Från soldat till erövrare, del 20: Erövraren

Från soldat till erövrare

Del 20
"Erövraren"
eller
"Dēfutūtus"

Det hela kändes märkligt men på samma gång rätt befriande och logiskt. När de slutligen stod framför luckan till Rummet och rektorn nickade åt Martin att öppna föll flera bitar på plats. Visserligen var Martin full av funderingar och följdfrågor, men att Maria var Ellies okända bundsförvant stod klart. Det som däremot gnagde inom Martin var hans roll i det hela. Visste Maria redan från start om allt och det hela varit ett spel, eller var det så att Ellie och Maria inte riktigt berättade allt för varandra? Martins anställningsintervju, premisserna på vilka han anställts, anonyma brev och nycklar. Allt stod i ny dager. Skolan stod i ny dager. Var det dessa två, tillsammans, som styrde den här skolan? Då var det ett under att traditionerna inte var mer makabra. Eller hade han bara sett toppen på isberget. Han fick en oroväckande känsla av att så var fallet. Detta var de tankar som for genom huvudet när han öppnade luckan och sedan ledsagade flickorna ner i Rummet. Väl nere insåg han det som han borde tänkt på istället. Vad fan gjorde de med två av eleverna i ett rum som detta?! Skåpet på rektorns kontor var tillräckligt, tyckte han. Tydligen inte, tyckte Rektorn. Han noterade hur hon såg oroveckande belåten ut medan hon gick fram och förberedde vad Martin gissade var valet av... redskap. Kort därpå stod flickorna fastlåsta i något som påminde om en version av en skampåle. Detta var utan tvekan det mest absurda Martin varit med om, trots senaste tidens mycket intrikata händelser.

Rektorn instruerade medelst gester Martin att, så gott det nu gick, strippa flickorna på kläder där de stod fastsatta. De protesterade inte, utan var helt tysta. Han undrade vad de tänkte på. Noterade att Alva tycktes vara rätt våt mellan benen. Emma verkade däremot inte vara fullt lika road. Hon hade ett kroppsspråk som inte riktigt visade samma entusiasm som Alvas. Rektorn nickade åt Martin och visade att hon ville att han skulle ta av deras ögonbindlar och följa med henne upp för trappen. Martin förstod vart hon ville komma. Kort därpå släppte Martin luckan med en dov duns. Flickorna var satta i samma situation som han själv varit i dagen innan. Med skillnaden att de var fastlåsta. Han tyckte genuint synd om dom och funderade på när han skulle sätta stopp för Rektorns perverterade lekar. Detta var att gå för långt ansåg han, men ville få hennes syn på det hela först. Detta ville han inte göra inför flickorna. Han visste mer än väl att man inte ostraffat ifrågasätter auktoreter öppet. Detta och enbart detta gjorde att han följde rektorns tysta uppmaningar och följde med henne upp. Svaren han krävde kom mer eller mindre direkt och utan att han hann fråga efter dem:

"Vi låter dem svettas några minuter innan de får bindel och blir hämtade igen. Rummets existens är en väl bevarad hemlighet, men ryktet om den finns bland eleverna. Jag tyckte det här var ett lämpligt tillfälle att spä på ryktena lite. I gengäld ska de inte få något smisk. Se det som en liten... förevisning."

Martin tyckte nog förklaringen var lite lätt haltande, men tvingade sig själv att inte protestera. Han ville se vad det hela skulle mynna ut i och om flickorna slapp bestraffning där nere var det väl en... god sak? Han rös men höll tyst.

"Jag blir kåt av det här. Vi hinner en snabbis" sa rektorn kort och sparkade av sig trosorna. "Se så. Gör det snabbt och kom inte före mig."

Hon vände sig med ryggen mot Martin och satte händerna mot väggen i städskrubben. När fan skulle hans kuk få vila egentligen? Han insåg att det inte var mycket annat att göra än att göra rektorn till viljes. Det var första gången på länge det bar honom emot att runka upp kuken och driva in den i en våt fitta. Faktum var att det var första gången på länge han ens behövde göra något aktivt för att få stånd. Kort därpå plöjde hans rätt medfarna kuk in mellan två mycket våta blygdläppar. Han tyckte nästan det var en befrielse att det gick så lätt och friktionsfritt. Rektorn emellertid, tycktes sakna det där lilla extra och började knipa ordentligt. Han hade glömt vilken bra kontroll hon hade på sig själv. Han tyckte det kändes bra märkligt att stå på lyckan till Rummet och dunka på skolans rektor i väntan på att eleverna under skulle tuktas. Rektorn verkade dock tycka det var toppen och kort därpå kom hon i en skälvande orgasm. Utan minsta ord drog hon sedan på sig trosorna och pekade på luckan. Kort därpå hade de lett upp eleverna till rektorns kontor där de fick tillbaka sina kläder. Emma såg rätt chockad ut, Alva såg däremot oroveckande förtjust ut - i alla fall när rektorn inte tittade åt hennes håll. Rektorn tog till orda.

"Då så. Ni slapp slag. I gengäld hoppas jag ni förstår allvaret när ni blev lämnade ensamma. Behöver jag säga vad vi kan använda det rummet till?"

Det var tyst. Rektorn röt till så båda flickorna hoppade till. Martin med, men det märkte ingen.

"Är det förstått?!"
"Ja rektorn!" pep flickorna i kör.

Martin misstänkte att Alva nog snarare fann det hela mer spännande än avskräckande. Det sista hon gjorde på väg ut från kontoret, när ingen annan än Martin såg, var en "suga-kuk"-gest med munnen, tungan och ena handen. Martin suckade tungt inombords. Rektorn verkade belåten, så han sa inget om saken.

"Det där gick ju alldeles utmärkt!"
"Ja", svarade Martin kort.
"Nu måste vi prata klarspråk du och jag", sa rektorn och spände ögonen i honom. "Sitt!"

Martin lydde genast. Då var det äntligen dags. Han kände en våg av spänning fara genom kroppen, för att ersättas av ett besynnerligt lugn. Någon oro kände han inte längre.

"Du är inte bög och det trodde jag nog inte heller. Ellinore antydde det redan tidigt när hon gjort efterforskningar på tänkbara kandidater. Däremot var det viktigt att både du och eleverna trodde på upplägget. Och så måste det få vara. Därför är det ett problem om du går runt och sätter på elever till höger och vänster. Lärarna är illa nog, men det säger jag inget om så länge du sköter det snyggt. Det verkar du kunna göra."

Hon tystnade och såg på honom. Han sa inget men såg henne i ögonen utan att vika ned blicken.

"Har du något problem med det?" löd hennes korta fråga.

Martin funderade. Det hade han faktiskt. Flera stycken när det kom omkring. Alva och hennes föräldrar var ett. Josefine som hade hållhake på honom ett annat. För att inte tala om gruppknullet i klassrummet, när han helt tappat kontrollen över undervisningen. Nu var ögonblicket inne att välja vilken sanningsnivå han skulle lägga sig på. Överläggningen inom honom var kort och effektiv. Sanningen.

"Jag har tre problem med det ja."

Rektorn höjde ena ögonbrynet i en frågande min. Hon lutade sig fram och visade för första gången på en nyfikenhet som var helt genuin.

"Förklara!"
"För det första. Jag har en elev som kom på mig med att... sätta på en elev. Och en lärarinna. Hon har... använt det emot mig."

Till sin förvåning verkade rektorn snarare dra på läppen än att bli arg.

"Fortsätt!"
"För det andra har jag... tappat greppet en gång när jag höll i undervisningen. Det slutade... ja, det är en lång historia."

Rektorn nickade och visade med en gest att han skulle fortsätta.

"Tredje?"
"En viss... elev vars far som bekant har ett horn i sidan till mig. Han har... utövat vissa påtryckningar. Det måste jag hantera först."

Han såg på rektorn. Till hans stora förvåning flinade hon. Det var något han nästan inte sett henne göra, någonsin. Hon lät road när hon svarade.

"Bra att du är ärlig. Det uppskattar jag. Innan du ger dig i kast med långdragna förklaringar, ska jag ta ett par saker. Nog för att jag skulle finna det rätt underhållande att höra dig försöka förklara men jag har faktiskt inte tid till det. Så... när det kommer till första problemet så måste jag säga att du var rejält klumpig där. Den får vi fundera på. Jag återkommer till den lilla... nöten. Det andra däremot, jag såg filmen och måste säga att jag inte skrattat så mycket på länge. Måste ge eleverna en eloge för initiativförmåga. Ingen skugga över dig där, men det gick åt ett par besök till en privatklinik innan vi fick ordning på saken. Nej, ingen blev på smällen men vi ville vara säkra. Är det Josefine som har hållhaken, eller Alva?"
"Josefine."
"Okej. Tredje då. Där får du faktiskt fylla i åt mig. Vad har vår största privata bidragsgivare nu gjort, förutom att se till att du blev smiskad blodig?"

Martin rös vid orden och funderade kort på vad han skulle avslöja. Hans förflutna ville han INTE dra i långbänk.

"Jag tänker inte gå in på vilka påtryckningar det svin... han gjorde. Kan bara säga att det föranledde mig att vidta rätt offensiva åtgärder. Tro mig, du vill inte veta och när jag är klar kommer han inte vara ett problem längre."
"Du är ute på djupt vatten."
"Kanske, men jag kan lova dig att han är ute på ännu djupare vatten. Jag tvivlar på att skolan vill kopplas ihop med honom, så mycket kan jag säga."

Nu såg rektorn riktigt intresserad ut.

"Antar du inte vill förtydliga?"
"Nej. Om du litar på mitt omdöme, kan jag säga två saker. Det ena är att han inte kommer utöva några som helst påtryckningar. Det andra är att han kan, om du nu vill, fortsätta bli en viktig bidragsgivare. Det avgör du."
"Det blir svårt utan att veta exakt vad han... gjort."
"Det förstår jag. Litar du på mig i det avseendet" frågade Martin, som ville veta.
"Ja. Det gör jag. Sköt det snyggt."

Rektorn knöt händerna och såg på honom fundersamt.

"Du har ett val nu. Snart är läsåret slut och med det försvinner faktiskt en del av dina... problem. Flertalet av eleverna du har... problem med kommer sluta. Om du vill vara kvar här på skolan, måste du återuppliva ryktet om din läggning. En gång för alla. Om du inte kan det, får du lämna tjänsten omedelbart."

Martin svalde. Det var detta han varit rädd för. Inte just valet som sådant, men konfrontationen. Det kändes ändå skönt att få det ur världen. Han fylldes av en känsla av lättnad innan han började förstå vad rektorn implicerade. Hans tvivel måste ha synts, för rektorn såg nu allvarligt på honom och fortsatte:

"Du har en vecka på dig att hitta ett MYCKET övertygande sätt att få ryktet om din läggning att övertrumfa dina eskapader bland eleverna. Om du inte lyckas får du gå omedelbart. Jag kan hjälpa dig, om du vill, men då har du en skuld att återgälda. Och kanske är min hjälp inte det du vill ha. Vem vet hur jag kommer lösa saken åt dig..."

Martin rös återigen, nu av hennes insinuation. Han hann inte svara innan hon åter tog till orda.

"Först vill jag veta, vill du stanna kvar och försöka? Om inte så kan du skriva under din avskedsansökan redan nu."

Ur lådan drog hon ett papper och la det framför Martin, tillsammans med en penna. Här gick det undan, noterade Martin. Han funderade. Vad ville han egentligen? Det här var hans chans att slippa ifrån den här galna platsen, förvisso med svansen mellan benen men under ordnade former. Att vara kvar på skolan utan att sätta på elever skulle vara en utmaning, det hade han med all övertygelse redan visat. Samtidigt kändes det som det enda rätta. Plötsligt kom han att tänka på Louise och innan han funderat vidare hade han med emfas svarat.

"Ja. Jag vill stanna."
"Gott så", sa rektorn och la undan pappret och pennan. "Du vet vad du ska göra. Vi har ett nytt möte om en vecka. Säg till om du vill ha någon hjälp. Du kan gå."

Snopen men rätt under omständigheterna rätt lugn, gick Martin ut. Utmaningen han hade framför sig var rätt stor insåg han. Det fanns bara en sak att göra. Han hade fått Louises nummer och drog iväg ett kort SMS.

"Jag behöver dig. Mitt ställe, ikväll. Inget sex."

Det sista la han till för säkerhets skull. Han ville inte att hon skulle komma med fel förväntningar. Den kvällen pratade de enbart. Martin kände att han ville berätta om mötet med rektorn. Innerst inne ville han också veta vad Louise tyckte om saken. Han insåg att orsaken till att vilja stanna i över huvud taget stavades Louise. Han var vettskrämd inför den tanken och tacklade det som han brukade göra: med huvudet först. Louise förvånade honom, för när han förklarat hur han tänkte och kände sköt hon undan köksbordet och hoppade upp i hans knä. Där och då kysstes de för första gången på riktigt. Utan sex. Ren och oförädlad passion. Självklart blev han hård som en batong av det, men ingen gjorde något åt saken. Hon såg på honom med en blick som fick honom att bli alldeles svag. Hon nöp honom kärleksfullt i kinden och log.

"Om du vill, säger jag upp mig så drar vi här ifrån."
"Skulle du göra det? För mig?"
"För inte så länge sen hade jag skrattat åt en sådan tanke. Men ja. Innerst inne känner jag att jag skulle det."

Hon såg på honom och bet sig i läppen. Han blev som gelé av synen.

"Fast. Jag ska erkänna att jag inte har så många andra jobb att falla tillbaka på. Jag fick kämpa hårt för att få den här anställningen."

Hon lät nästan sorgsen nu. Martin kysste henne lätt på munnen.

"Klart du inte ska behöva säga upp dig. Vi stannar. Det blir galet. Och fan vet om jag kommer lyckas vara monogam i den här miljön. Men om det är vad som krävs, är jag beredd att vara det."

Det sista hade han inte trott sig säga. Det var, om möjligt, ännu mera skrämmande än att säga orden Jag älskar dig.

"Skulle du göra det? För mig?" härmades hon, men lät ändå som hon menade det.
"För inte så länge sedan hade jag skrattat åt en sån tanke", härmade Martin tillbaka och flinade.

Hon himlade med ögonen.

"Hörru. Så länge jag får vara med och leka så kan vi väl låta udda vara jämt. Jag vet vad jag ger mig in på."
"Är du säker på det verkligen. Jag vet då sannerligen inte vad jag ger mig in på. Dessutom kan jag väl inte ropa på dig så fort det vankas... fitta."

För första gången på år rodnade Martin, på riktigt. Hela situationen och diskussionen var absurd, men ändå kändes det helt och fullt komfortabelt.

"Dummer. Klart du kan. Du behöver väl inte ränna efter folk åtminstone. Transperens. Det är det enda jag kräver. Var som du varit hittills bara. Den dagen du känner att du behöver dölja saker för mig, då känner jag att det är dags att... ifrågasätta vad vi håller på med. Ok?"
"Ok."

Hon såg på honom en stund. På bordet fladdrade en ljuslykta. Det var det enda sken som fanns i rummet. Hon gned sig lite mot hans stånd, som inte lagt sig.

"Är det för mycket att be om att få sin fitta ordentligt slickad? Helt utan krav på motprestation?"

Martin log.

"Absolut inte."

De möttes i en ny kyss. Denna gång var den inte bara passionerad utan hade en intensitet i sig som fick rummet att snurra. Martin höll försiktigt om hennes kinder och nafsade henne lekfullt i underläppen innan han med starka armar lyfte upp henne på bordet. Hon särade på benen och log. Lät honom ta för sig. Han kysste sig in längs bara ben. Kjolen åkte längre och längre upp. När han kom till platsen där hennes ben möttes stannade han upp, och höjde blicken mot henne.

"Vad? Får en flicka inte hoppas?" svarade hon och snörpte lättjefullt på munnen.
"Inget sex skrev jag, och du tappar trosorna på vägen hit?"
"Sen du började röja runt här på skolan har jag slutat ha trosor. I alla fall i din närhet. De tycks ju ändå alltid åka av när du är nära."
"Sant", sa Martin och dök med huvudet före mellan hennes ben.
"Ohhh..." var det sista hon sa på en lång stund.

Martin kände sig som han gjorde det för första gången. Hon smakade annorlunda! Tidigare hade det smakat sexigt, absolut! För att inte säga gott. Nu var det som om doften och smaken i sig var livgivande. Stärkande. Hela hans väsen fylldes av hennes kropp, i dofter, smaker och sensationer han inte kunde sätta ord på. Hon la handen på hans huvud och smekte honom förstrött, den andra stödde hon sig på så gott det gick. Tillslut tog lusten över hennes kropp helt och hon fick svårt att sitta still på det lilla bordet. Martin märkte det och fångade upp henne. Han lyfte henne och bar in henne till sängen. Kort därpå låg hon på den med underlivet vid sängkanten och benen brett isär. Martin satte sig på knä på golvet och dök in mellan hennes ben med förnyad intensitet. Han gav sig hän, passionerat. Han började dessutom få lite koll på de små, subtila tecken hon gav när något var mer bra än något annat och när hon närmade sig orgasm. På så vis kunde han navigera henne genom en ocean av njutning. Resan var medvetet och utstuderat lång, han höll henne nära kanten hela tiden, men aldrig så långt ifrån att hon blev otålig. Louise trodde hon skulle explodera, hela hennes kropp vibrerade och mobiliserade varenda cell för att fokusera hennes njutning. Martin var överallt på henne men lät hennes sköte inte vila många sekunder. Han var där regelbundet och på något vis retade han de känsliga delarna. När Louise senare stod med baken i vädret och Martin hade ansiktet helt begravet i hennes sköte, kunde han inte låta bli det. Handen landade hårt på skinkan. Louise som inte hade kraft nog att hålla upp överkroppen kände hur den plötsliga och oväntade smärtan tog henne abrupt nära kanten igen. När Martin kort därpå gick loss med både hand och tunga så att hon upplevde smärta och njutning om vartannat fick hennes kropp spel. Den långa uppladdningen tog ut sin rätt och med ett skrik rakt ned i kudden kom hon. Martin kunde inget göra, hennes kropp tog helt kommandot. Kvinnan framför honom skakade och i ren panik slog hon händerna hårt mot sängen. Det var hennes livs kraftigaste orgasm och det tog en lång stund innan hon i över huvud taget kände att hon hade kontroll över sig själv. Martin fångade upp henne när hon kom till sans. Log. Han var andfådd, blöt och röd av ansträngning men konstaterade att han låg lä. Louise såg ut som hon genomfört ett Marathon. Hon såg på honom storögt.

"Wow."

Han sa inget. Han klädde av henne och hon lät honom göra det. Det var knappt att hon orkade hjälpa till. Sedan klev han ur sina egna kläder och kröp ned bredvid henne. Hon borrade upp sig mot honom och draperade sig med hans armar. Den varma kvinnan i hans famn gjorde honom hård och hon såg till att han hamnade mellan hennes ben. Hon gnuggade baken lite mot honom men gjorde inget i övrigt. De låg så en lång stund och bara höll om varandra. Kände varandras andning, värme och närhet.

"Står du fast vid att du inte vill ha sex?"

Martin var stenhård och ståndet trycktes upp mot hennes blygd. Han ville inte ha sex, han ville bara känna henne nära sig. En del av hans kropp höll tydligen inte med. Den del som borde vilja vila upp sig. Den låg och blev allt våtare av hennes våta sköte. Värmen och fukten från henne lockade. Pockade. Han svarade inte. Louise förde ned handen och behövde bara göra en liten rörelse så var han inne i henne. Det var som om deras kroppar bara... tog tag i varandra. Kopplade ihop sig. Han stönade till, rakt in i hennes nacke. Hindrade en impuls att börja röra sig i henne. Istället låg han helt still. Hon tryckte sig mot honom, såg till att trängde in i henne. Svankade lite Sedan låg de så. Hon använde sina inre muskler efter bästa förmåga, utan att röra sig nämnvärt i övrigt. Det krävdes en väsentlig ansträngning från hennes sida, men det märktes inte för hans del. Själv låg han och förundrades över känslan han erfor i underlivet. Det var som om hon sög på honom, fast med sitt sköte. Det blev så extra påtagligt när de låg helt stilla. Sensationen var helt utanför vad han känt tidigare. Han tvingade sig själv att inte ge efter för kroppens impuls att vilja stöta hårt in i henne. Kramade henne mer. Vad hon gjorde med sitt underliv var något helt fantastiskt för honom och det krävde all kraft han hade att inte möta henne. Att inte börja stöta. Kroppen ville ta över men han lät den inte göra det. Att ligga still kunde vara så utmattande!

Hon log för sig själv. Hon kunde känna hur han blev otåligare och mer rastlös bakom henne. Hennes inre rörelser verkade ge utdelning och hon undrade hur länge han skulle klara av behandlingen. Han verkade stålsätta sig att inte röra sig. Hon fick en kick av att ligga och kontrollera hans njutning bara med sitt inre. Dessutom var det utomjordiskt skönt att känna hur han fyllde upp henne. Han vibrerade, ryckte och pulserade i henne. De låg så en lång stund, helt tysta. Som ett. Förenade men stilla, så gott det nu gick.

Till sist kände hon att hon inte skulle orka hålla på så mycket till. Hon bestämde sig för att se hur nära han var. Hon förde ned handen mellan sina ben och fångade upp hans pung. Kramade den mjukt och varsamt, sedan rörde hon underlivet från honom så han nästan gled ur, bara för att sedan trycka sig bakåt mot honom helt och fullt. Denna enda rörelse, det enda juck som hon gjort räckte uppenbarligen. Martin skrek till och stelnade till. Han spände sig i en båge och tryckte sig in i botten på henne. En plötslig smärta högg tag i henne. Först förstod hon inte vad det var, men hon insåg att han bitit henne i nacken. Samtidigt kunde hon riktigt känna hur han kom i henne. Hela han pulserade hårt i henne och till sin förvåning skickade det signaler direkt till hennes kropp. Hon fick en oväntad orgasm med. Den kom sakta rullandes, som en stor snöboll i toppen av en backe. Sakta, sakta, men när den väl fick upp farten var den ostoppbar. Hon kved till och anslöt sig till hans flämtningar. När hennes orgasm klingat av låg de båda tysta och flämtade. Ord var överflödiga. Deras kroppar stod för allt de behövde, där och då.

"Hur ska du återta din status som skolans officiellt homosexuelle vaktmästare hade du tänkt?" var det första hon sa en lång stund senare.

Hon låg på rygg och lät Martin försiktigt leka med hennes bröst. Själv fingrade hon lite förstrött på sitt helt nedsölade sköte. Martin stannade upp, med hennes hårda bröstvårta mellan tummen och pekfingret. Han funderade.

"Jag vet ärligt talat inte. Har inte tänkt så långt."

Han lät bekymrad. Hon såg på honom och sedan på hans hand. Hon gillade att bli pillad på. Hela hans väsen andades affektion och det fick henne att känna sig älskad. Behövd. Av den enda person hon kände att hon verkligen ville vara behövd av. Hon log.

"Om du vill, har jag en idé. Fast jag vet inte vad du kommer tycka om den", sa hon dröjande.

Hennes tonfall gjorde honom nyfiken. Han stödde sig på armbågen och såg ned på henne. Nyfiket.

"Jaså? Låt höra!"
"Säker?"
"Säker!"

Louise hade en idé och när hon förklarat den för honom stirrade han på henne.

"Menar du allvar?"

Hon såg på honom. Försökte utröna vad han kände och tyckte. Hon hade lärt sig att han förvisso hade ett stenansikte, men att han verkade lägga ifrån sig det när de var ensamma. Det gick minsann att läsa ut massor i hans ärrade ansikte, när de var på tu man hand. Hon log mot honom när hon läst av honom.

"Jag menar allvar."

Han suckade. Sen flinade han. Hon trodde nog inte han skulle gilla hennes idé men till hennes stora förvåning kom svaret rätt snabbt.

"Okej då. Vi kör på det!"
"Säkert?"
"Säkert!"

De började planera. Martin insåg att han skapat ett monster. Hon var en sexgudinna, hon hade humor. Hon var smart. Sedan kom han på sig själv, han kunde inte ta äran för att ha skapat något monster. Hon var hon, han hade bara haft turen att locka fram det. Samtidigt hade hon lockat fram något i honom han trott varit dött sedan länge. Det gjorde att planen inte på något vis kändes konstig. Inte när den gjordes med henne.

Dagen därpå satte han planen i verket. Den bestod i ett par moment. Rektorns öppna inställning till hur allt förhöll sig gjorde saken mycket enklare. Han lokaliserade Josefine via schemat. Hon hade lektion och han begav sig dit och knackade på. Bad fröken att få ta med sig hennes elev. En mycket förvånad och misstänksam Josefine följde sedan med honom till rektorns rum. Hon såg på honom. Hans tystnad tycktes göra henne först orolig och sen irriterad.

"Vad har jag nu gjort? Jag har inte gjort något! Så fan att jag tänker ta smisk. Du vet vad jag vet. Jag tvekar INTE att använda det mot dig!"

Martin knackade på rektorns dörr. Rektorn ropade in dom. Hon såg för ett kort ögonblick förvånad ut.

"Har du tid en stund?"
"Absolut."

Martin såg att hon var road, även om hon dolde det väl.

"Josefine här har en sak att berätta. Eller hur Josefine?"

Vad än Josefine tänkt sig var det inte detta. Hon skruvade på sig och Martin såg för första gången henne vara osäker. Så blixtrade ögonen till och han kände igen henne. Utan omsvep la hon upp Martins förehavanden på rektorns skrivbord. När hon tystnat såg rektorn först på henne, sen på Martin.

"Stämmer detta?"

Martin visste att hon visste. Frågan var, vad rektorn skulle göra. För första gången kände Martin att de var på samma sida. Han litade på henne, hur absurt det än må vara.

"Ja."

Maria sa inget. Tystnaden fick Josefine att skruva på sig. Sedan tog rektorn till orda igen.

"Josefine. Vad gjorde du när du fick reda på detta?"

Eftersom Josefine utelämnat den lilla detaljen att hon använt det hon sett för att själv utnyttja situationen, skruvade hon på sig.

"Du har ett val. Säg som det är och jag låter udda vara jämt, trots att du inte kom till mig eller någon annan i personalen. Eller så underkänner jag ditt slutbetyg."

Hotet tog skruv direkt. Martin tyckte synd om Josefine men sa inget. Josefine berättade trumpet resten av vad som hänt. Det märktes att hon inte gillade att förlora sitt trumfkort mot Martin.

"Då så. Då var den saken utagerad."

Josefine verkade inte nöjd. Martin förvånades över hennes ihärdighet och, enligt honom, dumdristighet.

"Men får jag fortsätta knulla honom, om jag känner för det?"

Rektorn höjde ögonbrynen.

"Jag menar, om han vill? Utan utpressning och så", la Josefine till.
"Skämtar du?"
"Nej?"

Rektorn såg för första gången sen Martin lärt känna henne, förvånad ut. Genuint förvånad. Han stålsatte sig för en utskällning som hette duga. Den uteblev. Rektorn brast ut i ett gapskratt.

"Du är inte lite fräck du! Jag gillar det. Vi försöker lära våra elever att ta för sig. Initiativtagande. Självsäkra. Vi säger så här. Vad du gör med herr vaktmästare lägger jag mig inte i, bara du sköter det snyggt och låter bli att prata om saken för någon. Hör jag minsta sak om att du missköter saken...", hon såg först på Josefine och sedan på Martin, "och för all del du med, Herr Kåtbock - då kommer jag inte vara nådig. Då är det slut på det roliga."

Martin gapade. För första gången kunde han inte hålla masken.

"Var det allt?"

Rektorn såg på Martin. Han nickade.

"Då kan ni gå."

När de kommit ut från rektorns rum slösade Josefine ingen tid.

"Hinner vi en snabbis?"
"Nej!" sa Martin snabbt, "Du har lektion unga fröken. Fresta inte på lyckan mer än du redan gjort."

Muttrande gick Josefine därifrån mot sitt klassrum. Det sista Martin såg var emellertid ett flin, riktat mot honom. Han skakade på huvudet och andades ut. Ett problem ur världen. Dags för nästa. Det stora problemet. Han slog numret till den kvinna som lovat att ta hand om problemet. Alvas mor. Han tvivlade på att hon lyckats med sitt löfte, eftersom han inte hört något. Mycket riktigt. Det var en mycket bekymrad kvinna i andra änden.

"Han vägrar lyssna på mig. Det har han aldrig gjort men nu är det värre. Han är fast besluten att, som han uttrycker det, sänka dig."
"Jag förstår", sa Martin och hade svårt att dölja sin besvikelse.
"Helt ärligt", fortsatte hon och sänkte rösten, "så har jag inte vågat ringa dig. Snälla, gör inget dumt mot oss. Snälla? Du får knulla mig så ofta du vill. Alva med."

Martin blev helt plötsligt arg. Hennes ord äcklade honom. Hon äcklade honom. Han var mycket sammanbiten när han svarade.

"Borde inte dit dotter ha något att säga till om den saken själv? Är hon en vara att handla med, anser du?"

Han kunde riktigt höra hur hon flämtade i andra änden.

"Nej! Det var inte så jag menade! Jag menar, ni har ju redan... alltså... jag ger dig bara min välsignelse."
"Det var ju snällt", sa Martin syrligt. "Som om jag behöver den."
"Det här blir bara fel", hördes i andra änden i en mycket olycklig ton.
"Felet var när din dotter närapå fick mig sparkad på grund av en lögn och din så kallade make hotade mig med saker som han INTE har med att göra. Jag har varit med om mycket, men det han gjorde tar priset. Det jag visade dig är i par med det, men inte värre."
"Jag tror dig. Men vad ska du göra?"

Martin funderade. Hans och Louises plan var rätt långsökt. Samtidigt var den rätt... lockande. Så när som på en väsentlig detalj. Det var dags att bestämma sig.

"Älskar du din man?" frågade han henne till sist.

Det var tyst i luren. Svaret kom med en resignerad suck.

"Nej. Jag hatar skitstöveln."
"Så varför är du gift med honom?"

Han anade svaret men ville höra henne säga det.

"Pengar. Status."
"Jag antog det."

Martin var mer äcklad än någonsin, samtidigt gjorde det saken förhållandevis enkel.

"Jag kommer skicka två filmer till honom. En på dig och mig. Samt en på mig och Alva. Man kommer inte se att det är jag på filmerna, men man kommer se er."
"Nej! Gör det inte!"
"Jag är inte klar. Han kommer komma till mig. Jag ska då se till att han aldrig någonsin hotar mig. Och jag kommer se till att du får en skiljsmässa värdig den lyxhora du är."
"Svin!"
"Kanske. Men inte mer än vad du är. Jag har ett krav. Du ska vara ärlig mot din dotter. Hon förtjänar bättre än att leva i en lögn. Hon är smart, driftig och godhjärtad innerst inne. Sumpa inte det. Lovar du det?"

Tystnaden var talande. Han tyckte sig kunna höra snyftanden i luren.

"Jag lovar."
"Bra. Jag kommer skicka filmerna direkt. Dig vill jag aldrig mer veta av. Någonsin."

Med de orden la han på och startade datorn. Det tog en stund att klippa ihop filmerna som han ville ha dom. Det behövde inte vara särskilt bra, han hade bara ingen lust att synas i bild. Filmerna hade varit sprängstoff på vilken porrsajt som helst, men allt han såg var kameravinklar och hur de skulle hanteras. Långt in på natten var han klar och mailade resultatet. Han räknade med att få respons rätt omedelbart. Det visade sig stämma bra. Det tog mindre än en halvtimme innan telefonen ringde. Rösten var full av sammanbiten men ilskan i den gick inte att missta sig på.

"Det förbannade jävla svin. Jag ska krossa dig. Du kommer inte leva till morgondagen."
"Nu är det du som lyssnar, din lilla råtta. Jag vet mer om dig än din affärspartner. Du kommer hit fortare än kvickt om du inte vill att de där filmerna finns på varenda porrsajt i världen innan natten är över. Jag försökte få din fru att tala med dig, men du vägrar lyssna. Nu gör du klokt i det."

Martin var utom sig av ilska och först när han tystnade insåg han att det var dött i andra änden. Den skiten hade lagt på. Nåja. Budskapet hade nått fram, det var vad han hade hoppats. Frågan var om gubbfan skulle komma. Martin slog ihop datorn och begav sig till sin stuga. Det tog en stund att göra de förberedelser han behövde innan han kunde lägga sig. Hans förberedelser visade sig dock vara välbehövliga. Några timmar senare, innan natten blivit till morgon hörde han ljuden han hoppats slippa höra. Helt ljudlöst gled han ur sängen och förberedde sig. Han visste inte vilken nivå besökare låg på och valde att hålla sig i bakgrunden. Först efter en stund insåg han att vem det än var som var utanför så tog denne sig inte in. Han kände sig nästan besviken, tills han insåg vad ljuden han hörde betydde. Han handlade blixtsnabbt. Han störtade ut genom den olåsta ytterdörren som for upp med ett brak. De ljud han hört gav honom en ganska bra bild av vad han hade att vänta. Doften av diesel och bensin slog emot honom. Han var över skuggan som satt hukad vid huskanten på två röda sekunder. Det var en ojämn kamp. Han hade helt överrumplat sin motståndare. Kort därpå hördes ett kraschande ljud följt av ett dämpat vrål. Martin såg till att mannen han övermannat inte skrek rakt ut, utan höll för hans mun när han bröt fingret av honom. Den smärta han visste att mannen upplevde gav honom manöverutrymme. Han släppte sitt offer och släpade med honom bort från huset och in i skogskanten. Frågan han behövde ha svar på var kumpanen fanns. De kom aldrig ensamma.

"Var är din kompis?" väste han i den kvidande mannens öra. "Svara eller så tar jag nästa finger"
"Vi parkerade några hundra meter härifrån."

Inte mer än trettio sekunder senare var den bensindoftande mannen bunden och försedd med munkavle. Martin rörde sig snabbt och ljudlöst mot platsen där bilen skulle stå. Den stod vänd så att den kunde åka snabbt från platsen. Kumpanen satt vid ratten och Martin gissade att han höll uppsikt genom backspegeln. En snabb flykt innebar att passagerardörren var upplåst för att bensinmannen skulle komma sättandes. Martin positionerade sig diskret så att det skulle se ut som han kom flyende från huset. Sedan satte han av mot bilen och kastade sig mot passagerardörren. Slet upp den och satte sig ned. Föraren startade bilen men märkte snabbt att något inte stämde. Då var det försent. Med en hastig rörelse hade Martin knäckt näsan på honom genom att slå hans huvud hårt mot ratten. Med ett fast grepp om mannens strupe förklarade han läget. Mannen kved men sa inget. Han hade nätt och jämt fattat att det inte var hans kompis som satt bredvid honom. En stund senare körde bilen iväg, med två trasiga personer i. Martin gick tillbaka till huset och påbörjade arbetet med att sanera bort det mesta av bränslet. Det fanns en vattenslang på baksidan av huset och med hjälp av den spolade han bort det värsta. Det skulle åtminstone inte bli en brand av det nu, även om doften låg kvar. Han tog en dusch och la sig sedan för att sova.

Han erkände för sig själv att hotet hade gjorts allvar av imponerande fort. Nu tänkte han sova, det var först på eftermiddagen Alvas så kallade far skulle dyka upp. Budskapet skulle nå fram och ha avsedd effekt, det var så säkert. Han hade varit tydlig på den punkten när han instruerade de båda småbusarna om vad som gällde. Idioten som skickat dom måste vara dum i huvudet på riktigt, tänkte han. Konstigt att han lyckats bli så rik med så efterbliven slutledningsförmåga. Hade idioten ens brytt sig läsa den information han grävt fram om Martin? Då hade han vetat att Martin var skolad i närstrid och våld. Mer än få andra i landet. Att då skicka ett par mindre nogräknade halvmesyrer till kriminella som försökte elda upp honom, det var rent löjligt. Martin kokade inombords, mer av det faktum att han blivit så gravt underskattad snarare än att han nära nog fallit offer för mordbrand. Emellertid såg Martin inte det så, det var aldrig något tvivel om att han skulle upptäckt mordförsöket. Eller vad man nu kunde kalla det.

Dagen därpå var Martin på osedvanligt gott humör. Idag var dagen då allt skulle ordna upp sig. Det goda humöret tog slut när han kom på vad som skulle ske. Han både hatade och älskade Louise för hennes idé. Han hoppades innerligt att planen skulle slå väl ut. Om inte, då visste han inte vad han skulle göra. Det fanns inte många förberedelser att göra, det som behövde göras var redan gjort. Otålig som han var sprang han en runda som var våldsamt intensivt och extra lång. Lite lättare till mods duschade han av sig svetten och klädde sig i sin kostym som skolan försett honom med. När klockan var dags, hade ingen kommit och Martin började bli rejält uppretad. Till sist hörde han en bil komma. Det var fanimej på tiden! Gubbfan var sen och det var en tydlig markering. I gengäld skulle han få möta en uppretad Martin Andersson, f.d. elitsoldat och med en släng av hämnd i fickan. Redo att kasta i ansiktet på honom. När han visade in sin besökare på sitt kontor fylldes rummet av hat. Hans, som han hette, var klädd i proper kostym av dyraste snitt. Han var ganska lång och hade gråsprängt hår. Något över honom påminde om en bildskön amerikansk skådespelare, med gråsprängt hår och rätt manligt ansikte. Som klippt från en kostymreklam. Martin hade inte tänkt på det, när han fått smisk av mannens dotter. Nu såg han det, samtidigt som han fylldes av äckel och avsky. Inte för mannens utseende, utan för vad han stod för.
Hans vägrade sätta sig utan ställde sig med armarna i kors och inväntade Martins agerande.

"Sitt!"

Martins tonfall, röst och kroppspråk fick den mycket defensivt inställde mannen att lyda. Det var mycket tydligt att han befann sig Martins revir nu och att han inte tyckte om det. Martin däremot, osade auktoritet.

"Vi skippar skitsnacket. Du hotade mig, baserat på en falsk anklagelse. Du grävde fram saker som du inte har ett skit med att göra. Nu är det min tur att kasta tillbaka den skiten. Efter det ska vi diskutera framtiden."

Med de orden startade han datorns bildspel. Denna gång med allt han inte haft med förra gången, då hans fru kommit i hans ställe. Hans tittade trotsigt och med övertydligt ointresse. Martin studerade övergången i Hans ansikte, från ointresse till ilska, från ilska till förvåning, från förvåning till skräck, från skräck till uppgivenhet. Och tillbaka till ilska. När bildspelet var slut kunde man höra datorns tysta surrande innan den tystnade. Ingen sa något.

"Hur mycket?" var det första Hans sa.

Martin dröjde med svaret. Han hatade det faktum att sådana som Hans trodde de kunde köpa sig ur allt.

"Inte ett skit. Jag vill inte ha dina pengar. Men det finns det andra som vill. Din fru kan informera dig om den saken."

Hans knogar var vita. Ansiktet sammanbitet.

"Det du ska få göra är en motprestation. Vi kan kalla det... ett öga för ett öga, tand för tand."
"Ska du smiska mig nu?".

Tvivlet och syrligheten i Hans röst gick inte att ta miste på.

"Jag tar det lite längre än så. Ta på dig denna."

Martin sköt över en huva till Hans.

"Och svälj det här."

Han la ett piller på huvan.

"Och det tror du jag går med på?"
"Jag VET att du gör det. Frågan är om du gör det före eller efter jag knäcker din näsa. Dina så kallade underhuggare kan berätta hur det känns."

Hans tog pillret och svalde det. Drog på sig huvan. Därefter agerade Martin fort. Kort därpå var hans bojad och blev knuffad framför Martin mot Rummet. När de kom ned i rummet blev Martin förvånad. Arg. Louise väntade där, som avtalat. Däremot hade hon sällskap. Det var inte avtalat. Bredvid henne stod nämligen Ellie. Louise såg sammanbiten ut, näst intill orolig. Ellie däremot, såg mer än lovligt förtjust ut. Till skillnad från Louise hade Ellie inte den påbjudna lärarklädseln, utan kort och gott en dress som såg ut att komma från vilken våldsporrfilm som helst. Det blänkte om det svarta gummit och Martin fick kalla kårar av synen.

"Kul att jag blev inbjuden till festen", sa Ellie och lät mer förtjust än hon någonsin låtit.
"Käften", sa Martin buttert. "Låt oss få det här överstökat. Börja filma nu."

När Hans fick av sig luvan var han fastkopplad i samma ställning som Louise varit fastsatt i. Han blinkade i det starka ljuset och Martin såg skräcken i hans ögon. Han förstod honom. Att komma in i detta rum på det här viset var inget annat än ren tortyr. Bara att gå ned frivilligt hade varit obehagligt nog. Hans öppnade munnen men fick inte fram ord. Han stirrade mest på Ellie, som stod med skalpellen redo.

"Ni är sjuka. Gör mig inte illa! Snälla?"
"Illa? Nej då! Vi skall göra dig... så lycklig", sa Ellie och lät mycket förtjust.

Hon gick fram emot Hans som försökte backa undan. Han stirrade på skalpellen.

"Den här?" undrade Ellie. "Inte för dig, oroa dig inte. Vi är inga monster. Det är för att få bort dina kläder."

Det ögonblicket slutade Hans liv så som han kände det. Den kvällen i det rummet markerade början på resten av hans liv. Vad han upplevt var ett uppvaknande. Från skräck när han kommit in i det där rummet, till insikt när det var över. När han stapplade därifrån ett antal timmar senare, öm, förvirrad och naken, visste han att inget skulle bli sig likt. Han åkte raka vägen till sitt kontor och bad advokaten ordna skiljsmässopapper. Sedan ringde han det samtal han aldrig vågat ringa i sitt liv. Till sin ungdomskärlek. Han visste att det var det enda rätta. När mannen i andra änden svarade, lät han förvånad. Däremot tog det inte någon längre stund att förklara saken. De flesta ord var överflödiga, skulle det visa sig.


Filmen blev bra. Ellie visade sig vara en tillgång och när hon och Martin redigerat klart den var Martin tvungen att erkänna att den var riktigt bra. Louise hade vägrat vara med, utan lämnat de båda att göra redigeringsarbetet. När de var klara spann Ellie som en katt.

"Fan Martin. Det trodde jag inte om dig."
"Käften."
"Jag blir kåt av män som du. Men det vet du redan."
"Käften!"
"Inte blir jag mindre kåt efter det här."
"Fan, sluta."
"Känsligt? Du verkade ju gilla det."
"Sluta. Inget kul!"
"Äh! Var inte en sån mes. Hål som hål, du gjorde det övertygande."
"Käften!!"
"Som jag sa. Det här har gjort mig bra våt. Du behöver fixa det. Jag läcker. Det är väl sånt du är här för att fixa. Läckande saker? Känn!"

Martin himlade med ögonen. Han visste redan på förhand att protester var lönlösa. De ägnade sig åt en god stunds läckagefixande innan de såg till att filmen de redigerat spreds via rätt kanaler på skolan. Det innebar att Josefine och Alva involverades. Han bekymrade sig för vad de skulle tycka om hans nya karriär och deras flin verkade göra oron befogad. De var emellertid med på noterna och såg det nödvändiga i att sprida filmen. Det var en känsla av gemenskap som Martin upplevde, men lovade sig själv att aldrig behöva sätta sig i en situation då han tvingades göra en sådan film igen.


Rektor Maria Ståhl såg på Martin. Mönstrade honom. Hon såg allvarlig ut. Martin tittade tillbaka, lugnt. Han var tillfreds, trots allt.

"Så. Din vecka har gått. Jag har följt dina förehavanden med stort intresse ska du veta. Att be dig sluta skulle kännas... bortkastat. På så många vis."

Han sa inget. Väntade. Lät henne prata klart.

"Måste säga att jag är imponerad. Du verkar ha fått kontroll på situationen och det med gott resultat. Jag ser ingen anledning att du ska behöva sluta. Tvärt om. Jag tänkte nog slänga in en löneförhöjning. Du får den om du klarar läsåret ut. Se det som en morot."
"Tack?"
"Vi må vara en udda skola, men jag ser dig som en i gänget nu. Du har klarat dig bra, trots allt. Fortsätt så, och vi har många intressanta och spännande terminer framför oss. Nu till ett litet dilemma som jag hoppas du kan hjälpa mig med. Det är en bieffekt av din framfart, kan vi väl säga."

Nu blev Martin orolig. Han såg på henne. Oron minskades inte när han kunde ana ett flin rektorns ansikte.

"Nej då. Fortfarande ingen på smällen. Än. Vår elev Alva har fått en del problem hemmavid av någon outgrundlig anledning. Kommande storhelg skall alla elever och lärare åka hem och vara lediga. Det vet du. Alva bad att få stanna här istället. För att slippa tumultet hemma. Jag har beviljat detta, men hon kan inte vara här själv. Kan du tänka dig att vara kvar över helgen?"
"Självklart. Blir det bara vi?"
"Nej. Alva ville ha en kompis här med, så hon inte var ensam. En viss Josefine. En av lärarna ville visst vara här med för att rätta prov. Louise Nielsen. Kanske kommer Ellie förbi med, hon antydde det i alla fall. Men i övrigt kommer skolan vara tom. Fixar du det?"

Martin försökte såg neutral ut.

"Det ska nog gå... bra."

------

EPILOG

Känner att jag måste skriva några ord om den här lilla serien. Vem kunde tro att det skulle bli 20 delar och över 750 000 tecken?! Inte jag i alla fall! Inte i mina vildaste drömmar! När jag började denna serie hade jag på sin höjd tänkt 10 delar, om ens det. Jag hade en början, ett ungefärligt slut och en massa intressanta händelser jag ville utsätta Martin för. Skolan och Martin hade jag sedan länge fantiserat ihop. Det var som en låda med bitar som jag kunde plocka upp, putsa till och sätta ihop.

Så hände något jag absolut inte räknat med. In kom du som läser. Med glada tillrop. Förslag. Tankar. Reflektioner. Berättelsen fick på det viset liv! Nya bitar som inte fanns i lådan kom till, andra ändrades. Det finns karaktärer som lånat sitt utseende, sina tankar eller för all del sin personlighet från läsare och personer jag lärt känna när jag skrivit. Andra läsare har bidragit med idéer kring vad som kan hända, eller bara varit bollplank när det kommer till storyn. Några har varit ovärdeliga i kvalitetskontrollen. Sist men inte minst alla som har kommenterat, berömt eller bara undrat när nästa del kommer.

Utan er - ingen nämnd och ingen glömd - skulle det inte blivit vad det blev. Det är för er denna berättelse finns. Tack!

Skulle jag göra om det, finns det delar som skulle tas bort, kanske saker som skulle komma till. Tror inte delarna håller att läsa från pärm till pärm. Det är en resa, men inte en bok. Men vem vet? Inget är omöjligt! Kanske kommer Martin tillbaka i någon form? Nu behöver han en semester känner jag (vem skulle inte det?)

APPENDIX

Det blev några personer (kanske några för mycket? Jag vet!). Här kommer en lista som jag själv hade för att minnas vem som var vem. Kanske du finner den intressant, kanske inte.

Huvudpersoner

Löjtnant Martin Andersson
- Huvudperson
- Exmilitär
- Med i: 1-20

Rektor Maria Victoria Ståhl
- Rektor
- Mor till Ellie, påstås det
- Med i: 1-8, 10, 13-15, 17, 19-20

Fröken Louise Nielsen
- Lärare
- Från mötet på tåget till slutet Martins oväntade vän och allierade
- Med i: 2, 3-6, 10, 13-20

Elev Alva Gunnarsson
- Kompis med Line
- Förälskad i Martin
- Martins svåraste frestelse bland elever och, skall det visa sig, största utmaning. I många avseenden.
- Med i: 3-6, 7-20

Elev Josefine G
- Ett år under Alva
- Hållhake på Martin, som hon utnyttjar friskt.
- 9, 12, 20

Ellinore "Ellie" Ståhl
- Dotter till Maria Victoria Ståhl, rektorn
- Polis
- Den mystiska kvinnan vid tjärnen
- 3-4, 13-20

Övriga personer

Vaktmästare Bertil Svensson
- Martins företrädare
- Dog under mystiska omständigheter
- Med i: 2-5, 14, 15-17, 19

Fröken Christina Sjölin
- Städpersonal
- Med i: 3-6

Fröken Karin Lindh
- Smiskade Martin på väkomstmiddagen
- Med i: 5-6, 10

Elev Emma Lind
- Demo på uppropet
- Med i 7, 19-20

Elev Line
- Kompis/bästis med Alva
- Med i: 8-10, 12

Elev Isabelle
- Korridorskompis med Alva och Line.
- Osams med Alva
- Med i: 8-9

Elev Linnéa
- Kursare med Alva & c/o
- Slog i huvudet i duschen när "strömmen gick"
- Med i: 8

Fröken Anna Liljegren
- Gymnastiklärarinna
- Skolsköterska
- Med i: 8-9

Fröken Sandra Nilsson
- Biologilärarinna
- Med i: 8-9, 12

Hans Gunnarsson
- Alvas far
- Martins stora problem, vid sidan om vissa kvinnar
- Med i: 15, 17, 20

Fler noveller av samma författare

Kommentarer

Kommentera denna novell

Du måste vara inloggad för att skriva kommentarer.