Blyga pojkar kysser inte vackra flickor
[Anm: om du hoppas på snusk, hoppa till en annan novell. Det finner du inte här. :) ]
Gråten stod långt upp i halsen men ville ändå inte riktigt komma ut. Den fastnade längst upp och lämnade honom med en känsla av otillräcklighet. Han kunde inte ens gråta ordentligt. Inget fick han till bra, inte ens något så enkelt och basalt som att gråta. Regnet som strilade ned var inte kallt men han frös ändå. Hans känslor borde vara i storm men allt han kände var tomhet. Tomhet och ensamhet. All känsla av mänsklighet och närvaro försvann med Hennes siluett. Med tystnaden som föll när hon sagt sitt farväl och försvunnit i natten. Han ville inte stå kvar och känna sig patetisk och ensam. Likväl förmådde han inte att röra på sig. Det var som om regnet och mörkret, för att inte tala om ensamheten han upplevde, höll honom kvar på platsen. Han suckade. Lät regnet blöta ned honom helt. Stod och kände efter. Lät sig känna efter, trots att det gjorde ont.
Kanske borde han vara arg? Frustrerad? Och vad är det för fel med självömkan, ibland åtminstone? Samtidigt. Det kändes inte rätt. Han var bara rätt och slätt ledsen. Och trött. Trött på att jämt vara den som stod kvar i regnet och såg en ryggtavla försvinna. Trött på att vara den evige vännen. Aldrig Älskaren. Aldrig den som hon satte sina principer åtsidan för. Han kunde få inblick i hennes själ, men aldrig i hennes underliv. Likväl, fick han välja var det alltid enkelt. Han valde själen framför köttets makt. Enkelt. Men ändå. Något fattades honom. För hur mycket han än fick vara intim så slutade det ändå alltid med att hon gick hem till sitt. Och han till sitt. Vem hon än var. Det verkade vara hans öde.
Han hade försökt ändra på det. Vara Förföraren istället för Vännen. Det hade aldrig slutat väl. Och om han någonsin skulle lyckas med att vara just Förföraren, så insåg han att det ändå inte var den han ville vara. Varför förneka sig själv? Varför försöka vara något man inte är? Varför... ljuga för sig själv? Det var svårt att inte vara bitter, men han var av åsikten att bitterhet inte är konstruktivt. Det är bara dumt. Han tillät sig dock stå kvar där i regnet och suga på nederlagets sura och beska eftersmak. För nederlag var det.
Allt hade gått så bra tidigare på kvällen! Det hade varit en underbar kväll. Tidig sommar, känslor och kärlek i luften. Stämningen på topp. En förfest som känts så lyckad att själva utgången nästan var ett hinder. Men ändå en naturlig fortsättning. Först sittandes i goda vänners lag hemma, sen hade festen helt obemärkt flyttats till utestället. En uppblandning av folk. Intimiteten hade gått förlorad men stämningen hade det inte. Och helt plötsligt hade Hon varit där. Hon fanns redan på förfesten, men det var först när de kom ut som hon blommat i full blom. På förfesten hade de sett varandra, blivit presenterade och hälsat. Kanske hade blicken dröjt kvar en aning längre än brukligt, men inte mer än att det enkelt gick att avfärda. De hade sneglat lite på varandra men annars hade nog ingen tänkt något speciellt om saken. Eller?
När de kom till lokalen däremot, hade saker och ting förändrats. Det var som om bristen på den intimitet och exklusivitet som en fest hemma hos någon kan ge, drev på behovet av att hålla ihop. De må ha blandats upp av alla andra människor som fanns på stället, men samtidigt höll det de samman. De dansade, de pratade så gott det gick (vilket snarare handlade om att skrika till varandra över de drinkar de hade i handen) och de rörde sig runt mellan folkmassorna.
Det som var så märkligt var att det inte riktigt gick att ta på när det hände nåt. Om nu nåt hänt alls. Känslan av samförstånd. Det började med ett samtal. Eller, skrikande som det snarare blev när musiken nu dånade så högt. Ändå fanns där känslan av en koppling, ett samförstånd. Det var de små detaljerna som hade gjort det. En hand på en handrygg under samtalet, som för att förstärka något som sades. En blick som dröjde sig kvar lite för länge. Det faktum att samtalet prioriterades före dans och umgänge med övriga i deras gemensamma vänskapskrets som rörde sig runt dom. "Häng med och dansa" möttes med ett "strax, ska bara". De prioriterade varandra.
Sen kom dansen. Det var en tidsfråga. De var trots allt ute för att dansa. De rycktes med av sina vänner och snart fann de sig mitt i ett gytter av rytm, blixtrande lampor, svettiga kroppar och förhoppningsfulla leenden. Blickar som sökte bekräftelse, kroppar som ville ha uppmärksamhet. De må ha varit bland vänner och främlingar men det stod ganska snart klart att de var ämnade för varandra, åtminstone just denna kväll. Varje rörelse, varje blick som de gjorde eller gav tycktes hamna hos den andre. De andra i sällskapet eller omkring dem tycktes vara i en annan dimension.
Han såg svetten rinna längs hennes kinder. Hennes hår klibbade sig fast av svett. Hur hon slängde med huvudet och försökte se ut som om hon aldrig gjort annat än att dansa och le. Hur han kände att han svävade när han stod där framför henne på dansgolvet. Hur han helt enkelt struntade i hur han framstod eller såg ut, han som alltid var mån om sitt utseende. Nej, hur han enbart hade ögon för henne. Struntade i vem han var eller hur han såg ut. Det fick bära eller brista. Han var han.
Hon var så otroligt vacker! Han visste inte om hon visste det, men påminde sig själv om att säga det till henne. Inte för att han ville ställa sig in eller räkna hem pluspoäng, nej rätt och slätt för att han ville att hon skulle få veta det. Hon rörde sig som en katt på dansgolvet. Smidigt, självsäkert. Hur han själv såg ut när han dansade struntade han fullständigt i. Han lät rytmen och musiken styra hans rörelser helt. Musiken styrde hans lemmar likt en marionettdocka. Det var bara att släppa kontrollen och låta sig ryckas med. Blicken däremot. Den rörde sig aldrig långt ifrån hennes. Det var som om deras blickar låst sig fast vid varandra bara för att låta resten av världen, inklusive deras kroppar, bero.
Dansen löstes upp och de hamnade bredvid varandra istället för mitt emot. Han kunde känna doften av svetten som rann ned för hennes ansikte. Se hur tröjan klistrades fast vid hennes byst. Hur en hårtest fastnade i ansiktet på henne men ströks undan. Hon utstrålade sex, åtminstone i hans ögon. Nej, i andras med noterade han. Han kände sin egen andhämtning och svett men brydde sig inte. De såg på barandra. Log. I samförstånd. Diskussionerna fortsatte omkring dem men nu var det som om de var ensamma. Alla de andra var en del av kulisserna. En hand på ett lår. En blick som stannade kvar. De var intima, men de var ändå främlingar. De kunde inte slita sig från varandra. Någon undrade om de skulle med och dansa. De avböjde. Nästan irriterat.
Hur fort kan inte tiden gå? Det var som om tiden stått still, men ändå som om den helt plötsligt gjort ett skutt. Kvällen var över. Takterna till de lugna låtarna ljöd. Och som genom ett trollslag stod de där, på dansgolvet. Mitt emot varandra. Lite tafatt, frågandes. Samtidigt var det just precis det tillfälle de väntat på. Det var okej. Det var just nu det var helt legitimt att falla i varandras armar. De hade längtat och bävat för den här stunden. När de så äntligen möttes, var det underbart. Han kände hennes värme, hennes bröst tryckas mot honom. Hon kände hans värme och hans hårdhet som snabbt kom när de tryckte sina svettiga kroppar mot varandra. De rörde sig med musiken men mer mot varandra. Om man kunde ha sex med kläderna på hade de just det. Deras samlag var långt och utstuderat och helt synkroniserat med musiken som dunkade ut omkring dom. Hans händer höll sig på anständiga ställen men var snubblande nära att vara intima, påträngande. Hennes likaså. Trycket ökade mot hans hårdhet. En sexakt förklädd till dans. Han nafsade försiktigt i hennes öra när han kom åt. Belönades med ett stön i sitt eget. Kände hur hon tryckte sitt heta underliv mot honom. Han mötte. Doften av henne var berusande. Hon luktade kvinna, hon luktade sex och hon luktade svett - den underbara formen av svett som kommer av åtrå och lust. När de dansat sig igenom alla lugna låtar och musiken tystnade var de svettiga, andfådda och generade. De hade precis älskat med varandra, men utan att ha sex. Hela kvällens ökande känsla av närvaro, gemenskap, vänskap och åtrå hade mynnat ut i den dans de just upplevt.
Det mest naturliga i världen hade varit att ta varandra i handen, gå hemåt och låta natten bli till dag medan de fortsatte på inslagen väg. Göra om dansen, men utan kläder. Eller, som någon kanske skulle sagt, knullat skiten ur varandra. Och visst gick de i den sena sommarnatten, sida vid sida. Just med sådana tankar i inombords. Ensamma. Med hjärtan som bultande. Och åtrå som brann. Pratandes om saker som endast de två pratar om. Likväl, när vägskälet kom. När avgörandet var där hade hon fällt de avgörande orden. De var inte vad han väntat sig.
"Jag har pojkvän."
Han hade inte behövt bemöta det. Svara på det. Tonfallet och sättet hon sa det på, för att inte tala om tillfället hon valde, sa allt. Vad de än upplevt så var han inte tillräckligt mycket värd uppoffringen. Och vad värre var, han hade inte styrka, mod eller vilja nog att sätta sina egna intressen i första rummet. Han hade bara nickat och låtit henne gå. Nu stod han kvar, ensam. Undrandes.
Svaren kom aldrig.
Fler noveller av samma författare
Är detta en variation på novellen underbart är/i kort? Denna är faktiskt vackrare i mina ögon. <3