I Kapten Benedictus kölvatten Del 11
Författare: gardintroll Datum: 2013-10-01 11:41:11
Läst:
12 281 gånger
Betyg: 3 (4 röster) 3 medlemmar har denna novell som favorit
Varning för den här mörka delen om man inte gillar sånt...
I Kapten Benedictus kölvatten – Janus Nox Del 11
I vilken Janus förflutna avslöjas och förrädaren namnges.
De kala väggarna i grottan avtecknade sig svagt i det dämpade ljuset från den röda lysdioden. Grottans ursprungliga invånare, en liten igelkottsliknande skapelse var måttligt glad över sällskapet, han såg på den nyanlända varelsen som orkeslöst släpade sig in genom grottöppningen. Varelsen släpade sin tunga kropp in genom det första rummet, släpade sig fram över golvet och fram till den bakre väggen där han var mer skyddad från snöstormen utanför. Grottans permanenta invånare klättrade upp på väggen, lät tungan flyga ut och träffa en insekt som hade oturen att komma för nära. Han tuggade på sin middag medans han såg den nyanlända varelsen rota i sin ryggsäck och dra fram en plasttub med en kanyl i ena änden. Varelsen högg kanylen i benet och hann knappt dra ut den igen innan han föll till marken. Varelsens kropp vred sig i smärta när den läkande kraften från medicinen började verka. Den lilla igelkottsliknande varelsen kröp försiktigt fram och nosade på den stora människan som yrade för sig själv där han låg. Hade igelkottsvarelsen kunnat läsa hade han sett att ryggsäcken tillhörde ”Janus Nox, bort med tassarna”.
Janus svävade mellan vaket och drömmande tillstånd, hans kropp hade sett bättre dagar men han var vid liv och ingenting var brutet. Genom ett mirakel hade han klarat sig från kraschen, kastats ut genom panoramaskärmen och landat långt bort, skeppets säkerhetskraftfält hade dämpat hans fall innan det med en trött suck hade lagt av. Vad hade hänt? Janus funderade i sitt febriga tillstånd, skeppet hade saboterats, de hade kraschat på en okänd planet, någon i besättningen hade förrått dem trots allt, någon hade kraschat dem där med flit. Det skulle inte dröja länge innan myndigheterna skulle anlända, Agent Africa Nguya skulle hitta honom efter så många år, han svävade längre in i medvetslösheten, minnen strömmade in i hans sinne, drömmar.
Janus Nox flöt bakåt i hans sinne, hans hjärna kämpade med att sortera hans minnen medans hans kropp läkte. ”Janus, Janus”, ropade en röst och han såg dit, hans bästa vän och vapenbroder Eric York kom utspringande ur kontrollrummet på det lilla skepp de anlänt i. ”Janus”, ropade Eric, ”vi fixade det, vi får ett sjusiffrigt belopp.” Janus såg på sin vän, som alltid var Eric klädd i sin skottsäkra väst, indikatorn från hans energidämpande kraftfält blinkade till för att visa att batteriet snart behövde laddas. ”Eric”, sade Janus och slängde sin ena arm över kamratens axlar, ”hur fan lyckades du med det?” Eric log, ”det var inga problem”, sade han, ”de är desperata och vi är människor. Det var fan på tiden att vårt krigiska rykte betalade sig, eller hur.” Janus skrattade och nickade, ”absolut”, har du berättat för de andra än?” frågade han. Eric skakade på huvudet, ”ville prata med dig först din gamla pirat.” Janus log, ”nå låt höra”, sade han och väntade på att dörren till hangaren skulle öppnas.
Hangardörren gled upp och de såg tillsammans på sitt lilla skepp, ”Atlantis”, sade Janus, ”jag kan inte låta bli att känna det som att jag kommer hem varje gång jag ser på det.” Eric gav honom en glad klapp på axeln, ”jag med Janus, jag med”, sade han och gick före in i skeppet. Janus kom in i lastrummet någon sekund efter Eric, han lyfte handen mot sina vänner, ”David, Africa, Tarktis”, hälsade han och hans vänner hälsade tillbaka. Eric höjde rösten, ”vänner, vi har ett sjusiffrigt belopp”, sade han och folket hurrade. Janus såg på de samlade varelserna, alla var människor. Han klappade David på axeln, den enorma mannen var över två meter lång och putsade på ett överdimensionerat eldhandvapen. Han gick vidare och Africa gav honom en high five, en gest lika gammal som den mänskliga arten själv. Den välbyggda kvinnan hade håret uppsatt i en tofs, hennes dreadlocks avtecknade sig mot hennes tydliga överarmsmuskler. Janus stannade till bredvid Tarktis, en kvinna med ett seriöst ansiktsuttryck och en förkärlek för skjutvapen.
Janus såg på sin vän Eric som ställde sig på en av de uppochnervända lådorna de använde som stolar och bord på skeppet. ”Sjusiffrigt”, upprepade Eric, ”de har hyrt oss för att kväsa ett gängkrig.” De andra människorna såg på honom, ”gängkrig?” frågade David med sin mullrande basröst, ”vad behöver de oss till? Vi är inte här för att stoppa några småtjuvar, vi är prisjägare, glöm inte det Eric.” Erik skrattade, ”David, nu kommer delen du kommer att gilla”, sade han, ”det är inget vanligt gängkrig, det är en uppgörelse mellan en drogkartell och en maffiaklan, hundratals döda, civila och medlemmar, hela staden är i uppror.” Davids ansikte sken upp, ”så vaddå, full beväpning?” frågade han och Eric nickade. Janus puttade till Tarktis, ”något i din smak eller hur”, sade han och fick en armbåge i sidan som tack. Eric harklade sig, ”Janus, du och Africa står för närstrid som vanligt, David står för tungt understöd och jag och Tarktis står för koncentrerad eldgivning”, sade han, ”det här blir enkelt.” Africa höjde handen, ”Eric, vad är det för motstånd och har vi något mål?” frågade hon. Eric höll upp två fingrar, ”vi har två mål, det primära är att inhämta maffikartellens ledare död eller levande och det andra är helt enkelt att slita båda sidornas styrkor i bitar”, sade han och sänkte fingrarna medans han räknade, ”motstånd, det är en massa olika varelser med olika beväpning, inget vi behöver bekymra oss för. Vi kommer att släppas ner med bromsraketer så ta bara med er det ni verkligen behöver, vi är tillbaka på nolltid.”
De fem människorna spenderade några minuter med att utrusta sig, Janus spände fast sitt tunga bredsvärd på ryggen och kollade att det var fulladdat, hans stridsrustning var i topptrim och han stoppade ett par strålpistoler på sina platser i axelhölstren bara ifall att. Han såg på Africa Nguya som gled i sin stridsrustning och hängde ett pulslaservapen över axlarna, hon spände fast en kort huggare på ryggen och hängde sitt trogna svärd i sidan. Janus såg på henne, ”du släpar med dig den där reliken överallt”, sade han och log. Afrika nickade, ”du har sett det användas, det finns inget vapen som slår det i närstrid, oavsett om det är energivapen eller inte”, sade hon. Janus puttade till henne, ”det ser väldigt tanigt ut i jämförelse”, sade han och svingade sitt bredsvärd. Africa drog det smala lätt krökta svärdet ur sin skida och svingade det tätt intill Janus ansikte, ett par hårstrån singlade ner mot marken. ”Det är vassare än något du någonsin sett”, sade hon, ”det är en relik från jorden, det har funnits i släkten i hundratals generationer och det är en katana, ett av de sista svärden av sin sort som någonsin smiddes.” De slängde på sig varsin vapenrock och stoppade fickorna fulla av kraftceller och ammunition innan de gav sig av ut genom skeppets luftsluss. I hangaren väntade de andra, David hade den tyngsta stridsrustningen, hans motoriserade lemmar svingade ett par tunga automatkanoner som annars skulle vara för tunga att hantera, till och med för honom. Eric och Tarktis hade varsina energikarbiner slängda över axlarna och Eric var den enda som endast klätt sig i skottsäker väst.
De fem människorna stövlade in i den större hangaren, en mängd varelser vände sig om och det började viskas; alla verkade inte tycka att det var någon bra idé att hyra in ett gäng mänskliga prisjägare. Eric gick fram till en varelse i uniform, en amiral i den lokala ordningsstyrkan. ”Amiral”, sade Eric, ”vi är redo för avfärd.” Amiralen såg på dem och knäppte med fingrarna bakom sig, en pilot sprang fram mot honom. ”Eric York”, sade amiralen, ”är du säker på att din lilla grupp klarar av det här? Det är hundratals gangsters därnere, vi har förlorat över femtio soldater bara på en vecka.” Eric fnös, ”era förluster intresserar mig inte amiral”, sade han, ”men om ni vill minska dem så föreslår jag att vi åker omedelbart.” Amiralen sköt piloten framför sig, ”var ska vi landsätta er?” frågade han och Eric log. ”Landsätta?” frågade han, ”ni släpper oss med bromsraketer mitt i smeten.” Amiralen såg tveksamt på de hemmabyggda ryggsäckarna med bromsraketer som de fem människorna hade på sig; slutligen nickade han.
De tog plats i det lilla skeppet och såg roat på den lilla varelsen som bad till sina gudar innan han startade motorerna. Eric drog fram fem flaskor ur sin packning, det var tradition, nu var det allvar. Janus tog emot sin flaska och svepte det starka alkoholhaltiga innehållet som traditionen bjöd, han krossade glaset mot sin rustning och stämde upp i deras stridsrop med sina vänner. Det lilla skeppet flög på fyratusen meters höjd för att undvika artillerield och Eric såg ut genom fönstret, ”det här blir bra”, sade han och sparkade upp luckan längst bak i skeppet. Med en honnör slängde han sig ut genom luckan tätt följd av sina vänner. De föll snabbt ner mot marken, deras tunga utrustning drog dem neråt. Marken kom närmre och närmre, Eric pekade mot ett öppet torg och de andra nickade. David drog fram ett stort vapen ur sin packning och siktade ner mot torget, han avlossade fem skott i snabb följd innan han slängde vapnet ifrån sig. Fem kraftiga explosioner skakade staden och torget badade i eld. Några sekunder senare slet bromsraketerna i deras kroppar och deras fall bromsades tills de landade mitt på det brinnande torget.
Kroppar låg strödda runt deras landningsplats och stanken av bränt kött fyllde deras näsborrar. Janus slängde av sig sin bromsraket och såg ur ögonvrån de andra göra likadant. Erik skrek något och pekade in mot en av de angränsande gatorna, Janus drog sina strålpistoler och såg Africa dra sin katana. Hon slet även upp en strålpistol hon haft innanför rustningen och tillsammans rushade de fram längs gatan. Varelser stapplade mot dem, fortfarande omtöcknade av explosionerna. Janus plockade ett antal med sina strålpistoler innan han drog sitt bredsvärd och gick in i närstrid. Bakifrån kom kraftiga energiurladdningar från Davids båda vapen, byggnader raserades och kroppar flög där han träffade. Tarktis och Eric höll sidorna av gatan fria från varelser med sina strålvapen, Africa och Janus hade fritt fram att röja med sina närstridsvapen.
Janus tappade räkningen på hur många varelser han nedgjort, han hade inget motstånd, lokala gangsters som försökte kapades på mitten av hans stora svärd. Bredvid honom ven Africas svärdsklinga genom luften och blod stänkte över hans rustning. Janus kände stridsruset ta över, hans attacker blev aggressivare och han kände sina kamrater göra likadant. Det enda som höll dem från att förlora sig i stridslarmet var Erics röst i intercomradion, han gav dem order och de lydde. Janus och Africa slängde sig ur vägen och Davids vapen skickade två energistrålar emellan dem. Längre fram slets en stor dubbeldörr av metall isär, ett stort hål gav dem tillträde till en enorm byggnad. De slängde sig in och började röja runt bland de häpna maffiamedlemmarna. Deras tre kamrater slöt upp bakom dem och ett kraftigt ihållande muller hördes när David tog hand om de inkommande stridsfordonen som närmade sig längs gatan. Janus kände ett antal energistrålar träffa honom men hans sköldgenerator höll. Africa slängde sig fram och med ett par hugg var hotet nedgjort. ”Janus, Africa, fjärde våningen”, skrek Eric över radion, ”deras ledare ska finnas där. Ta ut honom.” De satte fart uppför trapporna medans eldstriden nedanför rasade vidare. De kvarvarande varelserna hade inte en chans, Janus och Africa slet dem i stycken med sina attacker, de som attackerade föll, de som flydde kapades på mitten. De båda människorna sprang genom korridorerna och slängde sig mot en stor port som gav vika under deras vikt. Janus och Africa kastade sig in och möttes av ett tiotal tungt beväpnade varelser. Janus slängde sig åt sidan och såg Africa göra detsamma, den tunga skottlossningen missade dem precis och de rullade upp i stridsställning. Janus kände svärdet sakta av varje gång det träffade pansar eller benstruktur men ingetdera var nog för att stoppa honom. Han tog ett skott i ena armen men fortsatte hugga sig fram genom de samlade varelserna. Africa krossade en varelses ansikte med sin bepansrade hand och med ett snabbt svep skiljde hon ledarens huvud från kroppen.
Janus och Africa såg på varandra, de andades häftigt. ”Eric, ledaren är säkrad”, ropade Janus över radion, ”han är död.” Davids röst kom ur radion, ”inkommande fordon”, skrek han, ”den andra sidan blandar sig i.” Tarktis röst var gäll och aggressiv, ”vi är där om två sekunder David”, skrek hon över radion. ”Janus, Africa”, hördes Eric, ”stanna där ni är, ni har inga vapen mot fordon, vi säger till när vi behöver er.” Janus såg ut över staden där hans tre kamrater sakta gick fram mot de inkommande militära fordonen, Davids vapen glödde av iver och explosionerna slet i marken. Janus sparkade till den döda maffiabossen, ”inget att göra, jag hatar det”, sade han. Africa slet av sig hjälmen, ”fy fan, det där var en skön uppvärmning”, sade hon. Janus tog av sin hjälm, han kände svetten droppa från håret, ”ja det var en helt ok strid”, sade han. De såg på varandra, runt omkring dem låg kroppar, blod täckte golvet och utanför hördes eldstriden rasa. Africa var svettig och hon blödde ur sitt ena ben, Janus tog ett steg mot henne och hon gjorde likadant. Hon slängde sina vapen på golvet och kysste honom. Han kysste henne tillbaka, hon blev alltid lika kåt efter en ordentlig strid.
Försiktiga med att låta öronsnäckan sitta kvar slet de av varandra rustningarna. Janus rev isär Africas stridsväst och sög på hennes svettiga bröst. Hon smekte hans hår och stönade högt. Hon sparkade undan hans ben och slängde ner honom på det blodiga golvet. Han kände henne gräva fram hans kuk och runka upp den i ett präktigt stånd. Hon sänkte sin fitta över kuken och begravde sitt finger i hans skottskada, han skrek till när smärtan for genom kroppen och hon började rida honom. ”Å fy fan, knulla mig med din kåta kuk”, skrek hon och bet sig tag i hans hals. Hennes tänder slet upp ett hål i hans hud och det rann blod. Han skrek av smärta och hon kysste honom, nu kåtare än innan. ”Frica”, viskade han och hon kysste honom, ”Janus”, viskade hon tillbaka. Han kände kuken växa i henne och hon stönade högt. ”Inte mycket tid”, sade hon och gav honom ett hårt slag i ansiktet, han knådade hennes bröst och insåg att hon fått en orgasm. Hon rullade över på alla fyra och putade med rumpan, ”knulla mig i röven”, röt hon och han stack kuken i hennes tarm. Hon skrek av kåthet och Janus knullade henne hårt. Hennes bröst hängde ner i blodpölen och hon slickade längs golvet, Janus vände bort ansiktet, han hade alltid hatat den delen. Africa skrek ut sin orgasm och reste sig upp. Hon gav honom en spark i ansiktet och slängde honom över skrivbordet som stod i mitten av rummet. Hans blick försökte fokusera och när han skakat sparken ur sinnet kände han någonting tränga upp i hans ändtarm. Africa hade haft den med sig, som alltid. Hon stod bakom honom med sin strapon, den satt spänd runt hennes höfter och hon kved till. Strappen bestod av en anordning för att spänna fast runt höfterna och en gummikuk, gummikuken gick rakt igenom spännet, den stack in i hennes fitta bakåt och hon tryckte in den i hans analöppning framåt.
Janus bet ihop när Africa började knulla honom i stjärten, hon lade sina blodiga bröst mot hans rygg och ströp honom sakta, han kände hennes ena hand runka hans kuk. Hennes andra hand höll en strålpistol mot hans tinning, ”berätta hur det känns”, sade hon. Janus kände mynningen mot huvudet, ”jätteskönt Frica”, mumlade han medans hon tryckte in strappen i hans stjärt med ett våldsamt ryck. Hennes hand runkade hans kuk och hon knullade honom hårdare, ”spruta för mig”, befallde hon och gav honom ett knytnävsslag i pungen, han skrek av smärta och hon njöt. Janus kände hur hon drog upp en kniv och satte den mot hans skottskada. Medans hon fortfarande knullade honom började hon gräva efter kulan i såret med kniven. Hon stötte den långt in i hans kött, ”jag har bara två händer Janus”, väste hon, ”ta tag i kuken och runka fram en sats åt mig.” Han skrek när hon började rota efter kulan och han lade handen runt kuken och runkade medans hon knullad honom i röven. Den stora strappen fyllde honom till bristningsgränsen och det värkte överallt. Africa lade tungan i hans sår och slickade i sig blod medans han tvingades runka sin kuk. Hon bet tag i hans kött och han skrek högt av smärta. Hon skrek av njutning och han insåg att hon fick orgasm. Sekunden efter sprutade han sin sperma mot sidan av skrivbordet. Hon skrek av njutning och fortsatte knulla honom tills hon uppnått sin andra orgasm.
Det sprakade till i radion, ”Janus, Africa, möte på torget, vi blir upphämtade om tio minuter”, sade Eric. Africa tog ett steg tillbaka och de tog på sig sina rustningar. Africa kysste honom och han besvarade kyssen, ”skönt vad älskling?”, frågade hon. Janus log ett svagt leende, ”jätteskönt”, ljög han. De vandrade fram mot torget, Janus funderade på vad han egentligen tyckte om sin flickvän. Han hade gillat smärtan och förnedringen men Africa var någonting helt annat, hon var en riktigt ond människa. Hennes fixering vid död och förintelse gjorde honom illamående, det hade inte varit så i början, hon hade blivit värre efter varje uppdrag.
De hämtades upp av ett skepp och försvann mot hangaren.
Grottans invånare såg på Janus som vred sig i sömnen, den igelkottsliknande varelsen lade sig försiktigt i ett hörn men tog inte ögonen av sin sovande gäst.
”Janus”, Africa stod i sin stridsrustning och blängde honom i ögonen, ”du håller med mig vad?” Janus såg sig om, det här var långt efter hans förra minne, djungeln reste sig omkring dem och de få hyddorna som fanns kvar brann med ett spöklikt sken. ”Nej”, sade han, ”jag håller med Eric, hela det här uppdraget är skumt.” Ljuset från elden speglade sig i Africas rakade skalle, ”Eric”, sade hon, ”vi har chansen att få tag i brottslingen nu, det är bara några kilometer kvar, sjusiffrigt.” Eric såg på henne, ”Africa, det här är inget vanligt uppdrag, det är inget motstånd, inte en enda varelse har skjutit mot oss”, sade han, ”den här byn hade inte ett enda vapen.” Africa stirrade på de andra, ”David? Tarktis?” frågade hon. David kliade sig på hakan, ”alltså, Eric har rätt, det här är ingen gerilla, det här är civila”, sade han. Tarktis såg på Africa, ”men du har rätt, det är sjusiffrigt, vi borde göra det här och moralisera efteråt.” Africa log segervisst, ”vi är prisjägare, vi har ett pris, alltså finns det en jakt”, sade hon. Eric skakade på huvudet, ”vi slåss mot betalning, det här är inte att slåss, det här är att avrätta”, sade han, ”jag säger att vi sticker härifrån nu.” ”Desertera?” utbrast Africa, ”du är inte klok. Vi måste slutföra uppdraget.” Janus såg på henne, ”Frica”, sade han, ”snälla var resonlig, det här är inget uppdrag vi blev lurade att röja civilbefolkning ur vägen.” Africa slängde med huvudet, ”oavsett, vi blir i alla fall betalda”, sade hon, ”Eric, kom igen nu.”
Eric lade armarna i kors, ”nej Africa, vi avbryter det här uppdraget nu, det är en order”, sade han och Janus nickade. ”Janus ditt fega kräk”, sade Africa, ”du håller alltid på din bästa kompis, det går bra att knulla mig med när det gäller så sviker du.” Janus såg på henne, ”Africa, du går för långt”, sade han, ”det här är inte ok, jag slaktar inte civila bara för att vi får betalt, det är inte strid det är mord.” Tarktis harklade sig, ”jag fortsätter, med eller utan er andra”, sade hon och Africa nickade, ”vi fortsätter”, rättade hon. Eric skakade på huvudet, ”vi drar”, sade han och David nickade. Africa och Tarktis började gå ner mot nästa by, Africa vände sig om och såg på Janus, ”kommer du?” frågade hon. Janus tvekade, ”nej”, sade han, ”jag vill inte stå bakom det här.”
De två grupperna skildes och när de nästan var framme vid skeppet vände sig Eric mot Janus, ”vi kan inte bara lämna dem här”, sade han, ”jag gillar inte vad de gör men jag måste försöka tala dem tillrätta.” Janus såg på sin vän, ”det kommer inte att gå”, sade han, ”jag vet att det är lönlöst.” Eric log, ”jag måste ändå försöka”, sade han och slängde på sig sin intercomradio. ”Hon har stängt av sin radio”, sade han, ”gör skeppet startklart så kommer jag tillbaka med damerna inom kort.” David och Janus nickade medans de såg Eric försvinna tillbaka ut i djungeln.
”Janus, jag har hittat dem”, sade Eric över radion, ”men jag gillar inte vad jag ser, en hel by slaktad.” David visslade till, ”vi kanske borde hjälpa honom”, sade han och Janus tvekade. Han hörde Erik ropa något över radion, Africas röst hördes och de började samtala. Janus hörde bara fragment av samtalet men de verkade bråka vidare. Bråket tilltog i intensitet och rösterna skrek åt varandra innan ett skott hördes och allt blev tyst. Janus lyssnade noga medans han såg på David, de båda hörde Africas röst prata med Tarktis men av Eric hördes ingenting. De såg sorgset på varandra, en epok hade gått i graven tillsammans med deras ledare. Janus satte sig bakom kontrollerna och skeppet lyfte, han höjde handen till avsked medans han såg ut över landskapet. Han tog avsked av sin äldste vän och av sin flickvän.
Den lilla igelkottsliknande varelsen sprang förskräckt och gömde sig när människan satte sig upp, ”David för fan”, skrek han. Janus skakade på huvudet, han hade inte sett David sedan de gått skilda vägar för flera år sedan, han skakade på huvudet, fan de måste av planeten till vilket pris som helst.
Längre bort i en liknande grotta satt Syonnara och Venyra tätt ihopkurade, de hade uppsikt över skeppet som slutat ryka, det verkade inte bli någon explosion. Syonnara kände lukten av Venyras schampoo och lade en arm om den lilla piloten. Venyra lade armen om Syonnaras midja och de såg tyst ut över landskapet. ”Tror du de andra är ok?” viskade Venyra för tionde gången. Syonnara suckade, ”jag vet inte Venyra, jag hoppas det”, sade hon, ”skeppets säkerhetssystem funkade för oss men det är möjligt att de andra kastats längre bort från skeppet.” De båda kvinnorna hade vaknat upp i en grotta i ett berg, en björnliknande varelse hade släpat dem in till sig och Syonnara hade vaknat till liv just som den skulle ta sin första tugga. Hennes snabba avtryckarfinger hade räddat dem och Venyra höll om henne hårdare som tack.
”Syonnara”, hur kunde du vakna så precis?” frågade hon. Syonnara log, ”jag vet inte, jag tror mitt luktsinne väckte mig”, sade hon, ”det är väldigt känsligt.” Venyra lade huvudet mot hennes axel, ”så du känner lukten av allt omkring oss?” frågade hon och Syonnara skrattade till. ”Nästan allt”, sade hon och Venyra suckade, ”hoppas du inte bryr dig om att jag inte duschat”, sade hon. Syonnara smekte hennes blå hårtofsar, ”ingen fara jag känner inte den lukten, den har jag vant mig vid…” började hon men avbröt sig sakta. ”Fan…” sade hon. Venyra såg på henne. ”Vad är det?” frågade hon och såg på Syonnaras plötsligt allvarliga ansikte. ”Venyra, minnns du när jag sade att vi blev skuggade?” frågade hon. Venyra nickade, ”det var konstigt eftersom du inte kände lukten av den som förföljde er”, sade hon. Syonnara nickade, ”precis som jag inte kände lukten av den som saboterade skeppet”, fortsatte hon.
Venyra slog handen för munnen, ”det var en lukt du redan var van vid”, utbrast hon. Syonnara nickade, ”det slog mig nu att vid båda tillfällena hade jag ansiktet fullt av lukter”, sade hon, ”jag hade precis slickat fitta.” Venyra såg på henne, ”Daelya”, utbrast hon och Syonnara nickade. ”Den lilla slynan hade säkert planerat alltihop”, sade hon, ”hon visste att jag inte kunde motstå henne, hon gned in sin lukt i mitt ansikte innan hon skulle förråda oss, hon lockade mig att slicka henne.” Venyra nickade, ”men var är hon nu?” frågade hon. De såg på varandra, ”ingen aning”, sade Syonnara.
Det knarrade i skaren när Lieneras stövlar pulsade fram mot klippkanten. Hon såg ut över dalen med det kraschade skeppet, det skulle ta tid innan de kunde få det att flyga igen. Hon hittade en lämplig sten och fällde ihop benen under sig i sin meditationsställning. Hon koncentrerade sig, kände kroppen värka och bestämde sig för att strunta i sina skador. Hennes sinne öppnade sig och hon kände en mängd intryck slå emot henne. Med ens kände hon Jacobs medvetande kontakta sitt eget, hennes telepatiska förmåga fungerade. Hon kände att han var vid liv om än mörbultad. Hon letade vidare, Janus Nox var också vid liv men medvetslös. Hon kände hans närvaro svagare än Jacobs vilket inte var konstigt. Hennes telepati byggde mest på emotionella erfarenheter, ju starkare band desto starkare koppling. Det starkaste band som fanns var utbyte av genetiskt material och orgasmer. Jacob hade runkat över henne sedan han börjat intressera sig för sex, hon hade låtit honom knulla henne mellan brösten och runkat av honom med fötterna under åratal. Han älskade att spruta henne i ansiktet och hennes händer kunde nästan runka hans kuk i sömnen vid det här laget. De två hade en kraftig koppling. Janus hade sprutat över henne ett antal gånger och även han fanns där i hennes bakhuvud.
Hon slöt ögonen helt, sökte och där fann hon Syonnara, kvinnan var vid liv. Lienera och Syonnara hade legat med varandra ett par gånger, hon hade fingrat i Syonnaras fitta ett antal gånger och Syonnara älskade att slicka och suga Lieneras tår. Lieneras fötter var en av hennes hetaste erogena zoner och de två kvinnorna hade fått orgasm tillsammans under sina lekar. Jacob gillade att se på när de lekte och han runkade ofta till deras lesbiska erfarenheter. Lienera dröjde sig kvar vid Syonnaras tankar, kvinnan verkade upprörd. Hon var inte ensam, Lienera fick en känsla av att hon var tillsammans med Venyra, deras ungdomliga kvinnliga pilot som hävdade att hon var äldre än dem allihop. Syonnaras tankar upptogs av Jacob, hon undrade om han var ok, en strimma svartsjuka försvann lika snabbt som den kommit.
Lienera kunde inte känna Venyras tankar, ingen på skeppet hade haft någon som helst sexuell relation med den lilla piloten. Den telepatiska kopplingen var klarare när de var så långt ifrån varandra, på skeppet var de så nära att tankar läckte ut och hon hade vid ett flertal tillfällen råkat se glimtar ur Venyras glada sinne. Hon sökte vidare, det var tomt, hennes telepatiska sinne sökte efter Daelya men hon kunde inte finna ett spår, var kvinnan död? Svaret kom lika snabbt som frågan, Lienera hade aldrig haft en ordentlig orgasm med Daelya, de hade aldrig haft sex bara de två. Lienera öppnade ögonen, hade kvinnan undvikit henne, hade hon medvetet undvikit hennes telepatiska förmåga. Snön knarrade bakom henne och hon kastade sig upp.
Lienera snurrade runt och bakom henne stod Daelya, ”Lienera”, sade kvinnan och log. Hon lade en hand bakom Lieneras nacke, ”hur mår du?” frågade hon. Lienera tog ett steg bakåt, ”du”, sade hon, ”det var du hela tiden.” Daelya skrattade, ”vilken telepat, och här har jag oroat mig för dig”, sade hon, ”jag trodde du skulle komma på mig tidigt.” Hon drog Lienera till sig, slickade henne i ansiktet och log, ”så vad tänker du göra nu?” frågade hon med rösten drypande av förakt. ”Redan gjort”, sade Lienera, ”telepat du vet”, Jacob vet redan om att det är du, det visste han i samma stund du avslöjade det för mig.” Daelya såg på den äldre kvinnan, bluffade hon, hon var inte säker. Lienera såg på Daelya, ”ditt drag”, sade hon. Daelya smekte Lienera över kinden, ”vet du, jag har velat knulla med dig länge, visst Syonnara är riktigt härlig men det skulle vara en trofé…” hon avbröt sig. Lienera såg på henne, gjorde sig beredd att försvara sig. ”Jag har ju inte kunnat innan, inte utan att avslöja mig”, sade Daelya, ”åh Syonnara jag älskar dig så mycket åh du är mitt allt”, Daelya skrattade till, ”den lilla horan svalde varenda lögn, hon gick på precis vartenda ord.” Lienera såg på henne, ”du är rutten”, sade hon. Daelya skrattade, ”Daelya jag är så kluven, Jacob och du och jag är så förvirrad”, härmade Daelya, ”att sitta och se på Syonnara våndas över hennes dubbla kärleksliv utan att veta att det ena bara är bluff, underbart.” Lienera gav Daelya en örfil och Daelya duckade lätt under slaget, ”nåja”, sade hon, ”då var det här lilla roliga slut.” Daelyas hand flög snabbt ut och träffade Lienera i ansiktet, hon snurrade runt och sparkade henne i magen. Lienera stapplade bakåt och tappade fotfästet, hon gled över kanten på klippan och föll länge innan hon slog i den iskalla floden nedanför.
Daelya log, ”en nere, fyra kvar”, viskade hon för sig själv och gav sig av mot skeppet för att försöka få igång kommunikationsrummet för tionde gången.
Fler noveller av samma författare
Har läst alla delar och gillar dom skarpt. Allt är så välskrivet och bra. Inte bara sexet i varje del som är bra utan även själva berättelsen.
Kommer det nån fortsättning för du kan väl inte sluta såhär??