Det röda lusthuset
Författare: kim linnefeldt Datum: 2014-09-03 17:13:55
E-post: kim.mandelstam@gmail.com
Läst:
18 279 gånger
Betyg: 3.8 (7 röster) 3 medlemmar har denna novell som favorit
Motorvägsavfarten. Raden av kastanjer längs åkerkanten. Bryggorna och vägbommen. Anders hade kört den här sträckan så många gånger de senaste tjugo åren att bilen kunde ha hittat vägen själv mellan landmärkena. Strålkastarna målade fram den trasiga ladan ur augustimörkret, sen den jättestora eken, sen brevlådan.
Barnen sov i baksätet, man behövde bara starta bilmotorn så slocknade de. Gunilla satt också och sov. Han tyckte om att se på hennes släta anletsdrag när hon sov. Hennes ännu fylliga bröst hävde sig och sjönk under blusen i takt med andetagen. Hon vaknade till halvt om halvt när bilen rullade över färisten och guppet i grusvägen innan han svängde upp på gårdsplanen och stängde av motorn.
Gunilla gäspade och vred på sig men satt kvar och väntade på att han skulle kliva ur och låsa upp. Han slog igen bildörren försiktigt och omslöts av det massiva mörkret och tystnaden som bara bröts av hans steg på plattorna runt huset. Han log när hans fot stötte emot ett plastglas som låg intill rabatten, ett minne från midsommaren. Närmare femtio grannar, vänner och släktingar hade festat till i det vackra vädret.
De hade suttit ute längs långbord vid flaggstången, sjungit och skålat. Det hade blivit mycket sprit och skratt. Anders hade sett att deras granne, snickaren och häradsbetäckaren, satte sig bredvid Gunilla och flirtade ganska hårt med henne. Anders hade känt ett styng av svartsjuka trots hans och Gunillas två decennier tillsammans, eller kanske just därför. Han visste att hon var snygg, och hon hade haft en enkel sommarklänning utan behå under. När hon lutade sig över bordet efter sillen kunde man se klyftan mellan de runda brösten. De var inte bara han som hade tittat.
Sen hade den obligatoriska femkampen följt, med säcklöpning och potatis på sked. En del hade varit för packade för att vara med, festen upplöstes i smågrupper medan skymningen långsamt smög in.
Anders hade öppnat fönstren i storstugan och vridit högtalarna utåt så de kunde ha gräsmattedisko med blandband i den gamla stereon från 80-talet. Syntpop och Springsteen, rockhoppande med knytnävarna i luften, och flamsiga tryckare.
Han lät plastmuggen ligga och fortsatte runt huset. Ögonen vande sig och han skymtade lusthuset, även om han efter alla dessa år skulle ha hittat vägen även om han hade varit blind.
Han sköt upp dörren och sträckte upp handen till den lösa listen ovanför ett av fönstren därinne. Nyckeln låg på sin plats. Han fumlade och den föll med ett klinkande ner på golvet och in under bänken som löpte runt det sexkantiga huset. Han hade stolt byggt det alldeles själv härom året och målat det i engelskt rött. Fingrarna trevade under bänken i mörkret och nuddade något mjukt, av tyg. Han drog fram det och kände mjukt silke och sträv spets. Han kände genast igen trosorna som han själv hade köpt till henne inför nyårsafton. Vita spetsar och rosa, blankt tyg. Han tog nyckeln, rätade på sig och frös till. Ett minne blixtrade till.
På sekunden stod allt klart och det kom som en kramp i magtrakten. Han hade tittat efter Gunilla under dansen men inte sett till henne. Han hade inte heller sett till snickaren, snuddat vid en misstanke men skakat av sig den. Men hade han inte sett Gunilla en stund tidigare, att hon rundade knuten i riktning mot lusthuset? Hade inte snickaren också varit försvunnen? Det var väl någon som hade frågat efter honom? Bitar, fragment av minnen, dimmiga av fylla och tiden som gått emellan.
Trosorna avslöjade resten. Anders kände hur ansiktet stramade och magen knöt sig som i kramp. Han knölade ihop trosorna och tryckte ner i fickan.
Så fort dörren var upplåst bar de in varsitt barn till kammaren. De var som medvetslösa. Anders kastade en vass blick mot Gunilla, som hon nätt och jämt uppfattade.
De bar in väskor och matkassar och packade upp kylvarorna, Anders tigande med bara enstaviga svar på hennes småprat. Hon märkte hans tystnad, tänkte att han inte ville väcka barnen. Det var nästan midnatt nu.
De släckte och drog överkastet av sängen. Anders stängde om dem. Stirrade på henne. Han kände blodsmak i munnen, tappade sitt vanliga, trygg lugn och drogs in i en tunnel, styrd bara av något svart och ont.
− Vad är det, frågade Gunilla. Är det något fel?
Anders drog fram trosorna ur fickan och kastade på sängen.
− Ni glömde visst kvar de här i lusthuset, sa han och andades med korta, stötiga andetag.
Hon nickade bara och log. Det tog ett ögonblick innan hon förstod riktigt vidden av vad han sa och vad det betydde. Sen kreverade insikten i henne. Minnet slog en volt. Leendet dog. Hon tittade prövande på honom. Han stod tyst och stirrade tillbaka. Hon lade tafatt handen på hans arm, försökte krama honom. Han hade förstått. Hon fick en reflex att låtsas oskyldig, ljuga ihop något tillräckligt trovärdigt för att lappa ihop husfriden. Men av hans ögon förstod hon att det inte skulle löna sig.
Han knuffade bort henne. Hon närmade sig igen.
− Fy fan, väste han.
I honom virvlade en känslosoppa av kärlek och svartsjuka och trötthet och längtan och sympati och slentrian och vrede, och blandade sig med kåthet och hämndlystnad. Plötsligen hade han en ohejdbar drift att återta makt, det gick inte att beskriva på något annat sätt. Som en kung som blivit bestulen sitt kungarike. Kraften tog över honom, den satte sig bakom spakarna och styrde.
Han slet upp hennes blus så att ett par knappar lossnade och föll på plankgolvet. Hennes hand vädjade igen, men hon skyddade sig inte när han ryckte bort behån. Han hade aldrig slagit henne, förstod inte själv stormen som piskade i honom. Han ryckte loss knappen i linningen och drog av hennes vita sommarbyxor och kastade dem åt sidan. Hon lät det hända. Av rädsla, av skam, av ödmjukhet, av underkastelse, kärlek.
Han knuffade ner henne på rygg på sängen och drog av trosorna. Hon låg blottad, som ett offer på ett altare, med särade ben. Han tryckte ner sina byxor och kalsonger mot golvet i en enda rörelse och kastade sig över henne med blottat underliv. Hon skulle få kuk, han skulle straffknulla den otrogna slynan. Hon kved till.
Fan också, han som aldrig hade varit med en annan under alla år. Jävlar, jävlar. Han pressade sig in mellan hennes ben. Men hade inget straffande spett att köra in i henne. Han var maktlysten, hämndlysten, kåt, straffande förbannad och plötsligen impotent.
Han föll flämtande över henne och grep med hårda fingrar i påslakanet. Kortsluten, totalt misslyckad, full av skam.
− Det betydde ingenting, viskade hon. Hon hörde hur klyschigt det lät. Hon klappade hans hår och nacke.
Han släppte ut ett stötigt andetag, slet och drog hårt i lakanet med klorna, som för att klösa. Hon smekte.
− Ingenting, viskade hon med gråten i halsen. Du vet ju att…
Han kastade sig av och lade sig på rygg med ansiktet bortvänt. Hon kom efter, smekte vädjande igen.
Hon drog av sig en blusärm som fortfarande hängde kvar runt armen, smekte hans mage och tittade vädjande på honom, kysste hans bröst och mage som hon brukade, grät, kysste vidare neråt längs hårranden under naveln. Fick den slaka kuken i handen och kramade den lätt, kysste den. Anders kved som om han skulle börja gråta, ryckte till som för att slita sig ifrån henne. Hon höll i. Han gav henne en örfil. Inte övertygande, men en örfil. Han som aldrig. Hon drog efter andan, tryckte ansiktet mot hans könshår, höll i.
Kåtheten vällde upp i honom igen, åter blandad med hunger efter makt, lust att återta, hat, kärlek. Gunilla kände kuken växa i sin hand, hon kramade den, höll den. Han grep i hennes sommarblekta hår och drog henne över sig så hon kom på alla fyra kring honom. Han ryckte i håret, hon skrek till, han riktade en örfil till som missade och träffade axeln och halsen, slog henne på sidorna, på höfterna. Hon snyftade till, tryckte sig mot honom, kände hur hans underliv lyftes och pressades upp mot henne, hans kuk som en påk mot hennes mage. Han slog igen, låren, stjärten med ena handen, sidorna, daskade brösten som gungade över hans bringa, smiskade, slog, gjorde huden röd. Smiskade stjärten. Hon snyftade, rörde sig med hans rörelser, pressade sig mot honom, sitt kön mot hans, gned. Och han kom in i henne. Hårt, hämnande, älskande.
Fler noveller av samma författare
Bra, kan vi få en återblick vad som hände den där eftermiddagen i lusthuset, och kanske en repris med häradsbeteckaren när han hälsar på och maken ej är hemma