Skuggor av ett webbforum
Författare: melancholius Datum: 2014-08-31 16:19:20
Kategori: Heterosex och Fetish
Läst:
11 927 gånger
Betyg: 3 (5 röster) 3 medlemmar har denna novell som favorit
Skuggor av ett webbforum
Följande text är inspirerad av verkliga händelser, men förblir ändock i slutändan ett rent fantasifoster.
Jag loggar in hastigt och diskret, låter inte bänkgrannen på tunnelbanan få någon vinkel att snegla genom. Försöker anlägga en min som signalerar likgiltighet och vardagstristess, för att inte väcka misstankar och eventuell nyfikenhet. Fingrarna sköter sig helt själva, dansar vant fram över mobiltelefonens pekskärm som de gjort tjugotalet gånger dagligen, i ett halvår minst blir det väl nu. Användarnamn. Och så lösenordet. Ett par sekunder, så är man inne.
Men, är Hon också där? Det enda som spelar någon roll.
"Medlemmar online" - en lätt touch med pekfingrets trampdyna på den centimeterbreda länken så slår sanningen snart till, rakt i vitögat. Hjärtat häver sig av spänning, fryser till ... så, ... besvikelse. Själen tom och ihålig, återstoden av dagen känns meningslös. Den måste nu bara genomlidas tills: Kanske imorgon! - Står de fjorton små bokstäverna där i listan då? Var och en för sig betyder de ingenting, mindre än ingenting. Men i just denna undersköna kombination betyder de istället allt, mer än allt.
Jag har ingen aning om vem Hon är, var Hon bor. Ja, om det ens är en hon? Men, denna gåtfulla existens äger min själ och min hela tillvaro, nästan utan egen förskyllan och förmodligen också ovetandes.
En bitterljuv livegenskap.
-----
Jag brukade ströläsa lite där ibland, en lagom sysselsättning för att få hållplatserna att gå men det var inte så mycket mer än det. Någon enstaka gång lockades en välbekant känsla fram genom mellangärdet, det tjocknar till i underlivet och hjärnan bespetsar sig på köttsliga tankegångar. Trevligt och ibland lite upphetsande - that's it.
Språket och formuleringarna fascinerar mest, tätt följt av formen. Man vill gärna ha ett påtagligt inslag av svärta också, för kontrastens skull och kronologin får absolut inte skrivas på näsan. Kräset och pretentiöst ska det vara, gärna med en anstrykning av det poetiska. Ibland snubblar man över något som är riktigt välkomponerat, något som även kan egga intellektet. Det är hjärnan som ska bli kåt i första hand, så kommer oftast resten av sig självt.
Att skriva något eget var egentligen en självklar lösning som för länge sedan borde givit utlopp för undertryckta och undermedvetna fantasier. Men, det dröjde ett par år innan något hände. Varför kan inte riktigt förklaras. Scenerna trängde sig helt plötsligt på och förmerade sig på eget bevåg, idéerna korsbefruktade varandra och fick inte längre plats i skallen. Jag har i detta läge inte längre något att sätta emot utan måste få ur mig dessa skamliga alster, och dessutom lägga ut dem till allmän beskådan. Det känns på en gång overkligt, obehagligt och mycket spännande att utforska dessa dunkla vrår nere i sinnets kättjefulla källargångar.
Kåtheten sitter permanent i under skrivarperioderna, ter sig nästan som en kronisk åkomma. Försatsen savar och läcker ut i boxershortsen, en tydlig bula i skrevet framträder genom jeanstyget. Under de värsta dagarna krävs en lång och bylsig tröja för att försöka dölja den okontrollerbara styvnaden, men det går inte ändå inbillar jag mig. Kuken drabbas, trots att där inte finns några muskler, av mjölksyra och träningsvärk. Det hör till det mest basalt mänskliga att känna hunger, törst och efter att sedan ha tillfredsställt dessa impulser, den tryckande känslan av efterföljande behov. Men dessa funktioner sätts helt bryskt i andra rummet - jag lider istället av en akut sädnödighet. En överfull blåsa som kräver frekventa tömningar, hemma, på arbetsplatsen och i skogsbrynet på promenaden. Varhelst man kan finna en undanskymd plats.
Än så länge är jag dock lyckligt ovetande om Hennes förtrollande väsen.
Jag experimenterar med uppbyggnaden av fraser och skeenden. Utmanar mig själv till att närma mig det motbjudande och ibland ger nervsystemet på detta ett rungande svar, fast det hellre på ett klädsamt vis kanske borde rygga tillbaka. Otrohet, förnedring, skam, skuld, smuts... Är jag så verkligen så sjuk i huvudet att jag tänder på detta? Har jag rent av alltid varit det, utan att konfronteras med en korrekt diagnos?
Att sitta i publika miljöer är bäst för författandet, gärna ett fullsatt café eller på något kommunalt färdmedel i rusning. En flyktig doft av kvinnan på bordet bredvid, en svag antydan om kamomillschampo ger upphov till en kedjereaktion av olfaktoriska drömbilder. - Den skarpa svetten under hennes armar och i hennes trånga ljumskar framträder. En rund och syrlig andedräkt, som citronyoghurt. Mustiga och mogna ångor från den djupa skåra som löper ända från ryggslutet och fram genom blygden. Jag skriver febrilt.
Betygen som delas ut på webbforumet är ytterst få, och de som kommer mig till del är relativt mediokra. Någon enstaka kommentar ramlar in, om än rätt så positiv. Annat var väl inte att förvänta, folk räds i regel sina mörka sidor och vill helst inte bejaka dem.
Så, en kväll i mitten av maj; Något avviker i det annars så bekanta gränssnittet, vid länken "PM" närmare bestämt. De två parenteserna som vanligtvis mjukt omfamnar en trygg nolla har drabbats av en dramatisk förändring. En vass etta står istället där i givakt och skriker ut sitt behov av omedelbar uppmärksamhet. Meddelandet är kort och ger uttryck för en förvånansvärt ärlig uppskattning. Denna anonyma skribent har enligt egen utsago registrerat ett konto här, enkom för att kunna ge mig beröm. En likasinnad, en litterär frände? En honvarelse?!
Jag drabbas av värmeslag trots att lufttemperaturen på Konserthustrappan, där jag slagit mig ned denna afton, inte når högre än 12 grader. Vilken av mina personligheter ska ges tillåtelse att svara? Den gamla stabila, eller den nya vilt fritänkande? Jag vet knappt ens längre vilken min egentliga person är. Men att inte svara vore under alla omständigheter idiotiskt, snudd på kriminellt.
En kort men intensiv meddelandeväxling följer. Jag anstränger mig till det yttersta för att inbjuda till nya svar, utan att för den sakens skull verka för angelägen. Det fungerar någon vecka eller två. Både vaken och sovande tid upptas av denna närvaro.
Hon påstår sig vara en drygt tjugo år gammal student. Hela min depraverade fantasiapparat arbetar intensivt, medvetet och undermedvetet, för att försöka fylla i konturerna;
- Är det den mobbade utanförtjejen med enbart svarta kläder i garderoben, den ständigt deprimerade oskulden, vars enda egentliga vänner är djuren? De som aldrig dömer. Sitter och lever sitt liv genom internet, gråter när hon onanerar därför att ensamheten inte längre går att ignorera då orgasmen börjar ila i henne.
- Eller är det den populära och erfarna bruden som hänger i rätt kretsar. Likgiltigt cool, kan få vem hon vill. Har sex nästan varje dag med sin tre år äldre vältränade pojkvän, utan att det för den sakens skull rör upp några större känslor. Ligger frånvarande med särade ben och tänker på sin senaste shoppingrunda medan han för hundrade gången ejakulerar över hennes slätrakade sköte.
- Mest troligt är dock att det är Lennart 49, Berra 62 eller kanske Torsten 57 som sitter där i sin ostädade ungkarlsetta i någon färglös småstad eller förort. Har minst ett trettiotal användarkonton igång samtidigt på diverse sajter, alltid i skepnad av en ung kvinna med enorm sexuell aptit. Sitter i mörkret framför skärmen och gnider frenetiskt på den röda, svettiga flinten. Ett patetiskt halvstånd att dra lite i mellan varven. Skulle helst av allt gå till prostituerade för att få något i verkligheten, men vågar inte.
Samtliga alternativ ger bränsle åt mina mentala utsvävningar även om, och det torde vara rätt lätt att gissa, det är mittenalternativet jag verkligen lever efter. Ser framför mig hur Hon bryskt knuffar undan den avsomnade älskaren och vacklar upp till toaletten. Sätter sig nonchalant på porslinsringen och torkar bort den klibbande sädesvätskan från blygden med en ihopvirad T-shirt, samtidigt som Hon släpper fram en strid stråle folkölsdoftande urin ner i skålen och drar djupa bloss på en Marlboro.
Meddelandena i min inkorg upphör som sagt rätt snart, men jag lever blint kvar i föreställningen att där finns något kvar att hämta. Vill desperat vara en del av Hennes förborgade tillvaro. Skriver ett par meddelanden utan svar. Ser att Hon loggat in, men tydligen utan att ta notis om min uppmärksamhet. Skickar ett par till. Försöker verka manligt mystisk, vara rolig, lite farlig, verka bry sig om, se och bekräfta Henne. Men det är kört, oavsett vilken approach jag väljer.
Fantasierna om Henne blir allt mer detaljerade och det tar till slut flera timmar att gå igenom en enda. Målar minutiöst upp miljön Hon befinner sig i, Hennes klädsel, smink, doft, tankar och kropp. Jag tillfredsställer mig själv alltmer våldsamt och spermaeruptionerna vill aldrig ta slut, rusar ur mig och far iväg långt. Som om jag var en porrskådis på höjden av sin karriär. Tidigare brukade den vita vätskan bara helt stillsamt rinna eller pulsera ut.
Föreställer mig också Hennes sexuella bakgrund och preferenser. Svartsjukan och upphetsningen går hand i hand.
-----
Det första experimenterandet på ett ridläger när Hon var tolv;
Sovsalen rymmer sju våningssängar med fjorton flickor i åldrarna 12-15. Det doftar svagt av häst från avslängda ridkläder och i bakgrunden lite mögel från den gamla träbyggnaden. Juninatten börjar redan ljusna i ett svagt och svalt blådis. Någon fågel lättar försiktigt sin strupe därute. De flesta sover djupt på sina platser, men Charlotta och Hon har blivit kvar i bottenslafen i hörnet, lite undanskymt. Skvaller, tissel, tassel och fniss under lakanen tills sömnen äntligen tar ut sin rätt för den äldre av dem. Charlotta är fjorton och kommer från ett välbärgat hem, har ett eget stall hemma på gården och har rökt och hånglat(!) flera gånger. T.o.m. druckit vin. Med andra ord en sann förebild. Det är olidligt varmt där de två pubertala kropparna ligger på rygg tätt tryckta emot varandra i den nedlegade madrassen, luften syrefattig. Hon låter vänster hand "av en slump" lägga sig precis vid sin sängkamrats fylliga lår. Ingen reaktion. Håller krampaktigt andan och flyttar varsamt upp sin darrande hand på knät. Den sovande andas tungt, märker inget. Hon känner att detta är jättefel, man får inte göra så här, men en osynlig och förutbestämd kraft tvingar upp handen längs ovansidan av låret. Innan Hon vet ordet av, eller efter en smärre evighet, kittlar det till i handflatan. En välvd kulle iklädd tunt bomullstyg möter upp, en delande skåra känns tydligt med långfingret där kullen sluttar ned mellan benen. När fingrarna sedan obevekligt börjat krypa under resoren och en fjunig klyka nalkas rosslar Charlotta till. Förövaren tar sin tillflykt ut i det daggöverlupna gräset och lägger sin överhettade kropp ned i svalkan. Drar häftigt i sig den lilla doft av Charlotta som fastnat på fingertopparna, högerhanden krampaktigt parkerad mellan sina ben. Innan ridlägret är slut har de båda nyblivna vännerna utforskat varandras kroppar mer ömsesidigt och ingående. Hon kan då inte heller längre betecknas som okysst.
Första samlaget;
Vårbal i nian, i den traditionsenligt utsmyckade gympasalen. Sista året med gamla klassen är på väg att ta slut. Familjen och Hon ska flytta in till stan i höst och Hon kommer inte att träffa dem igen, med undantag av gamla bästisarna Erika och Cecilia. Efter middag vid långbord och uppträdanden av klasskompisar och diverse inhyrda förmågor blir det fri dans. Erika har lyckats få med sig en plunta med vaniljvodka och hjortronlikör i en superäcklig blandning. Men vad gör väl det, när det vuxna och frigörande ruset bara är ett par sötsliskiga och kväljande klunkar bort. Samling bakom förrådshuset borta vid fotbollsplanen, de tre vännerna delar lika och yrseln är snart ett faktum. Hon lägger sig på en av picknickbänkarna vid ena långsidan av planen och tittar på stjärnhimlen som inte riktigt kan hålla sig stilla. Vaknar till av en kall hand på bröstet. "Ska vi knulla?" Är det Max eller Peter? Eller Jensa? För mörkt och Hon hör inte längre riktigt normalt. Men det spelar mindre roll, eftersom Hon har för avsikt att bli kvinna i afton.
Fumliga tonårsfingrar drar ned strumpbyxor och stringtrosor, lyfter upp balklänningen. Fumliga tonårsfingrar pillar upp i Henne, rotar och petar vårdslöst omkring. Han luktar snus och stönar. Slafsar med en sträv tunga över Hennes mun och hals. Hon känner inte så mycket, en tyngd över sig och ett dunkande mot bäckenet. Det tar nog en minut eller kanske två så är det klart. Inte skönt, inte romantiskt, inte bra på något sätt egentligen men nu har Hon i vilket fall gjort det.
Sitter följande morgon på ungdomsmottagningen med rodnade kinder, bakfull och det sista av Maxs, Peters eller möjligtvis Jensas tonårssperma sipprande ut mellan blygdläpparna, rinner sedan vidare ned i stjärten. Det kliar. Akut p-piller, långt ifrån det sista under den turbulenta sommar som skall följa.
-----
Min fantasi skenar vidare i överljudshastighet. Känner mig nu övertygad om att hon kan förnimma mina tankar, över de okända delar av vårt avlånga land som skiljer oss åt. Ja, hon vet ju förstås att jag bor i huvudstaden det står ju i profilpresentationen. Är fullt övertygad om att Hon inte kan hålla mig borta från sina tankar heller, ens när Hon blir påsatt av pojkvännens bästa kompis i hans nya Corvette. Att Hon då föreställer sig att det istället är mitt tjocka ollon som bultar där långt upp i Hennes buk.
Men det är svårt att ignorera faktum; Hon skriver inte något tillbaka. Att skicka tre PM i följd utan att få något svar är pinsamt, att skicka fem är över gränsen. Själv är jag nu uppe i åtta. Tokigt skämmigt!
Från klar himmel, precis när jag nästan somnat en kväll, kommer så en idé. En alldeles lysande och genialisk idé. Egentligen alldeles för briljant för att bära min enfaldiga signatur. Jag skriver helt enkelt en novell om oss två och vår etablerade kontakt, lägger sedan upp den på forumet med en högtidlig dedikation. Hon kommer säkerligen att läsa texten förr eller senare och då kommer intresset att väckas på nytt, garanterat!
Trots att jag för någon timme sedan knappt kunnat hålla ögonen öppna så studsar jag nu upp, med pennan i högsta hugg. Jag sitter och plitar noggrant med en obeveklig erektion till kl.8:30 på morgonen då jag plötsligt inser att jag måste sjukanmäla mig för att undkomma jobbet. Denna text måste bli klar, kosta vad det kosta vill. Detta är texten som ska skapa förening. Den måste bli läsvärd.
Först vid kl.13:30 är novellen klar för uppladdning och jag kan med ett par mjuka drag äntligen låta den hejdlösa utlösningen vräka ut över hela mig och sängen. Somnar ögonblickligen och drömmer ingående om Hennes spänstiga, svullna och våtslemmiga fitta.
Veckor passerar efter publiceringen. Kompakt tystnad. Jag försöker förtränga verkligheten så långt det är möjligt. Jobbar i snitt 12 timmar per dag, även på helgerna. Jag är ett regelrätt vrak, en spillra av den man jag tidigare trott mig vara. Min chef är stormförtjust till en början men uttrycker snart en viss oro. "Det kan inte fortsätta så här. Du måste ta ledigt nu." Jag spjärnar förgäves emot och inser att andra förträngningsmekanismer måste till.
Alkohol blir andra utvägen, men den ger redan efter första helgen upphov till en sådan våldsam ångest att jag svär en nykterhetsed, vilken faktiskt ska visa sig hålla i flera år framöver.
Jag tänker att ett IRL-knull vore ett smart drag. Även om Hon är den enda jag kan förmå att tänka på så kunde en verklig kvinnokropp åtminstone erbjuda ett konkret utlopp för stunden. Har faktiskt inte knullat på nästan ett år och har egentligen inte saknat det så mycket heller.
Går ner till Big Ben vid Folkungagatan som ligger nära bostaden och är känt för att ge god utdelning, bara man inte är för kräsmagad. Ett halvkasst coverband spelar gubbrockslåtar utan engagemang. Det finns ett par kvinnor i lokalen, 6-poängare på sin höjd, men jag är tydligen helt osynlig för dem. Försöker snacka lite i baren, försöker dansa lite, men det är svårt utan den trygga alkoholen i kroppen.
02:40, va fan. Nu är det snart kört. Hittar vid trappan till undervåningen en kvinna i 50-årsåldern jag inte sett tidigare. Måste ha kommit nyss. Blonderat hår med viss utväxt och zebramönstrad kavaj. Axelvaddar. 80-talet lever uppenbarligen på Big Ben. Stupfull. Ställer mig bredvid och lägger en hand på hennes arm. "Jävla karlar, ska döda 'rom allihop!" vrålar kvinnan. Mascaran har runnit och en vidare sluddrig utsago gör klart att hennes "snubbe" igår dumpat henne för en yngre och snyggare förmåga.
Vi hamnar hemma hos mig efter stängning. Försöker desperat värja mig från hennes klängiga kyssattacker, andedräkten är tät. Innan jag vet ordet av står hon i full prakt utan en tråd på kroppen. Magen och brösten är svårt påverkade av tyngdlagen och bristningar är det gott om.
Har trots detta inte svårt att bli styv, det sitter numera i som en naturlig del av vardagen. Trär varsamt på en kondom, men så fort jag testar ett par runkande tag så spricker den med ett "pop". Nästa går samma öde till mötes. Min kondompark är uråldrig och jag ger upp alla skyddsåtgärder, fatalisten i mig håller sin fana högt.
"Du kanske vill byta ingång", mumlar kvinnan när jag till slut letat mig upp i hennes slappa hål. "Du är nummer tre ikväll". Säga vad man vill, men mänskan är i vilket fall ärlig. Blir i nästa ögonblick varse den uppluckrade säden från två andra okända gentlemän skölja över mitt stackars ollon och rinnande ned för mitt hårda skaft. Ryser till av det massiva äckel som okontrollerat väller upp i svalget.
Någon sekund senare gör mina manliga simmare trots detta de andra sällskap därinne, som i en igenslammad simbassäng. Gravitationen i samverkan med den totala avsaknaden av motstånd inuti henne gör att jag med ett sörplande ljud glider ur. Efter följer en rännil av vitgrå blandade spermarester som sölar ned min vardagsrumsparkett.
Undrens tid är dock inte ännu förbi verkar det. Precis som hoppet slutgiltigt skulle överge mig så kommer ett meddelande. Meddelandet bär den älskvärda signaturen, fjorton små bokstäver i en magisk ordningsföljd.
"Jag har läst din senaste text. Och så läste jag om den, flera gånger. Fascinerande och bitvis ganska äckligt. Vad är du för en typ egentligen? Jag kommer till Stockholm nästa vecka och stannar en dag. Detta blir säkert något jag får ångra, men kom till spottkoppen kl.16, onsdag. Jag har en vit jacka och röd halsduk."
Pulsen löpte amok i bröstet. Tankarna snurrade, jag var tvungen att sitta ned i en hel timme för att hitta tillbaka till en regelbunden andning. Onsdag; hade aldrig tidigare reflekterat över hur vackert namn detta är på en veckodag.
Klädsel: Kavaj, fast inte strikt. En vinröd tunn ulltröja under. Mina bästa jeans och sneakers. Lite vuxet, lite casual, lite ... ja, cool. Väl? Självförtroende tänkte jag. Vad gör vi? En fika på centralen ligger närmast till hands, men det är torftigt. Vinbar -lite cheezy. Restaurang är för uppsträckt.
Fan! Fan! Panik. Tänk nu. En promenad kan funka. Sedan ger det sig nog, bara vädret håller.
Vankar nervöst av och an i den kaklade korridoren mellan tunnelbanan och tågstationen, en väktare iakttar mig noggrant med skeptisk blick, redo att omgående gripa in. Spottkoppen förresten, sa vi där uppe?! Börjar desperat söka på webben om spottkoppen, är det standard att ses uppe eller nere? Uppe vet jag ju, jag har bott i denna stad hela mitt liv. Just denna onsdag fungerar dock inte tankeverksamheten riktigt som det ska.
Hamnar till slut på övervåningen och står med en italiensk mandelskorpa i handen, egentligen tänkt att ätas, men jag smular istället successivt sönder den med tumnageln. Klockan passerar 16. 16:12. 16:27... Flera tåg är försenade denna eftermiddag men jag vet ju inte vilket Hon skulle komma med.
I ultrarapid dyker så något klarvitt upp i ögonvrån, där nere. En ljusröd sidenscarf. Ett varmt brunt lockigt hår, fantastiska gyllenbruna ögon, ett gudalikt ansikte. Alla samlade fantasier om denna sagolika varelse skymtar förbi i mitt arma huvud.
Hon
Min lem reser sig, det känns som om den ska gå av på mitten av det inre trycket. Jag griper tag om det utsmyckade metallräcket och tar i så att knogarna vitnar, kroppen håller på att få ett överslag. Så fryser plötsligt Hennes bedårande blick, kroppen hejdar sig. Våra ögon ser för första gången varandra i verkligheten. Innan jag vet ordet av har Hon vänt sig om och sprungit ur synhåll. Det sista som fastnar på näthinnan är ett ansiktsuttryck fyllt av avsky och djupaste förakt.
Bara tio minuter efter katastrofen så ser jag att Hon loggat in, som om inget hänt. Kontakten är definitivt bruten. Hon fortsätter sedan att logga in i princip varje dag, men jag finns inte och syns inte. En värdelös digital skugga på detta webbforums baksida.
En gång till får jag se Henne, av en ren slump. På ett stort och karaktärslöst café vid Stureplan nästföljande sommar. Hon sitter långt in i lokalen och ser mig inte, jag har lyckosamt hamnat i motljus framför ett panoramafönster. Hon sitter i sällskap en ung man med rågblont hår, alldagligt utseende men sportig och rätt snygg. Ungefär som jag föreställt mig honom under mina stunder av svartsjuk självbefläckelse. Hon rufsar lekfullt i hans hår med handen och ger honom en kort men intensiv kyss. Iakttar dem lystet så länge jag bara vågar och står ut.
Jag rusar sedan in på toaletten och försöker strukturera tankar och känslor. Vilka alternativ har jag? Sliter instinktivt fram mitt bultande stånd för att som första åtgärd hantera den distraherande lustan. Rycker med vild frenesi i erektionen, men ingenting händer. Får ingen respons från njutningscentrat, sädesgångarna ekar tomt. Det är som om hela systemet gått i baklås. Tårar bryter fram istället för en förlösande utlösning.
Från denna utsiktslösa punkt börjar förfallet - en långsam och obönhörlig nedbrytningsprocess. Förloppet bevittnas med fasa av familj, vänner och kollegor. Själv omsluts jag mer och mer av en mörk dimma, lidandet för stort för att egentligen kunna ta till sig.
En ständigt bleknande, men aldrig upphörande förnimmelse av Hennes bild vid tankehorisonten utgör den enda och sista drivkraften.
//Melancholius
Fler noveller av samma författare
Snyggt språkbruk. Djupet, känslan, orden.. allt så rätt så ...intellektuellt. En man med begåvning, helt klart. Speciell, intelligent, påläst, bildad. Även om storyn inte riktigt tände min kropp så tände den min hjärna. Och så är hälften vunnit. 😉