Kvinnans naturliga övertag
Jag vill börja denna novell med ett stycke vars syfte är att varna läsaren för novellens innehåll. Jag försöker upplysa er om sådana teman och faktorer som kan väcka anstöt hos vissa läsare, samtidigt som jag vill undvika att avslöja alltför mycket om innehållet. Novellen behandlar först och främst inte alls någon sexuell akt. Själva temat är starkt ballbusting-relaterat, tycker själv att termen ’’pussy envy’’ rätt bra beskriver det centrala i innehållet. Antar att en del av er direkt anar vad ni kan förvänta er :). I korta drag behandlar texten alltså känslor av skam, förnedring, hjälplöshet och avund en man kan känna inför en kvinna p.g.a. hur lätt hon kan utöva makt över honom genom att angripa hans pung. Är detta något du inte tänder på avråder jag dig starkt från att läsa novellen. Tänker att det också är viktigt att upplysa er om att alla personer i historien är minderåriga, närmare bestämt går de i sjätte klass. Vill dock återigen påpeka att det inte handlar om sex mellan minderåriga - orsaken till valet av ålder är att bakgrunden till historien är fullständigt sann, även om det huvudsakliga händelseförloppet är fiktivt. Jag tror att det är mycket vanligt att fröna till den ballbusting-fetisch vissa män utvecklar, ofta sås i tidig ålder, på ett sätt eller annat och inte sällan just på skolgården, och att dessa män kommer att kunna relatera till innehållet och förhoppningsvis finna det mycket upphetsande. De två första styckena är fullständigt sanna, jag har varken överdrivit några detaljer eller lagt till något som inte stämmer. Mia är en riktig person och jag har beskrivit henne precis som jag minns henne från den tiden.
I sjätte klass är Mia den snyggaste av alla tjejer. Hon är lång, blond och har ett mycket vackert ansikte. Hon är i bra fysiskt skick och speciellt hennes ben och rumpa är i mycket fin form, inte bara p.g.a. att hon är en aktiv skridskoåkare utan också för att hon är en av de första som börjat få kvinnliga former. Stora bröst har hon förstås inte, men i den åldern är det mycket upphetsande att genom skjortan kunna se de de nyutvuxna fasta knoppar som hon inte ännu börjat dölja med en bh. Vi är i tidig pubertet och intresset för att utforska det andra könet har klart börjat växa. Det ligger en viss spänning i luften som uppenbart beror på att vi börjar bli medvetna om att det finns vissa skillnader mellan killar och tjejer.
Det vi killar inte vet är att tjejerna utanför skoltiden uppmanas delta i en tjejklubb, vars syfte är att öka tjejernas självförtroende och förbereda dem för utmaningar de kan möta då de växer upp. Jag får veta det först många år senare, men till de aktiviteter klubbens program omfattar hör även självförsvar. Då jag senare får höra om detta, kan jag direkt dra kopplingen, men i skolan verkar det som om stämningen i klassen plötsligt förändras rätt drastiskt, utan att vi killar begriper varför. Jag förstår det ju först långt senare, men uppenbart har tjejerna fått lära sig hur känslig pungen är och hur lätt det är att göra en man helt hjälplös genom att sikta på den. Många tjejer är helt klart roade av det faktum att vi killar är så svaga där nere och plötsligt börjar de sparka och slå oss där, ofta utan någon ordentlig orsak, bara för att de är nyfikna att pröva hur lätt det är att fälla oss till marken eller för att de tycker det är roligt att se oss grimasera med händerna kupade för pungen.
Det handlar mest om hot, varningar som inte leder till handling. Tjejerna retas lite, måttar en spark i luften eller låtsas slå mot pungen, men hejdar sig i tid och skrattar då vi panikartat skjuter höften bakåt. Men spänningen finns som sagt där och personligen känner jag ofta en viss oro över att någon dag tillhöra en av de killar i klassen som fått sig en smäll där. Än så länge har det bara hänt två killar, ena blev slagen och den andra sparkad några gånger i sträck men väldigt sakta, så starkare reaktioner uteblev.
Följande händelseförlopp utspelar sig en alldeles vanlig skoldag, efter att vår klass har spelat fotboll under lunchrasten. Rasten närmar sig sitt slut och de flesta eleverna har redan börjat bege sig tillbaka till skolan. Jag befinner mig i svansen av klungan tillsammans med Mia och sex andra tjejer. I farten gör jag en del trick med bollen. Jag är, liksom de flesta andra killar, attraherad av Mia och hoppas att hon skall uppmärksamma mig. Det sker inte som planerat och medan jag studsar bollen på mitt knä, slinter den långt åt sidan och då jag försöker hålla bollen i luften genom att hoppa efter den och skjuta ut foten, lyckas jag inte få foten helt under bollen och sparkar den i stället rätt hårt med tån. Bollen träffar Mia i bakhuvudet och hon blir inte direkt glad. Jag plockar upp den och ber om ursäkt. Hon nöjer sig inte med detta. ’’Ge mig bollen’’, säger hon. Jag ursäktar mig ännu en gång och försäkrar henne om att jag inte skall bolla längre. Hon insisterar på att jag skall ge henne bollen. Jag kan ju inte vara så här mesig, tänker jag. Om jag någonsin vill ha chans på henne måste jag ju visa att jag kan stå på mig, sådant tycker tjejer om.
-Du blir tvungen att ta den ifrån mig i så fall, säger jag lite retsamt och hoppas att stämningen skall lätta. Det verkar fungera.
-Jag lovar att jag kan få den av dig om jag vill, svarar hon glatt leende med en utmanande blick. De andra tjejerna följer på avstånd med vad som händer.
-Tror jag inte alls, fortsätter jag retsamt.
-Tror jag nog, det är inte bara fotbollar vi tjejer kan sparka, säger hon lite kaxigt. Kommentaren följs av fnissande från de övriga tjejerna.
Jag tror mig förstå vad hon antyder och blir nervös, men tänker samtidigt att hon ändå inte kommer att göra det - hon är ju rätt snäll, även om hon är självsäker och tycker om att retas lite med killar, och jag är inte heller den typen som bråkar eller är väldigt provokativ. Jag känner mig mycket obekväm i situationen och skulle helst få slut på den direkt. En del av mig vill ge henne bollen, men hennes utmanande ansiktsuttryck gör att jag känner mig tvungen att stå på mig, för att inte verka feg inför henne och de andra tjejerna, trots att jag inte vill att situationen eskalerar.
-Äh, det skulle du bara våga, svarar jag och försöker tvinga fram ett självsäkert leende. Jag tittar henne rakt i ögonen och anstränger mig för att se så lugn och oberörd ut som möjligt.
Hon tittar tillbaka på mig och hennes ansikte pryds fortfarande av ett roat, något arrogant leende som blir allt bredare under loppet av några sekunder. Det försvinner blixtsnabbt samtidigt som hon plötsligt sänker blicken skarpt. Jag blickar ner mot marken för att se vad det är frågan om, men hinner inte registrera vad som händer innan jag hör ett högt ljud, likt det som uppstår då man piskar en matta. Och en knapp sekund senare känner jag hur min pung fullkomligt exploderar av smärta - hon har sparkat mig mellan benen. Jag skriker rakt ut och låter mig falla till marken. Jag ligger och flämtar och vrider mig samtidigt som jag kupar händerna om skrevet i ett desperat försök att lindra smärtan. Det hjälper inte alls, smärtan i mellangärdet är obeskrivlig, jag tänker bara på hur fruktansvärt ont det gör. I bakgrunden skrattar tjejerna högt och sedan hör jag Mia säga retsamt, med skratt i rösten: ’’Ojdå, jag träffade visst ett känsligt ställe’’ och så brister hon och de andra tjejerna ut i gapskratt.
Och denna stund förändrar mitt liv för all framtid. Plötsligt slås jag av en stark känsla jag aldrig upplevt tidigare. Jag skäms på ett sätt jag inte gjort förut. Fram till detta ögonblick har jag aldrig fått den minsta lilla stöt på pungen. Jag har hört att den är känslig och sett några andra killar bli träffade där, men nu blir jag mot min vilja smärtsamt medveten om exakt hur känslig och sårbar jag är mellan benen. Jag skäms så otroligt mycket över att ha en så svag punkt mellan mina ben och som om det inte vore nog, är denna svaga punkt dessutom mitt kön. Det är så otroligt pinsamt att Mia har gjort mig helt maktlös genom att angripa det organ som gör mig till man och hon själv saknar. Men det allra värsta, det mest förnedrande, det jag från denna stund kommer att skämmas så olidligt för, är insikten om att det inte bara är Mia som så lätt kan försätta mig i detta skick. Jag inser plötsligt vilket enormt övertag alla kvinnor har om oss män, den otroliga makten de har över oss p.g.a. vår känsliga pung och deras avsaknad av en så utsatt kroppslig svaghet. Hur de kan göra vilken man som helst totalt hjälplös bara genom att lyfta foten och utdela en lagom hård stöt. Och jag är alldeles säker på att detta är precis vad tjejerna skrattar åt, min svaghet, mitt ofrivilliga gestikulerande, samt vetskapen om att de tilldelats ett biologiskt trumfkort och verkligen ett starkt sådant.
Jag vet inte hur länge jag legat på marken, det känns som en evighet men antagligen har det knappt passerat mer än ett par minuter. Den allra värsta smärtan har lagt sig och jag vrider mig inte längre runt okontrollerat, men smärtan är ännu så överväldigande att jag bara kan ligga stilla i fosterställning, med händerna tätt slutna om skrevet och kämpande för att inte börja gråta. Tjejernas skratt i bakgrunden har börjat avta och jag tror att de inte längre ägnar speciellt mycket uppmärksamhet åt mig. Jag vågar först inte se henne i ögonen, men jag ser att Mia ännu står kvar på samma ställe hon gjorde då hon sparkade mig. Jag har aldrig någonsin känt en likadan känsla av skam och förnedring som jag nu gör då jag ligger alldeles hjälplös vid hennes fötter. Att de förödmjukande skratten avtar leder till en tystnad som i själva verket gör situationen ännu mer genant. Hur absurt det än kan verka, givet hur situationen ser ut, uppstår en pinsam tystnad mellan oss två som bara väntar på att brytas. Jag hoppas att hon skall göra det, både för att jag är totalt kraftlös och tänker att jag knappt skulle kunna prata normalt, men också för att jag inte riktigt vågar säga något just då. Det blir ändå jag som bryter tystnaden, för efter några sekunder kan jag inte hålla mig längre. Jag kan inte längre kämpa emot, jag orkar inte längre låtsas att jag har någon som helst koll på situationen, jag brister ut i storgråt. Mellan mina ynkliga flämtningar och snyftningar får jag ur mig ett uttryck: ’’Det gör så jävla ont’’.
Mia böjde sig plötsligt ner framför mig och till min stora förvåning ler hon inte längre, tvärtom. Hon ser oroad och rätt ångerfull ut.
-Gör det väldigt ont? Frågar hon och tittar nervöst på mig.
Jag tittar henne i ögonen och nickar, medan jag sväljer en snyftning. Jag sänker snabbt blicken mot marken men den fastnar på vägen då jag märker att jag ser rakt in mellan hennes ben eftersom hon sitter bredbent på huk. Normalt skulle synen av hennes läppar som tränger mot de vita trosorna göra mig galen av upphetsning, men just nu står det klart att min kuk kommer att förbli slak ett tag till. Jag kniper ihop ögonen och låtsas att smärtan tvingar mig till det, för att kunna fortsätta titta omärkt.
Hon grimaserar empatiskt och säger: ’’Stackare... förlåt, jag förstod inte att ni är så känsliga där... jag är verkligen ledsen, förlåt’’. Efter en två sekunder lång tystnad fortsätter hon: ’’eller ja, jag visste ju att att det är ert känsliga ställe, men jag hade aldrig kunnat föreställa mig om att en enda spark skulle vara så effektiv. Jag menar det verkligen, förlåt mig, jag hade aldrig gjort det om jag fattat’’. Senare gladde jag mig åt att hon bad om förlåtelse och visade förståelse, men i denna stund gör hennes ord saken bara värre. Allt hon säger bidrar inte bara till att öka den förnedrande känslan som härrör från att vi män har ett par överkänsliga testiklar hängande mellan våra ben och att kvinnor så lätt kan kontrollera oss genom att angripa dem, utan plötsligt känns det hela mer än bara pinsamt. Jag inser att hon ju aldrig, liksom ingen annan kvinna, någonsin kommer att förstå den fruktansvärda smärta bara en träff på pungen kan förorsaka. Jag upplever inte längre bara förödmjukelse, utan efter denna insikt slås jag av en outhärdlig känsla av avund. Jag avundas kvinnor den makt de har över oss, jag avundas att de inte har den otroliga svaghet jag själv har mellan benen och aldrig behöver förstå den vidriga, förlamande smärta testiklarna kan utstråla. Jag avundas att en kvinna alltid kan få det sista ordet över en man, så enkelt, och hur hon kan skratta åt oss och aldrig behöva bekymra sig för att bli utsatt för samma behandling. Det plågar mig enormt att inse att jag som man bara måste acceptera att jag bär på ett par känsliga, utsatta kulor mellan benen och att jag alltid kommer att vara extremt underlägsen kvinnor i detta avseende.
Och där jag ligger hjälplös på marken, kikande rakt under kjolen på den flicka som satt mig totalt ur spel med en enkel pungspark, seende konturerna av hennes läppar genom trosorna, seende formen av hennes lena kön - orsaken till att hon och alla andra kvinnor alltid har ett övertag över oss män - känner jag en närmast gränslös avund. Jag skäms rejält över min pung, det känns så jävla orättvist att jag måste bära ett så skrattretande svagt organ som så enkelt lägger mig helt i en kvinnas makt, jag känner mig så underlägsen. En knapp meter från mitt ansikte ser jag formen av det jag så innerligt önskar att jag hade mellan benen, jag avundas så oerhört intensivt Mias kön. Men den kväljande smärtan i mellangärdet påminner mig om att jag har, och måste acceptera att jag alltid kommer att ha, samma svaghet som varje man.
Så här slutar novellen. Jag är medveten om att detta är en väldigt okonventionell erotisk novell, men jag tror att det finns en målgrupp för denna sorts text och hoppas verkligen att åtminstone någon uppskattar den. Jag är ytterst tacksam för all konstruktiv kritik och skulle verkligen uppskatta ifall ni läsare bemödade er att skriva några rader om novellen, oavsett vad ni tyckte om denna. Bara en enda uppmuntrande kommentar kan vara tillräckligt för att man som skribent skall känna att man gjort något meningsfullt och få motivation till att skapa en ytterligare text. Tack!
Fler noveller av samma författare
| Titel | Kategori | Betyg | Datum |
|---|---|---|---|
| Kvinnans naturliga övertag | Fetish | 2.0 | 7/9-15 |
| Chefens svaga punkt | Fetish | 3.9 | 5/4-15 |
