Faller fritt - Del 1
Författare: kunnigunda Datum: 2015-03-03 18:01:41
E-post: swekunnigunda@gmail.com
Kategori: Heterosex
Läst:
32 352 gånger
Betyg: 4.2 (18 röster) 10 medlemmar har denna novell som favorit
Om ni gillar det ni läser så får ni gärna lägga ett betyg och skriva en kommentar. Om ni vill kontakta mig personligen så kan ni göra det via min e-post: oedipus@hotmail.se.
**********************************
Kapitel ett:
Första dagen på terminen var alltid något speciellt. Det var en dag som rymde så mycket hopp, så mycket glädje. Hela året var som ett oskrivet blad, det var omöjligt att veta vad som skulle hända. Nya elever, nya klasser, nya kurser. Allt var nytt.
Jag hade jobbat på Widfeldtska Gymnasiet i sju år. På ett sätt så var jag gammal i gården, erfaren i arbetet. Innan så hade jag arbetat på andra skolor kortare perioder, men aldrig känt som att jag passat in. Det hade funnits en kultur på skolan som jag inte hade gillat. Alla lärare hade varit äldre, gamla och gaggiga. Inväntade bara pensionen, brydde sig inte. Men när jag kom till Widfeldtska så hade det känts rätt, direkt. Som två pusselbitar som hakade i varandra.
När jag stegade in på skolan så var det med lätta steg. Jag kände mig glad, upprymd. Jag visste att jag skulle få en ny kollega på mitt kontor, eftersom min gamla hade slutat under våren. Hon hade flyttat till Skåne, men nu så skulle jag få träffa min nya kollega. Jag öppnade dörren till kontoret och ställde ner min portfölj. Jag satte mig ner i kontorsstolen och knäppte upp kavajen. Trots att det bara var början på augusti så blåste det kallt och jag valde att ta på mig min kavaj. Lika bra att klä upp sig när det är första dagen.
Jag knäpper igång datorn och väntar på att den ska uppdatera sig efter att ha stått i dvala under tre månader. Kontoret känns nästan dammigt, efter att ha varit stilla under hela sommaren. Jag tittar igenom mina klasslistor, mitt schema och mina mentorselever. Allt ser ut att vara i ordning och jag känner mig redan ivrig att köra igång med de första lektionerna. Men det ska inte börja förrän nästa vecka. De första dagarna går alltid till att planera, träffa nya kollegor och strukturera upp hela höstterminen. Hela skolan är tom på elever, det är bara lärare som irrar runt i korridorerna.
”Är det du som är Peter?” frågar en röst plötsligt.
Jag tittar upp mot dörröppningen och ser en ung tjej stå där, förvirrad.
”Sorry, lektionerna börjar inte förrän nästa vecka! Du kan sticka hem igen, så kör vi igång på måndag.” säger jag och ler brett.
Stackarn, kommit in till skolan en vecka för tidigt. Snacka om att känna sig blåst.
”Hahaha. Nä, jag tror inte jag ska sticka hem igen, det här är min första dag på jobbet, så jag tror jag vill göra ett bra första intryck!” säger hon och skrattar till. Ett ljust, klingande skratt.
”Nu hänger jag inte riktigt med här …”, får jag ur mig.
”Sigrid. Alltså, jag heter Sigrid. Jag ska börja jobba här idag, i bild och foto!” säger hon och kliver in på kontoret. ”Men … är det du som är Peter?”.
”Jaha … ja, alltså … ja, det är jag som är Peter …”, mumlar jag.
”Vad kul! Vi ska dela kontor framöver, det var här det var ledigt, fick jag veta.” säger hon, sätter sig ner i kontorsstolen och knäpper på datorn.
”Wow … vad kul! Men …”, säger jag förvirrat.
”Jag är precis nyexaminerad, om det är det du undrar. Det här är mitt första jobb som lärare, så du får lära mig allt du kan!” säger hon och skrattar högt. Samma ljusa, klingande skratt.
Det var därför hon såg så ung ut, precis nyexad. Rakt från universitet, in i arbetslivet. Så hon vill att jag ska lära henne allt jag kan.
Hennes ljusa hår är uppsatt i en stram hästsvans, det ser ut som att vartenda hårstrå ligger perfekt. Som att hon har lagt dit dem med pincett innan hon gick hit. Jag ser hur hennes ögon rör sig över skärmen, läser mail och dokument. Ljusgröna, som små smaragder.
”Så, hur länge har du jobbat här då?” frågar hon plötsligt.
Jag kommer på mig själv med att ha stirrat på henne, och känner hur jag rodnar.
”Ja, alltså … det har väl blivit sju år nu …”, säger jag nervöst.
”Jaha, så du börjar bli lite gammal i gården nu? Är det du som bossar runt alla här och bestämmer hur saker och ting ska vara?” säger hon och ler.
”Nja, inte riktigt, hur mycket jag än vill. På sin höjd så styr jag och ställer innanför de här fyra väggarna …”, säger jag och skrattar.
”Då är det bäst jag sköter mig, så du inte blir besviken på mig!”
”Ja, det är bäst det!”
Så sitter vi båda i tystnad och knapprar på våra datorer, planerar framtida lektioner och kurser. Det känns som att tystnaden är kompakt och att man kan skära igenom den med kniv. Klockan tickar långsamt fram. Jag tittar på Sigrid och ser hur ljuset från skärmen reflekterar sig i hennes svarta glasögon.
Jag vet inte vad det är, men jag har alltid gillat glasögon. Det får personen att se smartare ut, mer världsvan. Men samtidigt som att de döljer något, som att det finns något hemligt under de där glasögonen. Något som man inte vill visa upp.
”Är det kaffedags nu?” frågar hon plötsligt.
Jag reser och sträcker på mig, känner hur det knakar till i ryggen.
”Ja, det är väl dags nu, innan man får för mycket gjort. Man måste portionera ut arbetet under hela veckan, så man inte sitter och rullar tummarna sen på fredag.” säger jag och skrattar.
”Ja, man kan ju inte jobba hur hårt som helst!” säger hon och går mot personalrummet.
Jag kollar mig snabbt i spegeln som hänger på väggen. Håret ligger tight bakåt, skägget är kortklippt. Drar med fingrarna genom håret, så att det ser lite rufsigare ut. Kollar så att jag inte har något mellan tänderna. Känner hur vigselringen bränner på fingret.
Jag varit gift med Sara i tre år nu. I början så var allt perfekt, det var som en dans på rosor. Men nu så har hon börjat jobba mer, till och med på helger. Det känns som att jag knappt ser henne längre. Men jag förstår att arbetet som brand manager på Ericsson är krävande, att hon har mycket ansvar. Det hade hjälp om hon pratade med mig ibland, förklarade hur hon kände. Nu känns vi som främlingar inför varandra, som vi knappt känner varandra längre.
”Vad var det som tog sådan tid?” frågade Sigrid när jag kom in i fikarummet.
”Äh, fick ett mail bara, som jag var tvungen att svara på …”, svarar jag undgående.
Jag sätter mig ner vid Sigrid och kollar mig omkring. Nästan tomt på folk. Det är trots allt första dagen, det tar ett tag innan folk kommer igång med dagen.
”Så, vem är Peter då?” frågar Sigrid och ler brett.
”Äh, finns inte så mycket att säga …”, svarar jag trött.
Vet inte vad jag ska säga. Vad ska man säga? Berätta hela sin livshistoria eller bara fokusera på att jag är fast i ett dött förhållande?
”Något måste det ju finnas!” säger hon och slår till mig på armen.
”Älskar jobbet, bor i en villa i Solna, gift, tränar ibland, hyfsat lycklig och gillar att kolla på Game of Thrones. Räcker det så?” säger jag och skrattar till.
Hon sitter ett tag och funderar, rör med skeden i kaffekoppen.
”Barn?” frågar hon efter ett tag.
”Nä, det har inte blivit av. Vi får se.” svarar jag kort.
Barn. Jag vet inte hur många gånger vi har pratat om det. Men det är alltid fel tillfälle. Det är alltid något projekt som hon är mitt uppe i eller en viktig upphandling som måste bli klar. Snart. Nästa år. Alltid nästa år.
”Solna minsann? På en lärarlön?” säger hon och ler smått.
”Inte på min lön, det kan du glömma. Min fru jobbar som brand manager på Ericsson. Fancy pancy, vettu.”
”Oj oj oj, så hon är din sugar momma? Fan vad flott!”
”Ja, verkligen, jag badar i champagne varje dag! Helt sjukt!”
”Men brand manager? Har hon inte svinmycket ansvar och jobbar dygnet runt då?”
”Skoja inte, det känns som att hon bor på kontoret.”
Plötsligt blev det väldigt allvarligt och på riktigt. Men det är ju sant, det känns ju som att hon bor på jobbet. Som att hon jobbar dygnet runt och aldrig är hemma.
”Jodå, så att …”, säger hon och sörplar lite kaffe.
”Nä, men det är lugnt. Alla förhållanden går upp och ner, så det var ingen öm tå direkt. Men nu vet du en massa om mig. Så vad är dealen med Sigrid?” säger jag och tittar henne djupt i ögonen.
Jävlar i helvete vilka gröna ögon hon har. Det är helt sjukt. Som gröna små kristaller.
”Äh, finns inte så mycket att säga …”, svarar hon trött.
”Ha ha ha, vilken humor du har …”, säger jag torrt.
Men det var faktiskt rätt roligt. Skön comeback. Hon är kvicktänkt och har en hyfsat vass tunga. Jag får akta mig i fortsättningen. Inte som Sara, som är lika torr som rostade téblad. Fnasig och torr, prasslar sönder vid minsta beröring.
”Nyexad och nyfiken på jobbet, bor i en etta i Blackeberg, tränar så ofta jag kan, känner mig glad och positiv och kollar på Sveriges Mästerkock så ofta jag kan. Har jag missat något?” säger hon.
”Ja, det kan väl inte jag veta?” säger jag och skrattar. ”Men en etta alltså, är inte det lite trångt?”
”Inte när man är själv, då känns det precis lagom.”
”Men Sveriges Mästerkock? Seriöst?” säger jag och skrattar.
”Ska du säga, Mr. Game of Blod och Knulla. Du har ingen rätt att kritisera!” säger hon och hytter med fingret.
”Touché, jag ska inte ta upp det mer!” säger jag och ler.
Vi fortsätter att småprata om jobbet. Hon är nyfiken på hur allting fungerar på skolan, vilka regler och rutiner vi har och vilken kultur som finns på skolan.
”Men hur ser det ut med att dejta på arbetsplatsen då?” frågar hon plötsligt.
”Nä, det är väl lugnt, jag har aldrig hört något om det.” svarar jag.
”Alright …”, säger hon frånvarande.
”Hur så?” frågar jag direkt.
”Nä, bara bra att veta, man vet ju aldrig vad som händer …”, säger hon och ler mystiskt.
Jag känner mig paranoid, men flörtar hon med mig? Hon säger att jag ska lära henne allt jag kan, hon säger att man aldrig vet vad som händer. Det är förmodligen bara jag som inbillar mig, men det känns som att hon flörtar med mig. Men det lär ju aldrig hända, hon är säkert tio år yngre än vad jag är.
Vi fortsätter att sitta på vårt kontor i någon timme, innan vi går på två informationsmöten. Det är torrt och tråkigt, det mesta är information som jag redan vet, letat reda på själv eller inte är intresserad av. Det känns som att jag bara sitter av tiden och leker med mobiltelefonen den mesta av tiden.
”Wow, vilken snarkfest!” säger Sigrid när vi kommer tillbaka till kontoret.
”Ja, det var inte någon ravefest direkt.”
”Ravefest? Fräsch referens, gubbe där.” säger hon och skrattar.
Fastän vi knappt känt varandra en dag så känns det redan som att vi har en skön jargong och kan skämta med varandra. Jag blir glad av att ha en så bra kollega att dela kontoret med. Innan så hade jag haft en äldre kvinna, som var artig och trevlig, men det var inte direkt så att vi klickade. Med Sigrid så känns det som att vi redan kan avsluta varandras meningar.
Vi sitter och skämtar med varandra, planerar våra lektioner och dagen flyter på utan problem. Det är knappt jag märker att det är dags att gå hem, eftersom vi har det så trevligt tillsammans.
”Nä, det kanske är dags att dra sig …”, säger jag och reser på mig.
”Ja, gud vad tiden har flugit iväg! Helt otroligt” säger hon och ler.
Jag plockar upp portföljen och Sigrid plockar ihop sina saker. Jag tänker att jag ska vinka ”Hej då!”, men så ser jag hur Sigrid kommer mot mig och hon kramar om mig. Hennes ena hand på min rygg, och den andra på min svank. Hennes kropp är tätt emot mig. Jag känner hur hon doftar friskt, men ändå lite kryddigt. Något som jag inte kan sätta fingret på. Håller kramar om mig hårt.
”Kom ihåg, jag vill att du ska lära mig allt du kan!” viskar hon, innan hon försvinner ut från kontoret.
Fler noveller av samma författare
Riktigt bra skrivet, ms Kunnigunda! Lovar gott inför fortsättningen. Och jag gillar att stämningen byggs upp lite långsamt. Dessutom är det sexigt med glasögon...