Från soldat till erövrare, del 15: Ombytta roller
Från soldat till erövrare
Del 15
"Ombytta roller"
eller
"Via dolorosa"
(Not: denna del är rätt våldsam, i viss mån. Är du känslig, är du härmed varnad. Läs övriga delar om du inte gjort det)
En dov smäll. En tryckvåg. Plötslig tystnad när trumhinnorna spräcktes. Tjutet i öronen som trängde igenom tystnaden. Hettan som kom så snabbt! För snabbt! Lågor. Avlägset skrik. Skrik av smärta. Skrik av skräck. Mer hetta. Martin vände sig till höger, där Kristoffer suttit. Resterna av det som än gång varit hans vän sa allt. Doften av bränt kött ryckte honom mot verkligheten. Skärpte honom. Skriken tilltog. Hettan likaså. Satt han fast? Nej! Vände sig om. Såg skräcken i soldaternas ögon. De som var vid medvetande. Slängde sig ur.
Detta var orsaken till att han var där han var, gjorde det han gjorde. Andra skulle sprungit. Blivit katakoniska. Fått panik. Martins hela väsen skärptes. Fokuserade på uppgiften. Varje del av kroppen spändes. Agerade. Snabbt. Effektivt. Metodiskt. Snabb bedömning av honom själv. Inget brutet. Full rörlighet. Svettig och kladdig. Okej. Bilen? Snart övertänd. Fort! Upp med lastdörrarna. Ut med soldaterna! En. Två. Tre. Fyr... en fast! Ordentligt fast. Tänk! Fort! Ett sparat liv, mot ett förlorat ben. Enkelt val. Intensiv hetta. Högre skrik. Dödsångest. Fokus nu, tempo! Kniven fram. Förvånansvärt få drag med den vassa kniven. Hårt, bestämt och precist. Loss! Ut! Bort! Stoppa blödningen från det stympade benet. Var de i skydd? Ja. Ingen beskjutning. En mina, konstaterade han. Varför så kladdig i ansiktet? Martin kände efter och konstaterade att hans ansikte var helt trasigt. Han svimmade, det sista han såg var den övertända bilen och silhuetten av sin forna kamrat i eldhavet.
Han vaknade och kände fortfarande paniken bulta i bröstet. Brandlukten riktigt kändes i näsan, trots alla år det gått. Doften av bränt kött. Skriken. Han suckade tungt och satte sig på sängkanten. Drog längs ärret han fått den natten. Ärret såg skrämmande ut och vittnade om våld och smärta. Han visste dock att ärren han bar inom sig var långt mycket värre att stå ut med, tog längre tid att läka. Trots det syntes de inte. Varken utåt sett eller när han såg sig själv i spegeln. Han hade fått plikta med blod. Kristoffer med sitt liv.
Det var kanske inte så farligt trots allt. Vad kunde en ilsken tonåring egentligen ställa till med? Samtidigt, det fanns en anledning till att han känt så stor oro de senaste dagarna. De ilskna orden som avslutade en absurd men underbar trekant ekade fortfarande i hans huvud. "Jag skall fan sänka dig!". Han hade lekt med elden och kommit för nära. Han svor åt att han tänkt med kuken. Det var nämligen precis vad han gjort. Han visste inte vad hon tänkte ställa till med, hoppades att det var ett tomt hot. Hans magkänsla sa något annat. Hans magkänsla brukade ha rätt.
Hans magkänsla hade rätt. Den morgonen blev han kallad till rektorns kontor. Sedan rektor Maria Ståhl hade åkt på tjänstresa satt hennes dotter Ellie vid skrivbordet även om de officiellt delade på ansvaret i Marias frånvaro. Av någon anledning utgjorde Ellie en mycket mer obehaglig syn där hon satt bakom det massiva bordet, än vad Maria någonsin gjort. Detta trots pondusen Maria hade. Det var något med den belåtenhet som Ellie utstrålade av att ha övertaget mot Martin - han kunde inte tolka det annorlunda. Inget uttalat, bara små rörelser, miner, ord. Hans tidigare hänförelse av hennes skönhet och sexuella utstrålning hade nu fått en motvikt i form av olust. Han slets mellan känslan av att återigen vilja ta henne hårt, ovarsamt och helt på sina villkor och att bara be henne dra åt helvete. När han kom in i rummet kände han direkt att något inte var rätt. Ellie såg på honom och han skymtade en ny variation av hennes min när hon studerade hur han närmade sig och stannade framför skrivbordet. Ansiktet, som var så galet välskulpterat. Hennes blick var intensiv och skar in i Martin som en vass kniv skär kött. Han stannade upp framför henne och mönstrade henne. Visade inte med en minsta rynka i ansiktet vad han kände.
"Sitt!"
Rösten var oroveckande lugn och bestämd. Hon brukade inte kommendera honom att sitta och van vid maktspel kände han igen ordern. Ner med dig. Du är och skall vara i underläge. Han valde att lyda. Han ville inte göra avsteg från Spelet innan han visste vad det hela gällde. Däremot sa han inget. Hon fick föra talan. Hon gick rakt på sak.
"Du har blivit anmäld för sexuellt övergrepp."
Hon sa inget mer. Såg på honom. Inväntade hans reaktion. Han lät henne bli besviken. Det fanns inte en tillstymmelse till reaktion i hans ansikte och han noterade belåtet hur svårt hon hade att dölja sin besvikelse. Hon fortsatte:
"Flickans föräldrar ville polisanmäla dig men jag övertalade dem att låta bli."
En kort paus. Fortfarande ingen reaktion från Martin.
"Till ett pris. De vill möta dig personligen. Vi har alternativa sätt att bestraffa övertramp. Det gäller BÅDE elever och personal."
Tonen var inte hotfull, men givet vad det betydde var det inget annat än ett hot. Det var inget tal om huruvida han var skyldig eller inte. Det framgick tydligt av Ellies sätt att lägga fram saken. Här handlade det enbart form och omfattning hans bestraffning. Han rös, men visade det inte. Nu kunde det första tydliga spåret av Ellies frustration synas. Hon krävde en reaktion.
"Nå. Vad har du att säga?"
Hon kunde inte dölja otåligheten i rösten. Frustrationen. Martin gav henne inte mycket att gå på.
"När och var?" löd hans korta svar.
"Här. I morgon klockan 13.00. Klä dig propert."
Nu hade Martin svårt att dölja sin reaktion. Hur visste hon? Hur... vad... skulle egentligen ske? Givet hur eleverna bestraffades hade han en föraning. Frågan var egentligen bara vad de hade för bevis. Tanken på filmen från klassrummet malde. Inte kunde den ha hamnat på villovägar? Till Ellie sa han kort:
"Det är uppfattat."
Nu var Ellie uppenbart irriterad. Hon ställde sig hastigt upp och slog händerna i skrivbordet och lutade sig fram, väste:
"Jag tror du behöver öva inför i morgon. Klä av dig."
"Efter dig" svarade Martin snabbt.
Det fanns en stor skillnad i hans relation till Ellie, jämfört med hans till hennes mor. Ellie verkade glömt det, eller så struntade hon i det. De var jämnställda. De var båda underordnade Maria. Deras första möte må ha varit på Ellies villkor, men i övrigt var de jämnställda. Det tänkte Martin inte göra avkall på, trots att hon nu stod på Marias sida om skrivbordet.
Utan minsta tvekan knäppte Ellie upp blusen, snabbt och flinkt. Lät den falla och häktade av spets-BH'n. Hon drog ned kedjan bak på kjolen och lät den falla. Hon var naken under. Satan vad hon var vacker! Sexig. Det fanns inget motstycke erkände han mycket motvilligt. Hon var skapt för sex. Martin handlade lika fort han. Han hade overallen på sig och lät den snabbt falla. Han var lika naken han under. Han stod som en grekisk staty, muskulös, stilla. Såg på henne. Inväntade hennes nästa drag. Hon gick runt skrivbordet, fortfarande med sina lackstövlar på sig. Ljudet när klackarna mötte det hårda golvet där skrivbordsmattan inte täckte, fick Martin att rysa. Föga anade han vad han hade för effekt på kvinnan som nu stod bakom honom. Hon såg mycket liten ut bredvid hans massiva gestalt. Hon gick runt honom, mönstrade honom som han vore en slav på slavmarknad. Drog pekfingernageln längs hans fasta skinkor så att det blev en röd strimma. Han rörde sig inte. Följde henne bara med blicken när hon dök upp i hans synfält. Hon lutade sig fram mot hans öra. Istället för att säga något bet hon honom. Hårt. Han höll inne ett stön av smärta. När hon lutade sig tillbaka kände han hur det rann blod längs örsnibben ned längs hans hals. Ellie gick mot Skåpet och öppnade det. I ögonvrån såg han hennes kurviga kropp bakifrån. Iklädd lackstövlarna, ståendes framför ett skåp fyllt med tortyrredskap för sängkammarändamål - var synen den sexigaste Martin skådat. Han rös ofrivilligt till när han såg hennes val av redskap. Hon gick hårt ut, konstaterade han. Första gången han sett innehållet i skåpet hade han varit helt obevandrad i hur de olika prylarna kändes och användes. Nu visste han mer. Den kunskapen fick honom att bygga upp försvaret mot den kommande smärtan, mentalt. Ellie gjorde ytterligare ett varv runt honom, nu med redskapet hon valt i handen. När hon befann sig bakom honom talade hon igen.
"Du kan lita på att jag kommer vara den som inte slår hårdast. Se det här som uppvärmning. Kom ihåg det. Böj dig mot skrivbordet."
Det fanns egentligen ingen som helst orsak att lyda henne konstaterade Martin. Likväl gjorde han det. Förväntansfullt, till hans stora förvåning. När första slaget kom försvann all förväntan. Smärtan tog honom tillbaka till Kriget direkt. Detta var inte sex på något vis. Det var ren, förädlad smärta. Martin lyckades till sin stora irritation undslippa ett frustande ljud innan han stålsatte sig för kommande slag. Ellie missförstod det och tog det för ett stön av lust. Hennes nästa slag visade Martin att hon inte tagit i för fullt. Att det fanns mer styrka att tillgå. Nu var Martin dock förberedd och kunde använda sin mångåriga träning mot smärta och lidande fullt ut. Han gav henne noll och intet i respons. Det enda som hördes var slagen och Ellies tilltagande andhämtning som kom av att hon tog allt vad hon hade när hon slog. Den enda organiserade tanke Martin lyckades frammana i det hav av smärta han befann sig i, var att hon valde bara ena skinkan när hon slog. När slagen tystnade hördes ett snabbt flämtande bakom. Martin reste sig och vände på huvudet. Inte kroppen, han lät ryggen vara mot henne. Hon skulle se sitt verk. Såg på henne. Hon var svettig. Rödflammig av ansträngningen. Hennes bröstvårtor stod ut, hårda och uppnosiga.
"Har du kul?" löd Martins korta fråga.
Hon svarade inte. Såg på honom. Blicken han fick gjorde honom knäsvag och... kåt. Trots smärtan. Hennes blick var Elden. Den brann. Lust? Ondska? Svårt att avgöra. Han vände sig sakta om. Konstaterade att hela hon hade ett skimmer av svett om sig. Hennes bröst höjdes och sänktes med andningen. Hennes sköte var öppet, svullet. Det syntes lång väg hur kåt hon var. Martin log inombords och synen fick honom att glömma sin egen smärta.
"Din tur" sa han kort.
Till sin förvåning lydde hon honom direkt. La verktyget i hans hand. Ställde sig med händerna mot skrivbordet och särade på benen. Putade med rumpan och riktade huvud och blick framåt. För en kort sekund var Martin rådvill. Vägde verktyget han hade i handen. La den andra mot hennes nakna skinka. Så mjuk och len hon var! Följde med blicken de vackra linjerna. Skåran som delade sig välvilligt, beredd på det den var ämnad att göra. Doften av lust slog emot honom. Han drog in den. Lät lungorna fyllas av den. Lät doften fylla hans kropp och sinne. Sedan slog han. Väl medveten om sin styrka höll han igen. Fascinerades av verktygets oerhörda förmåga att orsaka skada. Ellie stönade till, han kunde dock inte utröna om det var lust eller smärta han hörde. Kanske både och? Han stannade upp och studerade sitt verk. Det var rött men hade inte gått igenom. Tydligen väntade han för länge för Ellies röst var nu otålig:
"Törs du inte slå en kvinna?"
Svaret kom med nästa slag. Denna gång hårdare och Martin kunde konstatera att den lena, mjuka huden gick sönder som vilken hud som helst. Han fascinerades av det han såg men mest av Ellies förmåga att tåla smärtan. Han visste mycket väl hur ont det gjorde. Framför sig hade han en person som kunde matcha honom i att uthärda smärta. Kanske till och med överträffa. Han kopplade bort personen framför sig. Han steg in i rollen som soldaten. Krigaren. När han kort därpå steg ur rollen blev han nästan rädd när han såg sitt verke. Han hade förvandlat skönhet till lidande. Trots att han hållit igen var spåren av hans framfart skrämmande. Därför förvånade hennes ord honom när de kom.
"Knulla mig hårt nu."
Han lydde henne omedelbart. Utan minsta tvekan och med stor kraft tog han tag i hennes höfter och trängde in i en enda våldsam stöt. Hon var våt och tog emot honom helt. Hon knep om honom när han nådde botten på henne. Stönade högt. Han stannade kvar där. Såg ned. Hur hennes blygdläppar slöt sig om honom. De sargade skinkorna. Den smala midjan. Konturerna av brösten som trycktes mot skrivbordet. Lät greppet om hennes höft hårdna och drog sig ur nästan hela vägen. Ny hård stöt hela vägen in. Det massiva skrivbordet protesterade ljudligt av kraften i stöten. Nytt stön. Han upprepade proceduren i att lugnt, taktfast tempo. Såg hur hans ådriga, hårda kuk glänste av hennes safter. Insåg att han behövde få henne ur balans. Någon centimeter ovanför öppningen där hans kuk plöjde in och ut fanns lösningen. Han log. Lät kuken åka ur helt. Drog den längs skåran några gånger. Stannade vid rosetten. Tryckte prövande. Hennes ord fick honom nästan ur fattning när han la an tryck mot hennes andra hål.
"Är du bög eller?"
Det hände inte ofta, men nu log han. Hon hade humor. Det måste han erkänna. Han fortsatte trycka på och såg fascinerat hur ollonet sakta tänjde ut hålet. Nu lät Ellie betydligt mer stressad än hon gjort någonsin tidigare.
"Dit in kommer du INTE."
Martin tryckte lite till men stannade upp när ollonet försvunnit in helt. Stod still. Kände det hårda greppet om sin kuk. Återanvände hennes ord.
"Se det som uppvärmning!"
Med de orden drog han sig ur och hörde hur hon suckade till. Av lättnad? Besvikelse? Utan vidare fundering gick han loss på hennes savade sköte med en frenesi av sällan skådad rang. Han slutade först när hon skrek ut sin orgasm. Då var de båda genomblöta av svett. Själv var han inte i närheten av att komma men det brydde han sig inte det minsta om. Han drog sig ur och drog på sig overallen och skorna utan att säga ett ljud. Såg sig inte om när han lämnade henne, liggandes lealös över skrivbordet. Innan dörren gick igen efter honom hörde han hennes röst. Lika bestämd som alltid:
"13.00. Var. Inte. Sen."
"Jag är aldrig sen" svarade han kort och lät dörren gå igen helt.
Av någon konstig anledning var han oerhört lugn och tillfreds resten av den dagen. Efter att ha sett om sina sår så gott han kunde och tagit smärtstillande (det var inte ofta han gjorde det, men ibland så) var han riktigt belåten. Som urladdning betraktat hade knullet tidigare på dagen varit ultimat. Han sov drömfritt om än lite lättstört då han inte kunde sova på rygg. När han vaknade var han öm, men det var oron inför vad som skulle komma som fick honom att må lite dåligt. Inte inför kommande smärta, om det nu skulle bli av. Inför det okända. Mötet som sådant. Det bekymrade honom. Han höll sig på kontoret under förmiddagen. Med viss oro hörde han en bil anlända genom sitt öppna fönster som vätte mot innergården. Klockan var halv ett. Hindrade en impuls att kika ut. Klädde om. Såg sig i spegeln. Lät inte en enda detalj vara fel, in till minsta hårstrå. I precis lagom tid för att hinna gick han upp. Sträckte på sig där han stod framför den stängda dörren. Såg på klockan och när sekundvisaren slog ett knackade han på med en hård och bestämd rörelse. Det var dags. För vad visste han inte, bara att han ville få det överstökat.
"Kom in!"
Vad han väntat sig var det inte det han såg när han klev in. Vid sidan, strax bakom den stora kontorsstolen där Ellie satt, stod tre stolar. Vem som satt i mitten behövde Martin inte fundera över mycket. Han hade haft sin kuk djupt i henne några gånger och njutit av det som ingen annan. Hennes ilskna ord ekade tyst i hans huvud. "Jag ska fan sänka dig!" Flankerad av sina föräldrar, antog han. Anta behövde han inte göra. Alva var en kopia av sin mor. Modern hade dock något högdraget över sig som Alva saknade helt. Kanske var den propra klädseln, den lite för stora bysten som putade under eller de hårt markerade botoxläpparna som gjorde det. Det riktigt lyste bortskämd överklasskärring om henne och Martin hatade henne direkt. Henne och allt hon stod för. Hennes nedlåtande blick gjorde det lätt. Hunden i hennes knä, en äcklig liten Chihuahua, gjorde bilden komplett. Fadern var inte mycket att hurra för heller konstaterade Martin. Fet, mustasch, grått hår och en pondus som endast kommer med mycket pengar och makt. Han utstrålade självsäkerhet som går att köpa. Inte den självsäkerhet Martin själv värdesatte, som kom genom total kontroll av kropp, själ och omgivning. Detta var självsäkerheten som fick varje cell i hans kropp att protestera vilt. Han tyckte plötsligt mycket synd om Alva. Alva i sin tur, satt och flinade. Faktum var att hon såg oförskämt belåten ut och var definitivt den enda i rummet som uppvisade någon som helst entusiasm och glädje. I övrigt var rummet fyllt med ångest, aggression och ett bedrägligt lugn. Martin riktigt kände det. En sak var säker, han skulle inte ge dem en millimeter mer än nödvändigt av sig själv. Inte en min, inte ett ljud. Om det så kostade honom arbete, anseende eller hälsan. Minnesbilder från hans första möte med rektor Maria Ståhl fick honom att längta tillbaka. Det hade trots allt varit en lek, med höga insatser förvisso, men väl en lek. Det kände han. Nu? Allvar. Blodigt allvar. För alla utom Alva tycktes det. Den bortskämda snorungen! Som han ångrade att han drivit in kuken i det lilla stycket!
"Sitt!" löd Ellies korta uppmaning.
Stolen han vanligtvis satt i när han var här lös tom. På andra sidan om Ellie, där trion inte satt stod en kamera på stativ. Martin noterade att inspelningslampan lös. Han skulle visst bli filmstjärna mot sin vilja. Igen. Med bestämda, stolta steg klev han in och satte sig. Sa inget. Nickade kort åt trion. Alvas belåtenhet fick det att vända sig i magen på honom. Föräldrarnas miner var kontrastfyllda noterade Martin kort. Faderns ansikte var sammanbitet. Blicken uttryckte avsky. Modern däremot, såg oroveckande intresserad ut. Hon mönstrade honom ordentligt, det såg han. Han kände igen den blicken och kände sig som en billig köttbit. När Ellie gett honom den blicken dagen innan hade det varit upphetsande. Nu var det äcklande. Han vände blicken mot Ellie. Inväntade henne. Påminde sig om att han inte för så länge sen knullat henne nästan sanslös. Det lättade hans sinne lite.
"Du har antastat och ofredat Alva. Det är ett brott mot lagen, men framför allt är det brott mot skolans regler och det anställningsavtal du skrivit under."
Rösten innehöll en kyla som Martin motvilligt imponerades av. Det som slog honom var dock att Ellie i en mening förklarat att de ansåg att skolans regler stod över lagen. Det var å i andra sidan ingen överraskning, med tanke på vad han själv förväntades utföra i tjänsten. Det andra som slog honom var att det inte var något tal om huruvida han var skyldig eller inte. Det störde honom, han tröstade sig dock med att han faktiskt satt på Alva efter konstens alla regler. Det var en klen tröst, det var hon som varit pådrivande påminde han sig själv om.
"Vi har med det som orsak undersökt dina förehavanden. För att påminna dig om allvaret i situationen vill jag att du tittar på ett par foton."
Ellie sköt över ett stort kuvert som låg på skrivbordet. Martin plockade upp det, drog ur översta bilden en bit och konstaterade att bilden var mycket detaljerad. Han fick god användning av sin förmåga att inte röja sina känslor. Hur bilden kunnat tas förstod han inte, men vad den visade lämnade inga tvivel. Han var så rökt, konstaterade han. Han sköt tillbaka bilden i kuvertet och la ned det på skrivbordet. Såg på Ellie. Försökte bedöma vad hon kände och tyckte men fann inga svar i hennes ansikte.
"Familjen Gunnarsson har valt att inte polisanmäla, mot att du tar emot skolans egen reprimand. Förutom det blir det tre månaders löneavdrag."
Tre månader? Det sved, det gjorde det. En polisanmälan skulle dock vara betydligt mer komprometterande. Vad som sen följde var inget annat än ren förnedring. För första gången skulle han få en glimt av hur eleverna måste känna sig när de blev bestraffade. Insikten fick honom att må illa. Ellie fortsatte:
"Klä av dig naken."
Martin lydde långsamt. Han försökte dra ut på tiden lite för att sortera sina tankar. Dock lät han inte avklädningen ge sken av osäkerhet. Han såg bara till att det tog lite tid. Vek kläderna i takt med att plaggen åkte av. Känslan att stå naken framför en hel familj var ytterst märklig. Vad som äcklade honom mer än känslan av förnedring var moderns lystna blickar. Hon försökte inte ens dölja det, den satkärringen! Mest av allt äcklades han åt hunden, som satt med sina utstående ögon och hängande tunga och flämtade. Strippa för en jävla hund?! När han blinkade såg han för sitt inre hur han ströp hunden så hårt att han hörde dess ynkliga lilla nacke knäckas. Det fick honom lite bättre till mods.
"Böjd dig över skrivbordet."
Martin lydde. En glimt i Ellies ögon var det första tecknet han såg på att hon tyckte om situationen. Det förvånade honom inte. Han hade slutat att underskatta hennes sadistiska sida. Vad som förvånade honom var att han gillade det. I vanliga fall. Detta var allt annat än vanligt. Hundens andhämtning och fula uppsyn var det han såg där han stod med händerna mot skrivbordet. Han bevärdigade inte familjen med en blick.
"Vem vill välja verktyg?" undrade Ellie, med illa dold belåtenhet.
Lite för snabbt harklade sig modern. Martin såg hur fadern ryckte till.
"Ta något som gör stor skada!" sa han med mörk röst utan att lämna Martin med blicken. Det var det första fadern sa.
Frun reste sig och trippade runt skrivbordet, med hund och handväska i högsta hugg. Hon valde omsorgsfullt och länge. Martin hoppades att hon inte var bevandrad i smärtans konst på samma sätt som Ellie. Hans mod sjönk när Ellie tog till orda med en på tok för hjälpsam röst.
"Om Ni vill kan jag komma med rekommendationer?"
"Tack gärna. Mycket skada, som min man sa."
"Då får jag nog rekommendera denna."
"Den blir bra."
"Vill ni utföra straffet själv?" undrade Ellie.
Martin bad en stilla bön att kärringen skulle tacka ja. Då hade det åtminstone varit lite stake i henne, och hon kunde omöjligen slå lika hårt som Ellie.
"Nej tack" hörde han fruns röst bakom sig.
"Herrn?" fortsatte Ellie.
Martin svalde. En man har mer muskelstyrka, frågan var om han var man nog att ta i. Ellie kunde ta i, det visste han. Med illa dold vämjelse i rösten svarade Alvas far.
"För i helvete, aldrig i livet! Jag vill inte se krypet från det hållet! Det är vidrigt så det räcker från det här hållet."
Martin såg på honom. Mötte hans blick som inte vek undan. Han menade vad han sa. Glöden i Martins inre pulserade. Kontrollerat. Avvaktande. Då blev det Ellie igen då, tänkte han. Det positiva med det var att han då visste vad som väntade. Det var med svårdold förvåning han hörde Alva ta till orda.
"Jag kan göra det!"
Alla vände sig mot henne förvånat. Hon fortsatte snabbt:
"Jag menar... det är ju ändå jag som är... offret här!" förtydligande hon nervöst men hade en oroveckande beslutsamhet i ansiktet.
"Är det verkligen lämpligt?" brummade fadern.
"Bara med er tillåtelse" svarade Ellie.
Martin kunde tydligt urskilja besvikelse i rösten. Han log inombords. Såg hur blickar utbyttes.
"Kör till. Kom ihåg gumman, ta nu i ordentligt! Allt vad du har. Tänk på allt han gjort!"
Faderns uppmaning fick Martins inre glöd att pulsera lite till. Samtidigt var han tvungen att motvilligt erkänna att han imponerades av Alvas mod och styrka. Det var stake i henne, helt klart. Han log inombords åt sitt ordval. På något vis skulle det kännas lättare att ta Alvas falska anklagelser när hon själv stod och utdelade straffet. Dessutom var det väl inte mer än rätt i det stora hela. Det skulle bli problem med auktoriteten, men den hade han kastat i soporna i samma sekund han låtit sin kuk sjunka in i hennes sköte. Det var en märklig situation på så många vis. Han befann sig i den på grund av en lögn, samtidigt hade han gjort oändligt mycket mer än vad anklagelserna påstod. Han kunde inte riktigt bestämma sig för vad han faktiskt tyckte. Det som fick honom att slutligen anse att situationen var förnedrande och obehaglig var närvaron och uppsynen av de båda föräldrarna. Deras förakt. Deras... allt. I övrigt var han förvånansvärt tillfreds med situationen. Obehagligt tillfreds. Alvas flin gick inte att ta miste på när hon reste sig och tog emot redskapet Ellie rekommenderat och nu räckte över skrivbordet.
Samtidigt kände Martin hur en sval hand greppade hans pung. Klämde lite på den, innan handen fortsatte och klämde lite på hans kuk. Det gick fort och kort därpå hörde han klackarna från Alvas mors skor när hon gick tillbaka till sin plats. Hon gav honom en oanständig blick. Riktigt konsumerade honom. Det fick honom att rysa och obehaget tilltog. Föraktet var ömsesidigt nu. Martin såg henne stint i ögonen, fick henne att sluta le med sin intensiva blick. Hon skruvade på sig. Klappade hunden lite för intensivt. Hon var nervös nu. Bra. Satkärring! Hunden kunde han inte stirra ut, men det var värt ett försök tänkte han. Mer än så tänkte han inte, för Alva var tydligen ivrig att börja. Hon hade fått en nick från Ellie, men det hade Martin inte sett så klart. Det var mer av förvåning än smärta som Martin ofrivilligt stönade till när slaget föll. Han förbannade sig själv och stålsatte sig att inte ge dom mer än så.
"Se så vännen", sa Ellie moderligt, "ta nu i ordentligt. Det skall vara en bestraffning, inte en belöning. Hellre för hårt än för löst!"
Tack för den, tänkte Martin. Han kände sig ändå ganska trygg. Hur hårt kunde en tonåring egentligen slå? Väldigt hårt, skulle det visa sig. Vad Martin inte visste var att redskapet i fråga var designat för att åsamka stor smärta även om den som höll i det inte var stark. Det var inget verktyg som fanns att köpa i sexshopar, eller någon annan affär heller för den delen. Hade han fått chansen att studera det närmre hade han kunnat placera det i de mörkare delarna av de krigshärdar han varit i. Att ett sådant verktyg skulle finnas i ett skåp på en flickskola fanns inte ens i hans sinnesvärld. När andra slaget föll, fick han tänka om. Smärtan var intensiv men hanterbar. Nätt och jämnt.
"Ta andra sidan" sufflerade Ellie.
Tack för den igen, tänkte Martin, nu mer irriterat. Alva hade slagit på hans hela skinka. Ellie ville att hon slog på hans redan sargade sida. Hon var väl för rar, Ellie. Alva lydde och nu började det bli otrevligt på riktigt. Slagen föll taktfast och Martin fick anstränga sig. Han stirrade på hundjäveln, vars tunga hängde som en äcklig liten slips där den satt och blev klappad. Det enda som hördes var Alvas andhämtning, hon fick sig ett ordentligt träningspass. Stannade upp och hämtade andan.
"Vill du ha avlösning?" frågade Ellie med illa dold förhoppning i rösten.
"Är vi inte klara?"
"Tycker du han ser straffad ut?"
"Ja?"
"Vännen. Det här är inte bestraffning. Jag ska visa dig."
Vad Martin sen fick erfara var en smärta han inte någonsin trott var möjlig. Ellie hade inte skojat under gårdagen. Det hade bara varit uppvärmning. Första slaget fick honom att skrika till av smärta. Det var något som inte skett många gånger i Martins liv. Allt efter det var som i ett töcken. Han hörde inte när Alva gråtande bad Ellie att sluta. Han var bara nästan vid medvetande när slagen slutade. Det var först när han såg blodstänken som täckte Alvas ansikte och överkropp som han förstod vidden av det han just upplevt. Hennes skräckslagna uppsyn. Modern såg behärskat rädd ut hon med. Fadern däremot, verkade oroväckande belåten. En sann sadist, det såg Martin. Det var dock inget mot vad Ellie var, konstaterade han och kände hur en tår av smärta rann ned för hans kind.
"Nu tror jag vi är klara."
Ellies röst var otrevligt neutral. Martin gjorde inget. Han orkade inte.
"Då var den saken utagerad!" sa Ellie med ett tonfall som lät som de just avklarat en affärslunch och snabbt ville vidare till nästa möte.
"Du kan klä på dig och gå!"
Ellie viftade nonchalant med handen och tog upp redskapet på bordet. Martin reste sig och fick nästan svindel av smärtan som högg i honom när han sträckte på sig. Drog på sig kläderna lika metodiskt som de åkt av. Denna gång inte för att dra ut på det, utan för att det gjorde så ont. Först när han vände sig om för att gå mot dörren släppte han Alva med blicken.
"Jag följer dig till dörren!" sa Alvas far plötsligt och oväntat.
Martin väntade in honom och de gick de få stegen som krävdes. Det kändes märkligt att få dörren öppnad av den man som just slagit honom nästan svimfärdig. När Martin vände sig om för att stänga dörren efter sig förstod han. Mannen lutade sig fram och viskade i hans öra, så att han knappt hörde:
"Gör ett felsteg till och du kommer önska att det som just hänt skall upprepas tusen gånger istället."
Han tryckte något i handen på Martin och stängde sedan dörren i ansiktet på Martin. Det var först när Martin var tillbaka på sitt kontor som han öppnade handen och såg efter vad han fått i handen. Hans ilska hade hindrat honom från att ens minnas att han fått något i handen förrän han låst dörren om sig. I handen låg ett litet USB-minne. Utan att blinka satte han det i sin dator. Innehållet på det fick honom att springa till toaletten och kräkas.
När han sköljt bort allt från ansiktet, händerna och handfatet gick han tillbaka till skrivbordet och datorn. Försökte förstå. Samla tankarna. Bilder han visste var hemlighetsstämplade. Bilder som visade hans väns rester i bilen som han så sent som natten innan drömt om. Uppsägningsbrevet från försvaret där han anklagades för händelsen, på falska grunder. Bilder på barnet som han en tid trott var hans, men som hans före detta fru avlat med hans vän. Samma vän vars död han hölls till svars för. Födelseattest som visade den smärtsamma sanningen om fruns långtgående och omfattande otrohet. Det här var papper inte vem som helst kunde få fram. Det här var en mycket, mycket tydlig maktdemonstration. Han var liten, obetydlig och väldigt - väldigt illa ute. Allt detta var dock sekundärt till det raseri som blossade upp inom honom. Först mot sig själv och sin egen klantighet, sen mot den person som sett till att han hade fått detta USB-minne. En man som han nu satte upp som sin värsta fiende. Alva lastade han inte ett ögonblick. Hon var för ung och naiv för att förstå. Henne var det enbart synd om.
Det tog en stor ansträngning från Martins sida att inte rusa upp och slita strupen av hennes far direkt. Han gjorde som han alltid gjorde när han mådde dåligt. Sprang till skogs. Den kvällen tog han för första gången i sitt liv en sömntablett tillsammans med den smärtstillande tabletten han bestämt sig att ta. Inte ens under kriget hade han mått så dåligt. Den sista medvetna tanken han hade rörde en enda sak. Hämnd.
När han vaknade, försoven och med en svår smärta på skinkorna och en huvudvärk han aldrig någonsin upplevt såg han till sin förvåning Louise sitta bredvid hans säng. Hon såg hålögd ut och spåren av gråt var tydliga. Han förmådde sig inte ens fråga vad hon gjorde där utan sjönk med ett stön ned på sängen igen. Det sista han kände innan han somnade igen, var hur hon försiktigt baddade hans sår. Det var eftermiddag när han vaknade nästa gång. Louise satt kvar. När han efter en stund lyckades fokusera på henne öppnade hon munnen och sa med mycket orolig röst:
"Älskling, vad HAR du råkat ut för?!"
Han suckade. Huvudvärken var lite bättre. Rösten höll men det var knappt.
"Två saker. Mig själv. Och Alvas far."
"Alva? Alva. Åh."
Louise tystnade. Hon hade varit med. Hon förstod direkt hur det förhöll sig, det såg Martin på henne. Lättnaden över att för första gången inte vara ensam i en svår situation som denna fick honom att känna hur tårarna trängde fram. Han tog hennes hand men sa inget. Det behövdes inte. När Martin kände efter var han egentligen inte ett dugg arg över gårdagens bestraffning. Absurd ja, men i någon mening inte mer än rätt med tanke på vad han själv utsatt elever för. Det som fyllde hela hans mörka sinne var innehållet på USB-minnet och allt vad det innebar. Det och endast det. Skolan och allt som rörde den var sekundärt. I periferin. Han tog mod till sig, för det krävdes mod att berätta. Berätta sådant som ingen annan fått höra. Louise fick höra allt, som första person någonsin. När han tystnade sa hon inget. När hon inte gjorde det blev han orolig. Han lät ynkligare än han ville när han sa det:
"Säg nåt! Vad som helst!"
Svaret ryckte undan fötterna på honom helt. Mer än USB-minnet hade gjort, men på ett helt annat sätt.
"Jag älskar dig."
Fler noveller av samma författare
