En höstsaga
Författare: melancholius Datum: 2014-05-04 07:02:29
Läst:
16 227 gånger
Betyg: 4 (11 röster) 2 medlemmar har denna novell som favorit
Den slöa morgonsolen kikade försiktigt fram bakom en grå hinna av höstdis. In genom springorna i de slutna persiennerna och över naken knottrig kvinnohud i en grå tresitssoffa föll det bleka ljuset. Det var inte vackert.
Sommaren hade varit ovanligt lång och fantastisk, vi hade legat på badberget från början av maj till mitten av september. Svettats, skrattat och badat. Svettats och badat ännu lite mera. Men nu var den slut, obönhörligen och tveklöst slut. Kanske kommer vårt äktenskap att gå samma väg? Jag vet faktiskt inte hur detta ska gå till, kan knappt klara av situationen. Min älskade fru som varit mig så nära i nästan två decennier, som jag byggt vårt hem med, somnat med och vaknat med. Var gick det så sabla snett egentligen? Jo, det vet jag naturligtvis exakt. Felet är helt mitt.
Män kan i regel inte förhålla sig till sexpartners eller sexuella erfarenheter på något vettigt sätt, vare sig sina egna eller andras. Det börjar väl oftast i de tidiga tonåren då man börjar fabulera om erövringar som kanske ägt rum, kanske (eller förmodligen) inte. Så var det i mitt fall, stod i korridoren utanför kemisalen med Fredda och Patrik. Bredde på lite extra om Sandra och vad som hänt efter skolfesten i fredags. En liten kram växte till ett hångel. Hånglet till händer innanför kläderna. Ja, det blev till och med en avsugning där på i mörkret på fältet utanför skolbyggnaden. Vare sig Fredda eller Patrik köper ett endaste ord av detta, egentligen, det vet jag innerst inne, men det hör till spelet att garva och visa hur impad/avundsjuk man är. Grabbigt. Vi turas om helt demokratiskt att önskedrömma på detta pubertala vis högt inför varandra, för någon gång alldeles snart kommer det ju att hända? Väl?!
Goda råd från tidigare generationer, livsvisdomar: Ställ inte frågor du inte vill ha svar på. Enkelt kan tyckas som princip betraktat. Bara att låta bli liksom. Jag misslyckades till slut kapitalt med detta, men det dröjde nästan femton år.
Jag hade hoppats på två eller tre, kanske fyra. Absolut maximalt fem. Darrande och med en isande klump i magen väntade jag på svaret som jag inte ville ha. 17. Sjut-ton. Det var på hotellet i London, första dagen på kortsemestern. Lätt berusning och uppsluppen stämning efter ett besök på en lokal pub. Jag minns varenda detalj i det där hotellrummet: den slarvigt uppsatta spegeln över byrån, ljuden från trafiken utanför och rösterna från rummet bredvid, doften av rengöringsmedel och damm, hur det frasiga överkastet kändes under mig i dubbelsängen. Ett kvittrande skratt från min favoritmun i hela världen, åtföljt av en krass och kvävande utsago. Hon hade legat med 17 killar innan mig!
Be a man about it. Var en viking. Visa inte din bestörtning, ingen svaghet.
Min sorgliga siffra var nog tre, eller tja, två om sanningen ska fram. Vi hade skickligt undvikit ämnet och så skulle det helst förblivit om bandet låtit sig backas. Hjärnan gick på högvarv men i cirklar. Typ åtta gånger fler än jag och då är hon fem år yngre! Ohygglig matematik. Hur skulle jag kunna matcha detta? För det måste jag, det fanns inte annat. Någon form av trovärdighet måste till också, annars blir det ju inte bra alls. Insatserna var så att säga rätt höga.
Takterna från skolkorridoren satt i, det var uppenbart. Hon frågade mig irriterande avslappnat den givna motfrågan, och jag började snällt att svara. Hon skulle bli svartsjuk och känna samma hemska klump i magen. Det var inte mer än rätt tyckte jag i mitt ömkliga tillstånd. Enda sättet att värna stoltheten och manligheten. Vid detta tillfälle visste jag inte den sanna innebörden av ömklighet.
Min fyllighet i berättandet kände inga gränser. Till en början tog hon det med ett skratt, sedan leenden, ansträngda leenden. Till slut likgiltighet och t.o.m. irritation. Men hon trodde mig uppenbarligen, så jag fortsatte i veckor och månader. Jag kunde inte tro mina egna öron när munnen fabulerade fram historier om ljuv älskog med undersköna damer, allt utan nödvändigt understöd av intellekt och sunt förnuft. Lämnade till och med cliffhangers som fick sin upplösning nästkommande dag, allt för att nära den tilltagande svärtan i hennes själ. Skickade kryptiska SMS om äventyr som gränsar till otrohet.
Under pressade ögonblick på jobbet dyker gårdagens framsvamlade fantasifoster upp och skammen hugger tag i mig. Ansiktet hettar, någon kollega undrar vänligt hur jag mår. Ger tydligen ett frånvarande intryck. Den onda cirkeln är på väg mot fulländning och jag förstår att min hustru inte kan låta saken bero länge till. Framförallt de episoder som utspelade sig under våra första månader av dejtande är jag stolt över, de ger helt klart bäst effekt. Det är förmodligen också de sistnämnda som får bägaren att rinna över.
När det hände första gången vet jag inte med säkerhet, men sena jobbkvällar och täta krogrundor med väninnor ("äldre bekanta från studietiden" som jag aldrig träffat) talade sitt tydliga språk. Jag uppbringade därför all förnekelse som var möjlig för en varelse av kött och blod. Detta för min fru helt nya beteende var som hämtat ur en varnande otrohetstråd på familjeliv.se eller något annat diskussionsforum och jag blundade hårt, bokstavligt talat.
Så börjar jag trevande fråga henne om detaljer rörande arbetspass eller danskvällar med tjejkompisarna. Var var ni? Vilka låtar spelades? Finns roliga mobilfoton? Finns de gamla skolvännerna på Facebook? Gick "projektmötet" bra? Svaren är ihåliga och svepande. Skulle inte hålla i en rättssal. Hon vet att jag vet, en tyst krigföring är inledd.
Vi har sedan månader slutat ligga med varandra, kyssas. Ja, vi tar inte ens i varandra. Om jag så bara råkar vidröra hennes kropp så går en svidande stöt genom hela mitt inre. Hon är smutsig och jag är ett kräk utan ett uns av värdighet kvar.
Jag börjar snoka som en sinnesjuk blodhund. Går igenom allt jag kan komma på med febril noggrannhet. Handväskan: finns spår av kondomer, mystiska kvitton? Lappar? Mobilen: samtalsloggarna kanske ger något? Kläderna: sniffar i kragarna efter herrparfym. Bilen: ligger något kvar som inte härrör från vårt hushåll? Datorn: försöker komma åt hennes mail och Facebook-konto. Detta är svårt men går till slut. Följer efter henne i smyg då hon en kväll ska till "jobbet". En halvtimmeslång skuggning till fots slutar med att jag med minst 200 i puls bakom en buske ser henne gå in i... kontorsbyggnaden, där hon arbetar.
Hittar ingenting någonstans - över huvud taget. Inte ens något som min vildaste fantasi skulle kunna tolkas som bevismaterial för några äktenskapliga oegentligheter.
Jag når efter ett par veckor av utstuderat detektivarbete desperationens gräns och landar i ett apatiskt tillstånd. Sömnen uteblir och matlusten är väck. Att jobba är inte att tänka på, eftersom koncentrationen knappt räcker till att gå på muggen. Efter en intensiv period av maximal kontroll, ett slags hemmets Stasi, har hjärnan tagit ut lite välförtjänt kompledigt och minnesfunktionen hängde med på köpet. Mental shutdown.
Ytterligare ett par veckor i yrsel passerar och rätt vad det är känns det lite bättre. Slötittar på dålig förmiddags-TV och kommer på mig själv med att faktiskt hänga med i dialogen. En förmåga jag trodde var borta för tid och evighet. En antydan om besvikelse infinner sig först. Total apati, att permanent gå in i dimman var ett attraktivt alternativ till senaste tidens outhärdliga tortyr. Men det känns faktiskt lite bättre nu. Min fru är helt oberörd.
Min bättre hälfts krogrundor glesnar och jobbet tycks ha lugnat sig, för hon spenderar mer tid hemma och vi småpratar faktiskt med varandra ibland. Återgången till ett normaltillstånd blir alltmer påtagligt och julen är nu i antågande. Jag återgår till min tjänst och det gångna halvåret ter sig nästan som en feberfantasi.
21/12: Julfest på kontoret. Jag går dit pliktskyldigast och äter mig förstrött genom det generösa julbordet. Lyssnar artigt på snack om sommarstugor och semesterminnen. När karaoken går på vid 23-tiden smyger jag hem utan att någon märker något. Kommer hem till ett tomt hus, frun har också kollegiala julfestplikter att sköta. Lägger mig i sängen och läser lite. Dåsar bort.
Vaknar av lite slammer i badrummet. En skön känsla när min vintersvala fru lägger sig bredvid mig, ryser till av välbehag. Glöggens mysiga effekt sitter alltjämt i och jag lägger armen om min sängkamrat. Hon är lite stel först, men slappnar snart av. Känner så helt plötsligt en ilning i magtrakten och utan att jag planerat det så trevar min hand utefter hennes lår. Ingen reaktion. Kanske har hon somnat redan. Klockradion visar 02:33 i tydligt rött. Smyger oändligt försiktigt in handen mellan hennes ben och anar en lätt fuktig värme. Är kåt för första gången på, jag vet inte när. Avancerar oändligt långsamt innanför troskanten. Hon vaknar med ett ryck och kniper instinktivt ihop benen. "Inte nu Gustav, jag är astrött"
Något i mig kan inte riktigt släppa detta projekt. Jag är med ens klarvaken och jag väntar tålmodigt. När klockan passerat 04:10 känner jag mig övertygad om att hon sover djupt. Testar att peta lite på axeln och skaka lite försiktigt. Tung andning och avslappnade muskler. Utmärkt! Hon ligger nu i framstupa sidoläge och trosornas resår medger ett relativt enkelt intrång bakvägen. Mitt långfinger är härförare i invasionståget och det letar sig över skinkan och ned i stjärtskåran. Jag är riktigt upphetsad. Jag når den yttre blygdläppen och min sovande fru rycker återigen till, men vaknar inte. Nåväl. Jag gräver mig ned emot härlighetens mynning och konstaterar att det är blött och halt till och med utanför. Det brukar ta henne åtskillig tid och stimulans för att bli våt, och så här pass har jag nog aldrig upplevt. Jag fortsätter in i henne och det är som att stoppa fingret i en såpflaska. Så chocken; en välbekant doft smyger upp under täcket. Lite som nyklippt gräs, eller helt nyplockade kantareller kanske.
Sperma!
Hon är nyknullad. Oskyddat samlag. Med en annan man. Bevisen fanns alltså på det enda ställe jag tidigare inte tagit mig för att leta.
Vrede, illamående, yrsel, förtvivlan... och en intensifierad kåthet. Min kuk sväller till en storlek jag inte tidigare trott var möjlig, i vilket fall känns det så. Jag brinner av svartsjuk iver att få tränga in i min frus sädfyllda inre. Förvirringen är total då de motstridiga känslorna kämpar om att vinna kampen. Det slutar med att jag på golvet bredvid sängen ger mig själv en utlösning i ren frustration. Det behövs två drag med handen. Nästan 8 månaders uppdämd sädesvätska rusar ur mig och bildar en smärre sjö på golvet.
Jag somnar bara sekunder senare.
Liknande scener utspelar sig under det kommande halvåret. Allt i tystnad, hemlighet. Fast båda vet. Hon. Och jag. Det är ingen tvekan om vem som har makten. Jag vet inte vem hon ligger med. Eller vilka. Hur många. Tankarna snurrar och jag har erektion mest hela dagarna. Jag vill se det hända, vara där.
Den slutgiltiga förnedringen.
En dag på höstkanten ber hon mig att hålla mig hemifrån. En middagsträff med väninnorna på lördag kl.19. Jag måste gå hemifrån vid 18 och får inte komma hem förrän efter kl.03. Signalen är given. Ragnarök. Jag går under hela denna dag och vrider mig av plågad kåthet. Det gör ont att vara så stenhård under så lång tid. Klockan masar sig fram. Min älskade fru uppträder helt normalt, som hon alltid gjort.
Klockan är 01 när jag med grund andning och torr mun återvänder till vår villa. Fönstren är fördragna och ett flertal okända bilar står parkerade på gatan utanför. Jag smyger runt huset i hopp om att få se något. Det är helt kört. Känner försiktigt på dörren till köket. Låst. Fortsätter under äppelträden till vardagsrumsfönstren. Helt neddragna persienner, men ljud hörs. Många människor befinner sig därinne. Det låter som många män och en kvinna. Jag sjunker ned och blir krampaktigt sittande mot väggen. Först vid sjutiden vågar jag mig in i huset. Bilarna är borta och det är knäpptyst.
Jag smyger in i vårt sovrum. Tomt. Badrummet likaså. Jag rör mig mot skjutdörrarna till vardagsrummet och jag darrar inte längre, jag skälver och skakar av nervositet, ångest och vanvettig kåthet.
Den slöa morgonsolen kikade försiktigt fram bakom en grå hinna av höstdis. In genom springorna i de slutna persiennerna och över naken knottrig kvinnohud i en grå tresitssoffa föll det bleka ljuset. Det var inte vackert. Men sinnesjukt upphetsande.
Jag närmar mig den uppenbart utmattade halvliggande kroppen. Svett klibbar fortfarande i hennes panna och hår. Smink är utsmetat. Magen, låren, hakan och underlivet är täckta av en matt vit hinna. Brösten likaså. Soffans sits är fläckig. Kuken vill spränga det tjocka denimtyget i mina jeans.
Benen är lätt särade och jag sätter mig andäktigt på knä mellan dem. I hennes välfriserade bruna buske glänser säd som inte ännu hunnit torka. Jag lutar mig fram. Doften övergår i distinkt och frän lukt. Blygden och klitoris är fortfarande rodnade och svullna. Det går inte att koppla att detta är den kvinna jag gift mig med för 19 år sedan, vi lovade varandra evig trohet. De inre blygdläpparna är slutna och tycks hållas ihop av en klistrig substans, liknande den som täcker merparten av hennes övriga kropp. Jag frambringar allt mod jag har kvar i kroppen och lite till. Mitt pekfinger och min tumme drar sakta utåt i huden precis bredvid de sammanlimmade fittläpparna.
Det stramar. Jag drar mer och mer. Så med ett frasande ljud släpper förseglingen och en syndaflod av manlig befruktningsvätska väller ut och ned på min hand, över hennes anus. Lukten övergår i stank av mogen och ljummen sperma, från säkerligen ett tiotal män. Kanske tjugo.
Jag vill spy och det vill även mitt ollon. Desperat. För första gången på över ett år driver jag ursinnigt in min stålhårda och dunkande manslem i det slemmigt upplöjda hålet som tillhör min käresta. Hon vaknar omedelbart och tittar mig rakt i ögonen med en yrvaken, rusig och avgrundsdjupt skamsen blick. Ett par sekunder senare får jag en orgasm som är så våldsam att det värker i hela underkroppen. Min pinfärska säd blandas med floderna av den härsknade långt inne i henne men vare sig jag, min fru eller hennes fitta kan skilja dem åt.
//Melancholius
Fler noveller av samma författare
Åh, wow! Vilken uppbyggnad! Vilket språk! Det är inte ofta jag glömmer bort att jag håller på att läsa utan istället upptäcker att jag kastats in i en berättelse. Upptäcker det först när jag snubblar över sista meningen. Var det redan slut?
Jag hittade hit efter en synnerligen upplyftande och positiv kommentar på en av mina noveller - och efter att ha läst min första novell av dig Melancholius kan jag konstatera att ditt beröm värmer ännu mer! Berömmande ord från någon som är så här bra på att skriva är verkligen något att ödmjukt ta in.
Sedan berättelsen. Det skimmer den har över sig för du över på mig som läser skickligt. Jag känner med huvudpersonen. Nej, jag ÄR huvudpersonen.
Tack! Mer av dig skall absolut läsas!