ögat bakom kameran
Den blå dioden på den svarta plastlådan lyste till. Blå dioder hade gett tre japaner Nobelpris. Det var alltid med blandade känslor som hon startade den externa hårddisken. I takt med att processen påbörjades växte känslorna sig allt starkare. Vad än som rymdes på hårddisken skulle ha raderats för evigheter sedan. Ögat bakom kameran kunde hon se framför sig då hon minst anade det. Rösten bakom kameran kunde plötsligt börja eka inom henne, och var inte kameran där så var ögat där, ögat bakom kameran, och vad än det ögat såg eller krävde att få se kunde när som helst spelas upp som en film i hennes inre.
En röst, ett öga som styrde det som skedde, som ägde situationen och henne. Allt det fanns kvar och tusentals bilder och hundratals filmklipp som lagrats på hårddisken var ett resultat av ögats begär och röstens order. Allt skulle ha utplånats, men så var inte fallet. Det var det inte. Fingrarna med de välvårdade naglarna pressade snarare ner tangenterna i stället för att slå ner dem. En del personer pressade ner tangenter, andra lät sina fingrar slå ner som piskrapp.
Debatten handlade oftast om att personer fotograferats av en person som de haft en relation med och sedan hamnade de på nätet då relationen var slut. Ibland visste personerna på bilderna inte ens om att de blivit fotade, de kunde ha varit påverkade av alkohol eller kameran kunde ha gömts. I hennes fall var det raka motsatsen, ögat bakom kameran visste inte om att bilderna fanns kvar, än mindre att hon börjat publicera dem i det tysta.
Mapparna öppnades på skärmen framför henne. Så många gånger som hon suttit och tittat på dem. Det kändes som hon visste exakt var bilderna låg. Trots att det var tiotusentals bilder så visste hon var de låg, varenda bild. Om någon någonsin fick reda på vad hon gjorde skulle hon skylla på att det var en hämnd. ”Hämnd” var att föredra framför sanningen. Sanningen var outhärdlig. Men tanken på att radera materialet skulle vara det samma som att köra en kniv igenom hennes själ och radera hela hennes sanna ”jag”, allt det som var hon. Det var en omöjlighet.
Hat, avsky, sorg, smärta, förtvivlan, rädsla och fruktan, allt det som hon kände hade en genuin grund, den växte sig stark ur en uppriktighet. Hon hade inget förändrat i sin berättelse. Men allt det destruktiva och allt det smärtsamma och sorgsna som hon kände var tvunget att få all uppmärksamhet, det var det solida i den garanti som omvärlden krävde, det var sarkofagens vägar och tak. Men det som gömdes inom sarkofagen var en längtan, en lycka och ett rus och det hade inget med ögat att göra. Hon intalade sig att så var fallet och det var mycket möjligt att ögat i sig bara var intressant för att det var det enda öga som sett allt, rösten var den enda röst som hade drivit fram mer och mer ur henne. Det var det enda öga som sett, den enda röst som lett henne framåt ännu djupare in i det som var hon. Allt det fanns kvar på hårddisken.
Till en början ville hon inte titta men hon kunde inte låta bli. Sedan fortsatte hon att titta för att det var en del av processen, bearbetningen hade hon intalat sig. Men den förklaringen blev snart ett självbedrägeri. Lägenheten som hon befann sig i låg på bottenvåningen och tillhörde en kvinna som jobbade i Oslo. Hon hade nyckel till kvinnans lägenhet för att hon skulle kunna ta hand om posten, vattna blommorna och sköta om kvinnans ormar. I utbyte fick hon ha hårddisken hos kvinnan. Det var en del av överenskommelsen.
Kvinnan visste inte att det var en hårddisk som hon förvarade i sin lägenhet eftersom hårddisken hade gömts i en stor plåtlåda med hänglås. Plåtlådan rymde även andra små föremål. Där fanns det viktigaste från det liv som hennes nuvarande man inte kände till. Det liv som hon fått omgivningen att tro att hon lämnat och raderat. I lägenheten kunde hon sitta i lugn och ro. Hennes sambo jobbade skift, han var butikschef för Statoil i utkanten av stan och jobbade skift. Då han gick till jobbet passade hon på att gå in i lägenheten.
Grannens lägenhet var en fristad. Ett bildspel rullade över tv-skärmen som var en stor platt-tv. Eftersom hon varit med då tv-n köptes in visste hon att den var över femtio tum. Surroundsystemet var av högsta kvalitet. Lådan stod vid sidan av skinnsoffan med locket uppfällt och resten av innehållet låg väl synligt för henne. Ibland tog hon med sig sin bärbara dator för att kunna föra över bilder till ett usb-minne eller för att göra det mest förbjudna, det som bröt mot alla löften, alla försäkringar och garantier som hon givit och mot svensk lagstiftning rörandes upphovsrätten, publicering. Hon tog bara med sig datorn sista gången som hon besökte lägenheten innan lägenhetsinnehaverskan skulle återkomma. De gånger som hon ställde allt i ordning efter sig. Detta var inte en av dessa gånger som hon fyllde minnet till dess bredd och tog med sig det till jobbet. Detta var en av de gånger som hon gick igenom bilderna för att bilda sig en uppfattning om vilka bilder hon skulle välja nästan gång som hon skulle fylla usb-minnet. Detta var en av alla de gånger som hon njöt av bilderna till fullo.
Redan första gången som hon legat med sin nuvarande sambo hade hon förklarat att hon inte kunde få orgasm. Hon hade förklarat att hon aldrig hade kunnat få orgasm. Det var de första lögnen som blev grundstenen till den mur hon byggde mellan honom och henne. Det som gömdes bakom muren skulle han aldrig få se. Han skulle aldrig få se det som ”ögat bakom kameran” sett och skapat. Han skulle aldrig få veta att en viss sorts män kunde få henne att komma om och om igen. Han skulle aldrig få veta att hon fick orgasm på orgasm i lägenheten på bottenplanet, två våningar under deras sovrum.
På fönsterbrädet stod det en liten lampa med glasskärm, soffan var gjord i äkta skinn och den var nött. Det märktes att den hade några år på nacken. Det var en soffa av det robusta slaget, en tresitssoffa och det fanns goda skäl att tro att det en gång även funnits en tvåsits. Kanske hade tvåsitssoffan gått förlorad vid en separation, kanske var tresitssoffan ett arv från föräldrarna. Det var skinnet som var hennes längtan.
Bilderna fångade hennes intresse. Den första bilden visade hennes klitoris, svullen och den såg bisarr och grotesk ut. Den äcklade och fascinerade henne samtidigt och det som gav avsmak gav också en erotisk laddning, en stark sådan. Där i stunden då bilden togs var känseln optimerad och ”ögat bakom kameran” satte gränserna. En lätt beröring från hans tungspets skulle få henne att komma med det samma. Beröringen av is var explosivare än den effekt som en niosvansad katt gav då den svepte över hennes svullna klitoris som blottades då rösten manade henne att hjälpa till genom att sära på sina blygdläppar som lämnats ifred.
Hon klädde av sig naken och lutade sig fram över lådan och tog upp en av pumparna. Pumpar för bröst, fitta och klitoris var början. Det var stommen, det var det som allting utgick ifrån. Vacuumpumpar var en hel vetenskap för den som valde att fördjupa sig. Det fanns en uppsjö av dem, och för den som hade levt med dem var skillnaderna tydliga. Hon kunde doktorera i ämnet, och ”ögat bakom kameran” hade fått henne att visa upp sitt kunnande och förvandlat teori till praktik. Hon hade fått visa allt, och det fick alltid konsekvenser, konsekvenser som kunde variera från gång till gång, men hon njöt av dem, oavsett om det var en snabbis där sperman landade över hennes svullna fitta eller om det innebar att en piskas slag föll likt ett stilla juniregn över hennes kön. Svullnaden i sig räckte.
Naken sträckte hon ut sig i soffan med huvudet vänt mot tv-skärmen.Då kameran kommit in i bilden var det som om hennes njutning blev komplett. En njutning i att ögat bakom kameran” såg och njöt, en njutning i att få visa upp sig och en njutning i att få se allt om och om igen efteråt och minnas, dra lärdom och förbättra. På bilden som syntes på skärmen i samma stund som hon satte vacuumpumpen vid bröstvårtorna såg hon hur hon låg bunden på rygg. Hennes bröst och hennes fitta var märkbart svullna. Hon mindes.
Han hade bundit hennes händer med ett rep som löpte runt hennes kropp så att hon inte kunde värja sig. Sedan hade han börjat använda vacuumpumpar på hennes bröst och hennes fitta. Han hade låtit kroppen svullna och sen utsatt den för beröring av olika slag. Då svullnaden lade sig så hade han åter placerat pumpar vid hennes hud och börjat om. Hon kunde inget göra, hon fick finna sig. Mellan orgasmerna hade han fotat henne. Hans sätt att bete sig påminde om en rättsteknikers arbetsmetoder, ena stunden fångades små detaljer, i nästa stund fick hela scenen plats på bilden. Hon kunde fundera på vilka tankar som styrt honom, vad det var för tankar som gjorde honom så kåt. I samma stund som han lyfte kameran kunde hon se hur hans stånd växte innanför hans byxor. Kameran var som viagra för honom. Och hon och hennes egenhet var hans njutning. Allt annat som skedde efter att han sänkt kameran var ett naturligt händelseförlopp, ett utryck för de primitiva vibrationer som pulserade genom stunden.
Så kom de mest förbjudna tankrna där hon låg i soffan med pumparna kring bröstvårtorna. Då brösten hade utsatts för pumparna kunde det räcka med att röra vid dem eller använda klämmor så kunde hon komma. Den mest förbjudna tanken var att ”ögat bakom kameran” såg att hon publicerat bilder, bilder som borde vara raderade, bilder som hon inte ägde. Det var inte hämnd som drev henne till att publicera, det var behovet av att få låta sitt liv vinna ytterligare lite mark. Det var inte hämnd, det var lockelsen tanken på att ”ögat bakom kameran” en dag skulle se. Njutningen i att få visa upp sig och sitt innersta för en väl vald publik, en publik som förstod eller åtminstone kunde ana vem hon var.
Den förbjudna tanken, vad skulle hända om ”ögat bakom kameran” skulle få se, om rösten som ekade i hennes huvud skulle fylla rummets tystnad. Vad skulle ske om det skedde? Konsekvenserna varierade från tillfäle till tillfälle, men de innehöll alltid pumpar och ”ett öga bakom en kamera” och nya bilder som väntade på henne då hon återhämtat sig.
Bröstvårtorna växte, och hon orkade inte vänta längre. Hon tog bort pumpen. Vänsterhanden smekte brösten medan högerhanden letade sig ner mellan hennes ben och det rakade skötet. Hon tackade gudarna för att var och varannan kvinna var rakad nu för tiden. Om modet inte tillåtit det så hade det varit svårt att använda pump på fittan. Fantasin gick inte att tränga undan. Hon föreställde sig hur ”ögat bakom kameran” kommit på henne, väntat på henne och rösten hade fått henne i sitt grepp. Pumpen hade fått henne fitta att svullna maximalt. Den pump som användes i hennes tankar var magisk, den fick både blygdläppar och klitta att sväla. Hans fingrar hade tryckt till mot g-punkten samtidigt som två fingrar nöp hennes klitoris. Hon hade upplevt det och hon skulle aldrig glömma hur hon kved och vred sig i kramper. Hennes reaktioner skulle inte förkorta det straff som hon skulle få för att ha publicerat bilderna.
Massagestaven och analpluggen som var uppblåsbara skulle snart fylla henne. Analpluggen kom först, sedan pumpen över fittan. Hon skulle ligga bunden och händerna som pumpade skulle ockupera hennes synfält och sinnen. En hand skulle pumpa upp pluggen, den andra skulle se till att ett vacuum skapades kring hennes bröst och fitta. Genom ventiler och speciella slangar hade nya möjligheter skapats, man kunde sammankoppla plugg med pumpar kring brösten. För de som var insatta var det en barnlek, för den som utsattes var det omöjligt att värja sig och lägga band på sig.
Bilden av hur pumpen från hennes fitta flyttades och en vibrerande uppblåsbar dildo fyllde henne precis innan klämmor placerades vid hennes svullna klitoris och blygdläppar fick henne att stöna. Hon föreställde sig hur dildon vibrerade i henns fitta i takt med att den växte sig stor och tänder fångade hennes bröstvårta samtidigt som en fingertopp vickade på klämman i hennes svullna klitoris. Det var straffet som ”ögat bakom kameran” gav henne, det var njutningen som fick henne att känna sig som sig själv, och tanken på att allt skulle fångas på bild för att visas upp vid rätt tillfälle var fulländningen av hennes önskan och njutning.
Fler noveller av samma författare
