Från soldat till erövrare, del 13: Kikaren som försvann
Från soldat till erövrare
Del 13
"Kikaren som försvann"
eller
"Circulus Vitiosus"
Förord: detta är en del av en serie och ska inte läsas som en fristående novell. Vill du läsa den men inte läst tidigare delar - gör det först! Gillar du inte serier, sök ej mer här.
Förvirrad. Utlämnad. Blottad. Fjättrad. Men framför allt, helt genomknullad. Grundligt påsatt. Det var många tankar som for genom Martin Anderssons huvud när han insåg att han blivit lämnad i klassrummet efter sin mest absurda upplevelse någonsin. Hans lärarkarriär hade lyft som en raket men snabbt passerat alla kända solsystem och ut i det okända. Nu låg han fastsatt i en kateder, fullmatad med potensmedel och med kuken rakt i vädret. Ensam. Övergiven. Paniken hann aldrig riktigt ta plats i honom innan ett huvud dök upp i dörrspringan tjejerna lämnat. Eftersom han var vänd med ansiktet från dörren såg han inte vem det var men han förnam det tydligt. Han hörde dörren gå upp och hur någon nästan ljudlöst tog ett par steg in i salen. Stod still. Tittade. Han skämdes. Skämdes över sin belägenhet. Sin utsatthet. Och inte minst sin dumhet.
Det fanns inget att säga. Vem som än stod där och studerade honom - ord överflödiga. Han väntade bara på att hon (för det utgick han från att det var) skulle göra något. Säga något. Men det enda som hördes var hans egen andhämtning. Sedan hörde han hur dörren stängdes och låset vreds om med ett ljudligt klick. Ljuset släcktes och det blev dunkelt i salen, dock inte mörkt, dagsljuset var på väg till kvällning men var inte borta. Martins hjärta bultade hårt. Nu var han inte vara förvirrad och skamsen utan rädd och nyfiken. Återigen tystnad. Andetag. Så till sist kom ett ljud som påminde om ett tyst prasslande. Först kunde han inte placera ljudet men när han väl gjorde det flämtade han nästan till. Det var ljud av kläder som föll till golvet. Han såg på sin lätt sargade men likväl hårda kuk. Hur mycket hade den inte fått vara med om, på så kort tid?
Hans tankar avbröts. Han hörde tysta steg. Barfotasteg. En silhuett dök upp jämsides vid honom och han vred sitt huvud för att se. Vad han än väntat sig att se, var det inte detta. Inte alls. Faktum var att det var det absolut sista han tänkt sig skulle dyka upp här och nu. Den sista. Kvinnan bredvid honom var helt naken. Hennes mjuka, lena hud avtecknades i ljuset och fick en gyllene lyster. Det blonda håret var uppsatt i samma frisyr som när han sett det sist. Flätorna som gick ihop där bak. Hon andades lugnt. Hennes toppiga bröst höjdes och sänktes med andningen och han såg tydligt hur styva bröstvårtorna var. Huden på brösten hade knottrat sig lite. Fortfarande fanns inget att säga, men nu var det mer av pur förvåning. De såg på varandra. Martin kände att han såg ut som en fågelholk. Hennes min var outgrundlig. Varken glad eller ledsen. Kanske lite fundersam, eller nyfiken. Mönstrande.
Hon flyttade blicken ned mot hans stånd. Fixerade det med blicken. Han noterade att hon andades snabbare. Fortfarande ingen rörelse. Men så, tillslut, flyttade hon på sig. Ställde sig i höjd med hans kuk. Nu kände han sig utanför, det kändes som detta var en sak mellan kvinnan och hans kuk. Han i sin tur studerade henne. Det var första gången han såg henne på nära håll. Hon var precis så vacker som han trott. Varje del av henne var perfekt. Kvinnlighet skulpterad till perfektion. Det slog Martin att det enda rimliga var att han måste dött och hamnat i himlen. Eller var nu sådana som han hamnar. Himlen var nog inte rätt plats. Återigen avbröts hans tankar av en rörelse. Och en känsla.
En sval hand slöt sig om hans lem. Han rös till, av beröringen och av det svala. Den höll inte hört, men inte löst heller. Slutligen drog den försiktigt ned hans hud i en runkande rörelse. Han stönade ofrivilligt till. Han var fortfarande känslig även om den annalkande utlösningen hunnit försvinna tillbaka en bit. Hon såg nästan ut som en ängel där hon stod i motljuset. Men så där gör väl inte änglar? Hon drog några prövande drag till och känslan av att denna okända kvinna som han bara sett på håll, höll i hans hårda kuk, var fantastisk. Surrealistisk men fantastisk. Han vågade fortfarande inte säga ett ord, han ville inte bryta förtrollningen. Drömde han?
Det kändes inte som en dröm när kvinnan vigt hoppade upp på honom och satte ett ben på vardera sidan om honom. Hon tog återigen tag i gans kuk som nu tornade upp sig framför hennes sköte och venusberg. Det doldes i skugga men formerna gick att ana. Den mörka triangeln syntes definitivt. Hennes muskler spelade när hon positionerade sig. Han såg som förhäxad på henne, hennes bröst som såg sådär underbart fina ut. Den vältränade magen som ramades in av hennes runda höfter. Hon vinklade honom så att han mötte hennes könshår. Hans känsliga ollon drogs längs hennes skåra, delade triangeln. Återigen stönade han till. Just som han inte trott det kunde bli mer absurt, var det precis det som skedde. Han rös av välbehag när hennes hårbeklädda sköte smekte honom. Hennes blygdläppar vättes först av hans safter och sen av sina egna. Det syntes. Det kändes. Tystnaden var kompakt. Mycket omsorgsfullt masserade hon sitt sköte med hans ollon. Lät det aldrig komma in i henne, mer än bara lite, lite grann. Martins kåthet, som formligen knullats sönder och samman tidigare, återkom. Fort och intensivare en någonsin. Han ville bara ta tag i hennes höfter och trycka ned henne på sin kuk som vibrerade av hennes omsorgsfulla massage.
Hon bände hans kuk bakåt lite till och lät den glida upp längs hennes stjärtskåra. Masserade dess hela längd genom att knipa. Ner igen till vätan, upp igen. Fram igen så att baksidan av kuken låg hårt mot hennes springa, rörde runt i den mörka triangeln. En sträng fastnade i håret och drogs ut när ollonet vandrade ned och bak igen. Den blänkte till. Nu lät hon ollonet passera de yttre blygdläpparna en liten bit, Martin stönade av känslan och synen där den försvann in i henne. Sen drog hon ut den igen och började använda hans ollon att massera sin kittlare. Omsorgsfullt, njutningsfullt. För Martin var det dock nästan plågsamt. Han hade aldrig varit så frustrerad, varken mentalt eller sexuellt. Han var vid den punkten att han insåg att han skulle förvandlas till en våldtäktsman om han var inte var fjättrad. Av ren och skär kättja. Ingen makt, ingen dominans. Bara lust. Åtrå. Sexuell frustration.
Hennes rörelser ökade tempo. Hans ollon vispade runt mellan hennes svullna blygdläppar, drogs upp och ned. Hon flämtade nu. Brösten rörde sig förföriskt med hennes rörelser. Hon gungade sakta över honom. Under hela tiden hade hon inte lämnat honom med sin intensiva blick. Det var som om hon såg in i hans själ. Istället för att göra honom nervös lugnade det honom. Det var det enda som fick honom att känna närvaro i situationen. Själv visste han inte om han skulle koncentrera sig på vad hon gjorde med hans kuk eller något annat. Han var rädd för att glömma att andas. Hans hyperkänsliga ollon var nu smärtsamt fyllt och hans kropp signalerade att hans livs orgasm var på väg. Han kunde omöjligen dölja det. Hela hans väsen visade det.
Det var som om hon väntat på den signalen. Hon tryckte tillbaka ollonet och positionerade det i sin öppning. Sen gled hon ned på honom tills deras bäcken möttes. Inte fort, men inte heller långsamt. Det var vått men han kände hur hennes muskler mjölkade och kramade hans kuk. De sög bokstavligen musten ur honom. Klassrummet började snurra och Martin sköt upp höften mot henne. Spände hela kroppen och andades ut ett långdraget "Ahhhhhhh". Det blixtrade för hans ögon och han kände hur kroppen tog sats innan den koncentrerade all energi på att fylla kvinnan med hans säd. Det gjorde nästan ont när han pumpade kaskad efter kaskad in i hennes innersta. Hon satt helt still och mjölkade honom. Såg på honom. Så kom hon med. Hon slöt ögonen och kastade huvudet bakåt. Hennes fingrar bearbetade skötet med snabba, hårda rörelser. Hon gnuggade hela sitt underliv mot honom och red honom genom sin orgasm. Hans kuk pulserade fortfarande men han kände hur den var på väg att ge upp. Som om detta var den stora finalen. Inga substanser i världen kunde längre hindra den från att dra sig tillbaka nu.
Hon föll framåt. Hon var så pass mycket kortare än honom att hon kunde lägga huvudet mot hans bringa. Han kände hur hon slappnade av, liggandes på honom. Utom på ett ställe. Hennes sköte masserade fortfarande hans alltmer mjuka mandom. Tillslut var det som hon lät honom gå. Han kände hur hon släppte greppet om honom och han gled ur. Med hans utarbetade mandom följde en flod av deras uppblandade safter. Han hörde hur hon pustade ut och han följde hennes exempel. Hon låg på honom en lång stund. Som om hon lyssnade på hans hjärtslag. Allt som hördes var deras allt lugnare andetag. Sedan gick det fort. Han var alldeles för lugn och utarbetad för att hinna reagera. En rörelse och allt var svart.
När Martin vaknade till sans var det mörkt. Han insåg direkt att han låg kvar i klassrummet. Klassrummet vette mot skogen så det fanns ingen gårdsbelysning som kunde lysa upp den nedsläckta lokalen. Han visste instinktivt att något var annorlunda. Snabbt insåg han vad det var - han var inte fjättrad längre! Försiktigt satte han sig. Kroppen ömmade som efter en bättre fältövning. Kuken var öm. Doften av kön låg kvar i klassrummet. Han satt en stund och bara kände efter. Anpassade sig. Han hade bra mörkersyn. Han hade en rejäl bula i huvudet som ömmade och bultade. Huvudvärken var påtaglig. Vätskebrist och hårt slag mot huvudet bedömde han som orsaken. Hade han drömt? Vad hade han drömt och vad hade hänt? Undervisningen var ett högst påtagligt minne. Likaså tjejernas utnyttjande av honom som sexleksak. Eller, det trodde han i alla fall. Men sen? Kvinnan från tjärnen?! Vad hade hon gjort här? Det var hans mest intensiva sex någonsin. Helt osannolikt. Punkt. Han hoppade ned från katedern och masserade sin fruktansvärt ömma bak. Lokaliserade sina kläder. Det tog en stund, han hade varit distraherad när han tog av sig dem. Annars brukade han ha koll på sånt. Ordning och reda. Han ville inte heller tända förrän han var klädd.
Kort därpå blinkade han till av det starka ljuset från rummets takbelysning. Påklädd men fortfarande förvirrad. Han såg sig om. Resterna av hans så kallade undervisning låg där de lämnats. En sak fångade hans intresse direkt. På katedern stod den. Kikaren som mystiskt försvunnit vid hans senaste besök vid tjärnen. Som en fyr som blinkade, signalerade den åt honom med all tydlighet att kvinnan inte varit en dröm. Det gick inte att tolka det på annat vis. Som om hon lämnat ett visitkort. Ett visitkort utan namn och nummer. Han tog upp den och studerade den. Definitivt hans kikare. Han såg sig sedan om. Inga fler ledtrådar. Sakta började han städa och kort därpå gick han från klassrummet. Fylld av tankar och funderingar.
Det var skönt att duscha och ännu skönare att krypa ned i en mjuk säng. Han hade dragit för alla gardiner och låst om sig. Han ville inte bli störd. Trots alla funderingar somnade han snabbt. För första gången på länge hade han tagit värktabletter, något han inte brukade göra. Vätskebalansen hade han försökt återställa med en ordentlig drink bestående av vatten, salt och fruktsocker. Han sov tungt och ostört hela natten. Vaknade med huvudvärk och med ömmande muskler. Trött och sliten. Idag skulle det vara undervisningsfritt och det var ytterst välkommet. Han skulle dessutom inte träffa rektorn, som var på ännu en tjänsteresa. Det innebar att han, för första gången på länge, kunde ta en sovmorgon. Efter att ha gjort morgontoalett, druckit lite vatten och baddat ansiktet i en våtvarm trasa la han sig igen. Vinklade persiennerna lite så att solljus kunde strila in och satte ett fönster på vädringsläge. Fågelkvitter och morgonsol blev hans sällskap där han låg och funderade i sin säng. Funderingarna var många. Han stod inför ett val insåg han. Hans vistelse här hade spårat ur helt och antingen kunde han springa så långt ifrån det här stället som det bara gick. Eller så mötte han det huvud mot huvud. Rakt på.
När han funderat klart visste han precis hur han skulle göra. Det var inte hans stil att fly. Han tog tag i problemen, mötte dem. Han var en praktiskt lagd man. Denna situation utgjorde inga undantag. Han skulle ha ett allvarligt snack med rektorn när hon kom tillbaka. Och han skulle säga ifrån på skarpen om tjejerna visade minsta tecken på att vara trotsiga. De skulle inte ha något att hota med, det skulle han se till. Det var dags att återfå kontrollen. Eller dra, med hedern i behåll så mycket det nu gick. Hur mycket han än gillade att få ha sex och det med unga, sköna damer, så gillade han inte att vara utan kontroll. Kontroll på sig själv eller situationen. Den skulle han, till varje pris, återta. Han gjorde som han brukade när han var fundersam eller sliten. Tog sig ut i skogen. Det blev en våldsam löptur på närmre 2 mil. Han var helt slut när han kom tillbaka. Turen gjorde honom gott och han kände sig pånyttfödd när han duschad och klädd i arbetskläder kom in på sitt kontor. Kontor! Det var hans första på många år och han hade inte trott han någonsin skulle ha ett. Nu var han inte där så mycket, annat än för att hämta verktyg eller liknande ärenden - men ändå. Han funderade på om behovet att göra nåt fysiskt var större än behovet att slippa vara bland folk. Det förstnämnda vann och snart gick han runt skolan och bytte lampor, som han planerat att göra. Han ignorerade eleverna fullständigt, lät dem inte vara en del av hans omgivning annat än som statister. Inte ens Alva, som han passerade på lunchrasten, bevärdigade han med en extra blick.
Eleverna i sin tur verkade vara delade i två läger. De som kände till vad som hänt, och de som inte gjorde det. Den förstnämnda kategorin gjorde allt för att påminna honom om det genom att visa sina troslösa rumpor så fort tillfälle gavs eller genom en subtil med obscen gest. Att se skoluniformsklädda flickor göra suga-kuk-rörelser var otroligt upphetsande men höll på att driva honom till vansinne. Den sistnämnda kategorin såg honom som den skräckinjagande person han tagit på sig att vara. Kontrasten kunde inte vara större och frustrationen steg stadigt. Hans kvarvarande lektioner var förvisso inte något utöver vad han från början förväntat sig. Normala. Det var tiden han spenderade utanför klassrum eller sitt kontor som sakta höll på att förvandla honom till ett vrak. Något han så klart inte visade men han började drömma mardrömmar på nätterna. Nakna nymfer besteg honom, de var höggravida och inte sällan med monsterattribut som en svans eller tudelad tunga. När helgen kom var han i desperat behov av att komma ifrån skolan ordentligt och tog sitt tält och en lätt packning med sig ut i skogen. Långt ut. Långt bort från tjärnen för säkerhets skull.
Han hann bara några få meter innan någon ropade hans namn. Han stannade till och suckade för sig själv. Vände sig om och mötte Louises blick. Hon stannade upp i ett språng. Hon var klädd i kängor, jeans och en vindjacka. Jackan gick ned över hennes höfter men var av en form som gav henne lätt kvinnliga former. Jeansen smet åt fint och hon såg i Martins ögon riktigt fin ut där hon stod.
- Hej! flämtade hon.
- Hej?
- Jag såg att du var på väg... får... jag följa med en bit?
Martin funderade kort. Som om hon planerat det, eller? Nej, hur skulle hon veta att han... han hade bestämt sig för blott en halvtimme sen, väskan var mer eller mindre alltid packad. Sällskap? Trevligt, men det var just det han inte ville ha. Inte nu. Eller? Så rannsakade han sig själv. Han flydde, det gjorde han. Men inte från Louise utan från skolan. Louise var hans vän. Det avgjorde saken, även om han störde sig på att han kanske inte skulle kunna hålla sitt vanliga tempo. Det visade sig vara en onödig oro.
- Häng på, det vore trevligt! sa han kort och väntade in henne.
Louise imponerade på honom genom att hålla jämt tempo med honom utan att så mycket som säga ett knyst och inte bli nämnvärt andfådd. Han visste att han var oerhört vältränad. Han noterade att hon ansträngde sig för att hänga med utan att för den skull beklaga sig. När han ett par timmar senare stannade till och såg sig om i gläntan de befann sig i, såg han dock i ögonvrån att Louise såg lättad ut över pausen. Han log för sig själv.
- Fika?
- Tack det vore nog bra, pustade Louise. Du håller ett högt tempo.
- Jag vet, men du hängde på bra, berömde han samtidigt som han packade upp ett litet stormkök. Riktigt bra.
- Tack, sa Louise och verkade uppriktigt glad för berömmet.
Hon var rosig om kinderna och oerhört vacker där hon satt på stenen och pustade ut. Kort därpå satt de och smuttade på varsin kopp kaffe, under tystnad.
- Vad flyr du ifrån? undrade hon så plötsligt. Han såg på henne en stund.
- Varför följde du efter mig? kontrade han utan att röra en min.
Louise log. Sen spände hon ögonen i honom. Första gången de möts hade han tänkt att hon var en rädd liten mus. Nu var det hon som fick honom att krypa ihop och kura sig, åtminstone mentalt. Deras relation hade utvecklats och ju mer han lärde känna henne desto mer insåg han att hon absolut inte var en rädd liten mus. Tvärt om.
- Jag frågade först. Kom igen nu. Jag ser på dig att du har mycket i huvudet.
Martin log och kände plötsligt en våg av lättnad skölja över honom. Hon förstod. Att nåt var fel. Hon var verkligen en vän. Vänner ser sånt. Hon förtjänade sanningen och inget annat. Han såg på henne. Sen berättade han allt. Igen. Det var andra gången han öppnade upp sig för henne. Det tog en lång stund för honom att redogöra för alla förehavanden men han utelämnade inget denna gång. När han var klar såg de på varandra under tystnad. Paniken steg hos honom när han inte fick något svar. Han skulle precis börja prata igen, om vad visste han inte, när hon tog till orda.
- Tack för att du är ärlig, sa hon allvarligt.
Han stängde munnen igen och såg på henne. Lät henne formulera orden som han såg att hon hade att säga.
- Jag tror dig. Min första reaktion är att ge dig så mycket stryk att du inte kan resa dig, din kåte, puckade jävla dyngskalle.
Hon höjde handen i en avvärjande rörelse när han drog efter andan för att säga nåt.
- Tyst! Låt mig prata till punkt innan du försöker komma med något patetiskt försvarstal. Jag ska vara ärlig, jag är så in i helvete förbannad på dig. Inte för att du pippar runt som om livet ditt hängde på det, jag tror faktiskt du har ärliga avsikter. Men för att du sätter på elever och det utan skydd. Dumma jävel!
Hon stötte till honom men inte hårt. Sedan fortsatte hon.
- Efter vad vi gjort och delat känns det inget kul att veta att du pippar allt som rör sig på skolan, men jag är ingen duvunge eller pantskalle, fortsatte hon. Du har hela tiden varit öppen mot mig, så jag vet vad jag har att göra med.
Han förvånades över hennes rättframhet men påminde sig om att han sett dessa drag hos henne tidigt. Lite därför han drogs så till henne. Hon sa vad hon tyckte, tog ingen skit och var enkel och tydlig i sin kommunikation. Precis som han. Samtidigt insåg han att hon hade två sidor. Den rädda osäkra, som ville bli kuvad och hanterad. Den starka med integritet och intelligens. De båda sidorna av henne fascinerade och fängslade honom.
- För att göra det enkelt för dig. Jag såg dig i klassrummet. Inte bara såg dig, jag såg till att du kunde ta dig därifrån med hedern, den lilla du hade kvar, i behåll.
Martin öppnade munnen men stängde den igen. Lät henne fortsätta. Tanken svindlade. Louise fortsatte:
- Jag fick ett uppdrag av Rektorn förra veckan. Att filma dig i smyg för att, som hon uttryckte det, utvärdera din insats som lärare. Du fick inte veta om det. Jag är personligen emot sådant, men du vet hur vår goda chef är. Ingen man säger emot. Jag blev kommenderad att sätta ut kamera och se till att den spelade in. På alla dina lektioner. Alla.
Nu hade Martin nästan panik igen. Filmad? Rektorn? Han såg på Louise och han måste utstrålat osäkerhet för hon log skevt mot honom.
- Ja, jag har filmat dig. Filmat ALLT. Och sett ALLT. Det gick ju fint för dig till att börja med, måste säga att jag är mycket imponerad av dig och vad du gjorde för tjejerna. Men när jag skulle hämta och tömma kameran häromdagen och hittade dig på katedern, då vettefan om jag var så imponerad. Du borde egentligen gå till polisen.
- Egentligen?
- Du kanske vill överväga... andra alternativ...
Han såg frågande på henne. Hon ryckte på axlarna.
- Med tanke på att du spänt på en god portion av lärarstaben och nu börjat avverka elev efter elev tror jag du är den som förlorar mest på att göra det. Faktiskt. Hemskt att behöva säga det men... Hur som helst. Därför ville jag följa med dig nu. För att konfrontera dig. Och höra din version. Hade du nekat hade jag polisanmält dig istället. Nu berättade du helt självmant och det ska du veta, det betyder nåt för mig. Även om jag hatar dig lite för att du är en sån förbannad... slampa.
Nu såg hon på honom med en betydligt varmare blick. Så hade ingen talat till honom någonsin. Och det var första gången han blev kallad slampa. Han log. Det var sant. Han ville böja sig fram och kyssa henne våldsamt. Han hade bedömt henne helt rätt. Hon var en person som stod ut, som var nåt extra. Han lät henne dock helt och hållet bestämma, han skulle inte göra nåt förhastat nu. Det vore katastrof. Så insåg han att han var tvungen att fråga en sak.
- Så du har alltså sett... filmen?
Hon flinade men blev sen allvarlig. Hon nickade. Hon sa dock inget, det märktes att han ville säga mer och hon avvaktade hans följdfråga.
- Kvinnan som kom efteråt... vet du vem det är?
Nu såg Louise frågande ut. Hjärtat sjönk i bröstkorgen på honom. Vad i..?... Hans tonfall lät desperat men var inte i närheten av så desperat som han kände sig:
- Ja, hon som kom in och..? efter? Du vet?...
Louise skakade sakta på huvudet.
- Vad pratar du om? Du blev grundligt påsatt av eleverna. Sen måste du somnat eller blivit drogad eller nåt, fick inte liv i dig. Vad är det för kvinna menar du?
Martin kunde knappt prata. Hade han blivit drogad? Drömt allt? Men... men... kikaren? Den hade han ju inte drömt? Ett sista desperat greppande efter grässtrån:
- Kikaren då?
- Vilken kikare?
- Stod inte en kikare bredvid mig?
- Tänkte jag inte på faktiskt. Hade fullt sjå med att försöka få liv i dig och när det inte gick tog jag loss dig och stod vakt utanför tills du kvicknade till. Du hade ju puls och så menar jag. Det tog inte nån lång stund förresten. Innan du kvicknade till menar jag.
Hon lät nästan ursäktande. Martin tänkte febrilt. Inget verkade vettigt. Samtidigt. Han hade en bundsförvant. Eller... hade han det? Kikaren var riktig, det visste han. Men hittade Louise på, jävlades hon? Det var inget han vågade tjata om utan släppte det för ögonblicket.
- Var står vi nu då? frågade han och såg allvarligt på henne.
- Nu? Jag vet inte. Jag måste fundera på saken. Men en sak är säker, filmen som rektorn förväntar sig se på måndag, kan inte komma till henne oredigerad om du vill behålla jobbet och en hel del annat med för den delen. Eller så får jag säga att det sket sig med inspelningen, med alla konsekvenser det får.
Han tänkte efter.
- Skulle du göra det? För mig, menar jag?
Nu var det hennes tur att tänka. Hon dröjde på svaret, sen såg hon på honom med en stadig, nästan trotsig blick.
- Ja. Ja, det skulle jag.
Han böjde sig lätt fram. Känslorna stormade inom honom. Han sökte bekräftelse i hennes ansikte. När den inte fanns att hämta, frågade han rakt ut.
- Jag vill kyssa dig. Får jag det?
Hon log ett av sina skeva leenden igen.
- Sen när började du fråga om lov?
- Sen jag blev filmad och ertappad med att sätta på skolelever på lektionstid, sa han rappt som svar.
- Fair enough, flinade Louise. Ja. Ja det får du. Hade inte tänkt det men jag inser... att jag inte kan låta bli dig. Trots allt.
- Tack för det, sa Martin och böjde sig fram och gav henne en mjuk, efterforskande kyss som sakta blev allt intensivare allt eftersom hon besvarade den.
Inlevelsen ökade från de båda och snart hånglade de friskt. Tillslut sköt Louise honom ifrån sig. De andades båda häftigt av upphetsning och brist på syre efter den intensiva kyssen. Sen började de om igen. Händer över allt. Mer hetsigt kyssande. Hade det varit varmare ute hade de haft sex där och då, men kylan var trots allt påtaglig så här på senhösten och hindrade alla ambitioner på utomhussex. Det var Martin glad för, han var inte fysiskt återhämtad från lektionsknullandet. De packade ihop under tystnad och utan att säga nåt om saken fortsatte de vidare. Louise hängde på och Martin frågade varken om hon ville eller inte ville. De gick under tystnad. Martin tänkandes på vad som hänt och hur han skulle förhålla sig till det. Louise mest tänkandes på hans sexiga ryggtavla och bak, erkände hon. Hon var... kär insåg hon. Till sin fasa och förtjusning. Mannen framför henne betydde trubbel. På alla plan. Men hon drogs till honom som en fluga till ljuset. Utan att fatta varför. Hon behövde honom. Och... insåg hon. Han behövde henne.
Martins tält var inte stort men det räckte för två, det gjorde det. De slog läger på en höjd med bra skydd från vind tack vare en skogsdunge. De var långt bort från skolan, långt bort från civilisationen. Satt och pratade om allt och inget framför en eld. Delade maten Martin tagit med, han var inte upplagd för jakt. De somnade i skedställning, i en sovsäck som inte var gjord för två. Nakna. Kylan var påtaglig men de värmde varandra. Man sover ganska dåligt på det viset konstaterade de på morgonen men det var det värt. Louise knottriga bröst och styva bröstvårtor i den tidiga morgonsolen, innan hon var klädd, kom att utgöra något av det vackraste Martin skulle ha i minnet för lång tid framöver. Det var något med dem i den kalla luften, morgonsolen, hennes rufsiga hår och lyckliga leende. De gick hela dagen, gjorde pauser då och då för att fika eller äta lite av den sista maten. Till skolan kom de först när det mörknade. Då hade de en spelplan klar, för hur rektorn och fortsättningen skulle hanteras. När de skildes åt den eftermiddagen, utan kyssar då de var på skolan, avslutade Louise med något som fick Martin att bli alldeles lycklig inombords:
- Du är skyldig mig många sköna orgasmer för det här, det förstår du va?
Han nickade. De skildes åt. Skulden fick Martin börja betala av redan den natten. Mot bättre vetande och sunt förnuft smög Louise ned till Martins stuga efter midnatt, fyllt av åtrå och kättja. Hon var ångande het och plaskvåt bara vid tanken på att bege sig dit. När hon släppte morgonrocken framför honom, var hon helt naken under. Sen formligen kastade hon sig över honom, tryckte in honom i sovrummet och kommenderade ned honom mellan sina ben. Han hann knappt sätta munnen till hennes sköte förrän hon togs med storm av sin första orgasm. Sen såg Martin till att göra rätt för sig och mån om att slippa använda sin kuk gav han Louise en natt hon sent skulle glömma. Hon formligen stapplade där ifrån ett par timmar senare och då hade Martin inte ens visat sin kuk för henne. Själv var han helt färdig, men det visade han inte. Han somnade glad, optimistisk och en med en tydlig känsla av... kärlek? Nära på åtminstone.
Den måndagsmorgonen steg han in med ett förnyat självförtroende på rektorns kontor. Det skulle bli bra detta! Han skulle precis hälsa på rektorn när hon såg på honom där han stod innanför dörren.
- Perfekt Martin! Det är någon jag vill att du ska träffa!
Först då såg han att någon satt på ena besöksstolen. Han hade varit så inne i sina tankar att han inte tänkt på det. Han klev fram med framsträckt hand. När han såg vem det var han skulle hälsa på höll han på att svimma. Det skulle inte bli bra detta. Det gick från katastrof till bortom katastrof på ett ögonblick insåg han med stigande panik. Det här... var helt... helt åt helvete.
Fler noveller av samma författare
Kommentarer
Tack! Jag hoppas det, tanken var att skriva fler. Måste först hitta motivationen och skrivlusten igen, lyckades visst tappa bort den är jag rädd för. Har ämne för både fler delar i denna serie och till nya noveller, men orken att sätta ord på dem är långt borta just nu. Hoppas ni som läst hittar tillbaka om och när jag får ut något nytt! Kram på er alla //O
Kommentera denna novell
Du måste vara inloggad för att skriva kommentarer.
Har läst hela serien och jag måste bara säga att jag älskar den. Har även läst några andra av dina noveller och älskar de med.