I Kapten Benedictus kölvatten Del 9
Författare: gardintroll Datum: 2013-09-19 10:49:59
Läst:
10 426 gånger
Betyg: 3 (5 röster) 2 medlemmar har denna novell som favorit
I vilken Jacob slåss för livet, Syonnaras dröm blir verklighet och Lienera låter bli att fira.
”Hon står under mitt beskydd Daelya!” Jacob Benedictus röst ekade i korridoren, hans vrede låg i luften. Någon meter bakom honom reste sig en förfärad Venyra från golvet, hon höll ena handen för sin värkande kind. Daelya stod framför Jacob med ena handen höjd. ”Jag säger det igen Jacob, hon är förrädaren, jag såg henne smyga in i kommunikationsrummet igår natt”, skrek Daelya tillbaka. Venyra kämpade sig upp till stående och tog Jacob under armen, ”det var inte som det såg ut Kapten”, bedyrade hon, ”jag gick fel, jag letade efter någonting att äta.” Daelya fnös, ”ja visst och efter en vecka på skeppet har du inte lärt dig hitta”, sade hon, ”väldigt troligt.” Jacob såg på Venyra som knep ihop ögonen, ”det är sant Kapten”, viskade hon. Jacob lade armen om hennes axlar, ”Daelya, för fan”, skrek han, ”du attackerar inte en besättningsmedlem, du kommer till mig.” Daelya viftade ilsket med armarna, ”åh vad fint, hon pressar fram några tårar och den store Kapten Benedictus smälter”, skrek hon, ”hon manipulerar dig kapten, manipulerar, förstår du vad det betyder?” Jacob reste sig i sin fulla längd, hans kropp hade lagt på sig en del muskler sedan han lämnat sin trygga hemplanet. Hans mänskliga knogar längtade efter att få slå till någonting, ”Daelya, gå till din hytt nu!” kommenderade han, ”och kom inte ut förrän du är redo att be Venyra om ursäkt.” Daelya gav honom en ironisk bugning och såg ilsket upp i hans ansikte, ”aj aj o store kapten”, väste hon och stövlade iväg genom korridoren.
Jacob stod kvar och hängde med huvudet, ”Syonnara du kan komma fram nu”, sade han. Syonnara tog några steg fram och lade handen på Venyras huvud, hur hade Jacob vetat att hon var där? ”Är du ok?” frågade Syonnara och Venyra såg tacksamt på henne med tårfyllda ögon. ”Syonnara, jag skulle bara ta en macka”, snyftade hon. Syonnara lade armarna om Venyra och den kortväxta tjejen begravde sitt ansikte mot hennes axel. Hon smekte Venyra över ryggen och viskade tröstande tills deras lilla pilot slutat snyfta. Hon kände Jacobs blickar på dem, vart stod hennes kapten i konflikten, hade han valt en sida, hade han egna misstankar eller trodde han på allvar att det var en utomstående som angett dem? ”Syonnara, det här har gått för långt”, hörde hon honom säga, ”allderles för långt, ingen litar på någon längre.” Hon nickade tyst, ”jag vet”, sade hon, ”vi måste göra någonting åt det.” Hennes kapten nickade eftertänksamt, ”Syonnara, jag ger dig ansvaret över Venyra, se till att ingenting händer henne, hon verkar vara föremål för misstanke bland besättningen”, sade Jacob och Syonnara höjde handen i en honnör. ”Aj aj kapten”, hörde hon sig själv säga. Hon lämnade Benedictus bakom sig och med armen om Venyra gick hon bort till sjukstugan för att lägga is på den lilla pilotens svullnande kind.
Skeppet låg som dött mot den lilla asteroiden, utanför arbetade Lienera förbrilt med att laga de skador de fått under den tunga beskjutningen. Hennes rymddräkt var varm och svettig men hon gladde sig åt att de skador som de fått var ytliga och lätta att reparera. Hon såg in genom panoramaskärmen och vinkade åt Janus som slöade i pilotens säte, han vinkade tillbaka. Stämningen på skeppet hade sjunkit efter att de börjat misstänka att någon ibland dem var en förrädare, hon funderade. I hennes sinne var det omöjligt Jacob och nästan lika omöjligt Janus trots hans mystiska förflutna, det måste vara någon av de andra, men vem? Hon fortsatte sitt arbete och lät sitt sinne lugnas av den sinnrika mekaniska konstruktionen.
Reparationen verkade ta dagar att slutföra, Syonnara gick rastlöst från rum till rum, tog ett mellanmål, tog en dusch, spelade kort med Venyra eller lagade mat åt de övriga som med uttryckslösa ansikten bedyrade att det var gott. Hon och Venyra hjälptes åt med disken och gick iväg mot kontrollrummet. På vägen passerade de träningslokalen, därinifrån hördes höga skrik och frustningar. De kikade in genom dörrhålet och såg Jacob och Janus stå mitt emot varandra med varsin träkäpp, de slog mot varandra utan uppehåll och käpparna gav ifrån sig ett högt ljud när de träffade varandra. Jacob var hårt pressad, han parerade med nöd och näppe Janus attacker innan han fick ett övertag och gled in i en offensiv ställning. Janus parerade lugnt alla slag och svepte undan benen på Jacob som rullande undvek uppföljningsattacken och kom upp på fötter igen. ”Bra Jacob”, skrek Janus och fortsatte attacken. Jacob parerade slagen och tacklade Janus hårt. Janus föll bakåt men kurade ihop sig och gav Jacob ett svepande slag med käppen. Jacob hoppade över slaget och stötte sin egen käpp ner mot Janus huvud. Janus rörde sig otroligt snabbt, när Jacobs käpp äntligen träffade, var det det tomma golvet den träffade. Janus stod bakom honom och gav honom ett hårt slag över ryggen, ”Jacob, du visar dina attacker långt innan du utför dem”, skrek han, ”du måste tänka, planera dina attacker.” Jacob slängde sig upp, tog tag i Janus käpp och gav honom ett hårt slag i ansiktet. Janus föll bakåt och mitt i luften slängde han överkroppen bakåt och hans tunga stövel träffade Jacob mellan benen. Jacob föll ner på knä och höll sig för skrevet.
”Jacob”, sade Janus och ställde sig över sin kapten, ”du är död.” Han svingade sin käpp och hejdade slaget precis mot Jacobs nacke. Jacob såg upp på sin mänskliga kollega, ”fan”, kved han. ”Jag har sagt åt dig att ett slag i ansiktet inte är någonting jämfört med en hederlig pungspark”, sade Janus, ”jag såg din attack komma långt innan du började slå, den var för uppenbar.” Jacob kämpade med sin smärta, ”varför parerade du inte då?” frågade han genom sammanbitna läppar. Janus skrattade, ”för att göra en poäng”, sade han, ”jag ville visa dig att genom att ta slaget kunde jag få in en viktigare träff, pungsparken avslutade matchen, jag vann och det enda jag betalade var ett slag i ansiktet.” Jacob skakade på huvudet, ”och du visste att du kunde ta smärtan”, sade han och reste sig upp. Janus nickade, ”jag känner mina gränser Jacob”, sade han, ”du måste också lära dig dina.” Janus gick bort mot ena väggen, han tog ner ett par tunna metallstavar med handtag i varsin ände. Han kastade det ena till Jacob, ”vi byter vapen”, sade han, ”energivärja verkar vara ett bra val.” Jacob såg på honom, ”det har vi testat förut Janus, det är ingen match”, sade han. Janus såg på honom, ”Jacob, du är till hälften människa, din aggressivitet och kampanda är medfödda och dina stridsreflexer är långt över det normala men du måste kämpa dig till din stridsteknik”, sade han, ”jag är människa till 100 %, en stridsmaskin, en av universums mest fruktade varelser. Ska du komma upp till min nivå måste du kämpa hårdare, vara tuffare, kunna mer än mig, annars besegrar jag dig tio gånger av tio på ren instinkt.” Jacob nickade, han och Janus var medvetna om att Syonnara och Venyra kommit in och tyst ställt sig i ett hörn. ”Sätt värjan på full effekt”, sade Janus. Jacob såg på honom, ”Janus den skär genom stål”, sade han, ”tycker du inte att det räcker om vi drar ner skadan till minimum och upp smärtan till hälften?” Janus skakade på huvudet, ”nej, du har fortfarande sinnet inställt på träning och inte strid, om du förlorar kan vi testa igen om några minuter eller hur, ”sade han, ”du måste släppa loss din äkta stridsmentalitet, du måste känna att det är på riktigt.”
Jacob nickade och satte sin värja på maximal effekt, runt dem smala metallstaven sprang det upp ett kraftfält som väste ilsket i kontakt med luften. Han såg Janus aktivera sitt eget vapen och rusa på honom. Jacob insåg att Janus haft rätt, det var en helt annan sak när man visste att vapnet den andra höll i var dödligt, att varje misstag man gjorde kunde bli fatalt. Janus höll inte igen, han attackerade Jacob med allt han hade, Jacob bet ihop och kände sin koncentration gå upp till max. Hans tinningar bultade av ansträngning och han kände hur hans stridslust ökade. Blodtörsten steg, skräcken vaknade, Janus värja gled förbi hans ansikte och han var säker på att han förlorat ett par hårstrån. Någonting förändrades, Janus ansikte blev mer sammanbitet, han hade glidit in i sitt mänskliga bärsärkarraseri. Jacob hade bara hört talas om det men plötsligt fann han att han kämpade för sitt liv. Janus värja skalade av delar av hans träningskläder, Jacob slogs ursinnigt, hans mänskliga sida vaknade och han gav efter för den. De båda slagskämparna började slåss på riktigt, Janus vrålade fram sina attacker och Jacob slogs med full intention att nedgöra sin motståndare. Det var inte längre Janus han slogs mot utan en namnlös fasa från någon annan galax. De två människorna gick lös på varandra med fulla krafter och Jacob pressade Janus bakåt med en ursinnig attack. Janus stapplade bakåt och stötte nästan ihop med ett bord som stod vid sidan av salen, det var där de brukade sitta och ta igen sig efter träningen.
Jacob högg mot Janus arm men hans pilot parerade slaget och attackerade, med all sin kraft regnade Jacob slag över Janus som stödde sig mot en av stolarna medans han höll upp sin värja till skydd. Jacob kände segerruset i hela kroppen, han högg med all sin kraft, viss om att han skulle bryta igenom Janus attack. Hans värja klöv bordet i två delar men Janus var inte där. Jacob snurrade runt occh träffades över huvud och överkropp av en trästol som splittrades när Janus med all sin kraft drämde ner den i Jacobs kropp. Jacob föll till marken och Janus tog sats och högg.
Jacob såg värjan vina genom luften och träffa honom mellan halsen och axeln, ett diagonalt slag som skulle dela honom mitt itu. Syonnara och Venyra skrek av fasa och slängde sig fram. Jacob kände en fruktansvärd smärta strömma igenom kroppen. Janus tog ett steg tillbaka och Jacob såg häpet på sina händer, han kände på sin bröstkorg, den var oskadd. Syonnara och Venyra såg från den ena till den andra, fortfarande panikslagna. Jacob reste sig upp, ”din värja var inställd på bara smärta och ingen skada?” fick han fram. Janus nickade, ”ja”, sade han. Jacob skakade på huvudet, ”du lurade mig?” frågade han och Janus nickade. ”Men min var inställd på att döda”, sade Jacob, ”jag klöv bordet.” ”Vi skaffar ett nytt”, sade Janus, ”hur kändes det att slåss för livet?” Jacob tänkte efter, ”helt annorlunda”, medgav han, ”det var en helt annan sak.” Janus nickade, ”och du förstår vad jag försökte lära dig under matchen?” frågade han. Jacobs händer skakade, ”när man slåss för livet skärper man sig?” försökte han. Janus nickade”, och mer?” frågade han. ”Att hitta mina mänskliga instinkter?” frågade Jacob. ”Hitta och kontrollera dem”, sade Janus, ”det räcker inte med att hitta dem, du var inne i ett stridsrus men det styrde dig, inte tvärtom. Jag var i mitt rus men hade kontrollen, jag planerade striden, jag hade en strategi.” Jacob såg på honom, ”så du menar att du lät mig pressa dig bakåt?” frågade han. Janus nickade. ”Du lät mig tro att jag hade övertaget så att du skulle kunna slå till mig med stolen?” fortsatte Jacob. Janus nickade, ”korrekt”, sade han. Jacob skakade på huvudet, ”jag har mycket kvar att lära vad?” frågade han. Janus nickade, ”men du slogs bra, bättre än du någonsin gjort”, sade han, ”det var ett tag där som jag funderade över om det var så smart att låta dig ha värjan på full effekt.”
Jacob såg på Syonnara och Venyra som närmade sig de två människorna försiktigt. Har du någon mer lektion för mig?” frågade Jacob. Janus skrattade, ”en massa lektioner”, sade han, jag kan besegra dig på två sekunder om vi skulle ha en kamp till döden här och nu.” Jacob såg på honom, ”två sekunder?” frågade han. ”Två sekunder”, intygade Janus. Jacob nickade och Janus nickade tillbaka, tände sin värja och slängde den mot Jacob. Jacob parerade och när han såg upp stod Janus bakom Syonnara med sin stövelkniv tryckt mot hennes hals. ”Ge upp Jacob, annars dör hon”, väste han. Jacob släppte sin värja och sparkade iväg den, Janus släppte greppet om Syonnara och stack tillbaka kniven i stöveln. ”Du ser Jacob, man kan slåss på olika sätt, inga trick är för fula, inga strategier för fega när det gäller ditt liv”, sade Janus, ”du måste alltid vara beredd att döda om du inte har någon annan utväg.” Jacob såg på honom och Syonnara satte sig i den enda hela stolen, ”men om jag varit beredd att låta Syonnara dö för att besegra dig?” frågade Jacob. Janus skrattade till, ”det skulle du inte ha varit och det är nästa lektion, känn din fiende”, sade han.
De närmaste dagarna tränade de två människorna nästan oavbrutet, närstrid avlöste obeväpnad strid som avlöste brottning. När Lienera slutligen kom in och sade att skeppet var redo, var det en lättnad för Jacobs värkande muskler. Under deras långa dagar av träning hade något otroligt hänt, Daelya hade bett Venyra om ursäkt och stämningen hade förbättrats avsevärt.
De samlades i sällskapsrummet och Jacob visade sin fars avsågade hagelgevär och hatten med de utslagna tänderna i brättet. Han visade på stjärnkartan vart nästa koordinater låg och de andra nickade instämmande, de var åter Kapten Simon Benedictus på spåren. Janus och Venyra hade kommit till ett gemensamt beslut, han flög skeppet medans det var standardflygning och hon tog över om de skulle råka i någon prekär situation.
Lieneras reparationer visade sig vara välgjorda, skeppet fungerade nästan bättre än i nyskick. Efter en vecka började deras kapten visa tecken på uppdämda mänskliga begär, han slogs vildare, snäste av sin besättning och de började undvika honom om det gick. Lienera var den enda förutom Janus som självmant valde att vara i kontrollrummet, de andra höll sig mest i sina hytter. Syonnara kom in i kontrollrummet, såg på Lienera och böjde sig fram. ”Hur länge till ska vi flyga med herr vresig?” viskade hon. Jacob muttrade något från sitt kaptenssäte. Lienera log, ”inte så länge till”, sade hon och lade handen på Syonnaras axel. Hon tog tag om Syonnaras hals och reste sig, ”kapten”, sade hon, ”du behöver knulla, vad sägs om den här lilla slynan?” Jacob gick över till Lienera, ”hon är riktigt skön att sticka kuken i”, sade han upphetsat och kysste Syonnara. Tillsammans rev de av henne kläderna och slängde dem i en stol. Janus reste sig upp och gick fram till den lilla gruppen, Lienera band Syonnaras händer bakom hennes rygg. Tillsammans slängde de ner Syonnara på golvet och Lienera höll henne nere medans Jacob stack kuken i hennes fitta, han knullade henne hårt och hon stönade medans hon slickade Syonnaras stövel. Jacob drog ut kuken ur hennes fitta och Janus tog över, de turades om att knulla hennes rövhål och fitta medans hon sög på Lieneras klack. Jacob gend kuken i Syonnaras ansikte och sprutade ner över Lieneras stövel, Syonnara slickade den ren från sperma.
Lienera drog upp Syonnara till knästående. Syonnaras grå skinn glänste i ljuset från lamporna och hennes gula ränder syntes tydligt mot den mörka huden och som vanligt när hon var upphetsad började ränderna nästan glöda med orange kanter. Lienera stod bakom henne och höll ett fast tag om hennes huvud, hon hade satt ena foten på de rep som band Syonnaras händer bakom hennes rygg och Syonnaras kropp böjdes bak i en båge som gjorde att hennes bröst såg ännu större ut. Lienera stack sin hand i Syonnaras hår och greppade omilt tag i det med hela handen, hon tvingade upp kvinnans ansikte mot taket och kvinnans gula ränder glödde nästan rött av upphetsning. Framför Syonnara stod Janus och Jacob.
Lienera höll upp Syonnaras ansikte mot de två männen som båda runkade sina kukar över den fastbundna kvinnans ansikte och bröst. ”Gillar du att killarna runkar kukarna över ditt ansikte din kåta slyna?” morrade Lienera och tog ett fastare grepp om Syonnaras hår. Syonnara kved av smärta, ”ja frun”, fick hon fram, ”jag älskar att de runkar över min ovärdiga kropp.” Lienera såg på Jacob, ”ser du vilken liten hora hon är kapten”, sade hon, ”stora kåta tuttar och en knullvänlig sugmun, det märks att hon är gjord bara för att tillfredställa andra.” Männens kukar glänste av hennes fittsafter som gjorde att handen smaskade skönt mot kuken när de runkade. Lienera gav Syonnara en örfil och den fasthållna kvinnan stönade till av förnedringen. Janus tryckte in sin kuk i hennes mun och knullade henne hårt i halsen, kvinnan hostade och saliv rann ur hennes mun när den grova människokuken släppte sin sperma djupt ner i hennes svalg.
Syonnara hostade upp satsen som började rinna nedför hennes ansikte. Janus tog ett steg tillbaka och satte sig i en stol. ”Du gillar det där vad din kåta hora?” morrade Lienera åt kvinnan, ”du gillar när det rinner sperma i dit ansikte va?” Hon såg på Jacob, ”kapten?” sade hon. Jacob gjorde en gest och Lienera drog till i kvinnans hår så hennes rygg kröktes nästan obehagligt mycket. Hennes huvud låg mellan Lieneras knän och hennes bröst stod rakt upp mot taket. Jacob kysste Lieneras munlösa släta ansikte medans han runkade kuken snabbare över Syonnaras bröst. Jacobs kuk sprutade ut sin första sats över Syonnaras tuttar. Jacob fortsatte runka kuken, han hade förmågan att spruta ett flertal gånger. Gång på gång runkade han fram stora kaskader över den fastbundna kvinnan som kämpade i Lieneras grepp. Hans sperma rann över kvinnans kropp och han satte sig utmattat i en stol bredvid Janus som gav honom en vänskaplig klapp på axeln, de två brutala människorna hade tagit för sig ordentligt av den gulrandiga kvinnan.
Syonnara såg sig omkring, ”vad hände?” sade hon. Jacob och Janus såg på varandra, ”öh vi knullade dig”, sade Jacob. Syonnara nickade, ”jag vet men det var någonting konstigt med det här, jag drömde precis exakt den här scenen för några månader sedan”, sade hon. Janus skrattade till, ”Deja vu” kallas det bland oss människor”, sade han. Syonnara skakade på huvudet, ”nej det var ingen Deja vu”, sade hon, ”jag övervägde faktiskt att berätta för er så att vi skulle kunna göra verklighet av drömmen men det bara blev inte så, det var så mycket annat.” Lienera såg på henne, hennes telepatiska förmåga gick i vågor och nu var den på topp, ”hon talar sanning”, sade hon. Syonnara nickade, ”det är väl klart jag gör det” fräste hon, vad jag vill veta är vad fan det betyder.” De såg på varandra, det var inte första gången Jacob misstänkte att Syonnara ibland såg glimtar av framtiden. ”Har det hänt dig förr?” frågade han. Syonnara nickade, ”ibland när jag var liten, och ibland innan det, det verkar alltid vara som att jag får glimtar av en händelse som ska komma att bli viktig för mig”, sade hon. Janus skakade på huvudet, ”en telepat, en sierska och en försupen pilot, hur mycket mer kliché kan det bli? En doktor som spelar golf?”
Lienera såg på Syonnara, ”som vad då, är det alltid visioner?” frågade hon. Syonnara såg upp på henne, ”jag vet inte”, sade hon, ”ibland är det känslor. Jag minns när min syster bröt armen, jag önskade så starkt att hon skulle få komma till det största finaste sjukhuset i staden. Jag måste ha fått en glimt av hur hon låg där, hur skulle jag annars kunnat veta exakt hur hennes rum skulle se ut och hur det var möblerat?” De andra skakade på huvudena, ”ingen aning”, sade Jacob, han var plötsligt lugn igen efter det långa intensiva knullandet. Syonnara reste sig och gick iväg till sin hytt för att ta en dusch. De andra satt kvar. ”Läskigt det där med visionerna”, sade Janus. Jacob nickade, ”tror du hon kan se in i framtiden?” frågade han. Janus ryckte på axlarna. De såg på Lienera, ”vad tror du?” frågade Janus. Lienera skakade på huvudet, ”se in i framtiden? Det låter som en saga”, sade hon, ”men om det nu är så att något pågår och hon inte bara är knäpp så…” ”Så vadå?”, frågade Jacob. ”Så är det dags för mig att ta en dusch”, sade Lienera och gick ut ur rummet. Hon vandrade längs korridorerna, tankarna snurrade i hennes huvud. Hade Syonnara verkligen haft en vision? Hade hon sett orgien för att den skulle hända eller hade den hänt för att hon hade sett den? Lienera klev in i sin hytt, hon tog en lång varm dusch medans tankarna flöt runt i hennes huvud.
De beslutade sig för att inte berätta för de övriga i besättningen men själva var de lite mer vaksamma runt Syonnara. Skeppet närmade sig sitt mål och Jacob samlade de övriga i sällskapsrummet. Han reste sig ur sin stol, ”det här är en planet som heter Agamoon”, sade han, ”för er som sett eller haft oturen att träffa Swawti, min fars före detta slavinna och mördare, är det här hennes hemplanet. Varelserna här är närmare fyra meter långa, primitiva men fredliga, jag vet inte vad vi kommer att hitta här men jag misstänker att vi måste tala med lokalbefolkningen.” Lienera höjde handen, ”och tala inte illa om Swawti, hon är deras prinsessa”, sade hon, ”jag tror dock inte vi får några problem här, hon hatar det här stället och skulle aldrig komma hit.” Jacob nickade, ”med det sagt, skulle ni reta upp någon av de andra medlemmarna av hennes stam, kom ihåg att de är fyra meter långa och muskulöst byggda”, sade han, ”och det var en sak till. Med tanke på förra gången vi landade bland folk så vill jag att alla är extra uppmärksamma.” Daelya fnös, ”vi har faran med oss så visst”, sade hon. Jacob såg på Syonnara, ”vi har pratat lite”, sade han försiktigt, ”om vad som hände sist. Vi var på väg tillbaka till skeppet, hade precis träffat Janus när Syonnara märkte att vi var förföljda, det utesluter mig, Syonnara och Janus som misstänkta eller hur?” De andra nickade tveksamt. ”Sedan träffade vi på Venyra”, fortsatte han, ”men hon kom springande från andra hållet vilket ger henne ett alibi eller hur?” Venyras ögon strålade av tacksamhet. ”Lienera fann vi inne i skeppet”, fortsatte Jacob, ”och kort därefter kom Daelya inspringande med en dildo i handen så det verkar som om vi alla har ett alibi när allt kommer omkring.” Janus klappade i händerna, ”så du menar att det inte finns någon förrädare?” frågade han. Jacob nickade, ”om det är så att den som förföljde oss är samma person som angav oss så var det ingen av oss”, sade han. Besättningen jublade och klappade i händerna, ursäkter kastades fram och tillbaka och vänskapsband ersatte misstanke. De var så upptagna med att gratulera varandra att de inte märkte att det var en bland dem som inte firade. Lienera satt kvar i sin fåtölj, hon kände deras stämning telepatiskt, deras sinnesstämningar blandades ihop men det var en känsla som stack ut från de andra, försiktighet. Hon kunde inte säga vem det var som kände det men hon var säker, en av dem var inte glad som de andra, en av dem tänkte på någonting helt annat. Fanns det en förrädare i alla fall eller fanns det en annan anledning, hon satt tyst medans de övriga firade.
Fler noveller av samma författare
Tack Martin, synd bara att den börjat röstas ner av någon så att betyget aldrig går över fyra...