Vårdagsögon

---

---

Det var egentligen inget särskilt med den dagen. Jag var ute och gick i skogen med min hund. Jag älskar att gå i skogen, det är så tyst och grönt. Särskilt nu på våren, när alla trädens knoppar börjar slå ut. Våren känns alltid som en ny början för mig. Hela skogen får liv på nytt, och jag blir också full av nytt liv.

Vanligtvis brukar det aldrig vara någon i skogen. Men idag var tydligen ett undantag. För på stigen rakt framför mig kommer en man. En man som jag inte alls känner igen. Staden som jag bor i är så liten att man i princip har gått på dagis, lågstadiet, mellanstadiet, högstadiet och gymnasiet med nästan exakt samma personer. Den här mannen ser ut att vara i min ålder, men jag känner inte alls igen honom. Han måste vara ny.

Jag hoppas faktiskt att han bara ska gå förbi mig. Jag är inte bra på att prata med nya människor. Men han stannar.
- Vilken fin hund. Vilken ras är det? Hans röst är väldigt dov och mörk. Väldigt sexig. Oj. Hoppas jag inte sa det högt. Men det verkar inte så, han reagerar inte.
- Han är en blandning av två olika raser, men jag kommer inte ihåg vilka, får jag ur mig efter en stunds väldigt jobbig tystnad. Mannen ler, och jag blir alldeles varm. Nästan svettig. Och helt röd i ansiktet. Det känner jag. Usch, jag hatar när det blir så. Han leende blir bredare. Han verkar tycka det är jättekul att se på när jag rodnar som en tomat. Jag döljer ansiktet lite bakom mitt långa hår.
Plötsligt är det någon som för undan håret från mitt ansikte. Jag hoppar nästan till. Mannens ögon stirrar in i mina. De är blåa, fast väldigt ljust blåa med gråa stänk i. Som en vårdagshimmel. Passande beskrivning måste jag säga. Jag vänder bort blicken. Eller, ja, försöker. Han lägger sitt pekfinger under min haka och får mig att se på honom igen.

Men då backar jag. Han fattar vinken, och tar också ett steg tillbaka. Han öppnar och stänger munnen, som om han vill säga något men inte säga fel saker.
- Förlåt, säger han till slut. Jag menade inte att vara för påstridig. En av mina största nackdelar. Jag ber om ursäkt.
- Ingen fara, säger jag. För det var ju verkligen ingen fara. Egentligen så var jag ju ganska nöjd med att blicka in i hans ögon. Men det kändes konstigt att göra så med någon man nyss träffat. Det kändes lite för intimt. Jag ler lite försiktigt för att understryka mina ord. Han ler lite tillbaka. Plötsligt tar han fram en penna ur sin vänstra jackficka.
- Får jag? undrar han och tar försiktigt min hand. Jag nickar. Han rullar sakta upp ärmen på min munktröja. Han skriver upp tio siffror på min arm. Hans nummer, antar jag. Han stoppar ner pennan i fickan igen, ler ett sista leende, och går förbi mig.
Jag står stilla och granskar siffrorna på min arm. Snacka om påstridig, tänker jag. Jag vet inte ens om jag faktiskt tänker använda numret. Men ändå är jag väldigt försiktig när jag rullar ner tröjärmen igen för att inte råka sudda ut någon siffra i numret.

När jag ligger i sängen den natten kan jag inte sluta granska min arm. Siffrorna är egentligen redan inpräntade i mitt huvud, men jag kan inte sluta titta på dem. Jag tänker på känslan av den vassa pennspetsen mot min hud. Hans varma hand, som hade ett fast grepp om min handled. Jag känner hur jag blir varm i kroppen igen. Fast nu rodnar jag inte. Det är en annan sorts värme som sprider sig i min kropp. Och när jag tänker på hans blåa vårdagsögon så blir det ännu varmare i min kropp. Jag slänger av mig täcket och går och öppnar sovrumsfönstret. Jag tar några djupa andetag. Lugna dig, tänker jag, annars blir det nog inte mycket sömn inatt.
När jag känner mig lagom nedkyld lägger jag mig i sängen igen. Jag försöker sluta ögonen och somna, men det första jag ser varje gång jag blundar är hans vackra ögon. Typiskt. Jag lär vara som en zombie imorgon.

När mitt alarm på telefonen går igång nästa morgon ramlar jag nästan ur sängen i min iver att stänga av den och somna om. Fast jag vet att jag måste ta mig upp. Jag suckar, och sätter mig upp i sängen. Min hund lyfter på huvudet och tittar på mig, men tappar snabbt intresset och sänker huvudet igen. Jag reser mig sakta upp, och tar på mig kläderna som ligger i fåtöljen. Sen går jag ner i köket, sätter på kaffet och lutar mig mot diskbänken. Då kommer jag ihåg numret på min arm. Jag kollar snabbt ner. Tur, det har inte försvunnit någon siffra under natten. Jag tvekar lite, men efter lite inbördes diskussion skriver jag in numret i min telefon. Jag döper kontakten till Skogspojken, och fnissar lite åt min egen fyndighet. Sedan dricker jag mitt kaffe medans jag spanar ut mot skogen. Tänk om jag har sån tur att han är därute idag också. Men jag ruskar av mig den tanken. Jag har ändå inte tid att gå ut i skogen.

En halvtimme senare sitter jag på bussen mot jobbet. Hunden är hos tanten i grannhuset, som har en golden retriever som han kan leka med. Och jag lyckades få med mig två persikor som jag tänker äta på vägen. Jag är ingen frukostmänniska, men jag har upptäckt att frukt fungerar.
När jag sitter på bussen har jag tid att tänka. Framförallt på mannen från skogen. Jag ler lite när jag minns hur varlig hans hand var när han förde bort mitt hår från mitt ansikte. Den varma känslan börjar sprida sig i kroppen igen. Och jag låter den göra det. Jag känner hur den sprider sig, från mina fingertoppar till mina tår, och hela vägen upp igen. Plötsligt känner jag igen känslan. Det är lust. Åtrå. Begär. Det var så länge sen jag kände så. Minst tre år. Ja, jag vet, det är lång tid, men så blir det ibland. Nu vill jag ringa honom mer än någonsin. Fast jag vet att det inte är någon bra idé. I alla fall inte just nu, när jag sitter på en buss full med människor. Okej, inte full precis. Det är väl jag och ungefär sju människor till, men ändå. Så jag bestämmer mig för att ringa honom så fort jag är klar på jobbet. Jag får helt enkelt vänta.

När jag kommer fram till personalingången på den stora matvaruaffären står en arbetskamrat utanför och röker. Jag höjer handen till en hälsning och går in i personalrummet. Jag hänger min väska på kroken och går ut till kassorna. När jag kommer fram till min kassa lägger jag försiktigt handen på kassörskans axel, så hon vet att hennes avbytare är här. Det är våran tysta signal som alla är införstådda med. Hon låter kunden betala, och sen byter vi plats. Jag ler mot nästa kund som står på tur. Och så är jag igång.

Dagen flyger förbi. Innan jag vet ordet av är klockan tio i fyra. Tio minuter kvar av mitt skift. Jag sträcker lite på mig, och ler mot nästa kund som nu är framme vid kassan. Jag börjar scanna varorna. Men då hör jag en röst som jag mycket väl känner igen.
- Värst vad fokuserad du är. Du kände inte ens igen mig, eller hur? Jag tittar förskräckt upp. Det är mannen från skogen. Han med vårdagsögonen. Jag känner hur jag rodnar.
- Förlåt så mycket! Jag blir så inne i det jag gör efter ett tag, lyckas jag få fram. Usch, så pinsamt, tänker jag. Men han bara ler. Det verkar inte som om han tog illa upp iallafall.
- Jag har väntat på att du skulle ringa, säger han med en lite retsam ton. Vet du inte att det är oförskämt att låta killar vänta? Jag skrattar lite.
- Nej, den regeln har jag aldrig hört. Och jag hade faktiskt tänkt ringa när jag slutat jobbet. Hans leende blir bredare.
- Så då har du i alla fall inte glömt mig helt?
- Nej, det har jag inte. Och tydligen har inte du glömt mig heller.
- Jag har väl inte det. Och nu, när jag ändå står här, så behöver du ju inte ringa mig ikväll. Vi kan ju prata nu. Hur länge till jobbar du? Jag tittar på klockan.
- Fem minuter till. Vill du vänta? Han nickar. Jag ler mot honom. Jag skannar den sista varan, han betalar, och två minuter senare känner jag en varlig hand på axeln. Min avbytare tar över, och jag kan äntligen avsluta mitt skift och hämta min väska i personalrummet.

När jag kommer ut till kassorna igen ser jag honom stå vid den stora utgången. Jag vinkar, och han ler stort. Vi slår följe till busshållplatsen, eftersom vi ändå ska åt samma håll. Vi pratar om allt möjligt, våra favoritfilmer, favoritartister (hans är Rolling Stones, min är Lana Del Rey). Och vi får aldrig slut på samtalsämnen. Vi pratar om allt från vilken kvällstidning som är bäst till hur feminismen har påverkat Nobelpriset. Vi pratar verkligen om allt, vilket känns lite underligt för min del. Jag har väldigt svårt att skaffa nya vänner och prata med nytt folk. Men med honom är det så lätt. Vilket är anledningen till att jag bjuder in honom på kaffe när vi gått av bussen.
- Ja visst, säger han, men bara om jag kan låna din kyl och frys. Han håller upp matkassarna som förklaring. Jag skrattar till.
- Visst, inga problem!

Vi går sakta mot mitt hus, som bara ligger några hundra meter från busshållplatsen. Under den tiden är vi faktiskt tysta. Men det är en bekväm tystnad. Jag känner inte att jag måste fylla den tystnaden med ord. Vilket är en väldigt skön känsla. Jag sneglar på honom. Han ser så lugn ut. Som om han trivs med mig också. Det får mig att le. Han ser mitt leende i ögonvrån och vänder sig mot mig.
- Vad ler du åt? frågar han.
- Dig. Du ser så lugn och tillfreds ut.
- Ja, hur kan jag vara något annat när jag är i din närhet? Jag rodnar. Igen. Usch. Men han bara skrattar.
- Du är så söt när du rodnar. Det var därför jag förde undan ditt hår, i skogen. Jag ville se dina rosa kinder och dina vackra ögon. Jag rodnar ännu mer, och hans leende blir ännu bredare.
När vi är framme vid ytterdörren börjar jag treva efter mina nycklar när jag kommer på att jag måste hämta hunden först. Jag ber mannen att vänta medans jag hämtar hunden hos granntanten. Och han står kvar när jag kommer tillbaka. Jag hade halvt om halvt väntat mig att han skulle vara borta. Att jag hade skrämt iväg honom med mitt konstanta rodnande. Men han är kvar där jag lämnade honom.

När vi kommer in i hallen släpper jag min hund lös och går ut i köket.
- Se dig gärna omkring. Jag har inga hemligheter, säger jag till mannen med de fina ögonen. Han ler mot mig från hallen.
- Fast jag skulle gärna vilja ställa in mina matvaror först, säger han.
- Ja, visst ja. Köket är lite trångt, men det ska nog gå. Han plockar upp kassarna från hallgolvet där han ställt dem och går mot köket. Även fast jag står vid kaffebryggaren, och kylen och frysen är minst fem meter bort, känner jag hans värme som om han stod precis bredvid mig. Och plötsligt så gör han det. Han smyger en hand runt min midja. Jag ryser till. Jag har längtat efter att få känna hans händer på mig sen den där dagen i skogen.
- Du är så vacker, viskar han i mitt öra. Det ilar i magen på mig. Nu när han står så nära mig kan jag känna hans unika doft. Det luktar... manligt. Sexigt. Något träaktigt med inslag av den där doften man känner när regn träffar en varm trottoar. Åh. Jag känner hur åtrån och begäret börjar sprida sig i min kropp igen. Varför påverkar den här mannen mig så? Jag tror inte att jag har känt såhär stark åtrå till någon sen... ja, aldrig. Och jag har aldrig legat med någon på första träffen. Och aldrig med någon som jag bara känt i 24 timmar. Men det är vad den här mannen får mig att vilja göra. Vilket känns både skrämmande och upphetsande på samma gång.

Jag vänder mig om så vi står ansikte mot ansikte. Jag ser hur hans ansikte närmar sig mitt. Jag sluter ögonen, och låter det hända. Hans läppar möter mina. Försiktigt först, men när jag lägger min hand runt hans nacke blir kyssen mer hetsig. Han smakar mint, vilket får mig att ana att han hade förberett sig på det här. Men det gör inte mig något. Jag vill nog lika mycket som han.
När vi bryter kyssen står vi och tittar på varandra. Han tar min hand och vi sätter oss i soffan. Jag lägger upp mina ben i hans knä, och han drar mig närmare. Jag lutar huvudet mot hans bröst. Jag hör hur hans hjärta slår. Det slår snabbt, vilket inte är så konstigt med tanke på den underbara kyssen vi delade nyss. Det hade faktiskt varit konstigt om hans hjärta inte hade slått fort. Då hade jag undrat vad som var fel med honom. Men nu njuter jag av att höra hans snabba, stadiga hjärtslag. Det är som om hans hjärta sjunger en sång till mig. Töntigt? Kanske. Men så känns det. Han vänder sitt ansikte mot mig, och kysser mig en gång till. Och nu är jag lite djärvare. Jag börjar smeka hans mage. När jag känner hur han stelnar till drar jag undan handen. Men han tar ett bestämt tag i min handled, och placerar min handflata på hans mage igen. Jag fortsätter smeka, och vågar mig faktiskt in under tröjan. Han darrar till, men nu tar jag inte bort handen. Hans hand har också börjat vandra. Och så når den mitt ena bröst. Jag darrar till jag också. Känslan av hans varma händer genom det sträva tyget i min arbetsskjorta är så underbart fantastisk. Det får mig att vilja slita av mig alla kläder, lägga mig på sängen och låta honom ta mig precis som han vill.

Och det verkar som om han läste mina tankar. För han slutar kyssa mig, och tittar på mig med en outtalad fråga i ögonen. Jag vet vad han menar, och jag nickar. Han tar min hand, och vi går mot sovrummet. Jag är noga med att stänga dörren efter oss, vi vill ju inte bli störda av att en hund hoppar upp i sängen bredvid oss. Jag sätter mig på sängen, men han drar upp mig på fötter igen. Hans blick granskar mig. Jag ryser till av hans blickar. Det känns som om jag lika gärna hade kunnat stå här naken, så fulla av åtrå är hans ögon. Han går fram mot mig, och börjar knäppa upp knapparna i min skjorta. Det går så plågsamt långsamt att jag faktiskt börjar hjälpa till att knäppa upp några av knapparna. Men han flyttar bestämt bort min hand, och jag lyder. När han äntligen fått upp alla knappar, och jag har krånglat av mig skjortan, flämtar han till. Med rätta faktiskt. Jag måste vara synsk, för jag har på mig en av mina bästa behåar. En aprikosfärgad, genomskinlig spetsbehå med knäppning fram, vilket underlättar när den ska av. Mina mörka bröstvårtor syns tydligt genom det skira tyget. Han böjer sig fram, och låter sin tunga glida över det tunna tyget över min bröstvårta. Jag flämtar till. Jag vet att jag inte kommer kunna stå emot länge till. Jag börjar famla efter hans byxknapp, men då backar han.

- Sätt dig på sängen och blunda, säger han. Jag kommer snart. Jag undrar lite över vad han ska göra, men jag sluter lydigt ögonen. Jag hör hur han går ut från rummet, men en minut senare är han tillbaka. Plötsligt känner jag hur ett tunt tyg läggs över mina ögon. Jag rycker till, men jag förstår vad han ska göra, så jag reagerar inte mer än så. Jag sitter där lugnt medan han knyter sjalen runt mitt huvud, som en ögonbindel. Men jag blir överraskad när han, bestämt men varligt, för mina händer bakom min rygg och börjar knyta ihop dem. Men det visar jag inte. Jag har varit med om sånt här innan, som tur är. Så jag sitter på sängen, tyst och stilla, tills han säger åt mig att resa på mig. Han börjar knäppa upp mina byxor, lika plågsamt långsamt som innan. Jag börjar bli lite frustrerad nu. Skynda på, skynda på, tänker jag. Och så börjar han smeka av mig mina byxor. Det går ganska lätt, byxorna jag måste ha på jobbet sitter ganska löst på mig. Som tur är vet jag att trosorna matchar behån, de är i vit spets. Han börjar smeka min midja, upp och ner. När hans händer nuddar mina bröst rycker jag till. Han märker det, och flyttar händerna dit. Han håller mina bröst i sina händer, och jag kan inte låta bli att skälva till. Han börjar försiktigt massera mina bröst, och jag njuter för fullt. När han drar sin tumme över mina bröstvårtor ryser jag till. Och plötsligt är hans tunga där. Åh. Så underbart. Jag släpper ut ett litet stön, och jag känner hans leende mot min hud. Hans tunga börjar flytta sig neråt nu. Mot mina trosor. Jag är på helspänn. Försiktigt lirkar han av mig mina trosor och säger åt mig att sätta mig på sängen. Sedan känner jag hans varma händer på min fitta. Han är så varlig, men ändå bestämd. Han rör sina fingrar i en cirkel på min klitoris, och jag stönar igen. Och plötsligt är hans fingrar inne i mig. Jag stönar ännu högre, och känner hur orgasmen närmar sig. Men han låter den inte komma.

Han slutar, och jag hör hur han börjar ta av sig. Jag trevar lite i luften. Han verkar veta vad jag vill, och för min hand till hans kuk. Jag känner på den lite lätt för att avgöra storleken. Medel skulle jag tro. Perfekt. Sedan tar jag ett lite stadigare tag och börjar röra min hand upp och ner. Han stönar, och jag ler. Försiktigt låter jag min mun smaka på honom. Han smakar salt. Jag tar in hela kuken i munnen, och han börjar stöna högre. Men efter en stund så flyttar han sig bakåt. Jag förstår att det var nära för honom också. Jag hör hur han prasslar med något, och jag antar att det är en kondom.
- Ställ dig på alla fyra, säger han med en röst som är hes av upphetsning. Jag lyder, och svankar lite mot honom. Han tar ett stadigt tag om min midja, och för långsamt in sin kuk i min fitta. Han fyller upp mig helt, och jag kan inte låta bli att stöna igen. Och när han börjar röra sig känner jag hur orgasmen är nära igen. Jag börjar röra på mina höfter i takt med hans. Åh, jag är så nära! Och plötsligt kommer den. Det börjar pirra i hela kroppen, och det blir bara starkare och starkare. Sedan blir det som en explosion av hetta. Jag kan inte låta bli att skrika till. Det är så fruktansvärt skönt! Och jag känner hur han stelnar till när min fitta krampar runt hans kuk, och han får sin orgasm nästan samtidigt.

Det enda som hörs är hur vi båda flämtar av utmattning. Vi ligger sida vid sida i sängen. Jag rullar över på sidan, och lägger mitt huvud på hans bröstkorg. Hans hjärta slår fort igen. Han lägger sin arm om mig, och pussar mig på huvudet. Jag vänder upp huvudet och ler mot honom. Han ler tillbaka, och kysser mig. Jag känner hur värmen sprider sig på nytt. Dags för rond två...

---

---

Fler noveller av samma författare

Titel	Kategori	Betyg	Datum
Vårdagsögon	Heterosex	3.8	14/11-13

Kommentarer

Kommentera denna novell

Du måste vara inloggad för att skriva kommentarer.