På flykt, del 1 - Intro
Författare: thor_pf Datum: 2014-04-13 14:18:42
E-post: thor.pfan@gmail.com
Kategori: Kinky och Första gången
Läst:
42 722 gånger
Betyg: 4.6 (10 röster) 14 medlemmar har denna novell som favorit
På flykt, del 1 - Intro
Jag gillar kartor. Kanske inte det mest sexiga här i världen, men det har i alla fall gjort att jag varit intresserad av scouterna och fjällvandring. Orientering, förstås. Fältmätare i lumpen. Så småningom en karriär som lantmätare. Och att jag hamnade i ett annorlunda äventyr som jag ska beräta om här. Ha tålamod, även om det inte är något sex här i första delen. Det kommer...
För ganska många år sedan nu, medan jag fortfarande pluggade, var jag på tågluff med Eva, min dåvarande tjej, och på vägen till Grekland passerade vi Jugoslavien så då hade vi gjort upp om att stanna i en mindre stad på vägen där min polare Niko kom och hämtade oss. Nikos pappa kom till Sverige från Jugoslavien som flykting för evigheter sedan och var jobbarkompis med min farsa. De bodde nära oss och jag har varit kompis med Niko sedan vi var små. Niko är född i Sverige men varje sommar sedan han blivit vuxen har han tagit sin gamla bil och kört ner till sin farfars gård i ett bergområde en bit in från kusten, så för honom var det en självklarhet att komma och plocka upp Eva och mig nere vid järnvägen och ta oss med upp till gården.
Det var en ganska lång bilresa, mycket längre än jag då hade förstått, men Niko pratade på, glad att ha några "svenne" kompisar att tala med efter flera veckor med bara släkten. Gården ligger längst in i slutet av en djup dal mellan bergåsarna och är mycket gammal. Trots att den egentligen låg rätt nära havet fågelvägen gick det bara att ta sig dit via en lång omväg inåt landet eftersom bergen omkring är mycket branta. Där bodde Nikos farfar och farmor samt "Onkel Tino", farfaderns bror som var skadad i huvudet sedan andra världskriget och brukat jobba som herde uppe på sluttningarna bakom gården. När vi varit där en vecka och skulle till att åka vidare, ordnade de en hejdundrande avskedsmiddag för oss och alla blev ganska dragna av det lokala vinet men ännu mer av den hemkörda spriten. Speciellt Onkel Tino.
Han kunde vare sig någon engelska eller franska och bara ett par ord tyska, och jag kan ingen serbokroatiska, så det var Niko som fick tolka och han var inte så road av uppgiften. Han förklarade att Onkel Tino blivit skjuten i huvudet av tyskarna och att de lämnat honom för död fast han överlevt men blivit ganska konstig av skadan. Nu ville han i fyllan skryta om sina bravader som partisan under kriget och hur han lurat tyskarna. Både Niko och hans farfar försökte få tyst på honom, försäkrade att det bara var svammel. Det hade inte funnits några partisaner i det här området. Tino envisades med att de visst hade funnits, bara det att han hade hjälpt dem komma förbi osynliga så ingen annan än han hade sett dem. De andra skrattade åt honom och förklarade för oss att alla visste att det var omöjligt att ta sig upp ur den här dalen för alla bergen omkring var för branta. Det var därför de fått vara i fred i stort sett hela kriget, frånsett när tyskarna tog den unge Tino. Men jag visste inte riktigt vad jag skulle tro.
Nästa morgon, när jag höll på att lasta in våra saker i bilen, kom Onkel Tino fram till mig, fortfarande lätt dragen, och började prata på en otrolig blandning av serbokroatiska, teckenspråk och lite insprängd tyska. Han pekade gång på gång upp mot två av bergen och mellan dem. När jag följde hans hand med blicken såg jag med mina lantmätarögon en svag antydan till linje i terrängen som kunde vara en avsats eller åtminstone en del som inte var brantare än att man kunde gå på skrå. Jag blev nyfiken och bestämde mig för att forska lite på egen hand.
Det här var rätt långt innan Google Earth gjorde kartor och flygfoton tillgängliga för alla så det dröjde några år innan jag kunde göra något åt saken men till slut hittade jag de saknade pusselbitarna och kunde se att Onkel Tino kanske talat sanning. Det fanns en svår men möjlig led från kusten till inlandet över bergen just ovanför deras dal och det borde gå att ta sig upp dit på skrå om man gick försiktigt på ena sidan av dalen. Planen på en "fjällvandring" började ta form.
Så ännu ett drygt år senare kom jag på försommaren med tåg och buss till en liten by på andra sidan bergen åt norr. Vid den här tiden var landets gamle ledare Tito död men de senare oroligheterna som ledde till inbördeskriget, hade ännu inte börjat. Svenskar var fortfarande populära och jag hade inte haft några problem med att komma in i landet. Förhållandet med Eva var över för länge sedan och Niko såg jag nästan aldrig till vid det här laget så han visste inget om mina planer. Det brukade förresten vara mycket senare på sommaren som han åkte ner, men då skulle det vara alldeles för varmt för mig att vandra i bergen. Beväpnad med kartor och ryggsäck med fjälltält, letade jag mig upp till de ogästvänliga bergen och hittade mycket riktigt ett gammalt spår som ledde åt rätt håll. Efter några dagars vandring stod jag med min kikare på en liten avsats och spanade ner över Nikos familjs gård, långt nedanför. Det var sent på kvällen så jag slog läger på hyllan, helt osynlig nerifrån dalen. Tidigt nästa morgon lämnade jag min packning däruppe och letade mig ner längs den branta klippsidan. Jag visste att den här biten skulle bli svårast och jag gjorde det bara för att jag tyckte synd om Onkel Tino. Han skulle få se att det i alla fall fanns någon som trodde på honom!
Jag kom ner medan daggen i växtligheten därnere fortfarande låg kvar. I gården som låg allra längst in i dalen syntes inget liv men just som jag kommit in i olivlundarna där marken inte längre var så oframkomligt brant, såg jag en figur som rörde sig vid ett skjul. Även på håll såg jag att det var gamle Tino. Perfekt! Jag gick fram till honom just som han var på väg att starta den gamla traktorn och han märkte inget förrän jag var alldeles intill. Han riktigt flög när han till slut varseblev mig och det tog ett tag innan han kände igen mig. Det var ju trots allt flera år sedan jag varit där sist.
Jag skrattade och försökte peka och förklara att jag kommit på den gamla partisanstigen, att jag trott på honom och att jag nu kunde bevisa för alla att han talat sanning. Men varför blev han så skrämd? Han såg sig omkring som om där fortfarande fanns tyskar att gömma sig för och ledde mig in i ett litet uthus där han tecknade åt mig att stanna medan han försvann mot gården. Skumt. Efter en stund kom han tillbaka med någon i släptåg. Först kunde jag inte se vem det var men så klack det till. Anna, Nikos yngsta lillsyrra! Fast inte så liten längre. Säkert lika lång som Tino och klänningen putade angenämt på de rätta ställena, trots att midjan var smal. Hon måste minst vara 18 vid det här laget. jag blev glad att se henne men varför var hon så torftigt klädd? Deras familj hade visserligen aldrig haft råd med någon större lyx men de var alltid hela och rena. Hade Grunge nått ända hit? När hon såg mig fylldes hennes blick med en konstig blandning av glädje, skräck och... jag förstod inte. Vad var det som pågick?
"Thor," viskade hon när hon kom in genom dörren. "Har Niko skickat dig? Hur tog du dig hit?"
"Niko? Nä, honom har jag inte pratat med på månader. Vad är det som är på gång?"
"Men varför är du här? Har du kommit för mig? Hur kom du förbi..."
Jag fattade ingenting men till slut samlade hon sig så mycket att hon kunde förklara men det tog tid för gamle Tino avbröt hela tiden och ville veta vad vi sa. Så småningom fick jag den hemska sanningen klar för mig. Hon var fånge där! Jag visste att hon och Niko hade en farbror som kommit till Sverige mycket senare än deras pappa och Niko hade någon gång antytt att farbrodern var insyltad i en del skumma affärer men jag hade aldrig anat...
På något vis hade han blivit skyldig en korrupt storpamp i det lokala partistyret någon skuld som han inte kunde betala tillbaka. Och det var inte bara fråga om pengar utan också någon slags sjuk "hedersfråga" som inte gick att betala per postgiro eller på det lokala Handelsbankskontoret. Utan farbrodern hade lovat bort Anna! Jag förstod aldrig riktigt hur det gått till, men han hade tvingat sina gamla föräldrar att ordna så hon skickades ner till dem och där hade hon hållits fången på deras egen gård av några gangsters som tydligen bodde där och terroriserade gamlingarna.
Jag var alldeles häpen. Kunde det vara sant? Hände sådant i våra dagar, ens här? Jodå, försäkrade Anna. Och inte nog med det. För att försäkra sig om att hon var oskuld hade partibossen låtit en läkare undersöka henne och - nu kommer det mest otroliga - sätta lås i hennes blygdläppar så att hon inte skulle kunna förstöra nöjet för honom genom att knulla med någon annan eller spräcka sin mödom själv med något kvastskaft eller så innan bröllopet.
Jag kunde bara inte tro det. Visserligen förstod jag inte varför den här tjejen som verkat så vettig tidigare, skulle hitta på en så omöjlig historia, men det kunde ju inte vara sant. Anna måste ha sett på mig att jag tvivlade för hennes ansikte förvreds av gråt och ilska.
"Du tror mig inte," snyftade hon. "Se själv då!"
Och så lyfte hon upp den smutsiga klänningen och blottade en kolsvart hårtriangel över - jag höll på att svimma - en rad med tre hänglås direkt genom läpparna i hennes kön!
"De låter mig inte ens ha trosor utan bara den här trasan till klänning," sa hon förbittrat. "Om jag försöker lämna gården kommer jag ingenstans utan att folk direkt känner igen mig och anger mig. Hela bygden nedanför vår dal hör till hans distrikt."
Onkel Tino sa något och Anna tittade ner mot gårdsbyggnaderna.
"Jag måste gå tillbaka," sa hon. "Annars kommer de och letar efter mig. Håll dig undan och låt ingen annan än Tino se dig. Om de upptäcker dig..."
Anna gjorde en gest med pekfingret över halsen som knappast kunde missförstås, sedan gick hon tillbaka till gården. Tino startade traktorn och visade mig hur jag skulle gå skymd av den så att jag inte syntes medan han körde upp till olivlunden där jag kunde vänta på behörigt avstånd från gården. Träden gav dräglig skugga och jag ville inte ta risken att någon på gården skulle se mig på den trädlösa delen av klättringen upp ur dalen. Jag tänkte vänta tills det blev mörkt och gå tillbaka till mitt läger för att återvända till min startpunkt och larma polisen om Anna.
Men när solen började stå lägre kom Tino upp från gården på traktorn med en gigantisk vattentunna på släp för att vattna olivträden. När han verkade säker på att han inte syntes från husen visslade han på mig och gav mig ett paket med bröd och en stor bit ost. Underbart! Jag var vrålhungrig. Vatten hade han i en flaska som han räckte mig tillsammans med en lapp från Anna. "Gå inte än. Jag måste prata med dig!"
När skymningen lagt sig kom Anna till mitt gömställe. Jag såg redan på håll att hon bar något slags packning på ryggen och jag måste erkänna att jag inte gillade det jag misstänkte att hon planerade. Hur skulle hon klara vandringen på de steniga bergsstigarna utan ordentliga skor eller kläder? Jag försökte förklara det omöjliga i företaget för henne men hon vägrade höra på. Hellre dö av solsting i bergen än bli våldtagen av en maffiaboss!
"Förresten har jag fått gå i de här sandalerna i flera månader," sa hon och pekade på sina fötter. "Och jag är så solbränd att jag tål vad som helst, bara jag får komma härifrån!"
Plötsligt kom någon emot oss mellan träden. Mitt hjärta nästan stannade. Hade de redan saknat Anna? Skulle vi båda bli fast? Vad skulle de i så fall göra med oss? Men när figuren talade andades vi båda ut. Det var gamle Tino! Han viskade en snabb ström av ivriga instruktioner till Anna som gjorde sitt bästa att översätta åt mig.
"Han säger att vi absolut inte får gå norrut för alla byarna innanför bergen kontrolleras av dem. Polisen med. De gamla partifunktionärerna håller alltid ihop. Vi måste fortsätta på den gamla partisanstigen västerut ner till turistorterna vid havet. Om vi tar den högre vägen kan vi komma alldeles intill kusten innan vi stöter på folk."
Det följde en lång ström av anvisningar som jag gjorde mitt bästa att memorera i mörkret medan jag förundrades över hur skärpt Tino plötsligt verkade jämfört med det vimsiga original han framstått som annars.
När månen började skymta vid horisonten manade han på oss att skynda iväg innan det blev så ljust att någon skulle kunna se oss från gården. Anna kramade om honom och jag undrade om inte han skulle följa med oss. Vad skulle de göra med honom om de misstänkte att det var han som hjälpt Anna att fly. Men han skrattade och Anna översatte igen med tårar i ögonen.
"De kommer inte att misstänka en gammal tok som honom, säger han och ingen kommer att gissa att vi gått åt det här hållet för ingen tror på sagorna om partisanstigen. Och även om de skulle ge sig på honom tror han inte att de här småskurkarna kan vara värre än att torteras och bli skjuten av SS!"
"Åh, Onkel Tino, jag älskar dig!" Trots att orden var på deras språk förstod jag perfekt vad det var hon sa när hon kramade honom och gav honom en stor kyss på kinden. Jag tryckte den gamle mannens hand med vördnad och respekt. Tänk ändå hur hela hans familj och alla i byn trodde att han var efterbliven!
Vi axlade våra bördor och började klättringen. Det svaga månskenet hjälpte oss så pass att vi kunde se var vi satte fötterna utan att behöva lysa oss fram och jag hoppades att det ännu inte var ljust nog för att vi skulle upptäckas. Eller åtminstone att ingen skulle vara uppe och titta åt precis vårt håll. Hur det än förhöll sig så lyckades vi ta oss upp även genom den övre delen av dalen utan att någon slog larm och snart kunde vi gå snabbare upp över kammen till platån där mitt tält stod kvar och väntade på oss.
Vi var svettiga efter den snabba marschen men natten var klar och kall så direkt när vi stannade började vi frysa. Mitt tält var litet och jag hade naturligtvis bara en sovsäck men vi var tvungna att tränga ihop oss så gott det gick på mitt smala liggunderlag med sovsäcken uppknäppt som täcke. Vi höll om varandra för värmen och lyckades till slut somna, mest kanske tack vare att vi var så utmattade av den snabba klättringen i månskenet.
Fler noveller av samma författare
Åh NU kommer denna berättelse som jag en gång fick läsa början på! Ser fram mot att läsa alltihopa under påsken!!!!