserten. Visserligen drog dukens slingriga utsmyckning till sig betraktarens första anblick; men kvinnan i högerkanten, i svart lång kjol, vit blus med stärkt hög krage och hårt uppsatt hårknut, med en stram sammanbiten hållning, fångade ändå hela Pärs uppmärksamhet. Han försökte tänka sig in i den uppassande kvinnans utsatthet: Tyckte hon om det? Att betjäna? Att vara till lags? Att inte själv få bestämma? Var det hon som kände sig harmonisk? Eller, kände hon sig bara besvärad av betraktelsen.
Hon kanske inte alls var den som passade upp. Hon kanske...
Då. Just då. Mitt i den ofullbordade funderingen, plingade det till i hans mobil. Förvånat tittade han på skärmen som uppfordrande meddelade: "Tack för en skön kväll älskling ;) Önskerepris ikväll? Puss puss <3".
Inget namn, bara ett nummer.
Kanske var det därför han vågade svara utan att tveka: "Jag tror att du har skickat meddelandet till fel person, älskling. /P".
Han blev själv överraskad när han insåg vad han avslutade meddelandet med: Vadå älskling? Varifrån kom det från?
Inom trettio sekunder kom svaret: "Men rara älskade P, det är möjligt att jag har tagit fel på person men du och jag kan ju väl ha lite mysigt ändå ikväll? Eller hur? Puuussss <3".
Pär blev helt ställd av den oväntade vändningen. I sin enfald trodde han inte att han skulle få något svar över huvud taget, eller åtminstone bara en enkel ursäkt. Inte det här. Istället kändes det bara besvärande, närmast obehagligt, att ha en intim sms-konversation på Moderna Museet med en okänd kvinna och med sin obekymrade hustru vid sin sida. Samtidigt som tankarna fanns hos en annan en kvinna i en över hundra år gammal målning. Han tittade på Lotta men hon var fortfarande helt inne i sin egen lilla Matisse-bubbla.
Han var helt ensam – med kvinnor runt omkring sig.
Blicken vändes återigen mot telefonen. Snabbt skrev han ett svar: "hmm, det var visserligen en trevlig invit men jag har redan en hustru som jag tycker väldigt mycket om :) så det är inte aktuellt. Tack men nej tack." Saken var utagerad, hon kommer att nöja sig med det. Intalade han sig.
Han rev sig på halsen. Naglarna skrapade upp röda ränder på den nyrakade huden.
Nästa meddelande dök upp på skärmen: "men ta med henne också, vetja ;)".
Pär såg sig oroligt omkring: Vem var det egentligen på andra sidan? Är det någon av kompisarna som är här och skojar med honom. Nej, ingen av hans få kompisar skulle ha varken fantasi eller förmåga att skämta med honom på det här sättet.
Efter en viss tvekan skickade han ändå ett svar: "nja, jag tror inte hon skulle gilla det :)" Hans luddiga svar tycktes egga upp den andra sidan ännu mer, mer än han förväntat: "hur kan du veta det när du inte har frågat? hon kanske skulle *älska* att se mig göra det skönt för dig? och själv hjälpa till! ;)".
Pär såg sig hastigt omkring. Framför sig hade han Robert Rauschenbergs världsberömda get. I den stunden kunde han känna hur däcket runt den sminkade geten stramade runt hans egna bål. Hur kunde Rauschenberg förutse hans känsla just här – i just det här ögonblicket?
Snabbt, kanske allt för snabbt, svarade han: "hon är ganska pryd av sig och jag tror inte att det är hennes grej". Direkt efteråt ångrade han sig. Han förundrades över varför han gav sig in i den här dialogen: Varför inte bara säga tack och hej? Vad hade hon på andra sidan, vem hon nu än var, med att göra vad han och hans fru gjorde i deras gemensamma säng?
Vad fan gör jag?
"vad vet du om det? har du frågat henne?" kom det till svar.
Men vad i helvete?
I samma stund insåg han att hon hade rätt. Nä, han hade förstås inte frågat, eller rättare sagt, de hade inte ens pratat om det. När han tänkte efter visste han ingenting om hennes sexuella preferenser. Och hon visste inget om hans. De hade aldrig pratat om det. Aldrig. Efter åtta år tillsammans, varav sex år som gifta. De aldrig pratat om deras gemensamma sexliv. Aldrig någonsin. Insikten kom till honom som en strilande kalldusch – långsamt, isande, uppvaknande – där han stod mitt på golvet i museets största rum.
Han blev kvar. Orörlig. Iskall. Klarvaken.
Visserligen hade de ett ganska traditionellt sexliv som byggde på ömsesidig respekt och där de hjälptes åt att nå höjdpunkten. Oftast kom han före henne men han tillfredsställde henne alltid efteråt. Ibland var det tvärtom. Det hände till och med att han inte kunde nå ditt han ville. Varför visste han inte. Det var ändå inte så viktigt… Inbillade han sig åtminstone. Men det kanske inte var så bra som han trodde? Hon kanske inte alls var nöjd? Hon kanske ville ha lite mer spänning?
Fortfarande stod han helt stilla. Kallsvettig.
Pär lyfte telefonen långsamt. Handsvetten fick honom att nästan tappa den.
"nä jag bara vet" skrev han tillbaka och insåg i samma stund att han ljög. Hur kunde han veta det när han inte frågat? Och vad ville han själv? Han hade inte funderat på sina egna behov på år och dar. Om han ens någonsin hade gjort det. Han var bara nöjd med det som var. Men någonstans ifrån dök det upp ett tvivel. Ett tvivel som nu förvandlades till ren och skär upphetsning. Han blev helt enkelt nyfiken på sin egen lust. Var kom den ifrån? Från ett sms från en okänd kvinna?
"ta med henne till (en för Pär välbekant adress på Torsgatan, förf. anm.) kl.19 ikväll så bjuder jag på lite skumpa så kan ta vi ta reda på hur det egentligen förhåller sig ;) Lova?"
"äh, jag vet inte. kanske", svarade Pär. Fortfarande lika förvånad över sin reaktion och sitt eget beteende. Han levde i ett tryggt, om än tråkigt, förhållande med sin kära hustru och hade inget som helst behov av att göra några utsvävningar åt varken det ena eller andra hållet.
Trodde han åtminstone. Inbillade han sig. Övertygade han sig själv…
"it’s an offer you can’t refuse, darling. welcome! <3" fick han till svar på sitt något luddiga och i högsta grad öppna meddelande. Många förvirrade tankar for igenom hans vid det här laget tämligen omtumlade hjärna. Vem är hon? Vad vill hon? Vad vill jag?
Han betraktade Lottas burriga hår där hon vandrade framför honom från målning till målning. Hon var fortfarande i sin egen värld och tycktes inte ha märkt något av Pärs mentala snedsteg, eller vad det nu var?
Han fortsatte sin vandring strax bakom Lotta och tittade på museets samlade verk, utan att varken se eller förstå något av de världsberömda konstnärernas uttryck. Vid den sista målningen smög han försiktigt upp alldeles intill henne, grep tag runt hennes runda höfter och snusade på hennes yviga hår.
”Jag älskar dig min goaste vän,” viskade han ömt i hennes öra. Hon rös till och tittade förvånat på honom. ”Men lilla plutten! Hur är det fatt? Jag älskar dig också,” sade hon med sin vanliga självklarhet och tog sedan tag i hans ansikte med båda sina händer och gav honom en snabb kyss, mitt på munnen. Sen skrattade hon till. Alldeles för nervöst.
På vägen hem, förbi Nybrokajen, uppför Birger Jarlsgatan, gick de förvisso hand i hand men ingen sa något, ingen reflektion över vad de precis hade sett – bara tystnad. Som om ingenting hade hänt. Som om allt bara varit på låtsas.
Regnet hade upphört. Kvar fanns bara grå himmel, och skymning.
Det behövde inte sägas något – tvivlet hade fått fäste…
Han visste inte det han trodde att han visste, eller förväntades veta. Vad hon visste hade han inte en aning om. Allt var nästan som vanligt. Skillnaden var att han kände sig osäker på sig själv, vem han var, och vad hans kärlek till Lotta egentligen stod för.
En förbjuden tanke dök upp – tänk om jag ändå…
När de var nästan hemma i Vasastan bestämde sig Lotta för att gå upp till sin mamma en liten stund. Lotta kunde inte riktigt slappna av om hon inte fick träffa sin mamma varje dag. Pär var sällan eller aldrig med på dessa långtråkiga möten, vilket han var glad för.
Han blev ståendes på trottoaren utanför porten.
Så länge sen, så länge sen... som jag kunde känna...
Var det kvinnan i målningen som fick honom att känna något igen? Det var något i hennes uppenbarelse som fick honom att uppleva förmågan att känna... att känna sig levande... just det, inte bara att känna, också att vara... våga vara levande igen...
Eller var det kvinnan som skickade sms:en?
Tänk om jag ändå skulle…
Han tog upp sin telefon. Senaste numret stod kvar.
Äh, vad fan!
Han tryckte på den gröna knappen. Telefonen började genast att söka efter en basstation för att koppla upp samtalet.
”Hej, prata in ett meddelande så ringer jag upp dig när jag är redo”, svarade en kvinnligt sensuell röst.
Det gick en rysning genom Pärs kropp. Lusten försvann. Med flackande, sökande blick såg han sig omkring. Han tog ett djupt andetag. Fortfarande vågade han inte röra sig. Ett djupt andetag till. Lusten kom tillbaka och tog över kommandot. Långsamt gick han framåt. Det var som om benen gick av sig själva, utan hans medvetna medverkan.
Han kom fram till porten och försökte knappa in portkoden. Det gick inte. Handen darrade för mycket. Han försökte igen. Trots skakningarna lyckades han till slut. Det surrade till i låset. Han gick in. I det mörka trapphuset doftade det av nybakat bröd. Den gamla hissen stod och väntade. Han öppnade gallergrindarna och gick in.
Vad fan gör jag?
Hissen rasslade till och förflyttade honom till den rätta våningen. Han klev ur, tände lampan och gick mot dörren. Längst in i trapphuset, där det var som mörkast, hittade han vad han sökte. Låset knäppte till. En stöt gick genom hans kropp av det plötsliga ljudet. Dörren öppnades på glänt. Fortfarande lika tyst. Han kunde höra svag musik inifrån lägenheten. Mozart? Med pekfingret tog han i dörren och öppnade den lite till. Han ropade in i den knappt upplysta hallen: ”Hallå? Är det någon där?”
”Varsågod!” hörde han någon svara. Svagt. Bortom liksom. Han öppnade dörren lite till. Tittade in. Ett dunkelt ljus gjorde att han inte kunde se några detaljer, bara att det stod flera par damskor i prydliga rader längs med sidorna av den långa korridoren.
”Hallå?” ropade han igen.
”Kom in bara! Var inte blyg!” hörde han samma röst svara som han nyss hade hört viska fram ”…när jag är redo” i telefonsvararen.
I slutet på korridoren var det mer upplyst av ett gult ljus som rörde sig oroligt. Skuggor rörde sig. Andra satsen ur Mozarts pianokonsert nr.21 hördes tydligare. Men inga röster.
Försiktigt smög han fram på den äkta mattan som dämpade den knarrande parketten. Till slut kom han fram till ljusa öppningen. ”Hallå?” Det lät nästan som en viskning trots att han själv tyckte det lät som ett vrål. Inget svar.
Han kikade runt hörnet.
I en rottingstol rakt framför honom satt en ensam kvinna. Hon satt upprätt på den obekväma stolen med benen kokett vikta åt sidan; hennes knän doldes av en snäv svart kjol; den vita blusen med de vackert broderade detaljerna i den höga kragen var helt slät; i den bleka hyn fladdrade skenet från kakelugnens lågor; det rågblonda håret, stramt uppsatt i en knut, satte en hård punkt på hela hennes varelse.
Ett uppdukat bord med en röd ornamenterad duk skiljde kvinnan från den tomma rottingstol som stod i andra änden av bordet. På bordet stod två glas champagne.
”Slå dig ner,” sade kvinnan och visade riktningen med sin tunna smala hand.
Pär kunde inte förmå sig att säga något. Han gick bara fram till stolen och satte sig. Precis som han hade blivit tillsagd. Han justerade stolen så att han kunde sitta bekvämt. Utan att vara bekväm.
”Vem är du?” frågade Pär till slut utan att någon hade sagt eller gjort något under en besvärande lång tystnad.
Hon tog ett av glasen och visade med all önskvärd tydlighet att det var okej för Pär att ta ett glas också. Motvilligt tog Pär upp glaset och skålade med kvinnan. I bakgrunden lämnade Berliner Filharmoniker den andra satsen och gick över till den tredje.
”Vem vill du att jag ska vara?” sa kvinnan och ställde ner glaset.
Pär satt tyst. Rummet belystes endast av lågornas sken; sakta avtog skenets behag.
”Du liknar en kvinna i harmoni.”
”Kanske det, men skenet kan bedra.”
Han betraktade kvinnans strama yttre. Han fastnade vid hennes kantiga ansikte. Länge tittade han på henne. Till slut såg han henne. Trots den skumma belysningen såg han henne.
I samma stund ser han en mörk gestalt komma in genom dörren. På konturerna ser han att det är naken kvinna med stor rund bak och smal midja. Det burriga håret täcker de stora runda brösten. Hon går fram till kvinnan i stolen, ställer sig bakom henne och lägger händerna på hennes axlar.
Pär skruvar på sig i sin stol, han tar en klunk till av champagnen.
Den nakna kvinnan börjar massera hennes axlar i mjuka långa tag. Hon böjer sig fram och låter det stora håret dölja en kyss på halsen. Händerna dras mot den strama hårknuten. Håret lossnar från sin instängdhet och släpps ut i full frihet. Kvinnan i stolen vänder sig mot den nakna, drar hennes ansikte mot sig och ger henne en lång innerlig kyss. Hon reser sig upp och trycker sin stela klädsel mot den mjuka huden. Tillsammans börjar de mödosamt knäppa upp alla knappar; blusen faller och blottar en rosa korsett som formar brösten till en vacker kontur, kjolen åker av och avslöjar strumpebanden som håller silkesstrumporna på plats. Kvinnorna dras närmare varandra, kyssarna blir intensivare, smekningarna går från ryggar till stjärtar, från stjärtar till bröst, från bröst till magar, överallt där det finns känslig nakenhet.
Pär känner hur något vaknar mellan hans ben, hur skådespelet framför honom får blodet att rusa snabbare, utan att han kan göra något, bara sitta och titta på.
Den kråmande dansen blir intensivare, kvinnan med korsetten glider upp bakom den nakna och trycker sitt underliv mot den stora baken, tar hennes stora bröst i sina tunna händer, smeker och klämmer på de hårda bröstvårtorna. Ett ömt stön bryter tystnaden. Ett stön som övergår till gnyende när händer dras ner mot stjärtskåran, ner mot öppningen som glänser i ljuset från den falnande brasan. Handen är kvar och fortsätter långsamt upp och ner.
Pär har svårt att sitta still, han vill så gärna se fortsättningen men längtar samtidigt till att delta i leken; smeka, slicka, suga, dras in i en virvlande vals av tungor och händer som är överallt där det är som skönast. Han dricker upp det sista av champagnen och ställer ner glaset.
”Kom! Gör mig naken!” hör han den sensuella rösten viska knappt hörbart.
Pär går fram till de sammanslingrade kvinnorna, ställer sig bakom dem och börjar haka av korsettens krokar. Han försöker flera gånger, för kvinnorna rör sig hela tiden mjukt framför honom och en hand har smugit sig upp för att massera hans hårdhet. Han koncentrerar sig; till slut släpper korsetten och faller till marken. I samma stund vänder sig kvinnan om och tar tag i Pärs ansikte med båda händer och säger: ”Kyss mig!”
Han möter hennes ansikte och de förenas med virvlande tungor djupt inne i det varma och fuktiga. Andra händer börjar knäppa upp hans byxor och långsamt dra av dem. Kyssandet fortsätter under tiden som han känner hur händerna smeker honom runt stjärtskåran, under pungen, runt pungen, upp mot den hårdhet som nu har nått sitt fulla stånd. Handen för det hårda ståndet mot springan på kvinnan som han kysser; han känner den mjuka fuktigheten mot spetsen, hur den långsamt dras in, hur den omsluts, hur den dras ut igen, hur handen styr, styr mot öppningens övre del; hans hårda spets används för att massera där det är som känsligast, hon har honom i ett järngrepp, han känner hur ett fuktigt finger smeker hans bakre hål, hur fingret långsamt dras inåt, omsluts, är helt inne, hur det åker in och ut i takt med masserandet.
Knäna viker sig; sakta dras han mot golvet. De båda kvinnorna fångar upp honom och följer honom ner till den tjocka mattan. Med mjuk bestämdhet lägger de honom på rygg, låter honom vila, medan de smeker honom, i långa taktila drag.
Kvinnorna är nu helt nakna.
Ömsom smeker de Pär, ömsom smeker de varandra.
Hans stånd får ny hårdhet av en omslutande mun som åker upp och ner. En av kvinnorna, han kan inte avgöra vem, sätter sig över hans ansikte och låter honom smaka på safterna som droppar på hans läppar. Hon sänker sig ner mot hans mun och låter honom ta för sig av flödet. Hans tunga virvlar runt i det inre och kvinnan drar sin öppning fram och tillbaka för att han ska kunna nå alla delar.
Samtidigt känner han hur den andra kvinnans mun har upphört sin behandling och hur hon låter hans kuk istället tränga in i hennes inre. De två kvinnorna smeker varandras bröst under tiden som de följs åt i samma takt för att nå höjdpunkten: kvinnornas kyssande blir intensivare, den gungande takten ökar-.
Pär känner den bekanta ilningen i underlivet, hur han knappt kan andas genom det intensiva gnuggandet mot sitt ansikte, hur allt bara försvinner, hur allt bara upplöses i…
Klick!
Rummet badade i ett vitt stickande ljus från en alltför stark taklampa.
Pär fäktade med armarna; försökte få bort det besvärande ljuset som om det vore en alltför närgången bålgeting; blinkade med ögonen som om han precis hade varit långt under ytan.
”Vad i helvete? Släck!” skrek han desperat. Han lyckades med nöd och näppe att hålla sig kvar på den obekväma stolen i samma stund som han insåg att hans båda ben hade somnat.
”Sitter du här och sover?” sade en frågande Lotta med ena handen fortfarande på strömbrytaren.
”Nejdå, jag bara vilade lite.”
”Mamma är trött och jag har precis hjälpt henne i säng. Dags för oss att gå hem.”
Pär gnuggade sig i ögonen och tittade med grumliga ögon mot dörröppningen där han kunde se konturerna av Lotta och hennes burriga hår.
”Okej. Ska vi köpa någon hämtmat på vägen hem?”
”Det behövs inte, vi har mat i frysen som vi kan värma.”
Fler noveller av samma författare
| Titel | Kategori | Betyg | Datum |
|---|---|---|---|
| En oväntad bastukväll | Homo | 4.1 | 25/9-20 |
| Harmoni rött | Trekant | 3.7 | 5/12-15 |
| Den sköna hemkomsten | Heterosex | 3.3 | 30/10-14 |
| En dag på nakenbadet | Heterosex | 4.0 | 10/12-13 |
