1. Två sidor av Janus (Madde)
Författare: thestoryoflove Datum: 2015-03-25 06:46:32
Kategori: Age play
Läst:
12 468 gånger
Betyg: 2.7 (3 röster) 2 medlemmar har denna novell som favorit
Onsdagen den 31 oktober
Sorlet från gästerna ringde i Madeleines öron. Middagen var snart över och hon hade bara tagit en tugga av sin tiramisu. Istället drack hon upp den sista klunken champagne och en servitör var genast där för att fylla på, men hon lade en välmanikyrerad hand över glaset.
Josef gled med handen längs hennes arm och flätade samman fingrarna med hennes. Han log och hon lät blicken vila vid hans gråa tinningar och starka anletsdrag. De bruna ögonen glittrade i skenet från de tända ljusen framför dem. De firade inte bara hennes fyrtioårsdag, de firade även att det var tio år sen de först träffats, på hennes födelsedagsfest, mycket lik denna, men gästerna var andra. Det var bara hennes morbror, på Josefs högra sida, av gästerna som också närvarat vid hennes trettioårsfest. Annars bestod gästerna av nya vänner och Josefs släkt. Arbetskollegorna delade de, både hon och Josef var framgångsrika entreprenörer. Hon hade varit en driven säljare när hon mött Josef som då tjänat sin första miljon för flera år sen. Hon hade varit tveksam till en början, han var hela nitton år äldre än hon, men sett honom som en bra mentor, en språngbräda. Men så hade hon fallit för hans uppvaktning och de hade snabbt flyttat ihop och inlett ett stormigt förhållande som sedan mognat samtidigt som hon avancerade upp till hans nivå i yrkesrollen. Nu var de jämlika, mentorsrollen var borta och Josef var stolt över henne. Själv kände hon sig på topp medan Josefs skärpa falnade, men det verkade han inte märka. Nu för tiden var det hon som tog det svåra besluten, hon som fortfarande spelade högt medan han blivit mer försiktig.
Ett högt skratt fick Madeleine att se åt Sarahs håll. Josefs artonåriga dotter lutade sig mot sin pojkvän med en hand om vinglaset. Hon log och mindes sig själv i den åldern, men leendet slocknade när hon mötte Mias blick. Mia satt bredvid sin lillasyster och hade hatat sin styvmamma redan från början. Madeleine hatade inte Mia, men det var svårt att fördra den unga kvinnan. Mia framstod som om hon ville göra något mer med sitt liv efter gymnasiet men hon hade fortfarande ingen egen inkomst utan levde på sin pappas pengar. De hade serverat henne olika utbildningar som de även skulle betala, men inget passade den unga damen. Mia kunde bara ogilla sin pappas unga flickvän som hon såg det, snodde åt sig alla pengar. Madeleine tittade bort. Mia hade ingen insikt. Madeleine behövde inte Josef för någon ekonomisk vinning.
De hade pratat om barn och hon hade märkt att Josef blivit mer och mer enträgen. Han ville ha ett kärleksbarn och visst tickade hennes biologiska klocka fortare nu, men fortfarande var barn inget hon saknade. Hon hade aldrig sett sig själv som mamma. Som hon såg det räckte det gott och väl med bångstyriga styvbarn. Deras riktiga mamma hade gått bort i cancer för fem år sen och det hade inte förbättrat Madeleines förhållande till Josefs barn.
Bredvid henne knackade Josef i sitt glas och Madeleine sprack upp i ett leende mot honom då han reste sig. Sorlet hade tystnat.
Josef höll sitt champagneglas i handen och såg ut över gästerna. Han utstrålade självsäkerhet, han var en van talare och van att folk lyssnade.
”För tio år sen, på denna dag, följde jag med Jan …” Han gav hennes morbror en hastig blick. ”… på efterfest. Vi hamnade ute i en liten förort och det slutade med att jag vaknade upp i Madeleines säng.” Spridda skratt. ”Ha, ha … Men inte bredvid Madeleine utan bredvid hennes vita schäfer… som fortare än kvickt lämnade rummet när han upptäckte att jag inte var hans matte.” Josef gjorde en paus.
”Madeleine hittade jag uppkrupen i soffan. Hon bjöd mig på frukost men jag skämdes så mycket, gamle karln som jag var, så jag tackade snällt nej och gav mig iväg.”
Han log ner mot Madeleine som viskade: ”Han hette Kronos.” Josef glömde alltid namnet på hennes hund.
Josef skrattade lågt och fortsatte:
”Redan dagen efter tog jag reda på hennes nummer och ringde och bjöd ut henne på middag. Och på den vägen är det. Vi fann att vi är lika i mångt och mycket. Vi har funnit stöd och drivkraft i varandra, vi delar intressen och tänker lika. Vi har haft våra ups and downs. Madeleines kvicksilverhumör har jämnat ut sig mot mina … lugnare tillvägagångsätt.”
Hon fnös. De visste båda att han kunde vara lika aggressiv som hon, men han visade det inte lika öppet alla gånger.
Han skrattade igen. ”Vi har byggt upp en trygghet som hålls ihop av vår kärlek. Det är därför …”
Madeleine kände hur hon blev varm i hela kroppen och huvudet började snurra när Josef knuffade undan stolen och gick ner på knä vid hennes sida. ”Jag ger dig den här ringen.”
Han hade fiskat upp en liten ask ur fickan och visade en guldring med en stor gnistrande sten.
Hon hade väntat sig det här, men inte här. Inte så offentligt. Hon hade tänkt svara ja, men i det här forumet kändes det som hon blev tvingad. Hon kunde bara ge ett svar.
”Madeleine Lucrezia Bergström, vill du gifta dig med mig?”
Hon drog in andan och andades ut i ett: ”Ja.”
”Vad sa hon?” ropade någon. ”Vi hörde inte!”
Josef reste sig och vände sig ut mot gästerna. ”Hon sa ja!”
En ensam klappning, sen föll resten av gästerna i applåder.
Madeleine var iskall om fingrarna när Josef trädde på ringen och drog upp henne från stolen. Hon höll ut sitt tomma glas och servitören var genast där så hon kunde skåla med alla andra.
Sorlet ringde återigen i hennes öron och plötsligt var de omgivna av kramar och lyckhälsningar. Madeleine skrattade ampert. Hon var fortfarande i chock och kände en ilska mot Josef. Hon vände sig mot honom, ville slå Lisa som kramade henne bakifrån. Varför här? Det var så oromantiskt. Hon ville inte dela den här händelsen med tvåhundra andra!
”Josef”, sa hon och tog hans arm.
Han strålade och kysste henne innan hon hann fortsätta. Gästerna jublade. Hon gav med sig. Satte upp fasaden och spelade med. Hon skrattade och lät alla krama henne. Hon måste fly. Madeleine stirrade ner på ringen, tog glaset och ursäktade sig. Josef gav henne en slängkyss när hon styrde mot toaletterna, men hon vek av och dök in i korridoren som ledde henne in till köket.
Det var full fart i disken. Det skrattades och skojades bland personalen. Madeleine misstänkte att de drack upp alla slattar ur flaskorna nu när många av dem slapp passa upp vid borden eller laga mat. Hon sökte med blicken. Var var han? Han kunde inte ha gått hem. Klockan var inte ens tolv på natten, dessutom hade hon gjort honom till personalansvarig under festen.
En tjej med sitt blonda hår i en lång fläta kom fram. ”Är allt som det ska? Kan jag hjälpa dig med något?”
”Vet du vart Cesar är?”
Innan tjejen hann svara svepte han in i hennes blickfång bakifrån. ”Grattis.” De mörka ögonbrynen stod i kontrast mot den bleka hyn och ljusgråa ögonen. Han såg trött ut.
”För vad?” Hon förstod i samma stund. Så dumt.
”Förlovningen så klart.”
”Så ni vet redan.”
Han kastade en blick över axeln på kökspersonalen. ”Rykten färdas fort.”
Hon rörde vid ringen. ”Kökspersonalen skvallrar menar du?”
Han skrattade. ”Inte mer än andra. Men fulla människor pratar och verkar inte tro att servitörerna har öron.” Han lade huvudet på sned. ”Är du inte glad?”
Hon nickade. ”Jo.”
Hans tystnad fick henne att ta honom i armen och dra med honom ut i korridoren där ett par servitörer kom dragande på en vagn full med flaskor och glas.
”Är efterrätten borttagen?” frågade Cesar.
”Ja”, svarade en av dem.
”Bra. Se till att det är snyggt på borden och glasen fulla.” Han vände sig mot Madeleine. ”Är det dags att plocka bort borden?”
”Snart”, svarade hon.
Han nickade och såg till att de blev ensamma i korridoren. I högklackat var hon nästan lika lång som honom. Han såg uppfodrande på henne.
Hon visste inte vart hon skulle börja. Vad hade fått henne att gå ut i köket? Hon lyfte handen men upptäckte att hon ställt ifrån sig glaset någonstans. ”Jag behöver dricka.”
”Jag ordnar det.”
Hon gjorde en grimas när han dök tillbaka in i köket. Hon kände sig dum och hoppades att ingen av hennes gäster råkade irra sig fel och dyka upp i korridoren.
”Här.” Cesar var snabbt tillbaka och räckte henne ett glas rödvin. Lite för tungt, hon hade hellre tagit en drink, men Cesar var ingen bartender.
Hon tog en stadig klunk ur glaset. ”Jag ska gifta mig.”
Han nickade. ”Ja.”
”Därför vill jag ha ett ärligt svar.” Hon såg honom stadigt i ögonen och lade en hand om hans nacke.
”Ärligt svar?” Han flackade med blicken.
”Ja.” Hon hade haft älskare under dessa tio år med Josef. Det var som han sagt att de stöttat och drivit varandra, men det var i arbetslivet. Sexuellt var det en helt annan sak, där krävde hon något annat. Något mer okomplicerat, en spänning, en förbjuden gärning. Hon hade aldrig varit trogen en pojkvän. Det var bara så hon var.
Hon och Cesar hade aldrig haft sex men spänningarna hade varit där sen första gången de träffas på en krog där han varit omringad av sina killkompisar. Han hade ärligt lyssnat när hon berättat om sitt arbete, de hade börjat prata sex och hon hade känt hur hon åtrått honom. Han var lyhörd och snygg.
Madeleine sökte sig närmare hans läppar.
Cesar ryggade tillbaka och tog hennes hand. ”Du har missuppfattat.” Han släppte henne och lade högerhanden över sitt bröst.
Hon stirrade på honom, kände ilskan flamma upp. ”Vad har jag missuppfattat?” Hon var inte dum. Hon hade inte kunnat nå så här långt om hon vore det. Vem var han? En kock som tjänade mycket mindre än henne och dessutom inte hade en jävla aning om hur han skulle kunna få pengarna att växa. Han var nöjd med att tjäna andra. Hur fan kunde han vara nöjd med det?!
”Jag är jag och du är du.”
Vad var det för jävla svar!
Svängdörrarna in till korridoren öppnades och en ung brunhårig man kom in.
Cesar fick något djävulskt i blicken. ”David, kom hit!”
Med ett leende svansade servitören fram och Madeleine rynkade ögonbrynen.
Cesar tittade på henne: ”Förlåt.” Sen svepte han in David i sina armar och slukade hans ansikte med sin mun.
Madeleine vände på klacken. Vilket jävla äckel! Här hade hon öppnat sig för honom, efter snart ett år och han hade aldrig berättat för henne. Vilket slöseri med hennes tid!
Trots skammen kunde hon inte hjälpa att vända sig om och se hur Cesar tryckte upp David mot väggen medan han smekte den andre mannen längs benet. Madeleine gnagde på underläppen. Hon ville fortfarande ha honom.
Fler noveller av samma författare
