Ris och ros, del1

---

---

Här börjar en serie noveller med teman som: första gången, lesbiskt sex, disciplin (smisk!) och age play. Jag är tacksam för respons!
Lydia S.

”Ris och ros – en utvecklingshistoria”
Del 1: ”Skinn mot skinn”

Det hade varit en helt underbar dag. Lova njöt av vårsolen som kyssande milt träffade hennes kinder och panna under ridhjälmen, där hon gick med stallet bakom sig och sina två väninnor på varsin sida. Buskarna och träden hade börjat få grönska och det var ovanligt varmt för att vara i början av maj. En utmärkt dag för en ridtur i bästa vänners lag, med andra ord! Arbetet i stallet tog förstås sin tid, men det var ingenting flickorna hade något emot. De gånger Lova var ensam och tog hand om hästarna brukade hon uppleva att tiden rusade iväg, och tog med sig alla bekymmer. Åtminstone ett tag. Men roligast var förstås att vara där med ens kompisar. Mellan mockandet och ryktandet blev det mycket tid över för klassiskt ”tjejsnack”, som Lova lite föraktfullt kallade det, fast hon egentligen tyckte om det. I alla fall att lyssna till.
Flickorna hade alla nyligen fyllt sjutton men var sinsemellan ganska olika, både till sätt och utseende. Alice var lång och nästan lite pojkaktig i kroppen. Hon tycktes vara född i hästadeln och var den av flickorna som tillbringade överlägset mest tid i stallet och runtomkring. Hennes föräldrar ägde ett säteri i Västergötland, och Alice var inte den man i första taget sa emot, när det gällde hästar. Till skillnad från Lova hade hon också valt en praktisk gymnasieinritning och verkade ha framtiden utstakad: ”full fart framåt – i stigbygeln.” Lova å sin sida var kanske ingen boren ryttarinna, även om hon aldrig skulle vilja leva utan hästarna. Hon var minst ett halvt huvud kortare än Alice och hade rakt och inte särskilt tjockt hår. Anletsdragen, som tittade fram bakom en lång lugg, var fina men kunde i vissa sammanhang ge henne ett lite filosofiskt uttryck. Hon var uppfostrad att visa respekt mot andra och inte avbryta, vilket gjorde henne till en god lyssnare, som alla uppskattade.
Den av tjejerna som inte lyssnade men i alla händelser talade mest var Charlotte. Hon hade under våren börjat i samma klass som Lova. På fotografier hade hon kunnat tas för minst 20 år. (Lova hade i hemlighet suttit många kvällar och studerat Charlottes facebook-sida, som innehöll bortåt tusen bilder!) På närmre håll var det naturligtvis lite annorlunda, för medan Lova hade ett eftertänksamt och ”vuxet” sätt att vara, märkte man på en gång att Charlotte ännu hade några avgörande steg kvar till detta stadium. Hon kunde aldrig sluta prata om hur ”jäkla nice” saker och ting var, vem som var mest ”sweet” i bekantskapskretsen av jämnåriga killar (som verkade kunna räknas tresiffrigt även de). Trots att Lova och Alice med tiden lärt sig att inte köpa alla Charlottes historier, tyckte åtminstone i Lova att det var kittlande att höra om väninnans bravader. Särskilt när det började handla om sex…
”Nytt meddelande!” utropade Charlotte och drog upp telefonen ur handväskan snabbt som en revolver i en western-film. Hon skuttade fram några steg på skogsvägen för att kunna läsa i fred, och om Lova räknade rätt, var detta tionde meddelandet som ramlat in bara under eftermiddagen. Lova och Alice gav varandra en road blick; om meddelandena nu var så hemliga, varför behövde Charlotte läsa dem just nu? Kanske var hon en sådan som helt enkelt inte kunde vänta, tänkte Lova, medan hon med dold njutning mätte Charlotte med blicken. Om bara denna bild hade kunnat gå att frysa i tiden, tänkte hon – Charlottes långa, blonda hår som fladdrade över de mjuka axlarna. Charlottes stolta bål och vackra armar och händer, den ena som höll Iphonen och den andra som lite slappt bar på ridhjälmen och piskan. Längre ner Charlottes imponerande slanka midja och därunder den fylliga, redan mycket mogna stjärten som buktade ut under de aningens för trånga, vita ridbyxorna. Ridstövlarna, som avslutade hennes perfekta uppenbarelse nedtill, hade däremot den perfekta passformen. De slutade inte förrän strax under knävecken, och det mörka lädret var ännu så blankt att stövlarna kastade reflexer i solen, där Charlotte strosade fram i hela sin prakt.
Lova kunde inte se sig mätt på Charlotte – och ville det inte heller. Hon hade velat knäppa av sig ridhjälmen, ta de sista stegen fram till sin väninna, varsamt lägga händerna på hennes axlar och viska i hennes ena öra: ”Vänd dig inte om. Stå alltid så här för mig…”. Det var en fantasi såklart, men en sådan fantasi som får hjärtrytmer att ändras, andning att tillfälligt stanna och kroppsvätskor att omärkligt sättas i rörelse.
Lova hade aldrig skämts för sin dragning till det egna könet. Hur kunde man skämmas över att älska kvinnor, om de såg ut som Charlotte, hade hon tänkt. Men hon hade heller aldrig anförtrott någon detta; varken ett ord eller en viskning över någons axel hade lämnat hennes läppar. Inte ännu.
”Gissa vem som ska till Martins familjs landställe på lördag!” kom det från en lycklig Charlotte i detsamma som hon vände sig om mot de båda andra. ”Det kommer bli så awsome!”
”Kul!” sa Alice leende. Även Lova log, men sa inget. Hon visste inte vem Martin var, ville inte veta heller.
”Vem vill ha en cigg?” frågade Charlotte och drog upp ett paket ur den rymliga handväskan, som av allt att döma mest innehöll sminkgrejer. Detta var precis vad Lova behövde! Efter att ha svalt det beska pillret att Charlotte snart skulle vara någon annanstans, kanske hos någon som ville omfamna henne lika mycket som Lova ville, behövde hon något som både lugnade nerverna och avledde uppmärksamheten. Tobak var faktiskt en av få laster Lova hade (om man som ”last” inte räknar benägenheten att bli yr av kåthet när en tjej som Charlotte var i närheten!). Mycket riktigt infann sig ett sinneslugn så fort hon dragit de första blossen Lucky strike.
Med varsin cigarett i handen blev flickorna genast mer lika varandra, där de stod i sin lilla röktriangel och fnissade. När allt kom omkring hade mycket blivit lättare för Lova den senaste tiden. Skolåret började gå mot sitt slut, och efter en hösttermin med mycket stress, kanske lite för höga förväntningar på sig själv (och tyvärr också lite för lite mat) hade hon äntligen landat i tillvaron som förstaårselev på läroverket inne i stan, skolan som hon fått slita så hårt för att komma in på. Att Charlotte börjat i samma klass och att sommarlovet låg om hörnet, gjorde såklart inte situationen sämre. När allt kom omkring, var saker och ting riktigt bra, tänkte Lova och blåste njutningsfullt ut rök ur näsan. Ikväll skulle hon till exempel få vara ensam hemma, och hon behövde därför inte oroa sig det minsta för att bli påkommen som tjuvrökare. Hennes mamma Julia, var en ofta anlitad organist och väntades inte hem förrän tidigast imorgon eftermiddag. ”Gud vad skönt att slippa henne ett tag”, kom Lova på sig själv med att tänka. Det var inte illa menat mot Julia, för egentligen tyckte Lova att de stod på ganska god fot med varandra, faktiskt bättre än på länge. Det var bara det att hennes mor, med sin kyrkliga bakgrund, hade mycket bestämda idéer om gott och dåligt uppförande. (Till det sistnämnda hörde naturligtvis rökning.) Även Julias uppfostringsmetoder var minst sagt bestämda, och detta var den verkligt springande punkten. Lova hade inte berättat om det för mer än Alice och någon mer kompis tidigare, men faktum var att hon då och då fick ta emot bestraffningar av sin mamma för olika ”felsteg”. Julia var i grunden en omtänksam förälder, men hon trodde starkt på disciplin och konsekvenser i uppfostran av sin enda dotter. Därför hade Lova under uppväxten fått en hel del smisk på stjärten, vilket var den bestraffningsmetod Julia praktiserade.
Bara ordet ”smisk” brukade få Lova att rodna, när hon såg det skrivet eller hörde det nämnas. Det var så ”gammeldags” och därför så laddat just för henne, en tonåring som fortfarande fick uppleva det. Själva straffproceduren hade inte förändrats så mycket under åren: Julia meddelade alltid i god tid att det vankades smäll på stjärten, och några protester godtogs ej; det hade Lova tidigt fått lära sig. Därefter brukade Julia låta sin dotter vänta en god stund, ibland flera timmar, för att låta skammen och skuldkänslorna sjunka in ordentligt. Slutligen kallade hon till sig Lova – vid det laget alltid en skamsen och ångerfull liten flicka, om hon så hunnit fylla sjutton år. Själva smisket utdelades undantagslöst i mammas knä och på bar stjärt.
Lova upplevde aldrig att hennes mor var arg under agan; hon utförde smiskandet kontrollerat och alltid uppmärksamt på effekten bestraffningen hade. Efteråt skickades Lova i säng, men aldrig utan att ha blivit ordentligt tröstad och förlåten av mamma.
Som liten hade Lova alltid fått smisk med handen, men från det hon började bli större och tåligare kunde Julia vid allvarligare regelöverträdelser ta fram den så kallade ”paddeln”. Den liknade ett pingisracket, tillverkat av styvt läder med ett litet trähandtag. Paddeln sved betydligt mer än Julias handflata när den träffade skinkorna och hade varit Lovas barndomsskräck. Ända tills björkriset kom in bilden vill säga… Det hade Lova bara fått smaka på vid två tillfällen, det första i slutet av åttan.
Bestraffningarna som utdelades hade flera effekter. Det första var att Lova, på det stora hela, danats till en mycket disciplinerad och duktig flicka. Det andra var att hon passade på att njuta så mycket mer av de få ”synder” hon faktiskt kostade på sig. Hur spännande skulle ett brott mot reglerna vara om man visste att det ändå aldrig kunde leda till straff? Hur gott skulle en cigarett smaka då? Lova kunde komma på sig själv med tanken att lite smisk heller inte var så farligt. På sistone hade det också gått allt längre tid mellan ”agorna”. Å andra sidan brukade alla sådana tankar skingras när hon väl ertappades med någonting och mammas stränga blick mötte hennes. En detalj i det hela ritualen kunde hon heller inte komma över: när Lova blivit tillräckligt uppläxad fick hon alltid ställa sig framför mamma – och niga! Det kändes så barnsligt, tyckte Lova, men hon hade än så länge aldrig vågat vägra nigningen.
Tjejerna hade rökt färdigt och gått sista biten av den breda stigen innan villastadens konturer började framträda mellan träden. Vid en liten parkeringsplats var det dags att ta farväl med en kyss på kinden. Lova bodde i ett radhusområde i närheten, Alice några busshållplatser längre bort och Charlotte i området med de allra största villorna vid vattnet. De lovade varandra att försöka ses snart igen och började gå åt varsitt håll. Lovas hjärta hade dunkat när hennes läppar mötte Charlottes hud. Hon hade så gärna velat bli kysst tillbaka. ”Vänta…” ropade hon och sprang i kapp den andra. ”Snälla, skulle du kunna bjuda på en till cigg?” bad hon. Än en gång tog Charlotte upp paketet med Lucky strike, lät Lova ta en och tände den åt henne. ”Tack snälla!” sa Lova och gav väninnan ännu en fjäderlätt kram, ängslig att hon skulle råka blåsa ut röken på Charlotte, om hon tog i mer. Hon satte sig på ett räcke vid parkeringen och drog djupa bloss, medan hon såg Charlottes förföriska skepnad försvinna mellan syrenbuskarna. Pulsen sjönk till ett behagligt mellanläge och Lova kom att tänka på en dikt de nyligen läst i skolan: ”Frihet är det bästa ting”. Hon kände sig friare än på mycket länge.
På väg hem till radhuset kom Lova att tänka på något Julia sagt i morse: att John kanske skulle komma förbi en sväng med några verktyg. Lova var ett skilsmässobarn som inte hade kontakt med sin pappa, och John var en i raden av medelålders ”pojkvänner” Lovas mamma de senaste åren prövade sig fram med. Dessa förhållanden brukade inte bli så långvariga, vilket Lova gissade hade att göra med hennes mammas dominerande personlighet, men med John verkade det vara annorlunda. Lova hade träffat honom första gången i höstas, och sedan dess kom John ofta över på söndagsmiddag. Han hade ett lugnt, lite distanserat sätt och brukade kunna sammanfatt saker på pricken, utan vältra sig i långa monologer, vilket Lova tyckte att vuxna män brukade göra. Ännu hade hon inte riktigt lärt känna John, för under middagarna var det mest Julia som talade, och Julia avbröt man sannerligen inte i onödan. Lova hade därför mest svarat på tilltal och försökt vara hövlig. Kanske skulle de få en längre paratstund ikväll, nu när mamma var borta?
När Lova låste upp ytterdörren var i alla fall ingen hemma. Huset var, som alltid, mycket välstädat, och Lova borstade noggrant ridstövlarna innan hon steg in i tamburen. I vanliga fall brukade hon göra läxor några timmar vid den här tiden, men nu när sommaren stod för dörren började skoluppgifterna glesna, och Lova hade faktiskt inget planerat. Med en mindre kraftansträngning drog hon av sig stövlarna, ställde hjälmen på hatthyllan och hängde ridspöet på sin vanliga krok. På vägen hem hade hennes tankar åter vandrat iväg till Charlotte, vilket fått det att börja pirra allt mer mellan benen. Det skulle hon snart råda bot på, tänkte hon med ett skälmskt leende, men först behövde hon kissa. Trots sin brist på erotisk erfarenhet (Lova hade aldrig haft sex med någon, vare sig en pojke eller flicka) var hon sannerligen ingen oskuld, när det kom till onani. Tvärtom var det hennes hemliga men dagliga rutin att smeka sig själv, antingen på kvällarna för att gå ner i varv och somna fortare, eller som nu när andan föll på. Eller båda!
Lova gick upp till badrummet på övervåningen, som alltid var blankputsat och luktade av rosparfym. Hon låste snabbt om sig. Kanske skulle hon göra det redan nu? Kåthetens lava hade vällt upp i henne snabbare än vanligt. Varför inte? Hon skulle just till att dra ner sina ridbyxor och låta fingrarna börja sin upptäcktsfärd innanför trosorna, när hon hörde ytterdörren öppnas och stängas med en duns en trappa ner.
”Hallå?” hördes Johns röst. ”Typiskt” tänkte Lova som insåg att det sköna fick skjutas upp till senare. ”Hallå…” ropade hon tillbaka och märkte hur hes hon lät. Hon skyndade sig att kissa, tvättade händerna noggrant med flera omgångar tvål och drack snabbt två tandborstmuggar med vatten.
John satt redan i köket där espressomaskinen surrade. Lova fick en märklig känsla av att han väntade på henne, men replikerna som växlades var ingenting utöver de vanliga artighetsfraserna. ”Är det där verktygen du skulle komma med?” sa hon och pekade på en låda med beslag som låg på diskbänken. Vilken dum fråga, hann hon tänka. Vad skulle det annars vara? John nickade och förde långsamt den minimala kaffekoppen till munnen.
”Det är himla varmt ute” fortsatte Lova, och John instämde. Så varmt att man rentav kunde befara skogsbrand, tillade han, varefter en lång tystnad utbredde sig.
”Och du skulle väl aldrig vilja sätta igång en skogsbrand?” sa John.
”Nej…”
”Inte?”
John sträckte fram sin vänstra hand över köksbordet och öppnade den. Där låg… de två fimparna Lucky strike! Lova stelnade till. På en sekund tycktes solen som lyst hela dagen gå i moln och vårfåglarna sluta kvittra. Hon blev kall och visste med ens att hon hamnat i trubbel.
”Jag råkade ha samma promenadväg hit som du” sa John i oförändrat tonläge. Han såg inte upprörd ut, men orden borrade sig ändå in som pilar i Lova. Nu ångrade hon allting: ridningen, tjejsnacket, rökningen, allt!
”Ja, jag rökte väl dom där” sa hon tillsist, kapitulerande.
Efter ännu en avgrundsdjup tystnad, började så John förklara hur skadligt rökning var, med eller utan filter och lightetiketter, och särskilt för en tonårsflicka. Lungor är inte gjorda för att anads tjära; det borde väl en tänkande person som hon kunna räkna ut? Lova lyssnade utan att lyssna. Hennes hjärna arbetade istället febrilt med att kalkylera vad Johns avslöjande skulle få för konsekvenser. Det var dem hon var rädd för, inte sina lungor!
”Och vad skulle mamma säga, om hon var här?” sa John, som om han läst hennes tankar.
”Att jag inte får röka” blev Lovas knappt hörbara svar.
”Nej. Just det… Och vad skulle hon göra sen då?”
Det fanns ingen återvändo, insåg Lova.
”Typ… straffa mig.”
Tick-tack-tick-tack-tick-tack-tick-tack…
”Jaha. Hur då?”
Än så länge hade Lova kunnat tygla sin röst och sina rörelser, men nu gick det inte längre: ”Snälla John, säg ingenting!” utbrast hon och föll nästan ihop över köksbordet. ”Hon kommer bli jättearg, jag lovar jag ska inte ska göra det igen. Alltså jag verkligen lovar! Jag… kommer få stryk annars.”
Från en annan del av radhuset hördes en kran vridas på och vatten strömma genom ledningarna. John hade lagt armarna i kors och såg uppfordrande på Lova.
”Så du tänkte slippa undan med andra ord?”
”Nej… jag… jo.”
John var tyst ytterligare en stund, innan han så gav Lova ett val: antingen skulle han själv berätta allting för mamma Julia. Eller också…
”… Eller också får du ta ditt straff av mig. Här. Om en liten stund. Och sedan glömmer vi den här lilla episoden. Det är bara att välja.”
Hur få alternativen än var, hade Lova svårt att väga för och emot. Skulle han straffa henne? Och hur då? Hon kunde inte längre tänka klart.
”Du får göra det i så fall” hörde hon sig själv säga tillsist. ”Om du inte berättar nåt”. John nickade och stoppade de två fimparna i bröstfickan. Han drack upp kaffet och sa att han ville se Lova i stora rummet på övervåningen om fem minuter. Lova hade bara att acceptera, glad över att åtminstone få några minuter för sig själv innan detta nya okända skulle börja. ”Stora rummet på övervåningen” råkade vara den plats där Lova alltid fått sina uppläxningar av Julia. Hade John bara gissat det?
De fem minuterna var snabbt tillända. Lova hade knappt hunnit samla sina tankar då John ropade henne till sig. Vad han själv hade förberett under tiden, visste hon inte. På övervåningen fanns, förutom badrummet och några små städutrymmen bara ett allrum, som Julia höll till i när hon behövde vara för sig själv. Här brukade hon antingen sitta och läsa, öva på en mindre orgel eller sova middag. Det var högt i tak och Lova brukade tycka att det ekade, när hon hade ett ärende här. Eller berodde detta på att hennes egna steg i sådana lägen var extra tunga? John hade satt sig i läsfåtöljen vid fönstret. Han gjorde ett tecken till Lova att komma närmare.
”Så, vad brukar din mamma straffa dig med?”
Då skulle alltså även han aga henne, tänkte Lova och svalde. Hon svarade sanningsenligt att mamma gav henne smisk med handen eller björkris. Den gamla läderpaddeln, som hon ändå inte blivit smälld med på länge, valde hon att inte nämna. John lät blicken svepa några gånger över rummets väggar. Om det var ett björkris han letade efter, skulle han i varje fall inte hitta ett, tänkte Lova hoppfullt.
”Gå och hämta ditt ridspö” sa John allvarligt.
Tankarna studsade fram och tillbaka i Lova när hon gick ner för att hämta det John just bett om. Han skulle alltså… piska henne! Allt verkade kunna ta en vändning till det värre, och Lova hann tänka att hon kanske borde ha valt det andra alternativt, det säkra för det osäkra, istället. Men nu var det för sent. Väl tillbaka i rummet lade hon märke till att överkastet på den lilla sängen var borttaget och att John placerat en kudde i mitten av madrassen. Utan ett ord överräckte hon ridspöet till honom. Han synade det i några sekunder och vägde det i sina händer.
”Då får du lov att ta av dig byxorna och lägga dig i sängen.”
Lova vågade inte annat än lyda. Med jämkande rörelser började hon dra ner de tighta ridbyxorna över låren, försiktigt för att inte trosorna skulle följa med av bara farten. Sedan var det bara att lägga sig på mage i sängen; kudden var placerad för att höja upp hennes bakdel några decimeter och gjorde att hon automatiskt svankade lätt. Mitt i allt detta kom Lova att tänka på Charlotte. Att det här var hennes fel! Varför kunde inte hon bli straffad istället?! Tanken på att se den bortskämda Charlotte smälld på stjärten gjorde henne plötsligt och oväntat tänd. Tänk om det var Charlotte som låg här med nerdragna byxor och fick stryk av John! Tänk om Lova istället var den som stod vid sidan av och fick titta på…
”Då tar jag av dina trosor också”, sa John, och Lova väcktes genast ur sina fantasier. Det här kunde tydligen bli ännu värre, tänkte hon förtvivlat, medan hon kände Johns fingrar avlägsna hennes mjuka, vita trosa. Så här naken hade hon aldrig varit inför en man tidigare. Inte heller hade hon tidigare blivit straffad av en man eller liggande raklång, som hon nu gjorde.
”Det blir tjugo rapp. Du ska ligga med armarna fram och inte sparka med benen” kommenderade John. Han hade nu ställt sig snett bakom sängen och trätt ridpiskans bakre ögla runt sin handled, för att inte tappa greppet om spöet. Lova hade själv valt ut piskan i en ridsportaffär förra året och visste att skaftet bestod av böjligt glasfiber omlindat av läder. Längst ut på spöet, som egentligen var hoppiska, satt en bred ”flärp” av läder, som åstadkom det klatschande ljudet när den träffade bogen på hästarna hon red. Men Lova ingen häst!
John verkade vilja ta god tid på sig innan han verkställde agan. Han lät toppen av ridpiskan stryka några gånger över Lovas bara skinkor och ner över hennes lår, som för att vänja hennes kropp vid pinoredskapets närvaro. Den oväntade beröringen gav Lova en idé – om hon låtsades att hon faktiskt var Charlotte, kanske det inte skulle göra lika ont? Tanken gjorde henne i alla händelser omedelbart upphetsad. Och vad mer hade hon att förlora?
John hade höjt piskan, men ännu återstod en sista liten förödmjukelse procedur:
”Då vill jag att du ber snällt om att få stryk” sa han och lät på en gång både befallande och nöjd. Något liknande hade aldrig Lova behövt göra tidigare, men det spelade ingen roll längre. Nu hade hon bestämt sig för att vara Charlotte, svara som Charlotte och ta sin välförtjänta aga som Charlotte. Hon andades djupt, tog mod till sig:
”Snälla John, ge mig… pisk på stjärten, jag har varit olydig. Snälla John straffa mig nu…”
Det var hennes egna ord, och ändå inte. Hon visste inte om de skulle beveka honom eller tvärtom hetsa honom att slå hårdare.
Föreställningen kunde börja:
”Swich”, ”SMACK!”
”Aj!”
Piskan for motståndslöst genom luften och träffade Lovas vänstra stjärthalva. Den oväntat skarpa smärtan fick henne att spritta till med benen.
”Ligg still…”
”Förlåt…”
”Swich”, ”SMACK”.
”Aj!”
Nu var det den högra skinkan som träffades. Lova kramade sänggaveln för att hålla sig stilla. Hon höll andan i väntan på nästa rapp.
”Swich”, ”SMACK”, ”Swich”, ”SMACK”, ”Swich”, ”SMACK”.
”Aj, aj, AAAJ!”
Gud vad det sved att få stryk så här! tänkte Lova efter att en hel serie snabba daskar hade regnat över hennes rumpa. John kunde onekligen sin sak, det märkte hon. Rapp efter rapp landade på hennes svankande och oskyddade bakdel, men det var bara toppen på piskan, där den böjliga läderflärpen satt, som träffade och aldrig det hårda skaftet. Svedan var lika intensiv som när björkriset användes, om inte ännu mer, men ändå reagerade Lova på ett annat sätt. Hon gnydde högt efter varje smäll, istället för att bita ihop och pinas under tystnad som hon brukade göra när mamma Julia gav henne smörj. Det brukade ändå bara få motsatt effekt, nämligen att Lova tillsist började storgråta och att mamma på så vis alltid ”vann” kampen. Nu fällde Lova inga tårar men hon märkte att hon svettades på ryggen. Allteftersom John spred ut rappen över skinkorna och den övre delen av låren hade smärtan, som inledningsvis känts som punktvisa getingstick, sakta men säkert ersatts av en jämn glödhetta över hela baken. Värmen började också sprida sig från stjärtkloten längre neråt och inåt, mot Lovas kön. John hade ett par gånger gjort en paus i piskandet och manat henne att inte knipa så hårt med skinkorna. Hon ville inte visa honom mer än nödvändigt av sin blygd, men lydde ändå.
”Swich”, ”SMACK”.
”Aj!”
”Swich”, ”SMACK”.
”Aj!”
”Swich”, ”SMACK”!
”Aj!!!”
Lova hade snart tappat räkningen över hur antalet pisksnärtar och vågade inte gissa hur många rapp som ännu återstod. Hon ville inte be John om nåd, utan började istället fantisera om Charlotte igen. Det gjorde inte plågan mindre, men på något sätt ändå lättare att ta emot. Lova levde sig in i hur Charlotte skulle se ut om det var hon som låg här med stjärten i vädret och blev disciplinerad. Hur hon skulle ta sitt straff, inte alls lika vant och lydigt som Lova, utan kränga fram och tillbaka med kroppen och gråtande tigga om förlåtelse, medan John obönhörligt fortsatte randa hennes olydiga rumpa! Själv skulle Lova stå placerad i skamvrån några meter därifrån, eller ännu bättre få delta i bestraffningen genom att låsa fast Charlottes handleder, så hon inte kunde ta sig loss. ”Fortsätt smiska henne!” skulle hon säga till John. ”Hon förtjänar det!”
”Swich”, ”SMACK”.
”Aj!”
”Swich”, ”SMACK”.
”Aj!”
John lät ridpiskan vila en stund och gav Lova tillfälle att andas ut. Först nu märkte hon att hon inte bara blivit rejält het mellan benen, utan också fuktig av sina fantasier.
”De sista sex rappen vill jag att du räknar högt” sa John och beordrade Lova att ställa sig på alla fyra i sängen. Det var goda nyheter att agan snart var slut, tänkte Lova, och även skönt för henne att inte längre behöva ligga på mage. Hon satte sig på knä, stödde handflatorna i madrassen och försökte svanka ordentligt med underkroppen. John avvaktade ett tag, och Lova förstod att hon i den här positionen gjorde det ännu lättare för honom att se de delar av hennes kropp som kläderna i vanliga fall sedesamt dolde. Om hon hade varit Charlotte, hade hon säkert inte skämts det minsta för att bli beskådad på det sättet, tänkte Lova, och valde att puta extra mycket med stjärten. John frågade om hon var redo för den sista omgången, och hon kunde inte annat än svara ja. Nu var snärtarna extra hårda, men det gick längre tid mellan dem. Dittills hade John stått på samma ställe bredvid sängen, men nu rörde han sig i halvcirkel Lova, samtidigt som han lätt piskan vila ovanpå hennes ryggslut mellan rappen. Det var som om han inte bara straffade henne utan också dresserade henne.
”Swich”, ”SMACK.”
”Ett. Aj!”
”Swich”, ”SMACK.”
”Två…”
”Swich”, ”SMACK”.
”Aj, aj! Tre…”
”Swich”, ”SMACK”.
”Fyra…”
”Swich”, ”SMACK”.
”AAAAJJJJ! Fem…”
”Swich”, ”SMACK”.
”Seeeex…”
Så var det äntligen över. Utan att ha fått tillåtelse föll Lova pladask på mage igen och tryckte sina handflator mot de ömmande skinkorna. De brände fortfarande. John hade dragit fram en stol och satt lugnt och tittade på medan Lova pustade ut och tog sig om den ömma baken. Hon hade inte kunnat eller vågat möta hans blick under agan, men gjorde det nu. Han log nöjt mot henne och sa att hon varit duktig och modig som tagit sitt straff så bra. Lova kunde inte låta bli att känna en smula stolthet över att ha stått ut hela vägen utan att börja gråta eller be om nåd.
”Du är riktigt rosenröd nu, så jag skulle rekommendera nog att du inte visar den här för andra på några dagar” sa John och gav henne en lätt dask med handen. ”Allra minst din mor…” Det hade Lova inte ens tänkt på. Hon måste vara extra lydig och diskret nu, annars var Johns tysthetslöfte ingenting värt.
”Nej visst. Jag fattar” sa hon, andfått. ”Gud, var är mina trosor?”
”Här. Vänta, ligg kvar…”
John plockade upp trosorna som halkat ner på mattan, och innan Lova visste ordet av hade han trätt dem på henne igen.
”Nu vet du hur det kan gå, om du inte tänker dig för” sa John och klappade henne vänskapligt på baken. ”Alla gör vi våra små misstag, men vi måste ta konsekvenserna av dom. Inte sant?”
”Ja. Det måste vi väl.”
Än en gång hördes bruset från vattenledningen någon annanstans i radhuset. En kran som öppnades och stängdes.
”Då tror jag att jag har uträttat mitt för idag” sa John och reste sig ur stolen. ”Du borde faktiskt ta en tupplur, tror jag.” Han strök henne lätt över håret och lämnade rummet. Ridpiskan hade han lagt bredvid Lova i sängen. Hon väntade tills hon hörde ytterdörren slå igen, innan hon, ännu omtumlad reste sig upp. Hur mycket det än värkte i rumpan kunde hon inte ligga kvar här. Hon försökte återställa ordningen i rummet så mycket det bara gick och såg särskilt till att bädda sängen perfekt för att inte lämna några spår av som just skett. Det var en hel del, insåg hon: för första gången i livet hade Lova fått smisk av en utomstående, blivit smälld med piska och fått straffet utmätt i antal rapp. Men ännu viktigare var att hon under agan gått igenom helt nya känslor – sexuella känslor som visserligen var bekanta för henne, men inte i den här situationen och sällan så starka.
Nu behövde hon i alla fall inte vänta längre! Med piskan och ridbyxorna i ett bylte under armen rusade Lova ner för trapporna, in i sitt rum och kastade sig i sängen. Gardinerna var fördragna och taklampan släckt. Nu skulle i alla fall ingen få stoppa henne från att komma! Det skulle bli hennes tröst. Lova brukade i vanliga fall onanera genom att liga på rygg och låta högra handens fingrar cirkla över venusberget och därefter upp och ner i den våta slidan. Nu gjorde svedan i stjärten det omöjligt, men hon visste att det gick nästan lika bra att ligga på mage med en handflata tryckt mot skötet. Sedan var det bara att guppa upp och ner med rumpan i stället för att smeka. Hon började tänka på fantasin med Charlotte och bestraffningen, den som fått henne själv att klara de tjugo piskrappen med hedern i behåll, och blev omedelbart blöt mellan blygdläpparna. Hon guppade allt snabbare, guppade sin sjuttonåriga stjärt som nyss blivit så illa åtgången, särade på benen för att komma åt mer med handen och lät då och då ett finger friktionslöst glida in och ut ur slidan. Tänk om det var Charlotte som var här och smekte Lova! Smekte hennes slida!! Smekte hennes fitta!!!
”Ja! Nu! JAAAAAAH…!”
Hon kunde inte hålla sig länge och kom i en utdragen orgasm, kraftig som ett jordskalv i hennes unga underliv. Hon fick rätt i alla fall: detta var och förblev en underbar dag!

---

---

Fler noveller av samma författare

Titel	Kategori	Betyg	Datum
Ris och ros del 5 ("Nu blir det smisk")	Bdsm	4.6	23/6-16
Ris och ros (del 4)	Lesbiskt	3.3	14/6-16
Ris och Ros (del 3)	Lesbiskt	3.5	5/6-16
Ris och ros del 2	Lesbiskt	3.8	2/5-16
Ris och ros, del1	Lesbiskt	4.3	10/6-15

Kommentarer

Kommentera denna novell

Du måste vara inloggad för att skriva kommentarer.