Äktenskapets Janusansikte-Del 1
Författare: kapten montan Datum: 2014-03-20 14:37:07
Kategori: Lesbiskt
Läst:
20 309 gånger
Betyg: 3.8 (6 röster) 3 medlemmar har denna novell som favorit
Min hustru stod framför spegel. Strök läpparna i eldröd nyans. Vände ena delen av sitt janusansikte mot mig- såg förstrött bortom min horisont. Jag erbjuder dig min hunger , tänkte jag, du vill inte ha den.
Hon rättade till sina kläder och vände den andra halvan av sitt Janusansikte mot mig.
--Jag hoppas du får det bra på resan, sa hon och log avmätt mot mig.
Det fanns nåt flyktigt ogripbart över hennes ansikte, något opålitligt, jag inte kunde ta på. Vårt samliv hade gåtti stå sen några år. Jag arbetade- hon arbetade- däremellan möttes vi som hastigast i tamburen under pliktskyldiga omfamningar. Jag misstänkte att hon hade någon annan, men vem? Jag hade inga som helst bevis för den saken, men det var något jag inte kunde ta på..
Till en början- de fem första åren hade vi haft ett fullödigt sexliv. Efter hand hade dock en viss oförenlighet inställt sig. Vi kunde helt enkelt inte komma överens om vem som skulle bestämma. Vem skulle ta initiativet, vem skulle inte ta initiativet, vem skulle underordna sig, vem skulle dominera, vilka tider på dygnet skulle det ske. Var morgonen den bästa tidpunkten, eller var det kvällen.
Som vi inte kunde tala med varandra gled vi sakta och ofrånkomligt in i ett tyst samförstånd att avstå. Så nu avstod vi sen en tid tillbaka. Vid några tillfällen hade jag fått i huvudet att min hustru eventuellt var lesbisk. Men det borde jag väl ändå ha märkt vid det här laget- eller borde jag det?
Denna gryende misstanke hade fått näring under en gemensam semestervistelse i Grekland, för ett antal år sedan. Då jag noterat att min hustru kastade ovanligt långa och granskande blickar på andra kvinnor längs stranden. Det hela förbryllade mig....
Jag intalade mig att jag inbillade mig alltsammans- men gjorde jag verkligen det?
Nu skulle jag företa en resa å tjänstens vägnar. Under förevändning att jag måste fullfölja ett viktigt affärskontrakt i en stad 20 mil norrut.
I själva verket skulle jag spionera på min hustru. Jag ska se dig, när du inte ser mig, tänkte jag lömskt, samtidigt som jag packade resväskan.
--Jag ringer när jag kommer fram, sa jag till min hustru.
--Vad bra
--Eller på kvällen
--Hoppas det går bra nu.
-Naturligtvis gör det, det.
--Säkert sa min hustru...
Varpå jag jag gav henne en flyktig kyss och stängde dörren. Satte mig ned i bilen och åkte till Lund. Någonstans måste jag utgå ifrån, det fick bli Lund.
Min hustru arbetade i centrala Malmö, och det var min avsikt att positionera mig i närheten av Lilla torg, för att sedan följa hennes förehavanden under hela kvällen. Under hela helgen!
Någon slags klarhet måste det ju inbringa. Det regnade lätt denna försommardag. Jag kände det som om ett löfte väntade runt hörnet- eller om det nu var en obestämd fara.
"I have seen your flag on the marble arch, but love is not some kind of victorymarch, its a cold, and its a broken Hallleujah" strömmade det ur bilradion..
När jag kom fram till Lund åt jag lunch. Resterande tid slog jag dank. Framåt 16 00 körde jag tillbaka mot Malmö. Vid femtiden parkerade jag på ett lämpligt ställe. Promenerade sedan till en gata i närheten av hennes arbetsplats. Ställde mig i en port på lämpligt avstånd och vek upp överrocken.
Så kom hon ut. Vart åker du nu min kära hustru tänkte jag lätt upprymd. Tar du kanske bussen hem till Limhamn. Det gjorde hon nu inte. Ett tag fick jag för mig att hon skulle till Köpenhamn. Inte heller det gjorde hon. Istället promenerade hon mot Ribban. Nu gäller det att ta ut avståndet och vara lätt på foten tänkte jag. , och la mig i sakta mak på några hundra meters avstånd från min hustru.
Den lätta försommarbrisen svepte in över sundet. Lövträdens bladverk lät sig smekas av sommarens gryende förhoppningar. Jag kände en lugn och behaglig upphetsning skjuta upp ur mitt inre. En mäktig känsla av frihet, som om jag stod inför en ödesmättad port, som när som helst skulle öppna sig.
Varför har jag inte tänkt på det här förut, slog det mig. Och varför skuggar inte alla äkta män sina fruar, det måste ju vara det enda rätta. När hon närmade sig bryggan som leder mot kallbadhuset dök jag in bakom ett träd.
Redan den uppenbara risken att jag skulle bli upptäckt gjorde mig upprymd på gränsen till euforisk. Hon är alltså på väg till kallbadhuset. Vad ska hon göra där, hon brukar väl aldrig gå dit, eller brukar hon kanske det?
Som jag inte kunde riskera upptäckt , fick jag hålla mig på lämpligt avstånd. Hur skulle det se ut hon upptäckte mig, och vad fan skulle jag säga.
Men hon hade inte upptäckt mig- och hon skulle inte upptäcka mig. Det skulle jag se till. I två timmar fick jag vackert vänta. Vad gjorde hon där inne. Badade antog jag, men hon brukar väl aldrig bada där, eller brukar hon kanske det?
Så kom hon ut. I sällskap med en kvinna. Det var en avgjort kortare kvinna än min långa hustru, hon hade mörkt svallande hår, djupa glittrande ögon, rörde sig på ett elegant sätt, gav på det hela taget ett vackert intryck. Och nu samspråkade hon med min hustru, samtidigt som de strök i sakta mak längs bryggan, och fortsatte mot Slottsparken.
Vem är den där där kvinnan, tänkte jag. Jag har aldrig sett henne förut, varför har jag inte det. Jag tog ut avståndet ytterligare. De passerade lilla torg, fortsatte via Stortorget, vidare mot Mölllevången, alldeles i närheten av den plats jag parkerat min bil. Plötsligt gick de in i en bil , som den mörka kvinnan uppenbarligen ägde.
Jag bestämde mig för att inte försitta tillfället, och sprang därför så fort jag kunde till min egen bil. Jag hade inga som helst problem att haka på. Tämligen omgående stod det klart för mig att de var på väg mot Limhamn- till vårt hus.
Vem är den där kvinnan, tänkte jag, och vad ska hon i vårt hus att göra. Nu inställde sig vissa svårigheter.Jag kunde inte gärna smyga omkring och spionera på vårt eget hus. Dels kunde grannarna upptäcka mig, och dels kunde min hustru upptäcka mig. Det kunde bli hur pinsamt som helst, och hur skulle jag egentligen förklara mig.
Det visade sig att grannarna dessbättre inte var hemma. Våran tomt är stor, så jag borde kunna smyga in diskret på min egen tomt, ställa mig bakom ett träd och avvakta läget, vilket jag också gjorde.
Min hustru och den mörka kvinnan satt tydligen och åt åt i vårt kök. Vem är den där kvinnan, och varför sitter hon och äter i mitt kök. Det hela förbryllade mig.
Plötsligt avlägsnade de sig från köket och försvann ur mitt synfält. Skulle jag nu avlägsna mig. Det var ett ytterst delikat spörsmål, som jag hade svårt att bestämma mig för. Det lätta regnet tilltog en aning, en och annan segelbåt strök över sundet.
Nu hörde jag röster från sovrummet. Jag bestämde mig för att smyga fram. Persiennerna var förvisso neddragna , men inte helt neddragna, skulle det visa sig. En glipa hade lämnats, varför jag obehindrat kunde se rakt in....
Den mörka kvinnan satt naken på sängkanten. Min hustru satt naken bakom henne. Böjde bak den mörka kvinnans huvud mot sin axel, kysste hennes hals. Regnet strilade nu allt ihärdigare ned över mig. Av någon anledning blev jag inte chockad av det jag såg, däremot klarvaken, liksom nykter. "Sanningen ska befria dig, men först ska det pissa på dig" for det genom mitt huvud...
Den mörka kvinnans bröst lyste i siluett mot mig. Det var som att se rakt in i ett kalejdoskop, med dittills okända och för mig främmande mönster.
Min hustru kupade sina händer över den mörka kvinnans bröst, smekte henne över midjan, drog åter bak hennes huvud mot sin axel och kysste hennes hals. Vinklade så den mörka kvinnans huvud närmare sina läppar och kysste henne med en hunger hon aldrig förärat mig med. Gled så runt den mörka kvinnan, och nedlade henne i sängen. vår säng- min säng!
Regnet tilltog nu allt hårdare. Ett begynnande åsk-dån hördes från horisonten. Jag kände mig fortfarande klarvaken och iskallt nykter. Varför ska livets ofrånkomliga fulhet, med all dess lömska ränker och bedrägerier vara så outhärdligt vacker.
För det var verkligen en vacker syn som uppenbarade sig för mina ögon. Och ändå outhärdlig- och just därför ful. Och det var ju bara början..
Min hustru låg över den mörka kvinna, hävde sig rytmiskt över henne, kysste hennes läppar hängivet och dominant. gled runt henne, gled över henne, sög in hennes bröstvårtor, kysste midjan, samtidigt som den mörka kvinnan sträckte armarna bakåt, som ville hon visa att hon kapitulerar inför min hustrus förföriska starkare kraft.
Regent öste nu ned. Bildade en ridå över mina igen-immade glasögon. Men ännu kunde jag se klart.
Min hustrus heta läppar som sög sig fast längs insidan av den mörka kvinnas lår, slickade sig lätt svävande mot hennes fitta, sög hennes fitta , lät handflatorna smeka hennes bröstvårtor, samtidigt som den mörka kvinnan höll min hustrus huvud hårt.
Plötsligt reste sig min hustru, gick mot garderoben och hämtade ett helt djävla Dildo-harnesk med svart bälte.
Men hur fan är det möjligt frågade jag mig klarvaket. Varför har jag aldrig lagt märke till detta skrämmande dildo-harnesk. Eller har jag kanske det?
Jag visste varken ut eller in.Förräderi tänkte jag, ursinnigt under det att regnet och den tilltagande blåsten piskade mig vindpinad. Verkligheten är visserligen outhärdlig- men detta förbannade dildo-harnesk är rent förräderi. Över alla gränser...
Det hjälpte nu föga.
Min hustru gled över den mörka kvinnan, trängde in långsamt i henne, knullade henne ymnigt och liderligt. Den mörka kvinnan vred sig i kättjans vågrörelser, kastade med huvudet, kopplade vaderna runt min hustrus ryggslut och röv. Hon knullade henne med ett slags häpnadsväckande självklarhet samtidigt som extasen blixtrade ur den mörka kvinnans ögon..
Det hela pågick i säkert 20 minuter. Då min hustru klev av den mörka kvinnan och la sig bredvid henne med ett lyckligt leende...
Jag rusade omedelbart därifrån. Hoppade in i bilen dyngsur som en gammal raggig hund. Körde sen i hög fart mot Öresundsbron. När jag passerat tullen slet jag upp en halvlitersflaska whiskey från handskfacket, och drog i mig halva innehållet. Styrde sedan mot Istedgade i närheten av Hovedbangaarden.
Där klev jag av. Gick sen resolut och målmedvetet mot den beryktade och välrenommerade club Xanadu.
--Välkommen min bäste herre, sa en vulgärt målad kvinnan i neonrött hår och öppnade dörren. Vi har nåt för alla smaker.Helt säker också något för er.
Jag klev in....
Fler noveller av samma författare
