Chefens svaga punkt
Jag sneglar på den unga kvinnan som står i andra ändan av rummet och pratar med någon från teknikavdelningen. Elin ser trevlig ut, smart och hjärtlig. Det är en riktigt lyckoträff att hon jobbar på min avdelning. Elin tittar åt mitt håll och hennes leende försvinner för en stund. Jag suckar tyst för mig själv, stackaren har inte ännu lärt sig arbetslivets spelregler.
Teknikern avlägsnar sig och Elin står ensam kvar och smuttar på sin dryck. Jag går fram till henne.
-God kväll Elin. Vad tycker du om festen?
Den här gången ler hon mot mig.
-Riktigt bra, herr avdelningschef.
-Trevligt hotell, eller hur? Det är bra att företaget ordnar sådana här fester för sina anställda. Så skapar vi en starkare sammanhörighet.
Jag blinkar åt Elin, som först ser tveksam ut men sedan ler tillbaka. Jag ställer ner mitt glas på bordet och rör mig mot henne. Jag blickar snabbt omkring mig och försäkrar att ingen ser vad jag gör med handen. Jag klappar Elin på rumpan och låter handen ligga kvar medan jag smeker och klämmer lite. Hon rodnar.
-Du har skött dina arbetsuppgifter väl. Det kan hända att jag ändrar din anställning till en fast anställning nästa månad. För du vill ju ha en fast anställning?
-Ja, det vill jag...
Elins röst darrar och hon tittar nervöst ner mot golvet. Jag böjer mig mot henne.
-Du vet säkert att jag också kan höja din månatliga bonus? Jag måste däremot överväga ifall jag vill göra ett sådant beslut. Jag har reserverat ett rum här på hotellet, vi kan diskutera ärendet där ikväll om du vill. Du förstår säkert också, att jag kan låta bli att förnya din visstidsanställning, ifall jag känner för det.
Jag känner hur hon skakar. Hon andas djupt. Stackaren verkar vara på gränsen till att brista ut i gråt.
-Jag vet inte... om jag vill... diskutera ärendet i ett hotellrum.
-Det skulle vara väldigt synd. Vi behöver din arbetsinsats... Men det finns ju förstås andra som kan göra jobbet.
Hon vågar äntligen se mig i ögonen och tittar på mig med en ledsen blick.
-Jag är inte en sådan kvinna.
-Självklart inte Elin, självklart inte.
Jag kan inte låta bli att le brett. Vi står tysta en stund medan jag väntar på hennes svar. Plötsligt tittar hon på mig, smått leende. Hennes röst darrar inte längre.
-Jag vill diskutera, säger hon. Men jag vill inte tala i hotellrummet. Alla kollegor är här på festen och det är bättre om de inte misstänker något. Kan vi träffas till exempel på parkeringsplatsen bakom hotellet?
Jag funderar på hennes förslag. I själva verket skulle det inte vara bra för mig heller ifall någon ser oss två gå till rummet tillsammans. På den bakre parkeringsplatsen ser ingen oss och det är så sent att risken att någon annan kommer dit är obetydlig. Jag nickar.
-Bra idé.
-Jag kan gå dit först. Kom du dit fem minuter senare. Jag vill inte att någon ser oss gå samtidigt.
-Jag visste väl att du skulle välja det rätta.
Jag ler mot henne och tänker att det här verkar gå bättre än förväntat. Elin ler tillbaka på ett mystiskt, förförande sätt före hon avlägsnar sig. Min upphetsning stiger och jag väntar otåligt på att få följa efter henne. Fem minuter senare lämnar jag med iver festen. Ingen verkar märka något. Jag skyndar mig ut på bakgården. Den är mörk och omringad av ett högt buskage. Ingen har heller parkerat här så vi får vara ifred. Perfekt.
Det dröjer ett tag innan jag ser Elin. Jag lyckas nätt och jämnt urskilja henne från skuggan vid sidan av parkeringsplatsen. Jag går mot henne och försöker se självsäker ut. Hon tittar fundersamt på mig. Jag ställer mig framför henne, ler arrogant och klämmer hennes högra bröst. Hon ser lite förnärmad ut men försöker att inte bry sig om vad jag gjorde. Hon talar med låg röst.
-Herr avdelningschef.
-Du vet säkert varför vi är här.
-Ja, det gör jag.
Hon för handen mot mitt skrev och gnider min kuk genom byxorna tills jag blir hård.
-Den är ju stor. Får jag se den? Skulle du kunna...
Hon avbryter sig då jag börjar klä av mig. Jag tar snabbt av mig skorna, sedan byxorna och mina boxers. Jag står där med hela mitt kön framme.
Elin ler nöjt och tar ett steg tillbaka. Det är något konstigt med hennes leende.
-Verkligen stor. Kan du sprida lite på benen så jag kan se den bättre?
Jag blir tveksam men lyder henne. Hon tittar på mitt skrev och jag känner mig osäker och kan inte förstå vad hon håller på med.
-Du måste ju också klä av dig...
-Jaså, det tror du?
-Ja?
Hon tar ytterligare ett steg bakåt, tittar mig rakt i ögonen och ler bredare än någonsin tidigare. Så blickar hon blixtsnabbt mot mitt skrev. Jag förstår plötsligt vad hennes avsikt är, men det är för sent. Hennes högra fot rör sig redan mot mig.
Jag hinner inte reagera. Sparken är fruktansvärt hård, men framför allt träffar den precis där hon vill att den skall träffa. Jag känner hur Elins sko träffar mina bara testiklar men en förödande kraft, krossande dem mellan min kropp och hennes fot. Sedan känner jag hur en förlamande smärta sprider sig i mitt mellangärde. Mina händer flyger reflexmässigt mot mitt skrev för att hålla om pungen, trots att det är alldeles för sent att skydda den. Mina ben viker sig under mig och jag faller långsamt till marken. Jag har lust att skrika, men det kommer bara ett djuriskt läte ur mig. Jag ligger på marken och vrider mig, medan den vidriga smärtan strålar i testiklarna och nedre magen. Jag känner mig spyfärdig och har svårt att andas. Jag kan inte tänka på något annat än hur ont det gör. Till slut brister jag ut i gråt. Elins röst verkar komma från en annan värld då jag hör henne säga:
-Rätt åt dig, ditt svin.
Jag vet inte hur länge jag ligger där, men det känns som en evighet. Då den värsta smärtan äntligen lagt sig och jag kan fokusera på vad som händer omkring mig, märker jag att Elin står och tittar på mig. Hon ser självsäker ut, står med benen brett isär och armarna i kors. Jag vänder mig mot henne, men smärtan är ännu så stark att jag inte kan stå upp. Jag skäms så otroligt mycket. Det är så jävla förnedrande att hon har gjort mig helt hjälplös genom att angripa det som gör mig till en man. Jag vill inte titta henne i ögonen. Vi vet båda att jag är fullständigt i hennes makt.
Slutligen närmar hon sig mig.
-Skall vi diskutera våra meningsskiljaktigheter? Jag anser att jag har förtjänat fast anställning och förhöjd bonus. Håller du med?
Hon gör en låtsasspark mot mitt skrev som en liten vink. Jag blir livrädd och skjuter höften bakåt i panik. Hon skrattar överlägset åt min reaktion. Pungen värker fortfarande och jag vill inte ge henne en orsak att använda foten igen.
-Ja, flämtar jag mellan mina tunga andetag.
-Bra. Hoppas du har lärt dit något av det här. Först så stor och arrogant, men efter en stöt på rätt ställe ligger du helt hjälplös... Kom ihåg att jag kan få dig att gråta när som helst om jag vill.
Jag blir liggande på marken en lång stund ännu. Elin står till min oro kvar och tittar på mig. Hon ler och jag blir rädd att det hela inte är slut. Till sist har smärtan lags sig såpass mycket att jag långsamt kan ställa mig upp. Trots att jag kan stå igen har hon ännu makten över mig. Jag kan inte springa ifrån henne p.g.a. värken och även om jag kanske kan göra henne illa, är jag alldeles för rädd för att få en till spark för att göra något. Hon beordrar mig att ta bort händerna från skrevet. Jag börjar darra av rädsla och en känsla av fullständig förtvivlan tar över. Pungen värker ännu från föregående spark och en till klarar jag inte av. Det här får inte hända. Jag fortsätter skydda mig och ber henne om nåd.
-Snälla, jag är ledsen för allt.
-Ta bort händerna, säger hon lugnt och roat.
-Snälla, inte på pungen, jag gör vad som helst.
-Ta bort händerna, säger hon, fortfarande lugnt men smått irriterat.
-Du vet inte hur ont det gör, snälla, jag klarar inte av en spark till.
Då tar hon ett raskt steg mot mig och greppar tag om min hals. Reflexmässigt för jag händerna mot hennes arm för att rycka bort den. Den andra handen slår hon rakt upp på kulorna, griper tag i dem, vrider och drar. Jag skriker till.
-Lyd eller så kommer det att göra mycket ondare.
Hon släpper taget redan efter några sekunder. Smärtan är hemsk men jag hålls på benen. Jag inser att jag måste lyda henne. Jag för händerna till sidorna av mina ben. Där står jag igen med naken underkropp framför henne. Jag känner mig så ynklig där jag står, med mina känsliga könsorgan hängande synliga och sårbara. Hon för igen högra foten bakåt men sparkar inte ännu. Hon bara står där, med ena foten bakom den andra, beredd att när som helst föra fram den med hård kraft. Jag är livrädd och hon ser det. Hon ler åt min svaghet, hon njuter av makten.
-Nu vill jag ännu att du ber om förlåtelse för hur du behandlat mig och andra kvinnor.
-Förlåt, jag skall inte göra det igen.
Jag står med benen särade och skakar. Jag är inställd på att när som helst få en spark och hoppas att det i så fall blir den sista.
-Jag hoppas verkligen att vi inte behöver diskutera det här igen. Och om du någonsin tafsar på mig igen, kan du lita på att det kommer att göra väldigt ont i ballarna.
Hon ler ännu en gång före hon börjar gå mot hotellet. Sparken kommer aldrig. Jag tittar på henne bakifrån, på hur hennes söta rumpa vickar medan hon går, men jag vet att jag aldrig kommer att ta på den igen. Jag kommer aldrig mer att våga trotsa hennes vilja.
Fler noveller av samma författare
| Titel | Kategori | Betyg | Datum |
|---|---|---|---|
| Kvinnans naturliga övertag | Fetish | 2.0 | 7/9-15 |
| Chefens svaga punkt | Fetish | 3.9 | 5/4-15 |
