Showtime del 62
Författare: Lord Anonymous Datum: 2004-07-10 14:47:03
Kategori: Heterosex
Läst:
6 789 gånger
Betyg: 2.4 (162 röster) 1 medlem har denna novell som favorit
Jag kopplades fast till en wire under tiden som helikoptern hovrade över ubåten. Nedanför mig såg jag två personer som gjorde sig klara att ta emot mig när jag firades ner. Det blåste hög sjö och vågorna såg inte speciellt trivsamma ut. Jag fasade för vad som kunde hända om jag hamnade där istället för ombord på ubåten. En sista djup inandning och det bar av. Jag svingades ut genom dörren och besättningen började fira ner mig. När jag var halvvägs kändes det som om vinden ökade i styrka och tog tag i mig och svingade min hjälplösa kropp fram och tillbaka som en fjäder som blåser i väg med vinden. Ubåten rörde sig framåt med tre knops fart när den kämpade för att stabilisera sig mot de hårda vindar som slet i den och försökte dra ner den bräckliga farkosten i djupet. Avståndet mellan mig och den avlånga farkosten sjönk allt fortare och jag kände paniken öka. Jag rörde mig i allt vidare cirklar när vinden kastade mig åt olika håll. Inom mig kände jag desperationen hugga tag innan jag till sist såg att en besättningsman hade ett långt rör i handen. På änden satt en krok som han riktade mot mig. Den ena av de båda männen ropade något som jag inte uppfattade. Jag anade att de tänkte försöka fånga in mig genom att haka fast kroken i mig. Det var som att se två personer försöka trä på en tråd på en nål samtidigt som de satt på en galopperande häst.
Jag var nu tillräckligt långt ner för att de skulle kunna göra ett försök att fiska in mig. När kroken var framme och skulle ta tag i wiren dök ubåten rakt ner när en enorm våg tog tag i den och tryckte den ner i havet. De gjorde ett nytt försök att fånga in mig. Den här gången träffade kroken mig vid magtrakten. Som tur var hade jag flytvästen på mig annars hade jag blivit skinnflådd. Kroken fastnade i fickan och slet loss den och jag kände hur den vassa metallen trängde igenom västen och skar in i trakterna av mina revben. Det kändes som om jag slets i bitar av den hemska smärta som följde. Jag hörde den ena av männen skrika åt den andra.” För fan! Tänker du ta livet av killen!!” Den som ropat tog över kroken och gjorde ett försök att fånga in mig. Han var betydligt stadigare på handen och lyckades på första försöket. När jag var ombord kallade man på doktorn som kom springande. Jag hade trots allt tur. Kroken hade skinnflått mig utan att knäcka några revben. Det gjorde fruktansvärt ont, men jag var vid liv och det var det viktiga i sammanhanget. Doktorn virade in mig i ett stort bandage och förklarade sedan att jag skulle få ont en längre tid men att smärtan och svullnaden skulle avta om några veckor. Det var först nu jag märkte att jag blivit av med fickan på overallen. Jag kände efter och kunde besviket konstatera att ringen, den som Bridget lämnat tillbaka, var borta. En förlovningsring för 20000 dollar låg nu på havets botten. Jag funderade på om det var ett dåligt omen. Sekonden hjälpte mig upp på fötter.” Sorry för att vi skrapade dig. Det är svårt även när det är vindstilla att firas ner, men nu i vinden…jaja, du kom ombord i alla fall.”
En besättningsman dök upp med torra kläder. Jag bytte om och fördes sedan till kaptenens hytt. Sekonden knackade på.” Kom in.” Kaptenen lät inte glad. Sekonden öppnade och visade in mig innan han själv steg in i hytten.” Sir, det här är kapten Steven Seaver från flottans underrättelsetjänst.” Ubåtens befälhavare såg upp på mig.” Är du okej?” Jag nickade.” Jag tror det.” Han reste sig upp. ”Jag är kapten Hiller. Amiral Keating har höga tankar om dig. Han tycks tro att du för tur med dig. Det är vad vi kommer att behöva.” Innan han hann fortsätta hördes en knackning på dörren. Sekonden öppnade och tog emot ett papper.
”Meddelande från amiralen, Sir.” Han läste det högt.” Till USS Connecticut. Flottan har haft skjutit ner ett kinesiskt långdistans spaningsplan. Stop. Flygplanet vägrade att vända trots upprepade uppmaningar. Stop. Fientliga attacker väntas när som helst. Stop. Ni har tillstånd att öppna eld i självförsvar. Slut på meddelandet. ”Jag kliade mig där det gjorde ont på kroppen. ”Det måste vara den H-5 som dök upp när jag flög i väg i helikoptern. Okej, nu vet vi att det är allvar.”
”Det ser ut som om smekmånaden är över, det blir krig.” Sade sekonden.” Har ni haft hydrofon kontakt ännu?” Undrade jag.” Sekonden svarade.” En dieseldriven ubåt är 100 miles från vår flottstyrka. Uppe vid nordväst.” Jag frågade om de kunde visa mig var den var på en karta. När vi kom in i ubåtens hjärta annonserade chiefen att kaptenen var närvarande. Jag presenterades snabbt för de högre officerarna och fick hela situationen förklarad för mig. På kartan fanns alla fientliga farkoster markerade. Jag såg på Rolex klockan jag fått i julklapp av Jennie och Heather. Mina tankar gick till dem och jag undrade hur de hade det. ”Om några minuter går vår flotta in i den kinesiska förbudszonen. De kommer att hålla den nuvarande kursen under de följade sex timmarna och sedan vika av mot sundet där de ska försöka stoppa kineserna. Vi måste hitta ubåten innan den kommer inom skjutavstånd från hangarfartyget.” De övriga officerarna mumlade att de instämde.” Okej, vad händer nu?” Jag svarade på frågan.” Just nu är den sjunde flottan inom attackavstånd för de kinesiska långdistansbombplanen så jag tror att vi kan förvänta oss en flygattack.” En av de yngre officerarna skakade på huvudet.” Det vore självmord!” De övriga höll med.
Jag såg på kaptenen.” Vad är det första amiralen gör när han upptäcker att kineserna har inlett en fientlig attack?” Ubåtskaptenen tänkte efter ett ögonblick.” Han återkallar alla helikoptrar, skickar upp planen och beordrar klart skepp.” Jag påpekade noga det han just sagt.” Just det. Han återkallar ubåtsattack helikoptrarna. Det innebär att fartygen blir sårbara för en ubåtsattack. Det är klart att dom fortfarande kan upptäcka ubåten men det blir svårare när de inte har helikoptrarna till hjälp. Den kommer att kunna gå nära, riktigt nära innan den blir upptäckt.” Sekonden såg förvånat på mig.” Menar du att det är en bluff från kineserna?” Jag funderade ett tag innan jag svarade.” Nej, det måste vara en riktig flygattack. Om kineserna ska kunna koordinera en ubåtsattack måste de sätta in en massiv flygattack för att dra bort vår uppmärksamhet från det som finns under vattenytan. Ni förstår, under en flygattack måste flottan behålla sin formation och hålla kursen. Varje rörelse som inte följer detta mönster kan äventyra hela flottan. Och det innebär att de är sårbara för ubåtar. ” Sekonden såg på mig.
”Även om det är som du säger så riskerar kineserna att ubåten upptäcks så fort den avfyrat sina torpeder. Det finns inte en chans att de kan komma undan när de väl blivit upptäckta. Så fort flygplanen är borta skickar vi ut helikoptrarna och letar upp och sänker den.”
”Du tror väl inte att de tänker offra en ubåt som de betalat miljarder för? För tusan, koreanerna har inte ens pengar till att köpa ris till sin armé!” Jag suckade djupt.” Det är sant. Men tänk på att kineserna måste vara medvetna om att vi kommer att ta ubåten i vilket fall, så jag tror att de är bereda att offra den för att lyckas med sitt uppsåt. Om den kan sänka en jagare så ställer det till stora problem för oss och försvårar vårt uppdrag rejält. Tänk om de istället för en jagare lyckas sänka hangarfartyget. Vad händer då?” Det blev tyst omkring mig innan en officer höjde handen.” Vad jag inte förstår är varför dom bara använder sig av en ubåt? Kineserna och koreanerna har ett dussin ubåtar att sätta in.” Frågan var bra. ”Därför att det skulle ge oss ett dussin chanser att hitta dom innan de kommer inom skjutavstånd. Ett dussin ubåtar väsnas mer än vad en enda gör.” Sekonden nickade.” Om dom slår till i rätt sekund kan flygattacken bli en stor framgång, men det krävs att de slår till i exakt rätt ögonblick. Det är ett jädrans vågspel att riskera allt på en enda attack.” Kaptenen tog över.
”Det är riktigt. Men kineserna är kända för att ta stora risker. Eller hur, Steve?” Jag nickade mot honom.” Känner amiral Keating till ubåten och dess prestanda?” Frågade sekonden mig.
”Ja, det gör han. Däremot vet han inte var den befinner sig.” Jag pekade på kartan med pekfingret.” Den finns här någonstans. Det måste den göra.
”Så, vad gör vi nu kapten” Härskaren över Seawolfubåten tänkte efter. ”Vi kan börja söka av området här.” Han pekade på en punkt på kartan. ”Vi har ingen rätt att skjuta utom i självförsvar, så alla stridsaktioner från vår sida sker enbart i försvarssyfte. Det betyder att när vi får tillstånd att öppna eld kan ubåten redan ha attackerat flottan med sina torpeder. Vår chans är att Alfan hänger på ett avstånd av 20-30 miles då kan vi ta den om de först öppnar eld mot oss. Om vi misslyckas…..ni vet alla konsekvenserna som blir följden.” Jag tog ett steg tillbaka.” Det är allt vi kan göra för tillfället.” Kaptenen såg sig omkring.” Med Guds hjälp ska vi vara på rätt plats vid rätt tidpunkt.” Jag skrattade.” Gud, kapten? Med all respekt. Han har inget med det här att göra.”
Ombord på USS Kitty Hawk stod Tracy Smith i biblioteket och läste det senaste numret av skvallertidningen National Enquirer. Hon fick syn på en helsidesbild som fångade hennes intresse. Den unga kvinnan stirrade på bilden och kunde knappt tro vad hon såg. Det var ett foto på skådespelerskorna Winona Ryder och Bridget Fonda som kom ut från en exklusiv restaurang i centrala Los Angeles. Mellan de båda filmstjärnorna fanns den man hon serverat frukost nu på morgonen. Hon visste så fort hon såg honom att hon sett honom förut. Men vad gjorde han tillsammans med Miss Ryder och Miss Fonda? Vem var han?
Sex timmar senare var Seawolfubåten framme vid sitt mål. Fem miles öster om den kinesiska Kilo ubåt som upptäckts två timmar tidigare.” Chefen jag har två SH-20 Seahawks på hydrofonen. De är våra.” Rapporterade hydrofonspecialisten. Kaptenen vände sig till sekonden.” Hämta, Mr Seaver.” Det tog några minuter innan jag kom fram.” Är det dags?” Kaptenen såg ner på kartan och förklarade vad som hänt.” Har ni hört några bombplan ännu?” Ubåtens befälhavare skakade på huvudet. ”Har vi haft kontakt med Alfan?” Samma huvudskakning.” Jag börjar ångra mig att jag lyssnade på dig.” Jag blev besviken när jag hörde hans åsikt.” Den finns här. Jag vet det.” Han såg frågande på mig. ”Vi har granskat det här området mycket noga utan att upptäcka en enda Alfa. Om den fanns här hade vi hittat den! Med det tekniska försprång vi har borde det inte vara några större problem att hitta en gammal ubåt. Tänk om du har fel, Seaver? Tänk om Alfan inte finns här? Den kan lika gärna befinna sig i sin hemma hamn!” En röst avbröt honom.” Kapten. Helikoptrarna närmar sig Kilo ubåten. ”Kaptenen gav order om periskopdjup och att antennen skulle skickas upp.
En minut senare hade vi tagit emot meddelandet. Kaptenen läste upp det.” Från USS Kitty Hawk till hela sjunde flottan. Stop. Fientligt flyg inkommande från öst. Beräknat antal över 100. Stop. Avstånd tvåhundratjugo miles.” Stop. Beräknad attack om tjugo minuter. Stop. Rapportera till alla stridsstationer. Stop. Tillstånd att skjuta beviljas. Slut på meddelandet.” Ubåten dök genast till etthundra meters djup. Hydrofonexperten ropade.” Chefen. Våra Seahawks återvänder till Kitty Hawk.” Sekonden pekade på kartan.” Ubåten kommer att vara inom skjutavstånd från fartygen inom femton minuter.”
”Vad gör vi nu?” Frågade jag. Kaptenen stod inför ett stort dilemma. Jaga Kilo ubåten nu, den var på väg rakt mot flottstyrkan eller vänta på att Alfaubåten ger sig till känna. Om de valde att attackera Kiloubåten så innebar det att de avslöjade sin position för Alfan, som trots allt var det primära målet. Om de däremot inte attackerade Kilo ubåten kunde de hållas ansvariga för att ha äventyrat hela flottstyrkan. I värsta fall det bli på deras ansvar som en jagare eller, hemska tanke, hangarfartyget sänktes. Kaptenen gav till slut order om att öka farten och satte av efter den fientliga ubåten som hydrofonexperten kunde höra i sina mikrofoner. Jag kände på mig att Alfan fanns därute, men det var kaptenen som fattade alla beslut ombord. Min uppgift var att rådgiva, inte ge order som ändå skulle ignoreras.
De kinesiska JH-7 Shengyang bombplanen kom in på låg höjd och med mycket hög fart. Höjden var knappt 100 fot och de befann sig fortfarande lite för högt för att attackera. De behövde gå lägre för att undvika radarn. ( Under Falklandskriget 1982 hade argentinska piloter i 209:e eskadern dödsföraktande dykt till knappt 50 fots höjd när de bombade de brittiska fartygen. ) Den första amerikanska försvarslinjen bestod av flottans F-14 Tomcat som var beväpnade med fyra AIM-120 AARAAM robotar med en räckvidd på tjugofyra miles och fyra AIM-54C Phoenix robotar med en räckvidd på etthundrafemtio miles. Rotéledaren såg den första av tre vågor med kinesiska bombplan komma in för att inleda den massiva attacken mot flottan. Det såg ut som en enorm mängd med fiskmåsar som dök fram över himlen. Han hann räkna till trettio sedan hade han inte tid längre utan fick koncentrera sig på annat. Fem miles efter dessa kom ytterligare två vågor av bombplan med fyrtio plan per anfallsvåg. Eskorten på tjugosex plan flög ovanför bombplanen på en höjd av tiotusen fot. Redo att dyka ner mot de amerikanska planen när de dök upp på himlen. Deras beväpning var enbart två AA robotar vardera beroende på att det långa avstånd de tvingades tillryggalägga till havs. I stället för normal beväpning var de tvingade att ta med sig extratankar. De var sex mot en jämfört med amerikanerna. Slaget kunde börja.
Besättningen på det kinesiska spionfartyget Hue Pong stod på däck och vinkade till sina kamrater uppe i luften när de flög över deras huvuden rakt mot den amerikanska sjunde flottan. Kaptenen gav order om att vända fartyget och sätta fart bort från stridsområdet.
Amerikanerna togs på sängen av den plötsliga och massiva attacken. De hade fått upp tolv plan allt som allt. Fyra patrullerande F-14, fyra till som precis lyft och fyra F-18 Hornet beväpnade med fyra AIM 120 och två AIM-7 Sparrow som satt under vingarna. Dessa hade en räckvidd på nitton miles. Det var alla plan man han få upp innan det var för sent. De amerikanska planen var tvungna att stiga till anfallshöjd och flyga i en cirkel på femtio miles innan de var redo för att försvara flottan. Det betydde att fyra minuter skulle slösas bort innan de kunde börja göra sin plikt. Varje minut som slösades bort innebar att kineserna kom närmare flottan. De fyra patrullerande F-14 fick ta den första stöten ensamma i väntan på att kollegorna nådde fram till deras hjälp. Rotéledaren låste sig på de första bombplanen med sina Phoenix. Kineserna var fortfarande tvåhundra miles från fartygen när AIM-120 Phoenix robotarna satte iväg mot fienden.
När det gällde teknologi var kineserna underlägsna. Deras bästa AAM-10 robotar hade enbart en räckvidd på fyrtio miles. Deras C-802 antifartygs robotar hade en räckvidd på sjuttio miles. Om de sköt iväg robotarna från det avståndet innebar det att de inte kunde träffa hangarfartyget eftersom det skyddades av de andra fartygen som hade till uppgift att skydda det viktiga hangarfartyget till varje pris. För att kunna ha en chans att nå fram till hangarfartyget, som var det primära målet, var de tvungen att vänta tills de var inom mindre än femtio miles avstånd från flottan innan de fyrade av robotarna. Det innebar att de var tvingade att flyga inom räckhåll för det amerikanska Aegis försvarssystemet.
Inte ens den så omtalade franska Exocet roboten var hundraprocentigt tillförlitlig. Under Falklandskriget använde Argentina den roboten mot fem brittiska fartyg. Det var bara två som träffade sitt mål och ett av dessa mål var ett försvarslöst fraktfartyg. Detta efter att roboten vikt av från sin bana som annars gick rakt mot ett av de brittiska fartygen. Antifartygs roboten hade inget annat att ta till än att den färdades oerhört fort. ( Mach 2 - 4 ) Detta i motsats till ett flygplan som kan förvilla en inkommande robot med hjälp av olika föremål som släpps ut under färden. Det finns en enda gyllene regel när det gäller robotar och det är att ju längre bort den avfyras desto mindre är risken att den träffar sitt mål eller desto större risk att den viker av mot helt fel mål som fallet var med den argentinska Exocet roboten.
En annan faktor som inte var till kinesernas fördel var att de på grund av det stora avståndet var tvingade att ta med extratankar och därför inte kunde ha den beväpning de normalt hade. Extratankar under vingarna fick ges plats istället för de vanliga robotarna. Stridsflygplanen fick nöja sig med två AA robotar vardera tillsammans med 20 millimeters kulsprutor. Fastän de hade med extrabränsle räckte det bara till tio minuters strid sedan var de tvingade att bege sig hemåt om planen skulle ha en chans att komma tillbaka utan att störta i havet. För kineserna innebar detta att det var meningslöst för deras piloter att drömma om ärorika luftstrider. Deras order var slå till och sticka därifrån fort som attan.
Amiral Keating såg på radarskärmen när planen kom närmare och närmare. I motsats till de andra befälhavarna avskydde han att begrava sig inne i sitt fartyg. Han ville alltid vara med pojkarna i främsta ledet. Det kändes bättre om det så bara handlade om att titta ut genom ett fönster. Han avbröts i sitt funderande av att han kallades upp till bryggan.” Sir, den röda ledaren är inom robotavstånd. Vi har låst på målet och väntar på tillstånd att ge eld.” Kapten Picard såg på amiralen.” De fyra första av våra plan är redo att gå i strid.” Han nickade. ”Tillstånd beviljas.” Röd ledare hörde bekräftelsen och gav tecken till sin rotétvåa. ”Röd ledare till röd tvåa. Förbered eldgivning på mitt tecken.” Han sköt undan skyddsknappen och satte ner fingret på den röda avtryckaren.” Fox one!” Roboten lämnade sin plats under vingen och följdes snart av ytterligare en. Kapten Picard stod bredvid amiralen och lyssnade till Röd ledare när han beskrev hela skeendet.” Må Gud hjälpa oss. Vi har nått den punkt då det inte finns någon återvändo.” Amiralen nickade.” Så sant som det är sagt, må Gud hjälpa oss.”
Manen vid hydrofonen ropade ut en varning.” Kapten, jag hör flygplan nu. Det måste vara en hel drös av dem.” Jag såg på sekonden. ”Vid vilket avstånd kan Kiloubåten avfyra sina torpeder?” Han gissade.” När han är runt tio miles från målet. Det borde ge fartygen tid att vidta undanmanövrer.” Han såg ner på kartan.” Han når det området inom femton minuter.” Kapten Hiller gav order om full fart framåt i ett försök att skära av för den kinesiska ubåten. De flög snart fram i tjugo knop. Jag såg mig omkring.” Kapten, när vi har gått till attack är vi avslöjade. Jag ber er, vänta i fem minuter.” Han vände sig om.” Tror du inte jag vet det? Den sjunde flottan är under attack och nu när helikoptrarna inte kan gå upp så är de helt beroende av att vi kan fixa ubåtarna. Om dom sänker en jagare öppnar det ett stort hål i försvaret som kan innebära att allt är förlorat. Och med över etthundra inkommande robotar måste någon nå fram till Kitty Hawk och jag är den enda som kan förhindra det.” Hiller suckade djupt.” Jag önskar att vi kunde vänta, men det finns ingen tid.”
Den första JH-7 bombaren exploderade med den blå himlen som bakgrund över Stilla Havet etthundrasextio miles från flottstyrkan. Piloten försökte i sista stund komma undan när Phoenix AIM-54C roboten nådde fram till honom utan att lyckas. Det tog bara några sekunder sedan singlande åtta brinnande kinesiska bombplan ner mot det kalla havet. Tre av AIM robotarna missade sina mål när bombplanen släppte ut antimedel i form av aluminium remsor. Den första anfallsvågen var decimerad, ytterligare två plan kolliderade i luften när de försökte göra undanmanövrer. Det var nu stora hål i anfallsformationen när de tjugosex återstående planen jagade fram mot den amerikanska flottan. Efter dom följde anfallsvåg två och tre. De kinesiska plan som agerade eskort dök ner mot de fyra F-14 Tomcat som ensamma åsamkat fienden så stora förluster. Flygstriderna tog sin början uppe i skyn samtidigt som USS Connecticut gjorde sig redo att dra sitt strå till den stora stack som stavades, världsfred. ”Sir, vi är redo att skjuta mot Kiloubåten. Avstånd 4000 yards.” Vapenofficeren gjorde klart.
”Torpeder ett till fyra är klara.” Kaptenen gav order. Ett kommando som ekade omkring inne i ubåten.” Öppna yttre luckorna på torped ett och två.”
Jag satt i ett hörn med en känsla av total hjälplöshet. ” Eld ett!” Hiller gav sin order. Ubåten skakade till när den första Mark 42 torpeden lämnade sin plats och sökte sig mot sitt mål.” Eld två!” De båda torpederna flög fram med en fart av femtiofem knop under vattnet. ”Tid till målet?” Frågade kaptenen.” Två minuter och trettio sekunder, Sir.”
De två första Tomcat planen var illa ute. Ytterligare sju JH-7 bombplan seglade ner mot havet. Innan F-14 planen kunde ge sig in i striden på nytt attackerade de kinesiska SU-27 planen från ovan. De flög in med sina kulsprutor sprutande ut sina dödliga vapen. Ett amerikanskt plan träffades och dök ner mot havet. Besättningen hann skjuta ut sig i tid. De andra F-14 planen avbröt sina attacker för att istället engagera sig i luftstriden. De återstående tjugo medlemmarna av den första kinesiska anfallsvågen fyrade av sina robotar.
”Sir, torpeder i vattnet. Två av dom på bäring mot flottan. Andra torpeder är på väg rakt mot oss. Avstånd åttatusen yards.” Jag reste mig upp och gick fram till radaranläggningen och stirrade intensivt på den. Till min fasa syntes två torpeder som med en väldig fart färdades rakt mot oss. Bakom oss syntes en ny plot komma upp på skärmen. Den var på väg rakt mot oss med sin dödliga last. Det sägs att krig består av långa perioder av overksamhet då allt är tråkigt för att på någon sekund förvandlas till ögonblick då alla är skräckslagna. Detta var ett sådant. Kaptenen såg på mig.” Det ser ut som om din vän tänker göra oss sällskap trots allt. DYK!! DYK!!! DYK!!!!!” Ubåten sjönk ner i havet med en fyrtiograders dykvinkel. Jag fick ta tag i vad som helst för att inte ramla omkull.” Chefen! Kraftig explosion framför oss!” Den kinesiska Kiloubåten träffades midskepps och strax bakom propellern när den försökte fly undan. Den exploderade och sjönk ner till 2000 meters djup.
En annan explosion hördes när USS Thach träffades. Kaptenen hade blivit varnad och vände sitt skepp på en femöring. Det var vad han försökte göra i alla fall. Fronten på fregatten var ett gapande hål efter att den blivit träffad av den första torpeden. Den andra träffade vid propellern och slog ut fartygets strömförsörjning. Fartyget stoppades när man började undersöka skadorna och försökte undvika att få in för mycket vatten där torpederna träffat.
Piloterna i den andra vågen såg en massiv explosion på avstånd och anade att det kunde bli en framgång om de också nådde fram till målen. De dök ner ytterligare en bit och flög fram med sin last av död.
Den andra vågen av kinesiska JH-7 plan slog nästan i vattenytan när de jagade fram mot sina mål. Detta medan F–14 planen utkämpade luftstrider med SU-27 planen om herraväldet i luften. Tomcat piloterna kämpade frenetiskt mot de betydligt fler ryskbyggda planen som kineserna använde sig av. En F-14 fick ta emot en skur av 20-millimeters kulor genom cockpiten och dök ner mot havet. De återstående två försökte med allt för att komma undan. Deras hjälp anlände och jämnade ut oddsen en aning. Två F-14 attackerade eskorten medan de två andra täckte upp för de fyra F-18 som dök ner från ovan.
Tio av Su-27 planen lämnade bombplanen för att istället ta sig an F-18 Hornet. Två F-14 dök ner från ovan mot kineserna och slog omedelbart ut två av deras plan. En F-18 skakade till och tappade kontrollen när en robot exploderade tjugo meter under den. Piloten hann återfå kontrollen innan det var för sent. De amerikanska piloterna kämpade desperat med en enda tanke inom sig. De måste förhindra att bombplanen tog sig fram till flottan. Phoenix robotar flög i väg i riktning mot bombplanen och slog ut flera av dom. Sju JH-7 bombare sköts ner. Det var de första förlusterna i den andra anfallsvågen. De återstående trettiotre fortsatte med sin last av helvetesvapen. En pilot dök oförklarligt rakt ner i havet, två andra kolliderade i luften när de försökte undvika att krascha in i sin kamrat. Etthundratrettio miles från USS Kitty Hawk kom de återstående F-18 planen dykande ner från den blå himlen och lät sina robotar jaga efter de kinesiska bombplanen. Ytterligare fyra bombare dök rakt ner i havet. Amerikanerna noterade att de inte mötte något motstånd just nu. När den andra vågen nådde inom flottans försvarszon sköts ytterligare fyra JH-7 ner. De dök ner i vattnet omgivna av eld och rök som släcktes när vågorna fått göra sitt med den brinnande massan. De sista tjugosex planen i anfallsvåg nummer två flög rakt in i elden från fartygen som gjorde sig redo att försvara sig. Till slut var den vågen över. Eskorten vände hem för att fylla på bränsle. Av de tjugosex som eskorterat bombplanen hade åtta skjutits ner och en kraschat i havet efter en felmanöver. Amerikanerna förlorade två F-14 och tre F-18. Den stora skillnaden var att de kunde undsätta sina piloter så småningom, medan kineserna inte kunde göra det med sina.
Fler noveller av samma författare
Vart var sexet??