När han smekte mig. (för henne)
Det var en sådan där jobbig dag som man har ibland. Jag var på väg hem från skolan, baksmällan från gårdagens förgiftning hade inte släppt än. Hade det inte varit för att senare samma dag så skulle han, min nyfunna kärlek komma på besök, så hade jag nog sparkat på en av tanterna vid övergångsstället. Jag är rent allmänt grinig som människa, stressad och nervös. Jag tände min tredje cigarett under den promenaden, kände hur tjäran rev mig i halsen.
Funderade en kort stund på varför, men släppte sedan med ett nytt bloss. Jag gick efter den faktiskt rätt korta vägen hem medan jag flåsade på min cigarett och beskådade folket runtomkring mig. De verkade så bekymmersfria, hur gjorde människor för att vara i det tillståndet, bara vara så lyckliga.
Väl hemma, innanför dörren, så kastade jag väskan på golvet. Hörde den ljudliga dunsen från mina värdelösa nonsensböcker. "Jag står inte ut" tänkte jag så högt att jag sa det, och var tvungen att hälla upp ett glas vin åt mig själv. Även om det var en tisdag så brydde jag mig inte, hade vare sig ork eller empati att bry om något längre.
Jag satte mig i soffan och stirrade ut genom fönstret, slängde en längtande blick på klockan då och då, om tiden bara kunde gå snabbare. Så jag kunde få träffa honom snart. Jag hade längtat så länge nu. Samtidigt gick några barn förbi utanför fönstret, de såg så lyckliga ut. I min avundsjuka blev jag vresig, jag hatade verkligen barn. Ingen hade rätt att få vara så lycklig helt utan vidare, det var inte rättvist.
En halvtimme innan det att tåget skulle komma fram så tog jag på mig min jacka och gick ut i det halvkyliga vädret för att möta honom vid stationen. Den där pallrande nervositeten som brukar uppstå när man ska träffa någon man längtat efter började bryta sig igenom, och för första gången den dagen kunde jag frambringa ett leende. Jag kunde till och med titta på människorna jag passerade utan att känna hat och avsky.
Är det såhär det känns att vara kär undrade jag för mig själv, för den där varma eskalerande känslan i bröstet öppnade mig mer och mer inför vad som skulle komma. Nu kunde jag inte låta bli att le för mig själv. Sen kom genst tanken att jag måste se fånig ut, och jag tvingade mig att se allvarlig ut igen. Jag kunde inte gå runt och se för glad ut, då kanske människor hatade mig av ren avundsjuka. Men samtidigt, den där känslan var så kraftig, den slog igenom hela tiden och tvingade mig att le.
Väl framme vid stationen så såg jag att det fortfarande var tjugo minuter tills tåget skulle komma fram. Jag tog upp mina cigaretter, men tvekade sedan. Han hade sagt att han inte röker själv, tänk om han inte ville kyssa mig. Rädslan övervann begäret, och jag struntade i det. Även om det kliade i både fingrar och medvetandet, så kunde jag inte låta bli att känna den där tvekande känslan. Han kanske inte skulle tycka om mig om jag smakade tjära, smakade rök. Jag hade inte så stor erfarenhet av icke-rökare. De brukade vara rätt annorlunda, ställa krav och sådant där.
Tio minuter, jag ville så gärna, bara en cigarett, den inre striden var verkligen ett bra tidsfördriv. Jag sysselsatte mig med att försöka räka fåglarna på perrongen. Men de flög iväg när ett tåg på ett annat spår passerade. Så jag började räka stenarna i tegelväggen på stationshuset istället. "Jag är verkligen patetisk" tänkte jag för mig själv.
Fem minuter. Nu började hjärtat slå hårdare, snart, jag kunde inte låta bli att släppa mina fantasier fria. Skulle jag våga kyssa honom, skulle jag våga hålla om och kyssa honom utan att säga ett ord. Två minuter. Nervositeten tog tag i mig på allvar, nu snart, väldigt snart.
Jag kunde höra tåget dundra in på stationen, och jag gjorde mitt absolut bästa för att inte titta in genom fönsterna för att försöka se vilken vagn han befann sig på. Det var svårt, och jag kom på mig varje sekund med att blicka upp. Tåget stannade och dörrarna öppnades. Folket började vimla ut på perrongen fast det var en liten station mitt ute i ingenstans. Märkligt att alla skulle hit just idag. Men så fick jag syn på någon, var det han. Så vände han sig om, och jag såg det där ansiktet jag kände igen så väl. Våra ögon möttes, och han log. Han log så vackert, som om han just sett den vackraste kvinnan i universum. Jag fick kämpa för att inte ramla och snubbla på mina egna kängor.
Jag var inte den vackraste kvinnan i katalogen, jag var väl medveten om det, hade fått höra det hela livet fram och tillbaka, alltid blivit pekad på och anmärkt på. Om inte för min annorlunda klädstil så för min inte lika perfekta vikt som alla andra. Mina bröst var för små och min kroppsform var klumpig. Min spegelbild var sne och jag var konstig.
Men det var något med hans blick som gjorde mig helt vinglig, som om jag just druckit en halv flaska med vodka, jag kände mig så osäker, men ändå så lycklig, att någon kunde se på mig på det sär sättet.
Allt det där passerade genom huvudet bara när jag närmade mig de där trettio, kanske fyrtio meterna mot platsen där han klivit av tåget. Jag kom närmre, det var inte många meter nu. Han granskade mig med blicken, och jag kände hur självförtroendet mördade sig självt, inte han också, men så såg han upp i mina ögon och log ännu varmare än innan. Världen föll samman och jag föll in i hans armar. Utan att ens tveka så mättes våra läppar i en lång och ögonslutande kyss. Vad vore tiden och existensen, skolböcker och kunskap i jämförelse med det här. För en gångs skull så fanns det någon som fanns där för mig, och jag kände mig helare än någonsin tidigare i mitt liv, om så bara för några sekunder.
Vi skildes från kyssen och han såg mig djupt i ögonen och sade sedan "Du är vackrare än jag trodde". Jag tappade andan och kände hur tårarna började tränga fram, skojade han med mig, försökte han håna mig, eller menade han det verkligen. Han ögon ljög inte, hans leende ljög inte. "Oroa dig inte" sade han när tårarna hade börjat rinna. Jag kände mig verkligen patetisk, kunde inte få fram ett ord, hur skulle jag kunna, när någon vänt upp och ner på och förändrat hela min bild av livet på en ynka halv minut. Hur skulle något någonsin kunna bli likadant igen.
Han smekte min kind och torkade tårarna, lutade sig fram och viskade "Jag förstår hur du känner, oroa dig inte." Sedan fattade han min hand och log åt mig på ett sätt som fick solen att verka grådassig. Han var så vacker, som en sådan där drömkille som alla flickorna flackar efter i skolan, killen som skulle kunna få vilken tjej han än önskade genom att bara peka på dem. Han var långt utanför min liga, vad kunde han möjligen se i mig, vad var så speciellt med mig.
Frågorna strömmade genom mig, miljoner efter miljoner på den korta vägen hem. Jag kände mig helt förlorad bredvid honom, som verkade veta exakt vad han gjorde. Han såg på människor och djur vi passerade med ett leende som om det inte fanns några bekymmer i världen.
Väl innanför min dörr igen så hängde vi av oss ytterkläderna. Han tittade nyfiket runt i min som jag upptäckte nu, väldigt ostädade lägenhet, men han anmärkte inte på det, utan sade istället "det känns som hemma, jag gillar ditt hem". Jag smög fram mot honom och fattade tag i honom, omfamnade honom och kyste honom, ville aldrig släppa honom, ville aldrig förlora honom. Efter vad som kändes som en långdragen ändlös evighet så skildes våra läppar än en gång, och jag drog med honom till soffan, där vi slog oss ned. Jag ville bara vara så nära som möjligt, jag ville veta allt, villa bara känna honom helst. Bara vara med honom.
Han smekte mig på armarna, och mötte mig ömt med sina ögon, och så åter det där obeskrivliga leendet, som om jag vore det absolut vackraste han någonsin sett. Jag föll sönder och visste inte vad jag skulle säga. "Vill du ha vin?" frågade jag tafatt. "Åh, nej, jag dricker inte." svarade han muntert på det. Mitt hjärta föll som en sten, vad skulle han tänka om mig, som drack i stort sett varenda dag. "Men drick du om du vill, det gör mig inget." som om han just läst mina tankar, visste precis vad jag kände. Jag kunde inte låta bli att bli lite rädd, det kändes för perfekt för att vara sant alltsammans.
Han såg undrande på mig, som om han hade svårt att läsa av mig. "Du har inte speciellt bra självförtroende va?" frågade han sedan som om det inte vore någonting. Jag kunde inte svara på frågan, istället kände jag hur tårarna pressade sig fram igen. Hur kunde han veta, hur kunde han förstå precis, känna precis vad jag kände. Han masade sig närmre och höll om mig, kysste mig på pannan och smekte mig på kinden. "Tänk inte på det, jag tänker inte på sådant. Alla förtjänar att få vara lyckliga, få vara perfekta."
Hans ord gav mig något, jag kan inte sätta ord på det. Men något, på insidan, som fick mig att kunna tänka. Jag reste mig upp. "Kom" sade jag sedan, medan jag drog honom i handen, ledde honom till min säng i sovalkoven. Jag kröp in först och lade mig, och log sedan mot honom som en invit, och han lade sig bredvid mig. Jag stirrade in i hans djupgröna ögon när det gyllenblonda håret föll ner över ansiktet. Han var så vacker, så obeskrivligt vacker, och han såg på mig på precis samma sätt. Jag visste det, för ingen hade någon sett på mig på det sättet tidigare. Detta var något helt nytt, detta var så annorlunda.
Han närmade sig och kysste mig, medan det enda som rörde sig i mina tankar var önskan om att få älska med honom, att bara få vara med honom, nära honom. Jag ville bara känna honom. Han såg på mig, som om han visste precis. Han förde handen som han hade placerat vilandes på min axel upp mot kinden, som han smekte varsamt. Sedan rörde han den sakta ner mot mitt beklädda bröst bröst, men inte för utmanande. Som om han väntade på min reaktion, jag förstod och log mot honom. Han smekte mig försiktigt över bröstet och jag kände hur andetagen började hacka i njutning, trots att det var tre lager kläder mellan min hud och hans hand.
Det fungerade inte tänkte jag, och satte mig upp. "jag vill känna din hud" och började sedan klä av mig som att ge en ledtråd. Han såg på mig och fnissade, och började sedan klä av sig själv. Sedan sade han det märkligaste jag någonsin hört en människa säga. "Sex är inte allt du vet". Detta satte myror i huvudet på mig, vad menade han, jag ville inget annat än att älska med honom, ville han inte ha sex med mig, eller vad menade han. Han måste ha förstått själv att det satte igång mina tankar, och pressade ner min nu nakna kropp med sin hand igen. "Låt mig visa" sade han.
Han smekte mig över bröstet med sin hand och de kalla kårarna pressade mig bakåt i något jag tidigare aldrig upplevt. Det var så annorlunda alltsammans, som om han visste precis vart han skulle röra, precis vart han skulle känna, smeka och ta på mig. Hans hand rörde sig i cirkelliknande rörelser i ett avancerat mönster över mitt bröst, rörde sig långsamt i en spiralliknande dans ner över magen, ner mot mig, mot mitt sexuella centrum. Det var så märkligt, det kändes så tungt, men ändå lätt på samma gång. Jag förstår inte hur han gjorde det. Jag glömde gång på gång bort att andas och blev bara mer och mer andfådd.
Jag kände hans fingrar vidröra mig, och jag kunde inte längre andas, andetagen stannade av helt. Jag började darra i hela kroppen, det kändes som att ha en miljon volt mellan benen, som om det fanns mer energi där än någon annanstans på planeten. Jag började ramla in i mig själv när jag kände hur hans långsamma cirkelaktiga rörelser intensifierades. Jag bet mig själv i underläppen och stönade försiktigt. Han rörde sig snabbare och snabbare, och pressade försiktigt hårdare. Han gjorde det bättre än vad själv när jag gjorde det, jag förstod inte, jag kunde inte förstå, orkade inte tänka på det. Det var som om han gjort det hela livet.
Hjärtat rusade, och jag flämtade efter andan i min andfåddhet, jag var inte ens nära att komma, men var redan mer laddad än inför någon orgasm tidigare i mitt liv. Jag darrade som om det vore minusgrader inomhus, och hur mycket jag än försökte vara tyst så gick det inte. Jag var tvungen att utlåta stön efter stön när han långsamt långsamt ökade takten och trycket.
Jag hade hitintills bara stirrat upp i taket för att försöka greppa mina tankar. Men vände på huvudet för att möta hans blick. Han såg rakt in i mina ögon, och då skedde det, igen. Det där. jag kände något på insidan, som om han var inuti mig utan att vara inuti mig. Jag kunde känna honom genom hans ögon, och trycket ökade på insidan. Hur gjorde han det, det kändes verkligen som om vi just då var samma person, som om jag smekte mig själv genom honom, eller som om han smekte sig själv genom mig. Jag släppte taget helt med tankarna och drunknade i hans blick när jag stönade. Jag kunde inte kämpa emot längre, spjärnade emot i lederna och kände hur kroppen började spänna sig när den gjorde sig redo för att släppa på min orgasm.
Jag var så andfådd att jag flåsade, och hade sedan länge glömt bort hur högt jag måste stöna vid det här laget. Det spelade ingen roll, hans kontroll var total. Han visste precis hur man skulle göra, vart man skulle smeka och hur. Värmen ökade sedan explosionsartat, var det orgasmen som började, jag andades häftigare när jag kände mitt kämpande hjärta slå hårdare och intensivare. Sen kom det, den där känslan när man inte längre kan hålla tillbaka det.
Hela kroppen spände sig och jag utstötte de där sista stönen innan orgasmen.
Sen slog den mig, den pulserade genom hela kroppen, det kändes som att vara under vatten, som att hålla andan, som att kvävas, som att vara i direkt solsken, som att dö på samma gång. Det tryckte igenom varenda cell av hela kroppen och var muskel började darra skoningslöst och jag tappade kontroll över hela kroppen. Jag kände hur jag försvann in ett inferno av färger och mönster. In bland gröna ängar, solsken och blåa hav, kvittrande fåglar och vidsträckta skogar, som en annan dimension av verkligheten. Jag kunde se konstiga figurer och ljusa varelser, jag bara beskådade det och njöt av det.
Sedan kunde jag känna hur det föll sönder och det föll ihop. Jag kände hur jag drogs tillbaka in i min kropp, hur jag återvände tillbaka ner i min säng tillbaka dit till sidan om honom.
Jag öppnade ögonen, och vred mig så jag kunde möta hans blick. "Hur var det?" frågade han, som om han förstod precis vad jag just upplevt. "Du somnade, du var borta säkert tjugo minuter". Jag såg oroligt på honom, så länge, hade aldrig upplevt något liknande. "De.. det var underbart.." rösten svek mig, så jag försökte inte prata mer, utan försökte fortfarande komma in i normal andning igen.
Jag låg där och såg honom i ögonen. Ville aldrig att det skulle ta slut, aldrig försvinna. Sådana här människor fanns bara inte. Sådana här människor fanns bara i drömvärlden. Där jag just precis varit. Så olika alla de där andra som jag inte kunde titta på ute på gatan om dagarna.
Jag kunde inte låta bli att le, och han mötte mitt leende än en gång, som om jag vore det absolut vackraste som existerade. Jag hade aldrig känt mig så lycklig som då.
Det var dagen jag började tro på änglar. På den andra sortens människor.
"Somna med mig" sade jag försiktigt när andan hade hunnit ikapp, och han nickade försiktigt. Tog min hand och jag slöt ögonen, kunde känna honom genom handen, hans energi, och sedan sjönk jag tillbaka in i ljudet, där jag just precis varit.
Fler noveller av samma författare
| Titel | Kategori | Betyg | Datum |
|---|---|---|---|
| Vi tog det försiktigt | Första gången | 4.7 | 7/4-14 |
| När han smekte mig. (för henne) | Onani | 4.2 | 4/4-14 |
| Den rödblonda sjuksköterskan | Fetish | 4.1 | 31/3-14 |
